Tankarna rusar, jag får ingen luft, hela kroppen skakar och trycket över bröstet är så hårt att det nästan är omöjligt att andas. Jag blir förlamad, fången i min egen kropp där jag minst vill vara vid just dessa tillfällen. Att försöka fly är meningslöst för det kommer aldrig gå att bryta sig ut.

Men sen får jag dricka av det där magiska dropparna och lika plötsligt som ångesten kom blåser det över som en lugn vind och bäddar in mig i en mjuk dimma. Och så blir det lugnt, hela kroppen slappnar av som om jag är gjord av sirap.

Hur äckliga de där dropparna är så har det hjälpt så mycket mot ångest, utan dom vet jag inte om jag hade levt idag. Tack Theralen för att du alltid finns där och hjälper mig när allt bara är kaos.


Kram <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej!

För ett tag sen skrev jag om vårdens baksidor, att det finns personer som inte riktat gör sitt jobb korrekt. Men för att väga upp det hela vill jag visa att det faktist finns de som gör ett riktigt bra jobb, som vill hjälpa till och stöttar.

Igår pratade jag med en sjuksköterska, kommer inte berätta vad vi sa men hon försökte hjälpa mig med ett problem. Sen gick tiden och senare på kvällen kommer hon in med ett armband, såklart blir jag glad, att någon ser och lyssnar på vad jag säger. Hon är en hjälte och gör verkligen sitt jobb bra!

Likes

Comments

Jag läser igenom snälla kommentarer på instagram, de från människor jag älskar men också de som jag får från fina helt främmande personer. Jag försöker få upp humöret, kämpar för varje andetag. Jag går en promenad, tar vid behovs medicin, försöker prata med mamma. Men mörkret har ett fast grepp, jag blundar försöker släppa fram tårarna. Men ingenting fungerar.

Mörkret, mitt älskade jävla mörker, du har blivit som en gammal vän, jag känner dig utan och innan, och du mig. Det är just det som gör att jag är så sårbar framför dig. Hela min själ är blottad och du vet precis vart det gör som ondast.

När jag är med dig är jag som mest ensam, då spelar det ingen roll om det är tusen människor runt om eller bara jag, för oavsett är känslan den samma. Du har en tendens att bita dig i, att inte släppa taget och jag antar att jag är likadan. För även om det är en destruktivt relation är det fortfarande en relation, och du har gjort mig beroende av dig.

Hur mycket jag än vill så klarar jag mig inte utan dig, vi har blivit ett, samma kött och blod, du har tömt mig på allt Cassandra och ersatt det med mörker. Det enda som är jag är skalet av människa, fyllt med smärta, mörker och kaos.

Jag vill inte vara ett skal, jag vill vara hel, helt egen, inte beroende av något destruktivt. Men tänk om det redan gått för långt, tänk om jag redan är helt och hållet din. Om det är omöjligt att bli fri, tänk om jag aldrig kan bli mig igen. Att jag aldrig kommer kunna bilden gamla Cassandra, den som såg ljus, var glad och hade framtidstro. Tänk om jag redan är du, mörkret.

Likes

Comments

Hej! Ännu en gång vill jag varna för triggande text!

Hjärnan går på högvarv, hjärtat slår så hårt att jag tror det ska hoppa ur kroppen. Ångesten stiger och allt jag kan tänka på är hur mycket lättare allt skulle vara om jag var död. För då skulle jag inte behövt känna allt detta, då hade jag fått lugn och ro. Och så går tankarna igång, planerande och funderande, sen stannar jag upp, fan det är ju inte så jag vill ha det! Jag vill inte ta självmord, jag vill dö men inte så!

Det blir fel, för hur ska jag annars göra? Det kommer inte gå på något annat sätt, hur gör jag då? Jag har fortfarande inte kommit på en lösning, jag har ingen aning, samtidigt känner jag att jag måste göra något, för jag orkar inte sitta här och känna allt, jag klarar inte av det!

Såhär håller det på dag som natt, ett enda stort kaos som gör ont, allt gör mest bara ont! Konflikten gör mig illa, livet gör mig illa, och vart ska man då ta vägen? När allt bara gör ont och man vill försvinna? Vart om inte döden? Jag kanske är fast i tankegångar, men hur gör jag? Kan inte någon bara berätta? Hur fan ska jag kunna leva?

Likes

Comments

Hej finaste ni!

Jag har länge tänkt tanken att jag vill dela med mig av min erfarenheter av vården, framför allt de delar jag inte tycker har gått rätt till. Samtidigt känns det fel att klanka ned på något som försökt hjälpa till. Det finns så klart bra delar, men för mig har det negativa så som kommentarer och förhållningssätt som inte passar inom psykvård fastnat.

(TW) Som den gången när jag på avdelningen försökt ta mitt liv, som ni kanske redan listat ut så gick det inte hela vägen. När jag sedan efteråt pratade med en personal, vi kan kalla hen G. Hen förklarade för mig att jag inte hade det värre en någon annan tonåring, att jag bara hade för höga förhoppningar på livet. Jag förstår att man inte ska överdriva en depression, men för mig är det oerhört jobbigt när man förminskar och blundar för det faktum att det faktiskt är en sjukdom.

Det är bara en av kommentarerna jag fått av G, hen har sagt även att jag ska "sluta gotta mig i allt elände" osv. Denna person är utbildad och har lång erfarenhet inom psykvård. Vad är det då som gör att hen inte kan förstå hur en depression kan yttra sig?

Men det är inte det värsta jag har hört, det värsta enligt mig är det dessutom 2/3 personer som sagt upprepande gånger. Det är orden; "om du verkligen hade velat dö hade du tagit livet av dig för länge sen". Detta är helt oacceptabelt enligt mig! Varför säga så till en person som är inom slutenvården pga suicid risk?

Detta gör mig fruktansvärt ledsen, dels för att de sagt det till mig ett flertal gånger, men också för att jag vet att de sagt det till fler. För orden låter i mitt huvud "nu måste du verkligen göra det ordentligt nästa gång". För mig blir det som att hetsa mig till "bättre" självmordsförsök och det borde aldrig vara okej!

Att man inom vården inte litar på patienten och istället förminskar och misstror är något jag har väldigt svårt att förstå, att man är så okunnig och skäller på någon som skadat sig själv. Samtidigt vet jag att mina negativa erfarenheter är små jämfört med andras.

Det finns en baksida på vården, och denna är mörk, jag tycker det är viktigt att man vågar lyfta fram det i ljuset!


Kram <3

Likes

Comments

Hej fina ni!

Usch idag har jag haft sån ångest, eller iallafall på eftermiddagen! Och mitt första tecken på ångestpåslag är att jag skakar, hela kroppen spänner sig och musklerna vägrar slappna av. Så just nu sitter jag under en filt och skakar samtidigt som jag försöker få fingrarna att sammarbeta. Men sen slog det mig att jag faktiskt klarade av denna dagen även om ångesten varit på topp. Så jag riktar ett finger åt ångesten och konstaterar att jag är en jävla kämpe!

Likes

Comments

Hej finaste ni!

Idag tänkte jag att jag skulle försöka med ett lite mer neutralt inlägg som inte behöver någon tw eller så.

Alla kommer nog gå igen perioder med kaos, vissas perioder är lite längre, andras återkommande osv. Men i allt detta kaos behöver man ett andrum, eller några stycken, något som gör att man får en paus. För mig är det allt ifrån pärlande till promenader och till odling. Pärlandet har jag skrivit om tidigare och promenaderna också. Men nu på senare tid har jag tänkt på att även odling är ett sätt för mig att andas lite lugn.

Det är inte så att jag är ute hela dagar och jobbar i rabatter, men jag gillar att odla växter från grunden. Tillexempel har jag hemma ett relativt stort avokado träd som jag lyckats odla från kärnan. Och jag tror bara hela iden med att ta hand om något får mig att känna mig lite bättre,

Så idag satte jag 2 lönnfrön i plastmuggar här på sjukhuset, vi får se om det hinner gro innan jag kommer härifrån, hoppas inte det ;)

Kram <3

Likes

Comments

I det mörkaste mörker gör det ont, där är kolsvart en ljuskälla och grått så bländande, skrämmande och obefintlig, nattsvart är den ljusaste av färg på smärtans mörka färgskala.

I det mörkaste mörker kan man inte göra annat än famla efter en väg ut, oavsett vart den leder är det bättre än det här. I mörket kan man falla utan att det märks, för ingenting syns i det mörkaste mörker.

Smärtan är total, varje hjärtslag, andetag är en kamp, allt för att hålla sig vid liv och samtidigt sakta dö och försvinna. Varje trevande ord blir ett rop på hjälp i ett hav av smärta, ångest och nedstämdhet..

Detta är inte vackert, inte mystiskt det är skrämmande och inget man önskar någon, inte ens sin värsta fiende, För att vara här med endast en mörk nödutgång är inte någonting en människa ska klara av. Ingen är skapt att klara av det mörkaste mörker.

Att skrika allt man orkar tjärnar inget till, här är man ensam, för inga armar når ner trots att de sträcks ut så långt som möjligt.

Rösterna säger till en att följa ljuset men det enda som lyser bländande är döden, nödutgången! Men när man närmar sig och precis ska ta steget så ropas det att man ska stanna, backa och vända tillbaka. Men vad gör man då när man ännu en gång faller och ropen blir mer och mer avlägsna? Då det känns så lockande att våga ta steget in i döden? Va gör man när det enda ljus är dödens mörka famn?


Likes

Comments

Hej! Detta är ett känsligt ämne att skriva om (igen) kika in någon annan dag om ni lätt blir triggade av texter om självmord!

Tårarna rinner längs med mina kinder, det händer inte allt för ofta, numera sällan! Men ikväll när allt är så fruktansvärt tungt kommer gråten varesig jag vill eller inte. Det är jobbigt nu, det går inte längre! Livet är inte till för mig, det kan inte vara såhär det ska va. Det kan inte vara meningen att allt ska vara så tungt! Förlåt för att jag är så deppig men jag blir knäpp av att inte kunna agera ut mina impulser. Ikväll är livet tyngre än vanligt och jag tror inte någon förstår eller ens ser att jag faller igen och livet blir svårare.

Likes

Comments

Hej finaste ni!

Först vill jag varna alla som lätt blir triggade, titta in någon annan dag istället! <3

Livet är tungt, är något jag ofta brukar säga, för det är så det känns, jag kan inte specificera mer än så. Jag har svårt att bena ut mitt dåliga mående och kan inte riktigt sätta fingret på vad mitt "problem" är. Jag önskar så att jag bara kunde få se ljuset i tunneln, då hade det vart lättare och fortsätta framåt! Men livet känns helt hopplöst och mest av allt vill jag bara försvinna.

Dagarna liksom går och det blir jobbigare och jobbigare att fortsätta kämpa, eller kämpar gör jag ju egentligen, jag försöker bara stå ut. Jag vet att det bara är jag själv som kan göra det bättre, men det är omöjligt, för jag har varken ork eller motivation till att jobba på det. Är det totalt kört då? Jag tror det! För jag börjar tveka på om jag ens vill bli bättre, hur vet man det?


Likes

Comments