Hej fina ni!

På fredag blir jag utskriven, utskriven från den slutna avdelningen jag vart på i nästan ett halvår. Jag känner mig beredd även om det kommer ganska plötsligt, men jag vill ut och tror att det blir okej!

Jag är redo för att åka iväg utomlands (som vi ska göra nästan direkt efter jag kommer hem) och jag ser fram emot det. Sen gäller det att ta en minut i taget, inte stressa igång mig själv och bara ta mig igenom dagarna.

Jag känner en liten uppåt gång i måendet kanske är det ECT:n som ger mig den, men jag är långt ifrån bra, även om jag tagit ett halvt steg i rätt riktning.

Hoppas ni har en fin sommar!

Kram <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er finaste!

För någon vecka sen när det blev klart att jag skulle få ECT behandling väcktes det något som jag så länge varit utan. Det tändes en liten gnista hopp som verkligen behövdes och hade behövts nu med. För lika snabbt som det kom försvann det igen och jag står ännu en gång hopplös, bokstavligt talat.

Antagligen hade jag för höga förhoppningar, trodde att det skulle bli en större förändring, och nu när jag fortfarande inte känner någon skillnad dör hoppet lite för varje sekund som går. Det känns inte som någonting biter på mig, det blir aldrig bättre och jag har gett upp igen.

Tankarna blir kolsvarta igen och jag ser inget ljus i tunneln, varför ska alltid mörkret sluka mig med hull och hår?

Likes

Comments

Imorgon är det dags för min andra ECT-behandling eller el-behandling som det också kallas. Innan första gången var jag livrädd (det är jag fortfarande), men inte för själva behandlingen utan för att det finns en chans att detta blir min vändning. Kanske låter det inte alls skrämmande, det är väl det jag vill? Och ja, det är klart jag vill bli frisk men samtidig gör det mig vettskrämd.

För hur lever man friskt, normalt? Vem är jag om inte deprimerad, självskadande och självmordsbenägen som åker in och ut på psyk?

Hur lever man utan jakten efter döden?

Likes

Comments

De säger att jag måste utmana mig, kämpa mot det bättre, fokusera på det positiva. Men hur? Hur ska jag orka kämpa mer? Hur ska man orka när man knappt orkar ta sig upp ur sängen, svara på ett sms eller ens borsta tänderna? Hur ska jag då orka möta mina största rädslor, och kämpa mer? Varför ser ingen att jag redan kämpar till 110%? Allt går åt till att bara orka svara på tilltal, andas, leva.

Tro på mina ord, jag vet att jag borde gå upp och äta frukost, vet att jag borde aktivera mig, följa rutinerna. Jag vet allt det, men jag kan inte, det är fysiskt omöjligt!

Jag förstår också att det inte fungerar, orken räcker inte på långa vägar. Men hur sjutton samlar man ny energi? För jag klarar inte längre av att leva det liv där man ständigt ligger på minus, där allt kostar mer än det ger.

Samtidigt blir jag arg, jag har inte valt detta själv, jag har inte valt att bli deprimerad. Men det är jag som får gå med skulden, skulden att aldrig räcka till, aldrig vara nog!


Likes

Comments

Kan vara triggande!


Återigen äter smärtan upp mig, inifrån, som ett hungrigt monster. Och ingenting jag eller någon annan gör kommer någonsin få monstret nöjt, det kommer fortsätta till allt som är jag är förintat. Dödslängtan skjuter i höjden och allt jag kan tänka på är hur sjutton jag ska klara detta, hur ska jag överleva?


"varifrån, rösten som säger, lev

från ett annat liv"

-Tomas Tranströmer

Likes

Comments

"Mitt blod är en förrädare.

Mina vener konspirerar mot mig.

Mitt hjärta och mina njurar har ingått i ett hemligt fördrag.

Mina tänder snappar hungrigt efter min sista måltid"

-Robert Friend

Likes

Comments

Jag känner på mig det, när det där allra mörkaste perioderna smyger sig på, hur de kommer närmare och lägger sin kalla hand på min axel. Perioderna som gör mig förlamad av smärta, som gör det omöjligt att andas. De gör att jag helst bara vill krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen.

För mig är kvällarna värst, då känns det som att hjärtat slutat slå, som att jag knappt kan andas. Och jag har ingen strategi, knep eller sätt för att hantera dessa stunder, jag måste helt enkelt bara stå ut. Jag tror att det är först när man känner detta som man kan förstå varför vissa väljer döden före livet. För det måste kännas för det är omöjligt att förklara!

Likes

Comments

*texten nedan kan vara triggande, utsätt dig inte för det om du lätt blir påverkad av självmordstankar!!*



Ibland gör det så ont, så ont att allt jag kan göra är att krypa ihop till en boll., lägga mig i fosterställning och gunga fram och tillbaka. Detta för att livet helt enkelt gör befinnandet till en plåga.

Ibland blir jag så ledsen att allt jag vill bara är att bryta ihop och storgråta, men tillslut blir man så leden att inga tårar lyckas rulla ner för kinderna.

Ibland gör mina mörka tankar att jag inte står ut, ibland låter jag mörkret ta över och handla åt mig, jag vet att det inte är bra men mörkret känns ibland som den enda utvägen.

Ibland är jag trött, trött på att finnas, existera, att leva. Det gör ont att säga det men oftast skulle jag välja döden framför livet, för ofta gör det alldeles för ont!

Ibland är livet tungt, för tungt, trycket över bröstet för hårt, smärtan för stor. Ikväll är det en sån kväll, en sån som jag inte vet om jag kommer överleva eller inte...

Likes

Comments

Hej finaste ni!

Idag träffade jag min psykolog, vi har under hösten/vintern/våren arbetat med en utredning och idag fick jag reda på "resultatet." Idag fick jag diagnoserna ADD och Asperger. Jag trodde att jag skulle känna mig helt annorlunda om jag fick ett "svar" men jag har kommit till insikten att jag fortfarande är Cassandra oavsett vad det står på ett papper.

Jag har aldrig tänkt att jag har en diagnos, men ju längre tiden gått och ju mer information jag fått så känner jag igen mig mer och mer. Det är skönt att det är klart och att jag slipper alla jobbiga tester, och jag känner mig nöjd med att jag inte ser mig själv på något annat sätt!

Likes

Comments

Hej finaste ni!

Dagens utmaning blir att åka till ullared, mycket folk och köer blir en tuff men förhoppningsvis genomförbar uppgift! Det finns liksom inte så mycket alternativ, jag måste klara av det! Har laddat upp med vid behovs medicin så jag ska nog fixa detta (peppar peppar)

Först blir det en lugn bilresa där jag sitter i min bubbla med hörlurar och poddar i öronen!

Likes

Comments