Nytt år brukar innebära att en sammanfattar året som har gott (även om det två veckor av det nya året redan har gått). 2016 var för mig ett oerhört händelserikt år. Jag menar, jag fick möjligheten att besöka minst 16 städer i åtta olika länder. I år har blivit så ofantligt rik. Jag har fått uppfylla fyra drömmar, lärt mig otroligt mycket, träffat en mängd fantastiska människor, fått skratta mycket, haft människor att uppleva med och fått en ovärderlig upplevelse. Det enda sättet att mäta detta på är i kärleken jag känner när jag tänker på mitt år - och kärlek går inte att mäta. Ni förstår alltså hur snuskigt rik jag har blivit.


Platser jag har fått besöka:

  • Skottland - Edinburgh och Glasgow
  • Rwanda - Kigali
  • Uganda - (Kisoro,) Rubuguri inklusive närliggande byar, Kabale och Kampala
  • Peru - Cusco och vägen mot Machu Picchu
  • USA - Tampa, St Petersburgh och Orlando
  • Thailand - Bangkok och Koh Chang
  • Kambodja - Siem Reap och Phnom Penh
  • Filippinerna - Boracay
  • Många flygplatser


Jag har lärt mig:

  • att mala sädesslag med hjälp av stenar.
  • att stå inför ett rum fullt av människor och prata obehindrat.
  • att sätta gränser.
  • att vara tryggare och lita på mig själv och mina förmågor.
  • att lita på andra.
  • att mala kaffe.
  • acceptans.
  • verklig uppskattning av både stort som smått.
  • att ta en komplimang.
  • ett helt nytt sätt att arbeta tillsammans med människor.
  • att våga.
  • att klara höjder.
  • att ta tag i och faktiskt göra det jag vill göra.
  • att resa med familj och vänner kan vara något helt fantastiskt.
  • en djupare innebörd av "home is where the heart is".
  • äkta lycka och glädje.
  • att det är okej att bli äldre - speciellt när det innebär så mycket lärdomar.
  • låta barnet i mig ta ännu mer plats än innan, men också att använda gamlingen.


Skratt:

  • När Jeff och jag lade ut rosa kondomförpackningar och en tränis på en trumma för att välkomna våra nya "föräldrar". Jag tog kort och vad blev det då? "Today's menu". Tårarna sprutade, Nick tittade på mig som att jag var tokig och Yoly skrattade med mig.
  • När jag en övertrött morgon bröt ihop när jag såg hur Demas vände när han såg oss (faktiskt inte på grund av oss) och sedan inte kunde sluta skratta.
  • När vi satt i bilen på väg hem från Orlando och jag hade musik i öronen och plötsligt började jag, med min underbara stämma, sjunga med:

If you'll be my body guard
I can be your long lost pal
I can call you Betty,
Betty when you call me
You can call me AAAAAAAL

Det dröjde inte länge innan mamma började med någon egen låt, och därefter min bror. Tre skönsjungande individer med varsin låt i en och samma bil.

  • När vattnet droppade ned på Anna i flygplanet och hon stoppade det med en servett. När vi landade i det solstrålande Bangkok säger Anna att det visst ser ut att bli regn. Med det sagt: splash. Den dyngsura servetten föll i hennes ansikte och som den gode vännen jag är skrattade jag mig nästan till kramp i magen innan jag flämtandes frågade om hon är okej.


Moments:

  • När Busted gick på scenen.
  • Nervositeten när jag packade, packade upp, packade om, väskan inför Afrika.
  • Insikten att jag skulle stanna i Uganda. Sydafrika får bli en annan gång.
  • När barnen slutade ropa "mzungu, mzungu" efter mig utan istället sa "Hey Alex".
  • När jag sprang mot Gordon och han välkomnade mig med en kram.
  • Känslan av tillhörighet.
  • När Friday började förstå mina skämt och min ironi
  • När Robin och jag anlände till Cusco och såg bergen runt oss.
  • När jag såg the cloud forest under vandringen och blev alldeles varm inombords. All höjdsjuka som bortblåst.
  • Känslan av att få uppleva en sådan sak som den här vandringen med min bror.
  • Att nå toppen av den sista uppförsbacken - vi klarade det!
  • När vi vandrade igenom Machu Picchu.
  • När vi överraskade mamma med att Lia och Martin skulle komma förbi (i Florida) under dagen.
  • Disney World. Enough said.
  • När vi sjöng i bilen hem.
  • När Anna och jag gick ut genom dörren i Uppsala och påbörjade vår resa.
  • När vi åt vår första starka (jisses, den var stark!) måltid i Thailand.
  • Mentos. Alltid dessa mentos.
  • När Anna och jag insåg att vi hade gjort något riktigt dumt eller korkat.
  • Känslan av att ha missat Angkor Wat men istället kommer hem med varsin hammock - var ska vi kunna ha en hammock?!
  • När vi for upp med fallskärmen i början av vår parasailingfärd.
  • Hela dagarna då Anna och jag gick omkring med våra Rudolf-horn.
  • När vi insåg att vi skulle hinna med planet och nådde vår gate. Den känslan av lättnad.
  • Varje gång jag tänker på allt jag har varit med om och alla människor jag har mött.


Vad kan jag säga? Vilket år. Vilken resa. Vilken upplevelse. Jag är så oerhört tacksam. Uppfylld av kärlek. Starkare än någonsin, lyckligare än någonsin.


-----



A new year usually means that one sums up the year that has passed by (even when two weeks of the new year has already passed). 2016 was for a very eventful year. I mean, I got the opportunity to visit at least 16 cities in eight different countries. This year I became immensely rich! I have fulfilled four dreams, learnt so much, met a bunch of amazing people, had many laughs, had people to experience it with and had an invaluable experience. The only way to measure this year is in the love I feel when thinking about it - and love cannot be measured. You see how disgustingly rich I have become.


Places I have visited:

  • Scotland - Edinburgh and Glasgow
  • Rwanda - Kigali
  • Uganda - (Kisoro,) Rubuguri + village around, Kabale and Kampala
  • Peru - Cusco and the way to Machu Picchu
  • USA - Tampa, St Petersburgh and Orlando
  • Thailand - Bangkok and Koh Chang
  • Cambodia - Siem Reap and Phnom Penh
  • The Philippines - Boracay
  • Many airports


I have learnt:

  • to grind cereals with the help of stones.
  • to stand in a room full of people and talk unimpededly.
  • to put up boundaries.
  • to be more secure and trust myself and my abilities.
  • to trust others.
  • to roast and grind coffee.
  • acceptance.
  • real appreciation of both big and small things.
  • to accept a compliment.
  • an all new way of working together with others.
  • to dare.
  • to take heights.
  • to actually do the things I want to do.
  • that travelling with family and friends can be something absolutely amazing.
  • a deeper meaning of "home is where the heart is."
  • pure happiness and joy.
  • that it is OK to get older - especially when it involves learning so much.
  • to let the child withing take even more space than before, but also to use the old person.


Laughs:

  • When Jeff and I put pink condoms and a wooden penis on a drum to welcome our new "parents". I took a picture and what was that? "Today's menu". The tears were pouring, Nick looked at me as if I was crazy and Yoly laughed with me.
  • When I, an overtired morning, broke down laughing when I saw how Demas turn around and leave when he saw us (not because of us though) and then could not stop laughing.
  • When we were in the car on our way back to St Petersburg from Orlando and I listened to music and suddenly, with my beautiful voice, started to sing along:

If you'll be my body guard
I can be your long lost pal
I can call you Betty,
Betty when you call me
You can call me AAAAAAAL

It did not take long before my mum started singing her own song, and soon after my brother too. Three lovely singers singing one song each, in the same car.

  • When the water was dripping on Anna on the airplane and she stopped it with a napkin. When we landed in a sunny Bangkok she said that it really looked as if it was going to rain. With that being said: splash. The soaking wet napkin fell on her face and as the good friend I am, I laughed until my stomack was almost cramping, before I pantingly asked her if she was OK.


Moments:

  • When Busted entered the stage.
  • The nervousness when I was packing, unpacking, re-packed, the bag for Africa.
  • When I actually realized that I was staying in Uganda. South Africa would have to wait.
  • When the kids stopped calling "mzungu, mzungu" after me and instead said "Hey Alex:"
  • When I ran towards Gordon and he welcomed me with a hug.
  • The feeling of belonging.
  • When Friday started to understand my jokes and my irony.
  • When Robin and I arrived in Cusco and saw the mountains around us.
  • When I saw the cloud forgest during our hike and felt all warm and fuzzy inside. All altitude sickness was gone with the wind.
  • The feeling of experiencing something like this hike, with my brother.
  • To reach the top of the last uphill - we made it!
  • When we walked through Machu Picchu.
  • When we surprised my mum with the news of Lia and Martin joining us for dinner (in Florida).
  • Disney World. Enough said.
  • Singing in the car on our way back from Orlando.
  • When Anna and I walked out of the door in Uppsala and started our trip.
  • When we had our first spicy (oh my, was that spicy!) meal in Thailand.
  • Mentos. Always those Mentos.
  • When Anna and I realised we had done something weird or stupid.
  • The feeling of having missed Angkor Wat but instead coming home with a hammock each - WHERE are we going to have a hammock?!
  • When we flew up in the parachute in the beginning of our parasailing trip.
  • The entire days when Anna and I walked around wearing our Rudolf antlers.
  • When we realised that we were going to catch our flight in time, and reached our gate. That feeling of relief.
  • Each time I think about everything I have experienced and all the people I have met.


What can I say? What a year. What a trip. What an experience. I am so very thankful. Filled with love. Stronger than ever, happier than ever.

Likes

Comments

Scroll down for English.

Klockan sju på morgonen i lördags nådde vi svensk mark igen. Efter ångest och lugn och stress över att missa planet från Manila till Bangkok, vilket skulle ha fått oss att missa flyget till Stockholm också, grät vi nästan av lättnad.


Planet från Caticlan var verkligen försenat. När vi landade i Manila hade vi ungefär en och en halv timme på oss att hämta våra väskor, ta oss till en annan terminal cirka 10-15 minuter bort med BUSS, checka in på nytt och ta oss till vår gate. Vi missade precis bussen som gick till den terminalen men personalen lyckades ordna en ny. Med två minuter tillgodo innan boardingen var planerad att börja hade vi äntligen checkat in och skyndat mot vår gate. Personalen var verkligen fantastisk och hjälpsam. När vi kom till passkontrollen fick jag en kontrallant som var underbar. Han var så där härligt söt och vänlig. Hans sätt att vara lugnade mig och efteråt var jag verkligen glad. När vi slutligen nådde vår gate satte vi oss ned på marken, uppfyllda av glädje och lättnad. Vi klarade det! Vi skulle inte behöva spendera natten på flygplatsen. Vi skulle få komma hem!


Från det att vi klev ut ur vårt rum på Boracay bar vi våra renhorn. Gissa om vi har fått positiv uppmärksamhet för detta! Jag älskar hur glada alla blir när de ser oss med dem. En flygvärd stannade upp varje gång han gick förbi oss och bara tittade och skrattade. Även på flygplatserna har det gått bra. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser leendena spricka upp på deras ansikten. Annat blev det dock när vi kom till sista gaten i Bangkok. Planet som skulle ta oss till Sverige. En väntplats fullproppad med svenskar. Då blev stämningen genast annorlunda. Inte kan en sticka ut bland svenskar heller. Det går inte för sig! Landet lagom minsann. Stolta över våra horn behöll vi dem ändå på. Hela vägen till min lägenhet i Uppsala. Så det så!


Anna var hos mig några timmar innan det var dags för henne att ta sig vidare till Karlstad. Det var konstigt att skiljas åt. Det har varit underligt att vara själv. Efter att ha varit tillsammans under så pass lång tid blir det en vana att ha varandras sällskap. Att resa med Anna har varit underbart. Varför vi har pratat och slösat energi förstår jag egentligen inte. Vi tänker nämligen alltid samma saker... den ena hinner bara säga det först. Folk har trott att vi har varit systrar också, men nej. Inte biologiskt sett i alla fall. Resan har gått oerhört fort. På Filippinerna började vi tänka på vad vi har gjort. Vad har vi gjort? Hm... vi kunde inte minnas. Har vi verkligen gjort något? Det känns som att vi alltid haft något för oss! Efter att tag kom vi ju på många saker, men dagarna har sprungit iväg. Med fem olika resmål är det dock inte konstigt om det går fort. Det blir olika etapper, delmål, och då går tiden fort. Bangkok, Koh Chang, Siem Reap, Pnhom Penh, Boracay. Det låter som mycket på kort tid, men faktum är att vi planerade utomordentligt bra! Det blev aldrig stressigt (förutom när vi nästan missade flyget, vilket inte ens var vårt fel), aldrig känslan av att det var för kort tid (även om vi givetvis hade kunnat stanna längre) och inte heller för lång tid. Den där extra dagen i Kambodja som vi fasade så över gjorde inte heller någonting. Nej, vi lyckades verkligen bra. Det här är en resa jag kommer minnas med så mycket glädje och kärlek. Bara av att tänka på den redan nu blir jag varm om hjärtat. Det var verkligen en perfekt resa att avsluta mitt resår med.


Hur gick det här till? Hur kan det redan var dags att lämna? Vi vill inte åka hem..


How did this happen? How can it already be time to leave? We do not want to go home...


Jepp, vi hade på oss hornen hela vägen hem! Inte att rekommendera om en inte vill att folk ska prata med en.


Yep, we did wear the antlers all the way home. Not recommended unless one wants people to start conversations.



At 7 AM last Saturday we reached Swedish ground again. After anxiety and calmness and stress about missing the flight from Manila to Bangkok, which would have made us miss the flight to Stockholm too, we almost cried of relief.


The plane from Caticlan was very delayed. When we arrived in Manila we had about 1,5 hour to get our bags, go to a terminal 10-15 minutes with BUS away, check in again and get to the gate. We just missed the shuttle to the terminal but the staff was able to get us another one. With two minutes left before the boarding was supposed to start we had finally gotten through the check-in and hurried to our gate. The staff was really amazing and helpful. When we reached the passport controll the man who helped me was wonderful. He was so sweet and friendly. His way of being really calmed me and I was very happy afterwards. When we finally reahed our gate we sat down on the ground, exhilirated, relieved. We made it! We would not have to spend the night at the airport. We were getting home!


From the second we walked out from our room in Boracay we started wearing our reindeer antlers. Imagine all the positive attention we have gotten for this. I just love how happy everyone got when they saw us wearing them. One steward stopped everytime he passed us, looked and laughed. Even at the airports it has been fine. I got all warm when I saw the smiles on their faces. It was a different story when we reached our final gate though. The plane that would take us to Sweden, a waiting area filled with Swedes. The atmosphere was immidately different. One just cannot be different amongs Swedes. No can do! The country "lagom" (lagom = just enough) for sure. Proud of our antlers we kept them on anyway! All the way to my appartment in Uppsala. Yep, yep, yep!


Anna was at my place for a few hours before it was time for her to go back home to Karlstad. It was really weird to part. It has been strange being on my own. After having spent so much time together one gets used to the other's company. Having been travelled with Anna has been amazing. Why we have wasted energy talking I do not know We always think the same thing... it is just that one of us says something before the other. Speaking has been unnecessary. People have even asked us if we are sisters, but no. Not biologically at least. The trip has gone past so quickly. When we were at the Philippines we started talking about what we had done. What had we done? Hm... we could not really remember. Did we really do anything? It felt like we always had something to do! After a while we realised that yes, we had done many things. With five different destination it is not weird that the days flew by. Bangkok, Koh Chang, Siem Reap, Pnhom Penh, Boracay. It sounds like a lot in a very short time but actually, we had planned it all perfectly! It was never stressful (apart from almost missing our flight, though it was not our fault), never the feeling of being to little time at a place (even though we could have stayed longer too of course), and never to much time either. Even that extra day in Cambodia that we had feared was OK. Yes, we really did this well. This is a trip I will always remember with so much joy and love. Just thinking about it now makes my heart all fussy. It was certainly a perfect trip to end this year of travels with.


Likes

Comments

Regnet har öst ned idag. Vi har varvat att våra rosa, fina, klibbiga ponchos (personalen på vandrarhemmet kallade oss ninjor men vi tycker snarare att vi var "pretty in pink") och våta fötter med att njuta av den svala luften och sand mellan tårna. Som vanligt vandrade vi omkring skolösa, vilket hälften av alla vi möter kommenterar. Utanför vandrarhemmet har vi ett gäng kompisar som alltid hälsar på oss när vi går förbi. En av dem tittar alltid så och kan inte förstå att vi går omkring utan sandaler. Det är jätteroligt.

Eftersom strandhäng inte var aktuellt idag har vi gått upp och nedför turiststråket ett X antal gånger. Vi har också roat oss med andra saker. Boracay var tänkt att vara vår lugna plats, men det är här vi har varit som mest aktiva. Vi åkte fallskärm efter en båt, åkte zip-line och besökte Puka Beack. Igår testade vi på paddle board (en står på en stor "surfbräda" och paddlar runt - riktigt härligt) och idag var vi spontana; vi gick förbi gmax, en omvänd bungee jumpanordning, slog oss ned och upp flög vi! Halva ön och havet kunde ses från himlen. Vi flög högt, runt, hängde, ja riktningen var lite oklar emellanåt, och vi skrek och skrattade och njöt. Det var en sådan fantastisk upplevelse. Wow!

Imorgon lämnar vi Boracay. Åk hemåt, tillbaka till Sverige och vintern. Vi har varit med om så oerhört mycket, även om vi har svårt att minnas allt, och det kommer att ta tid att smälta allt, men jisses (eller "jösses", om ni så behagar) vilken resa det har varit!

---


The rain was pouring down today. We mixed wearing our beautiful pink ponchos (the hostel staff called us ninjas this morning while we just felt pretty in pink) and wet feet with enjoying the cool air and sand between our toes. As always we were walking shoe less, which half of the people we pass comment on. Outside the hostel we have a bunch of friends who always greets us and one of them always looks at us, not understanding why we walk without slippers. It is hilarious.

Since lying on the beach was out of question we have been walking up and down the tourist area X times. Also enjoying other things. Boracay was to be our chill spot, but we have been the most active here actually. We did parasailing, zip-line and visited Puka Beach. Yesterday we tried paddle board (standing on a big 'surfboard' and paddling around - it was great) and today we were very spontaneous; we walked passed gmax, a reversed bungee jump, took a seat and up we went! Half of the island and the sea could be seen from high up in the air. We flew high, around, were hanging, yes the direction was a little unclear at times, and we scream and laughed and enjoyed it. It was such a great thing to do. Wow!

Tomorrow we are leaving. Going home, back to Sweden and winter. We have done so many fun things, even though we cannot really remember it all right now, and it will take time to realise everything we have been experiencing, but oh my, what a trip this has been!

Så här ser gmax ut.

This is what gmax looks like.

Likes

Comments

Swosh, wosh. Vinden ven i våra öron när vi flög fram likt Superman, över strand, skog, golfbana. Vilken upplevelse! Utsikten, farten, höjden. Skrämmande! När vi närmade oss slutet och såg den solida väggen framför oss. Bam! Ett ljud vi slapp höra för vi stannades av en kloss långt innan. På två minuter hade vi hunnit spännas fast, åka och komma ur selen. Kanske lite väl kort för pengarna, men Walter fixade lite extra för oss och tog med oss till Puka Beach också. Förbi skog och trading centres och lokala bostäder åkte vi på motorcykeltaxin. Stranden var fylld av mjuka stenar. Inte alls den pulverlika sanden vi har vid oss, men likväl fantastisk. Vågarna slog stora mot stranden och jag fick hejda mig rejält för att inte springa ut och leka likt en fyraåring.

Vi avrundade dagen med julkalendern (så klart), Mulan och sedan fantastisk middag (plus efterrätt) på the Hobbit. Efterrätten beställdes in till stor del för att få fortsätta lyssna på dem som spelade. När vi kom in sade jag att "han är den bästa hittills". När han gick av och nästa upp sa Anna att de kan ju inte låta en sämre följa honom. Sant så sant. Han var bäst hittills! Magiskt. Så många bra sångare häromkring. Jag sitter som förälskad och lyssnar, sjunger med och diggar. Vackert.


---



Swosh, wosh. The sound of the wind in oue ears when we flew over beach, forest, golf court, just like Superman. What an experience! The view, the speed, the height. Frightening! To see the solid wall closing in. Bam! Was a sound we did not have to hear because we had hit a stop far before that. In two minutes we had been fastened, flown and gotten out of the "stretcher". Maybe a little too short for the money we paid. However, Walter gave us a little extra by taking us to Puka Beach too. Past forests and trading centres and homes we passed with the motorcycletaxi. The beach was full of soft pepples. Not like the powder sand we have at the beach close to us. Just as lovely though. The waves were big and strong and I had to stop myself from running into the water and play like a four year old.

We ended the day with the Christmas calendar (of course), Mulan and then a fantastic dinner (and dessert) at the Hobbit. The biggest reason why we ordered dessert was because we wanted to continue listening to the perfomers. When we entered the restaurant I said that "that guy is the best so far!" That was true. When he got off the stage and the next one got up Anna said that they cannot follow the first one with someone less good. So true. He was the best one so far! Magical. So many good singers around. I sit there, as in love, listening, singing and enjoying the music. Beautiful.

Likes

Comments

"Merry Christmas", skratt, leenden, ja till och med sång, det är vad vi har fått idag. Varför? Jo, för att det är andra advent och det tar vi på allvar: vi köpte Rudolfhorn som vi har gått, åkt, badat, med hela dagen. När vi framåt kvällen väl tog av oss dem började folk busvissla istället.

Vår nyfunna vän, Walter, som tog med oss till parasailing idag ville även med ut och disco:a i övermorgon. Vad det innebär vet vi inte än. Vågar vi ta reda på det? Det återstår att se, tihi.

Som att allt detta inte vore nog, här hade en restaurang stängt på grund av julfest för de anställda - awesome!

Nä, nu checkar vi ut och ser på julkalendern. God natt!


---


"Merry Christmas", laughter, bright smiles, even singing, has greeted us today. Why? Because it is the second advent and we take that very seriously: we bought Rudolf antlers that we have been walking, riding, swimming with all day. When we towards the evening took them off people started whistling after us instead.

Our new-found friend, Walter, who took us parasailing today also wants to go disco:ing with us the day after tomorrow. What that means we do not know. Do we dare to find out? That remains to be seen, tihi.

As if all of this was not enough, a restaurant was closed here due to Christmas party for the staff - awesome!

Yeah, now we are checking out to watch the Christmas calendar. Good night!

Likes

Comments

Igår kväll var vi riktigt slitna. Vi tänkte se Nu är det jul igen 3. Jag tyckte det var obehagligt att halvsitta och lade mig ned. Och somnade nästan. "Nej, det går inte, upp med dig", tänkte jag. Satte mig och lutade huvudet i handen - och somnade. Sittandes. Det var signalen. Dags att sova.

Dagen började med lite moln men torrt. Efter frukost slängde vi på oss träningskläderna och sprang på stranden, med stopp för styrkeövningar. Vid det laget var det soligt. Och varmt. Svetten rann, men uppfriskande var det! Snabbt hem, på med badkläder och ned till stranden.

Molnen började se lite tunga och mörka ut. Därför ville vi föregå eventuellt regn. Vi gick tillbaka till vårt backpackers och hängde i loungen. Löste lite sudoku och såg på julkalendern.

Lunchdags och ned till stranden igen. Det såg fortfarande lite molnigt ut men vi vecklade ändå ut handdukarna och lade oss ned. Då kom några ungar som ville sälja armband kom fram. När de såg våra sudoku blev de nyfikna och huxflux löste vi sudoku med några ungar från området. Vi hade jättetrevligt, fram till regnet kom. Blött och tungt, och dränkte oss. Så, vi lyckades göra mycket under våra timmar av sol men vi var nog alltid menade att få uppleva Boracays regn och åska. Tillbaka till loungen.


---


Last night was a tired night for us. We were exhausted from travelling. Before going to bed we wanted to watch Santa Clause 3 though. I did not like the half-seated position I had so I lay down. And almost fell asleep. "No, that cannot do. Get up," I thought to myself and sat up instead, resting my head in my hand - and fell asleep. Sitting up. That was the cue. Time to sleep.

This morning it was a bit cloudy but at least dry. After breakfast we changed into running clothes and went down to the beach. Ran along the shore, and stopped for some strength exercises. The sweat was running down our bodies, and it all was so refreshing! We quickly went back home, put on our bikinis and went back down to the beach.

The clouds started to look dark and heavy. We did not want to get caught in the rain and therefore went back to the hotel and sat in one of the lounges, solving some sudoku and watched the Christmas calender.

Time for lunch, and back to the beach. It still looked a bit cloudy but we unfolded are towels and lay down anyway. Then some kids selling bracelets came to us and when they saw our sudoku the got very curious. We ended up teaching them and had a great time. Until the rain started falling. Wet and heavy, soaking us. So, we managed to do a lot in our hours of sunshine but we were always meant to experience the Boracay rain and thunder. Back to the lounge.

Jag gillar verkligen årets julkalender. Det är jättemysigt att se den här på semestern också. Skevt men härligt.

I really like this year's Christmas calendar. It is really cozy watching it here on our vaccation too. Weird, but nice.

Fotograf Anna i farten.

Anna took this picture of us.

Likes

Comments

It's a kind of magic. It's a kind of magic.

Det är magiskt här på Boracay. Den benvita stranden och det turkosa havet. En njuter verkligen. Det är dessutom svalare här vilket är ganska skönt. Nu ska vi njuta sista veckan! Och se på julkalendern.

---

It's a kind of magic. It's a kind of magic.

It really is magical here on Boracay. The bone white beach and the turqoise ocean. One can enjoy this for real. It is also cooler here than before which feels nice. Now we are going to enjoy the last week! And watch the Christmas calendar.

Likes

Comments

När vi lämnar Kambodja kommer regnmolnen (han som körde oss från flygplatsen sa att det fortfarande var regnperiod och att det skulle regna (troligtvis för att vi skulle anlita honom till Angkor Wat) men det har vi inte alls märkt av). Då sitter vi redan tryggt på flygplatsen och väntar på att få checka in.

Som jag skrev sist är trafiken i Kambodja kaotiskt. För att ta sig fram får en helt enkelt gå och hoppas på det bästa. Även när en korsar vägar. Det lärde vi oss snabbt och mot slutet tog vi oss fram som att vi vore därifrån.

Hur de beter sig i trafiken har givetvis sina konsekvenser. I Thailand såg vi en tjej på sidan av en moped som höll i huvudet (ja, absolut, hon höll sitt huvud i händerna, det var helt av). På väg mellan Siem Reap och Phnom Penh var det en buss som hade kört in i en bil och på väg till flygplatsen i Phnom Penh såg vi när en moped föll. Efter det satt jag på helspänn där back i tuktuken och var nervös. De har på ett sätt koll när de kör, och på ett sätt visar de hänsyn, men de lämnar inte minsta rum för ens ett litet misstag. Det kan vara obehagligt.

Kambodja har minst sagt varit en härlig upplevelse. Landet vi inte ville till. Vi har fått se och uppleva mycket. Mycket sevärdheter, lokala restauranger, lokal frukost, trafiken som sagt, bussresa och naturen. Det har varit fantastiskt och vi är glada att vi hamnade där trots allt. Även om vi först inte ville och bara önskade att tiden skulle gå fort. Vår andra önskan besannades och vi är redan därifrån.


---

When we are leaving Cambodia, that is when the rain clouds are appearing (our driver from the airport said that they still have rainy season and the risk of rain was high (probably so we would by his services going to Angkor Wat) but we have not noticed that at all). By then we are already safe and sound inside the airport, waiting to check-in.

Like I wrote last time, the traffic in Cambodia is chaotic. To get anywhere one has to simply walk and hope for the best. Even when crossing bigger streets. We learnt that quickly and towards the end we moved as if we were from around.

Their behaviour in traffic obviously has its consequenses. In Thailand we saw a lady beside a moped, holding her head (yes, of course, she was holding her own head in her hands, it had fallen off completely). On the way from Siem Reap to Phnom Penh a bus had hit the back of a car and on our way to the airport in Phnom Penh we witnessed a guy falling with his bike. After that I sat nervously in the back of the tuk tuk. In one way they are conscious when driving. In one way they show respect. However, in the end they have no room for the tiniest of mistakes. It can be rather scary.

Cambodia has been more than a lovely experience. The country we did not want to visit. We have seen and experienced a lot. Much sightseeing, local restaurants, local breakfast, as mentioned, the traffic, a bus trip and the nature. It has been amazing and we are happy that we ended up there after all. Even though we did not want to at first and just wished for the time to pass by quickly. Our second wish was granted, we have now already left.

Väskan packad, och hjärtat från Anneli har följt med hela tiden.

The bag is packed and the heart Anneli gave me has accompanied me all the way.

Jag gillade utformningen på toalettskyltarna på Phnom Penhs flygplats.

I liked the shape of the toilet signs at Phnom Penh airport.

Likes

Comments

Väskorna fylls och stängs. Nu packar vi ihopa oss igen för nu närmar sig även tiden i Kambodja sitt slut. Imorgon kväll bär det av vidare mot Filippinerna och Boracay. Väderprognosen ser dyster ut men vi håller hoppet om solens strålar uppe. Efter några dagar i större städer ser vi fram emot stranden. Här har det dessutom varit svalare än i Thailand. Igår gick jag till och med i min tjocktröja när vi skulle äta. Inte för att det behövdes egentligen utan för att det var skönt och inte var kvävande.

De senaste två dagarna har vi kombinerat sevärdheter med att ta det lugnt på hotellet. Båda har känt sig lite hängiga i omgångar. Vi har ändå hunnit se the Killing Fields - rörande, och fruktansvärt hur en människas styre kan fördärva för så många människor, ta så mångas liv (!) -, the Royal Palace, statyn över förra kungen, the Independence Monument och the Central Market. Under dessa dagar har vi haft en och samma tuktukförare som har tagit oss dit vi vill. Han är hur gullig som helst! Det har verkligen varit värt att samma, trygga, förare - folk kör som dårar här!

Eftermiddagarna har vi som sagt spenderar på hotellet. Idag har vi bara legat och (för mig försökt, och misslyckats) löst sudoku, haft musikquiz och bara... gjort ingenting. Vi köpte till och med nudlar till hotellet så att vi kan äta här medan vi ser på film. Lata deluxe ✌️️

Roliga incidenter:
• Tuktukföraren frågade om vi var tvillingar.
• Två gånger har asiater stoppat oss och velat ta kort med oss... En gång utanför en byggnad på palatsområdet och en gång med statyn
av kungen. Underligt.
• En av städerskorna tittade på oss, skrattade, tog på sin kinder, klappade Anna på armen. Var allmänt söt, men förvirrande. Lite besvärat skrattade vi när vi lämnade hissen.
• Igår när vi kom till hotellet stirrade han som öppnade dörren åt oss, de i receptionen och en man vi mötte. Obekvämt log vi, "he-he, hej".
• Eftersom första advent har varit och det är första december imorgon ser vi på julfilmer. Somnat till Grinchen två gånger och Nu är det jul igen 1&2.


---

The bags are being filled and closed. We are now packing up our things again because our time in Cambodia is also reaching its end. Tomorrow evening we are taking off to the Philippines and Boracay. The weather forecast looks a bit gloomy but we up the hope of the rays of the sun. After a few days inbigger cities we are looking forward to going to the beach. It has also been a little cooler here than in Thailand. Yesterday I even walked around in my jumper when we were going to eat. Not because it was really needed, but because it felt good and not suffocating.


The past two days we have combined sightseeing with relaxing at the hotel. Both of us have been feeling a bit low at different times. We have managed to visit the Killing Fields - moving, and horrible how one person's ruling can ruin, taking so many people's lives (!) -, the Royal Palace, the statue of the previous king, the Independence Monument and the Central Market. During thesw days we have kept the same tuk tuk driver who has been driving us wherever we have wanted to go. He is really sweet! It has been really worthwhile having the same, safe driver - people here drive like maniacs!

As mentioned, the afternoons have been spent at the hotel. Today we have only been lying and (for me trying, and failed) solved sudoku, had a music quiz and just... done nothing. We even bought noodles to cook at the hotel so we could eat here while watching a move. Lazy deluxe ✌️️

Funny incidents:
• The tuk tuk driver asked if we were twins.
• Two asians have stopped us to take a photo WITH us... Once outside a building within the area of the palace and once by the statue of the king. Weird.
• One of the cleaning ladies looks at us, giggles a little, pinched her cheeks and pointed at us, touched Anna's arm. She was generally cute, but confusing. We laughed awkwardly when we left the elevator.
• Yesterday when we came back to the hotel thw man opening the doors looked at us, the people at the front desk stared and smiled and so did a man we met. Again awkwardly we smiled back, "he-he, hey".
• Since the first advent was last Sunday and tomorrow is 1st of December we are watching Christmas movies. We have fallen asleep to the Grinch twice and watched Santa Clause 1&2.

Risfälten utanför staketet för the Killing Field.

The rice field outside the fence of the Killing Field.

Julstämning på lunchen. Här åt vi både igår och idag.

Christmas spirit during lunch. We had our lunch here both yesterday and today.

Likes

Comments

Första advent firade vi i Angkor Wat-området, utanför Siem Reap, Kambodja. Vi cyklade hela vägen vilket gjorde att vi kunde ta det i vårt tempo och utforska mycket. Det fanns många fascinerande tempelruiner. Liksom när jag besökte Machu Picchu kunde jag föreställa mig, känna närvaron av livet då. Allt var inbäddat i den fantastiska, gröna skogen och det rådde ett lugn över platserna. Vi cyklade längs en väg, in på en mindre skogsväg och hamnade lite härs och tvärs. Det var magiskt. Det var vi och naturen. Även om det var fysiskt jobbigare att cykla där var det mentalt avkopplande.

Angkor Wat då, hur var det? Ja, det vette katten... Efter lite googlande när vi kom hem kom vi fram till att vi troligtvis missade självaste Angkor Wat... Vi kommer hem med en varsin hammock, men såg inte Angkor Wat. Sammanlagt har vi sett ungefär fem, sex tempel plus fyra tempelruiner. Vi klarar oss väl ändå. Typiskt, men inte mycket att göra. Idag åkte vi nämligen vidare till Phnom Penh, huvudstaden.

Vi satt i godan ro och åt frukost imorse när vår chaufför till busstationen huxflux dyker upp! Stressa och iväg. Vi hann med bussen utan problem och så bar det av längs Kambodjas vägar. Det var jättefint med naturen. Olika fält, massa träd, vatten, bostäder, småbutiker och så vidare. När jag lyckades hålla ögonen öppna tittade jag hela tiden ut. Däremellan sov jag lite. Otroligt att en kan vara så trött på en buss efter att ha sovit en hel natt. Det är som att åksjukearmbanden i kombination med bussens rörelse verkar sövande.

Vi kom till Phnom Penh och tog oss enkelt till hotellet med en tuktuk. Ett riktigt lyxhotell (i våra mått mätt)! Hur gick det till? En skön dusch, tvätta upp kläder (förra ställena var ganska fuktiga...) och lite yoga. Redo för kvällen och middag.

---

The first advent was celebrated in the Angkor Wat-area, outside Siem Reap, Cambodia. We took the bicycle all the way which enabled us to have our tempo and to explore much. There were many fascinating temple ruins. Just like when I visited Machu Picchu I could imagine, feel the presence, of the life that was back then. Everything was in the stunning, green forest and there was a serenity over the places. Webiked along a road, in to a smaller forest path and ended up a bit here and there. It was magical. It was us and the nature. Even though it was physically more challenging to bike there it was mentally relaxing.

Angkor Wat then, how was that? Well, who knows! After some googling when we came home we realised that we probably miss Angkor Wat itself... We are coming home with a hammock each, but we did not see Angkor Wat. We could not find it. In total we have probably seen about five, six temples, and four temple ruines. I guess we will be OK after all. It is too bad, but not much to do. We left Siem Reap for Phnom Penh, the capital, today.


We sat, 'enjoying' our breakfast this morning when the driver to the bus station suddenly showed up. Stress and off we went. We caught the bus well in time and then we left, drove along the roads of Cambodia. The nature was lovely (surprise, surprise). Different kinds of fields, trees, water, houses, small shops etc. During the times I could keep my eyes open I was staring out the window. In between I slept a little. It is unbeliveable how tired one can get on a bus, even after a good night's sleep. It is as if the bracelets for motion sickness, combined with the movement of the bus, are working as the powder of Mr Sandman.

We arrived in Phnom Penh and got the hotel very easily with a tuktuk. A real luxury hotel (to us at least)! How did that happen? A nice shower, do some laundry (our last places have been quite moist...) and some yoga. Now ready for the evening and dinner.

Solnedgång i Phnom Penh. Utsikt från hotellrummet.

Sunset in Phnom Penh. View from our hotel room.

Gårdagens middag: khmer amok. Typisk mat i Kambodja. Smarrigt.

Last night's dinner: khmer amok. Typical food in Cambodia. Yummi.

Likes

Comments