Header

Ibland kan det vara svårt att veta vem man är och hurdan man borde vara. Förväntningar slängs på oss från både samhället och närstående, och mitt i detta kaos kan vi ibland glömma bort vem vi är. Men jag tycker att citatet här ovan säger så bra det jag skulle vilja säga till varenda människa; Var det som är DU för allt annat är bara tingeltangel som du kan vara utan. Det är ditt liv du lever, och då lönar det sig inte att slösa din tid med att försöka vara något som du inte är. Om människor inte kan acceptera dig som du är förtjänar de inte att vara i ditt liv. Låt ingen annan säga åt dig hur du ska vara eller vad du ska göra - om det inte är du ska du inte behöva anpassa dig själv efter någon annans önskemål. Alla har sitt eget liv att leva, du får uppfylla dig själv och dina egna drömmar och så får de andra uppfylla sina.

Jag tror starkt på att livet kommer att bli som man vill om man bara vågar vara den man är och leva som det känns rätt för en själv. När du är det som är du kommer också människor som liknar dig att hitta fram till dig - och du till dem. När du är det som är du kommer du att finna situationer som känns bra för dig och hitta det liv du vill leva. Jag tror starkt på att gå efter känsla och intuition - om något känns rätt är det oftast rätt också.

Du behöver inte andras åsikter och förväntningar ifall de går emot den du själv vill vara. Våga vara du - allt annat kan du vara utan. Ha en bra vecka!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

En kväll i veckan när jag kom hem från jobbet var det så fint väder att jag trotsade tröttheten och gav mig ut på en fotorunda. Ville passa på att fånga några vårtecken på bild. Jag gick till en väg där jag visste att det växer många blommor, och visst fann jag blommor! Det kändes lite roligt att ligga där på marken och fota för vägen är ganska väl trafikerad och i det fina vädret var förstås många andra ut och gå också haha. Jag vågade inte alls låtsas om dem utan levde där i min egen värld utan att lyfta blicken från blommorna och möta de andras blickar. Vad gör man inte för att få bra bilder? Hehe. Flera blombilder kommer i ett annat inlägg, eftersom jag också vill visa er bilder som jag tog på vägen till blommorna när jag möttes av en buske med mössöron - i kombination med solnedgången var det för svårt att motstå!

Likes

Comments

Nu kanske ni tror att jag ska skriva om att jag äntligen skickat in min ansökan till National University of Singapore, för visst är det verkligen att dyka ut på okända hav. Men så kändes det också när jag gick på min arbetsintervju för Folkhälsan.

Då handlade det ju om att börja jobba som eftisledare fyra dagar i veckan (det förhindrades av mina studier och istället blev jag vikarie för både eftis och daghem). Med så lite arbetserfarenhet som jag har, utan att någonsin på riktigt ha jobbat med barn och utan att ens själv ha gått på eftis undrade jag nog hur de någonsin skulle kunna lita på mig. När hon frågade hur jag tycker att det skulle kännas att ensam ha ansvar för 15 barn svarade jag att jag nog inte tror att det skulle vara några problem eftersom situationer med barn brukar kännas så naturliga för mig. "Haha, nej, det avskräcker nog inte mig." Men innerst inne blev jag livrädd, haha. På något sätt bedömdes jag som kunnig, och när jag sedan ansökte om att bli vikarie istället behövdes inget annat för att jag också skulle få hoppa in på daghem.

Att första gången gå till en jobbdag på ett dagis i en stadsdel som man aldrig ens varit i tidigare tycker åtminstone jag att känns ganska nervöst. Att erkänna för personalen att det här är första gången jag jobbar på dagis känns ganska jobbigt. Men de tar emot det väldigt bra. Samma sak när jag går till eftis första gången. Också att andra gången säga att man bara varit på ett eftis en gång tidigare. Nu har jag varit på fyra olika eftisar och daghem. Fortfarande bara två dagar på eftis, men flera på dagis. Och det känns inte alls skrämmande längre. Och speciellt på dagis känner jag mig inte ens längre som en nybörjare, vilket kanske är lite konstigt haha.

Jag är så glad för att jag den här veckan fått vara tre dagar på samma daghem. Dessutom hade jag varit där en gång tidigare. Jag har lärt känna många barn, och de har lärt känna mig. Och jag har fått massor av ansvar. Utan att jag tänkt på det har jag faktiskt ensam haft ansvar för ungefär 15 barn. Ensam har jag bytt blöja på ungefär tio barn, utan att någonsin ha bytt blöja tidigare. Ensam har jag varit ute med en massa vilda barn som jag inte ännu vetat namnen på. Ensam har jag suttit inne på deras vila och nattat/tröstat små barn som vaknat och hållit rastlösa äldre barn lugna och tysta. Och vet ni vad? Det har gått bra.

Bild från weheartit.

Jag är enormt tacksam över att jag fått allt ansvar jag fått. Att personalen har litat på mig mera än jag hade litat på mig själv om jag själv hade gett uppgifter till mig. Att de har låtit mig överträffa mig själv. Och jag är så otroligt tacksam över hur underbara alla barn har varit. Barn är så ljuvliga, de dömer inte och de är så förstående. Barn från grupper som jag inte varit med har utomhus kommit till mig med sina problem och berättat vem de andra barnen är. "*** knuffade mig. Det är h*n där med grön jacka." De har fyllt mina dagar med så mycket glädje, värme och kärlek, att jag flera gånger den senaste tiden har känt att jag fullkomligt älskar mitt liv. Barn som plötsligt springer fram och kramar mig. Barn som kommer fram och säger att jag är kiva, trots att jag inte ens varit i deras grupp och de bara träffat mig ute. Barn som klamrar sig fast vid mina ben när deras grupp ska gå in. Jag har fått respekten som all annan personal (oftast haha) men också varit lite extra populär att ha med i sandlådan.

Det skulle vara så intressant att se sig själv från andras perspektiv. För jag känner mig ju verkligen inte vuxen. Inte är jag lika vuxen som de andra som jobbar på daghemmen och eftisarna. Inte ens lika vuxen som praktikanterna eller de som faktiskt är yngre än jag (jo, jag fick veta att en som jobbade på ett av eftisarna är ett år yngre än jag, det hade jag aldrig trott!). Men i barnens ögon är jag ju faktiskt en vikarie. En vuxen. En dagistant haha. Jag undrar om jag faktiskt ses som en vuxen vikarie också av de andra som jobbar där. Förskolebarnen trodde i och för sig att jag var elva år haha, när de idag delade utrymme med gruppen som jag var i. "Hur många år e du?" "21." "Jaha, vi trodde du var elva." Haha.

Den största utmaningen för mig har faktiskt varit finskan. Två av tre dagisgrupper som jag jobbat i har varit språkbad, och flera språkbadsbarn har jag ju träffat ute på gården. Också de barn som inte är i språkbad pratar en hel del finska. Och i det stora hela är finskan inget problem alls för mig. Jag fungerar helt smidigt nog på finska, och dessutom ska jag ju ändå i det här fallet prata svenska. Problemet är när det är små barn som inte ännu pratar ordentligt som pratar finska. Då har jag ibland svårt att förstå. Såklart blir det lättare desto bättre jag lär känna barnen, och det är bara tre gånger som jag faktiskt inte förstått vad de menat och behövt hjälp av någon annan ledare. Men jag har också lärt mig nya finska ord, som spade till exempel, haha.

Värst vad jag hade mycket att säga om detta! Tack för att du orkat läsa ända hit. Att kasta sig ut i det okända är så otroligt härligt och hälsosamt. Jag är en person som gör det ganska mycket. Nya platser och situationer skrämmer mig numera väldigt sällan. Genom utmaningar växer vi. Jag känner att jag växt enormt mycket den här veckan. Att vakna innan klockan sex på morgonen har absolut varit värt det!

Likes

Comments

I väntan på Singapore kan jag inte låta bli att titta tillbaka på min mest fantastiska resa hittills; När jag på jullovet 2014-2015 åkte i två veckor till Nya Zeeland för att hänga där med min bästis som tillbringade ett helt år i det underbara landet. Vi reste omkring till sex olika platser/städer på norra halvön och hann se massor under de två veckorna. Som ni kanske anar räcker ändå inte två veckor någonstans då det handlar om Nya Zeeland, och jag ska absolut åka tillbaka någon gång! Sådana fantastiska landskap att det är svårt att förstå att det är verkligt. När jag nu tittar på bilderna från resan har jag svårt att tro på att det faktiskt är jag som tagit dem, att jag faktiskt var där. Här kommer en enorm bildbomb!

Nästa torsdag kommer jag att blicka tillbaka på förra sommaren igen, på något som jag aldrig gjort tidigare. So stay tuned!

Likes

Comments

Varje gång jag tänkt eller sagt "Nu är nog våren här på riktigt!" så har det snöat följande morgon haha, så om våren är här eller inte vet jag faktiskt inte längre. Vad jag dock vet är att solen har skinit de senaste dagarna och det har verkligen känts som vår, om än en kall vår haha. Och en annan sak jag vet är att världen börjar visa en massa vårtecken, hur underbart är inte det?! För som en del av er vet älskar jag ju varje årstid, och trots att vintern är min absoluta favorit (jag tvivlar på det resten av året men när hela världen är vit, solen skiner och det är iskallt så är jag säker på saken) jublar jag av glädje och bubblar av inspiration varje gång våren kommer. Det som jag älskar mest med våren är:

Fågelkvitter. Vad skriker vår starkare än fågelkvitter? När fåglarna pratar med en på morgonen när man går till bussen skulle man kunna stiga upp hur tidigt som helst. Dessutom har ju fiskmåsarna redan hittat hit, och deras skri är nog något alldeles speciellt. Spricker upp i ett leende varje gång jag hör dem.

Solsken och ljusare dagar. Behöver jag säga något annat? Det är så mycket lättare att vakna på morgonen, jag själv och hela omgivningen blir på bättre humör, och dagarna blir längre eftersom det inte är mörkt redan när man kommer hem från skolan. Att kunna gå på promenad ännu åtta på kvällen utan att behöva vara mörkrädd är ju alldeles härligt.

Dofter av vår. Visst börjar världen dofta bättre när våren kommer? Ofta när jag kommer utanför dörren nuförtiden måste jag stanna upp en stund och bara andas in alla härliga dofter.

Världen vaknar till liv. Gräset blir grönt igen, träden får gröna blad och varje vecka har nya blommor börjat leva. Det gråa blir till färg. Vattnet i bäckar, åar och diken börjar rinna och isen på havet smälter. Åh, så jag älskar ljudet av vatten i naturen! Och inte bara naturen vaknar; Även människorna. Alla tar sig ut, och det känns som om världen blir vänligare och gladare.

Allt detta fyller mig med så mycket inspiration att jag ofta känner att jag kan förändra hela världen när våren kommer haha. Detta är vår för mig. Vad betyder våren för dig?

Likes

Comments

Hejsan hejsan! I och med att jag har en hel veckas påsklov från universitetet (skärtorsdagen-onsdag) har jag haft möjlighet att hoppa in som vikarie på både eftis och daghem. Förra onsdagen (mina två föreläsningar på onsdagar blev båda inställda) var jag på ett supertrevligt eftis och på torsdagen fick jag vara på ett dagis. Idag har jag varit på samma dagis som jag hade min första arbetsdag på, och där ska jag till min stora glädje också vara imorgon och på fredag. Det var verkligen kul att gå tillbaka till ett dagis som jag redan lite kände till, jag vet var det ligger, hur det ser ut där, vem som jobbar där och även en del av barnen. Jag blev så glad när ett av barnen idag frågade mig om jag minns när jag åkte tåg med dem till teaterföreställningen som vi var och titta på då! Kände också att jag fick en hel del ansvar idag och kunde vara lite mera självständig än förra gången, vilket känns bra. Resten av veckan kommer jag troligtvis att vara med en annan grupp, men det blir väl bra att lära känna andra grupper också!

Hur roligt det än är att jobba på dagis så måste jag nog säga att man bli alldeles otroligt trött. Att stiga upp 5:45 och sedan vara åtta timmar bland med ivriga barn och hela tiden ha ansvar är ingenting jag är särskilt van vid, haha. Så när jag kom hem idag var jag tvungen att lägga mig på sängen en stund innan jag orkade stiga upp och äta - lyckligtvis förberedde jag mat färdigt igår så det var bara att värma. Mina planer för kvällen är att tvätta toaletten, ta ut soporna, duscha och göra klart min ansökan till Singapore (jag har inte ännu fått svar på mina frågor men jag kan inte vänta längre) - men jag tänker också prioritera att gå och lägga mig tidigt så om något blir ogjort så får det vara så. Helst skulle jag hinna diska också, men det känns lite väl optimistiskt haha. Imorgon kommer det nämligen människor och granskar lägenheten efter att R flyttat ut, därför skulle jag förstås vilja ha det så rent som möjligt. Men sömnen är verkligen viktigare nu, imorgon ska jag dessutom orka med balett ännu efter dagisdagen! Önska mig lycka till, haha.

Så nu ska jag ta mig upp härifrån och trotsa tröttheten för någon timme till, så att jag får åtminstone det mest kritiska gjort. Ha det så bra!

Likes

Comments

Det är du som sticker dig på törnet - inte törnet som sticker dig.

Det finns många sätt att säga samma sak på. Men detta tycker jag själv att känns som en lättnad om jag mår dåligt. Att det bara är mina tankar som gör mig illa. Och med träning kan vi lära oss att styra våra tankar. Vissa händelser är förstås lättare att kontrollera än andra, till exempel om det börjar snöa under påsken (hehe) är det du själv som väljer om du blir upprörd och sur över det eller om du tar det med ro. Att kontrollera tankarna och välja hur man känner under till exempel ångest är ju otroligt mycket svårare, men jag tror att det även då kan vara till hjälp att minnas att det är ens egna tankar som gör en illa. Att man inte kommer att dö.

Njut av den sista lediga dagen fina vänner, jag hoppas att ni får en underbar vecka!

Likes

Comments

model lab

Jag tänkte nästan glömma bort veckans bloggutmaning hos @LisaDavidsson! Men det är ett så roligt tema denna vecka så jag vill förstås haka på; Här har ni fem av mina ovanor!

Jag stannar ofta uppe onödigt sent. Ibland har jag perioder som jag faktiskt lägger mig 22-23-tiden, men det är länge sedan jag hade så goda vanor nu. Även om jag tidigare på kvällen är trött och bestämmer mig för att gå och lägga mig i tid, försvinner bara tiden någonstans och plötsligt är klockan över 24. Men jag ger inte upp, detta ska jag bekämpa!

Jag fullföljer sällan alla mina planer. Jag vet inte om det är mina planer som är för optimistiska eller om det är jag som blir lat, men det är ganska sällan som jag håller mig till att få gjort allt jag planerat under t.ex. en dag, ett veckoslut eller ett lov.

Jag är oftast dålig på att stiga upp på morgonen. Om jag inte har något som jag måste stiga upp till blir jag gärna kvar i sängen, trots att jag dagen innan planerat att stiga upp tidigt för att få mera gjort. Och om jag vaknar av mig själv innan mitt väckningsalarm ringt tänker jag inte ens tanken på att stiga upp haha, för jag hade ju ändå tänkt sova längre.

Jag tillbringar för mycket tid vid datorn. Jag gillar egentligen inte att sitta vid datorn, skulle hellre använda min tid till annat. Men speciellt när jag blir trött fastnar jag ofta framför datorn istället för att gå och lägga mig eller göra något annat - som att pyssla, läsa eller skriva.

Jag tänjer inte efter träning. Jag älskar att tänja och ha avslappning efter mina danstimmar, men jag gör det otroligt sällan. Det är inte bra för mina muskler. Jag ska komma tillbaka till min rutin att alltid tänja när jag kommer hem.

Ovanor är ju väldigt jobbiga saker, men det är bra att erkänna dem för sig själv tycker jag. Att lägga märke till dem är första steget till att bli av med dem. Har du några ovanor du vill bli av med? Dela med dig, så kan vi jobba med våra ovanor tillsammans!

Likes

Comments

Igår representerade jag Borderline på statsvetarnas ämnesförenings årsfest. En mycket rolig kväll med härliga människor! Men jag måste nu få skriva av mig gällande en av sångerna vi sjöng under kvällen.

Först måste jag säga att jag vet att så gott som alla snapsvisor har helt idiotiska och hemska texter, och de är skämtsamma och man menar sällan allt man sjunger i snapsvisor. En del var i början riktigt kämpiga för mig att uttala högt, men nu sjunger jag nog för full hals att jag önskar att alla bäckar vore brännvin, att jag vill ha småbarn och gamla tantor, och att jag är full varenda jävla dag. Haha. För er som inte vet så dricker jag aldrig alkohol. Så ja, det är mycket jag har lärt mig att stå ut med och ta med humor när det gäller snapsvisor och våra fester/sitsar. Men det finns en sång, som vi inte brukar sjunga, men som jag råkat ut för två gånger nu denna vår, som jag bara inte klarar av. Den gör mig så arg och på så dåligt humör att jag inte kan sjunga med. Igår stirrade jag bara ner i bordet under hela sången. Löjligt? Kanske det. Det är trots allt bara en snapsvisa bland alla i mängden. Men låt oss diskutera detta.

Jag talar alltså om sången som ni ser här ovan: Dom som är nyktra. Jag tror att det finns två orsaker till att jag tar denna text så hårt; 1) Den hackar ner på mig själv, och 2) Den uppmuntrar väldigt starkt till alkoholdrickande. Att den hackar ner på mig kan jag ta, för jag vet att det inte stämmer. Jag är en absolutist och den komplimangen jag säkert oftast får är att jag är så glad och sprider glädje. Väldigt få människor skulle alltså säga att jag har en trist min, tror jag. Men att den i princip säger att det är fel att vara nykter, att det är mycket bättre att vara full, och att den tar för givet att ingen som finns på festen är nykter, det gör mig rasande.

Det finns så många människor som känner sig pressade till att dricka alkohol. Att välja att vara nykter på en fest kan för någon vara ett otroligt stort och svårt beslut. Om man sedan på den festen sjunger att dom som är nyktra aldrig har roligt tror jag inte att det känns så trevligt för den personen. Och personer som inte gillar att dricka, men gör det ändå, blir knappast så peppade till att ta steget och vara nykter någon fest efter att ha hört den här sången.

Jag tycker att människor får dricka hur mycket de vill, och jag har längre ingenting emot att umgås med berusade människor. Jag väljer att vara nykter, och någon annan väljer att dricka alkohol. På dansgolvet märker man ändå ingen skillnad mellan mig och de som druckit, haha. Men poängen är att alla får välja själv om de dricker eller inte, och jag tycker att man ska respektera varandras val. Jag är faktiskt väldigt lyckligt lottad och har nästan alltid mötts av respekt trots att jag väljer att dricka alkoholfritt, men den här sången visar mig nog ingen respekt alls. Och det är ju inte sant på något sätt ens, man har hur roligt som helst trots att man är nykter. Jag älskar att delta i våra fester. Jag kom hem halv fyra inatt, och jag tycker att jag den här gången gick hem ganska tidigt haha. Det är också många som efter att ha varit på samma fester som jag, flera gånger, först långt senare får veta att jag aldrig dricker alkohol, så jag menar, det är inte som att jag sticker ut från den berusade mängden verkar det som? DET GÅR ATT HA ROLIGT UTAN ALKOHOL! Jag skulle vilja skriva om sången:

Vi som är nyktra

Vi som är nyktra vi har jätteroligt
vi kan ta ansvar men också ha tjolittan-lej
faderulla, precis som de fulla
har vi bara kul nästan jämt.
Det sägs att man måste festa med brännvin,
det stämmer ju inte för se blott på den min,
som pryder en absolutist, allt annat än trist,
därför sjunger vi så:

Vi som är nyktra...

Haha, vad tycker du? Vilken version är bättre? ;) Kanske jag måste överrösta alla med min egen version om jag på flera fester/sitsar blir tvungen att sjunga denna förfärliga sång, hehe.

Likes

Comments