View tracker
View tracker

Alla dessa lögner.
Alla mina sätt att dölja, ljuga och förneka för mig själv och alla andra. Varför?!!
Förnekar bort alla känslor för jag vet konsekvenserna och de skrämmer mig till tystnad.
Skära mig har aldrig varit mitt enda sätt att skada mig själv på utan jag tar även till det lättaste och även minst synliga sättet. Jag spelar med men dör bit för bit på insidan.
Och i vissa fall skapar någon av demonerna känslor som bryter ner mig totalt.
För mig är sex inget fint. Det är ett sätt för mig att tysta rösterna inom mig för att sedan ta emot deras hämnd då de skapar känslor för de personerna som aldrig någonsin kommer att besvara de.
Sexleksak.. Mental våldtäkt..
Den självdestruktiva handling som inte syns leder tids nog till den självdestruktiva handling som syns.
Och så fortsätter det. Runt runt runt tills jag tappat bort allting.
Värdighet, självkänsla, känslor, livslust.
Ett tomt skal. Insidan är döende och svag.

Jag orkar inte det här.
Men jag kan inte öppna käften och prata eller snarare skrika som jag vill göra. Det sjuka hindrar mig från att fungera normalt och om igen vet kan ingen hjälpa mig.
Den enda rädslan jag har är för mig själv. Jag är kapabel till hemska saker som kommer lämna oräkneliga spår. Jag är rädd för min sjuka del som skapar och bygger upp de där känslorna som bryter ner mig tills jag slutar existera.
JAG ÄR RÄDD FÖR ATT JAG SKA GÖRA HANDLING AV MINA TANKAR EN DAG NÄR ALLTING HAR GÅTT FÖR LÅNG!

Jag är rädd...

...för jag vet att mitt liv kommer att sluta med ett enda ord på pappren.
"SJÄLVMORD"

Likes

Comments

View tracker

Det märks väldigt tydligt hur min vardag påverkas av min sjukdom.
Jag försöker till det yttersta men åstadkommer inte ett skit. För de där jävla demonerna hindrar mig vad jag än försöker ta mig an och det förstör min vardag helt.
Världen fortsätter som vanligt, medan jag är isolerad i mitt rum. Jag ser hur den ständigt går framåt medan jag går bakåt. Jag vill stanna och andas! Jag vill kunna gå framåt
Jag försöker gå upp och gå till skolan. Men min kraft finns inte längre. Jag orkar knappt öppna ögonen för varje gång jag gör det  vill jag bara stänga de för gott. Jag vill inte vakna upp till det här livet.

Om jag kunde få en enda önskan, så skulle den vara väldigt enkel för mig. Ett nytt liv. Ett liv utan demonerna och självmordstankarna och ärren. Ett liv utan allt det här.
Ett liv där jag kunde skratta och le utan att fejka det. Där jag kunde passa in och duga för andra.
Men det är omöjligt att ändra något.
Jag kan bara kontrollera det som ännu inte hänt.

Likes

Comments

Hur lång tid...

har jag egentligen kvar i livet?
Jag tror faktiskt inte det är så lång tid kvar alls. För jag är beredd nu. Jag är redo och det börjar närma sig slutet en gång för alla.
Jag är redo för att dö...

Rätt sjukt eller hur? Att vara redo att dö när man knappt ens levt. Men jodå jag har levt, troligtvis mer än vad många andra i min ålder har gjort. Jag har sett en helt annan sida av livet och jag gillar den inte.
Den äter upp mig och får mig att sluta fungera normalt.
Jag är sjuk. Mentalt sjuk. Psykisk sjuk. Och jag kan inte hjälpa det.
Jag har inte valt det här livet.

Men jag kan välja att avsluta det och det valet, det har jag gjort nu. Jag har fått nog.
Jag ser inte längre min framtid. Jag ser inte längre något ljus.
Jag har under flera år nu sakta men säkert förlorat mitt inre. Jag är död inombords idag.
Så mitt val är väldigt enkelt. Min kropp ska också få dö nu.
Mina inre demoner och den där förbannade djävulen ska flytta ut från mitt liv en gång för alla och jag kommer äntligen att slippa all denna smärta.
Det är ett enkelt, men svårt val. Och jag gör det för att jag skadar mig själv genom att leva.

Likes

Comments

Det där trycket över bröstet börjar ta ut sin rätt helt nu. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner hur mina ögon blir tårfyllda men knappt några tårar rinner ner. Jag hindrar de för jag vill inte höra skratten från mina inre monster eller känna djävulens onda flin när jag visar mig svag.
Jag hatar den där rösten som säger åt mig att jag inte kan göra någonting. Den rösten som får mig att lägga mig mer i sängen igen varje morgon istället för att gå iväg till skolan. Den säger åt mig att skolan inte är någon plats för värdelösa, okunniga, misslyckade freaks som mig. Och jag tror på det nu för när som helst kommer allting att braka samman och jag vet med säkerhet att alla kommer backa när de ser den jag egentligen är.
När min mamma frågar varför jag inte går till skolan och svarar att jag inte vet så applåderar djävulen och monstren för de har lyckats få mig stum. Jag kan inte berätta varför fastän det vore lättare. För besvikelsen i min mammas ögon och röst, den bränner monstren in i mitt huvud så jag aldrig ska glömma det. Och det gör så jävla ont!

Om det fortsätter såhär så vet jag att jag garanterat kommer ligga begravd inom en snar framtid för trots att jag kan verka stark och trots att jag vaknar varje morgon. Så vill jag inte vakna alls. Jag vill slippa höra allt negativt och jag vill inte öppna ögonen igen för att se hur alla andas liv är så mycket bättre än mitt.
För vad fan gjorde jag för fel? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Någon måste jag ha gjort och jag börjar sakta men säkert tro att felet jag gjorde var att födas. Att jag överhuvudtaget började andas för 19 år sedan kanske är det som gjort att jag lever med små mentala monster och en djävul som klöser i min själ.

Men trots allt det här. Trots att mitt liv inte är det bästa och finaste och trots att jag är riktigt svag och egentligen inte vill fortsätta att andas. Så har jag haft styrkan och jag har varit glad på riktigt. Jag har sett vad livet har att ge. Jag måste bara kämpa utan styrka för att hitta den där livbojen att hålla fast i igen. Sålänge jag inte är ensam finns det alltid ett hopp, hur litet det än är.
Och det är ett hopp som är värt att kämpa för!


 

Likes

Comments

Vart är min kraft och ork...

...när jag behöver den som mest?
Jag har ingen ork till någonting längre. Jag är trött dygnet runt även om jag sover och jag orkar bara ta mig ur sängen för att röka eller äta. Vart tog mitt liv vägen?

Tomheten hände. Smärtan hände. Skuldkänslorna hände. Nedvärderingen hände. Ångesten hände.
Depressionen väcktes till liv igen.

Jag är på samma plats än en gång. Den plats jag trodde jag hade lämnat för gott.
Men sanningen är att min inre djävul bara gick i ide för att samla kraft och sedan spränga allting på några få ynka sekunder. Spränga mitt liv i bitar.
Jag döljer visserligen hur jag egentligen mår men några vet om det ändå.
Och då undrar jag faktiskt vart alla är när det brister?
Vart är de som säger att de ska finnas när man återigen börjar jaga döden?

Man överger inte en cancersjuk person när cancern är som svårast eller hur?!
Då överger man inte heller en deprimerad person när deras liv är som jobbigast!!

Båda två kan leda till döden.

Jag behöver ingen anledning till att dö, jag har redan många.
Jag behöver en anledning till att inte dö och de anledningarna börjar bli suddiga för mig...

Likes

Comments

Det måste göras ordentligt.

Annars känner jag inget alls. Jag har vant mig nu efter alla år.
Jag ser att jag lever när det röda flyter fram men nu för tiden känner jag mig ändå död inuti.
Det spelar inte längre någon roll alls.


 

Likes

Comments

Alla i min närhet trodde att allting slutade
Men sanning är att jag bara blev riktigt bra på att dölja det
Under alla dessa år, då ni trott att jag mått bra igen
Så har jag bara borstat av mig allting och rest mig upp igen
Men inom mig så fastnade allting och byggdes bara på
Och allt som byggs med ostadig grund raserar tids nog
Det har raserat men jag ljuger för er, döljer för er
Ingenting slutade, jag tillverkade bara en mask som dolde allt
Smärtan sitter för djupt inne och kriget är omöjligt att vinna 

Likes

Comments