Header

♥ En av världens bästa människor kommer och hälsar på mig i november!

♥ Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet. Haha. Nä men allvarligt, vädret har varit UNDERBART hela veckan! Hur 36 graders värme kan kännas alldeles normalt förstod jag dock inte, haha. Skönt, skönt, skönt! Uppskattar dock att det finns ställen med AC att studera i.

♥ Bortsett från kinesiskan är så gott som alla skolarbeten gjorda nu, bara proven kvar! Och en massa kinesiska haha, men jag ser fram emot att kunna fokusera på det nu igen!

♥ Jag har fått äran att uppträda med kinesisk dans i november! Sååå tacksam och det ska bli så otroligt kul! Hoppas bara jag hinner lära mig koreografin, haha.

♥ På tal om dans bara ÄLSKAR jag danstimmarna här. Nästan så jag överväger att skippa studierna nästa vår bara för att kunna stanna här och dansa. ;)

♥ Har så underbara vänner här som jag kommer allt närmare. Jag får både skratta och babbla, just som jag älskar det. Och lokala vänner får jag ju nya av varje dag!

♥ Jag älskar älskar älskar livet och vill verkligen inte att det här året ska ta slut.

Att livet ler är nog en underdrift. Livet skrattar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag kände mig rädd för att publicera #metoo på facebook. Vad skulle människor tänka? Skulle någon ställa frågor? Tänk om någon tror att jag hittar på?

Men jag förstod att det måste göras. Jag vill inte vara tyst. Jag vill bryta tystnaden och jag vill bryta stereotypiska uppfattningar om vem som utsätts och vem som utsätter. Sexuellt ofredande är hemskt var det än händer och vem det än händer. Men tyvärr känns det som om det blivit så vanligt på nattklubbar och mitt i natten då människor är fulla att det näst intill blivit accepterat. Något man får räkna med. Människor har slutat reagera. Därför vill jag säga att även jag har blivit utsatt för sexuellt ofredande.

Även jag som väldigt sällan går på nattklubbar.

Även jag som aldrig varit full.

Även jag som inte har några kurvor.

Även jag som ännu som tjugoåring fick barnbiljett i bussen (antagligen skulle jag väl ännu få det om jag inte hade busskort).

Även jag som ofta tros vara mellan 12 och 16 år. Samma dag som någon sagt att jag ser ut som 13 kan medelåldersmän på gatan be mig följa med dem ut och dricka.

(*Jag menar ABSOLUT INTE att det är mera okej eller mera förståeligt att bli utsatt för sexuellt ofredande på nattklubbar, när du är full eller om du har kurvor. Sexuella trakasserier är ALLTID förövarens fel och ALDRIG offrets. Varför jag lyfter upp dessa karaktärsdag hos mig själv är bara för att bryta stereotypin. Utmana uppfattningar om vem som blir utsatt. Kanske visa någon som brukar säga "hon bad om det" eller "sånt får man stå ut med om man klär sig så" eller "kanske man inte ska dricka så oansvarigt mycket" att det händer oberoende av utseende, klädsel, beteende och alkohol.)

Även jag har upplevt otaliga obekväma blickar som berättat att jag inte är något annat än en kropp att titta på.

Även jag har upplevt män som sitter allt för nära mig i bussen.

Även jag har upplevt män som dansar allt för nära mig på dansgolvet.

Även jag har upplevt män som tidigt på morgonen när jag är på väg till skolan tycker att vi ska gå på kaffe tillsammans.

Även jag har mötts av män på gatan som öppnar sina armar och ber mig om en kram.

Även jag har träffat andra män på gatan som tar mina händer i sina, slukar mig med blicken, frågar om vi ska gifta oss och lyfter upp mig i sin famn!

Även jag har fått sällskap på caféer av män som tycker att jag absolut borde skaffa en pojkvän och tycker att jag är så söt att de bara måste röra mig lite.

Även jag har ofrivilligt fått dick-pics skickade till mig. Även efter att jag upprepade gånger sagt att jag absolut inte vill.

Även jag har haft händer på rumpa och bröst. Pussar och allt för intima kramar trots att jag sagt nej.

Även jag vet hur det känns att inte bli behandlad som en människa. Hur det känns att bli sedd som bara en kropp som är där för att tillfredsställa. Hur det känns att vara totalt maktlös och inte bli respekterad. Hur det känns när nej inte betyder nej för att någon annan tror att han vet bättre än du själv vad du vill. Även jag vet hur jävla skit det känns.

Sexuella trakasserier händer överallt och hela tiden. Det gäller inte bara äckliga män på gatan eller i nattklubben mitt i natten med alkohol i blodet. Det gäller också våra vänner och våra familjer. Vem som helst, var som helst och när som helst. Det är så vanligt att jag vill spy. Det MÅSTE få ett stopp!

Likes

Comments

En födelsedag för många år sedan, jag tror att jag fyllde 15 eller 16, fick jag ett kort som betydde mycket för mig. Det föreställde små grodor, med en röd groda mitt bland alla de gröna. Inuti stod det "Till en glad groda som inte är rädd att sticka ut från mängden!" Den texten var så viktigt just då, för det var en tid som jag kämpade med att göra mitt annorlundaskap till något positivt. En tid som jag sakta började våga lita på mig själv och ta plats. En tid som någon som såg mig som modig kunde lyfta mig till höjder.

Men den texten var inte bara viktig för mig då. Då när jag var en tonåring i färd med att hitta mig själv. Den har visat sig väldigt viktig för mig också nu, här på andra sidan jorden.

Om man som blond och ljus flyttar till ett asiatiskt land är det omöjligt att inte sticka ut från mängden. Går jag till en affär en gång, känner de igen mig nästa gång jag kommer. Utan överdrift. Som den enda blonda i en föreläsningssal på 100+ personer kan det kännas som om mitt hår brinner. I en av mina kurser vet alla mitt namn för att vår professor talar så mycket med och om mig (jag skämtar inte - flera från kursen har kommit fram till mig och vetat vem jag är utan att vi någonsin pratat). Även på danstimmarna brinner mitt hår, i början önskade jag ibland att det skulle brinna upp. Alla känner igen mig, alla vet vem jag är. Det händer ofta att jag möter människor som hälsar på mig utan att jag minns att jag sett dem tidigare. Det finns ingen möjlighet för mig att gömma mig här, att bara skriva det känns onödigt för tanken är så absurd. Alla lägger märke till mig.

Kontrasten från hur det är i Finland är enorm. Där har jag alltid fått kämpa för att synas och höras. Min storlek (läs: fysiska litenhet) gör att jag inte bara blir en i mängden, utan snarare göms bakom mängden. Här verkar min storlek bara göra mig ännu mera speciell. Inte i jämförelse med lokalbefolkningen, men i jämförelse med hur skandinaver/européer förväntas se ut. En kille från Singapore försökte febrilt få mig att erkänna att jag har rötter i Asien (Men är båda dina föräldrar från Finland? Ingen av dem från Asien?), för att jag är "Asian size" (hans ord). Hur man kan tro att jag har föräldrar från Asien förstår jag nog inte riktigt kan jag säga, haha. Men ja, folk tycker det är konstigt att jag är så liten. Det var dock inte det jag skulle diskutera nu.

Här är jag verkligen en röd groda, vare sig jag vill det eller inte. Jag börjar vänja mig nu, och det är inte lika jobbigt när jag numera känner mig som en individ (t.ex. på danstimmarna), istället för bara en kropp som ser annorlunda ut. Jag känner människor och de känner mig. De förväntar sig att jag ska vara där. Och jag kan fokusera på annat än mitt hår som brinner i spegeln. Men jag försöker fortfarande göra vad jag kan för att sticka ut så lite som möjligt. Jag som äger mest färgglada kläder fick lust att gå och shoppa vita och gråa danskläder (svart skulle vara bäst men mörka färger gör kontrasten till mitt hår förfärlig, jag testade en gång, aldrig igen haha). På föreläsningarna klär jag mig gärna så lika alla andra som möjligt. På danstimmarna sätter jag hellre håret i knut istället för hästsvans, så att det ska synas så lite som möjligt. Och allt det här är så intressant! För det är INTE så här som jag fungerar i vanliga fall. I Finland går jag lyckligt med färgsprakande kläder till både skola och dans, medveten om att jag är klädd annorlunda än andra. Medveten utan att tänka på det. Jag brukar ALDRIG reflektera över mina klädval utgående från hur andra klär sig. Jag brukar helt enkelt inte vara rädd att sticka ut från mängden.

Jag har fortfarande kvar kortet med grodorna, och jag tror att det var ödet som fick mig att ta det med mig ända hit till Singapore. Jag använder det som bokmärke. Och en tid då min annorlundaskap här kändes lite för jobbig, tog jag fram det kortet. Och att läsa orden, att påminnas om att andra ser mig som någon som inte är rädd att sticka ut från mängden, gav mig förvånansvärt mycket kraft. Jag har ju egentligen alltid stuckit ut från mängden lite. Här är det bara lite mera uppenbart. Och inget jag kan påverka. Här är jag verkligen en röd groda. Och det är en otroligt värdefull upplevelse.

Jag tycker att alla borde testa på att vara en röd groda någon gång. För att få veta hur det kan kännas att vara minoritet. Att vara annorlunda. Att sticka ut. Att inte kunna gömma sig i mängden. Och för att lära känna sig själv bättre. Att se hur man själv reagerar. Och att faktiskt få uppmärksamhet, vare sig man vill det eller inte. Även om grön är min favoritfärg, är jag så glad att jag får vara en röd groda detta halvår. Tänk, hela mitt liv har jag fått kämpa för att inte låta andra göra mig osynlig. Här är jag nog den totala motsatsen till osynlig. Hypersynlig! Som en röd groda bland alla de gröna.

P.S. Tack för kortet!

Likes

Comments

Jag vet att alla väntar på att få höra och se mera från min resa till Sumatra, men i väntan på tid vill jag ändå passa på att dela med mig av mina sista bilder från naturreservatet MacRitchie. Kanske inte helt tokigt det heller? Trots att Singapore numera känns väldigt vanligt för mig, är ju detta också en mycket spännande plats. Och jag har fortfarande en massa bilder från de tidigare veckorna även från Singapore som jag inte visat ännu! Så varsågod, här kommer mina sista bilder från den där dagen för länge sedan då jag blev ensam i ett naturreservat och vandrade ungefär 20 kilometer. En del av dessa kilometer gick längs vattnet, så vackert!

Jag tränade på att vara som en riktig resebloggare och vågade knäppa några bilder på mig själv.

Här hade jag redan lagt undan kameran för att jag redan tagit så många bilder, men sedan blev naturen igen för vacker för att låta kameran vila, hehe.

Flera bilder från MacRitchie: TreeTop walk, MacRitchie reservoir, Vacker natur, Herr Nilsson och Nya vänner.

Likes

Comments

Hej och förlåt för tystnaden här borta. Som ni kanske förstod på gårdagens inlägg beror tystnaden på att jag varit på resande fot i en vecka. Ungefär som våra föreläsningsfria veckor i Finland har de här i Singapore en recess week i mitten av terminen. En vecka utan föreläsningar och tutorials. En vecka för Singaporianer att studera som galningar och för utbytesstuderande att upptäcka världen utanför Singapore. Skriver man om recess week blir det ju nästan resevecka, eller hur? Hehe.

Veckan innan recess week var väldigt intensiv med mycket studier och förberedelser inför min resa. Jag planerade att uppdatera bloggen innan jag åkte iväg men tiden räckte (som vanligt) inte till. Och blogginlägget igår blev så kortfattat eftersom klockan var för mycket och jag egentligen bara väntade på att mitt hår skulle torka efter en av de bästa duscharna jag någonsin tagit. Duschen som jag ansåg värdelös när jag kom hit framstår numera som världens bästa dusch. Ungefär.

Så var är detta paradis som låtit mig leva sida vid sida med apor och orangutanger, bestiga och beskåda aktiva vulkaner, och ändra min uppfattning om min Singaporianska dusch? Indonesien. Sumatra. Ett namn som jag inte hört förrän någon månad sedan. Ett paradis som jag inte visste att existerar. Vi pratade om vad vi vill göra under recess week och min vän sa att hon letar efter någon som har liknande intressen som hon. Frågade om jag vill följa med till Sumatra. Var är Sumatra och vad gör man där? frågade jag. Hon berättade om att besöka djungeln för att se orangutanger, åka till en ö i en sjö på ön (heh) där det finns traditionella dansuppvisningar, och att bestiga en vulkan. Vem kan motstå sådana ord, liksom?! När jag kom till mitt rum googlade jag Sumatra och läste att det finns tigrar där. Kan man faktiskt åka till en ö där det finns vilda tigrar?

När tiden för att fastställa planerna och boka allting närmade sig bestämde vi oss för att fråga i vår Facebook-grupp ifall någon annan vill följa med. Intresset var förvånansvärt stort och till sist var vi en grupp på nio personer som åkte iväg på det häftigaste äventyret hittills. Nio personer, varav jag endast kände en från tidigare. Nio totalt slumpmässiga personer som visade sig var det bästa resegänget någonsin. Vi fungerade hur bra som helst tillsammans och vi hade alldeles fantastiska upplevelser i en värld väldigt annorlunda från Finland och Singapore. Så annorlunda att Singapore började kännas väldigt lika Finland och Europa, och jag förstod äntligen att Singapore verkligen är väldigt västerländskt trots att jag tidigare inte förstod varför alla säger så.

Veckan var mer fantastisk än vad ord kan beskriva, men att komma tillbaka till Singapore var också alldeles fantastiskt. Jag älskar att älska allting. Jag älskade Sumatra, det vilda och annorlunda och intressanta och spännande. Men jag älskade också att återvända till Singapore. Till det trygga och rena. Att återvända hem.

Nu väntar en vecka med ännu intensivare studerande än veckan innan pausen. Jag kommer naturligtvis att berätta mera om mina upplevelser i Sumatra och visa er flera bilder. Jag har ungefär 1500 bilder att visa er, faktiskt. Haha. Men först måste jag få studierna under kontroll. Så vi hörs när vi hörs, ha det gott!

Likes

Comments

Jag nämnde tidigare att jag träffade andra än apor också under mina timmar i MacRitchie nature reservoir. Detta hände efter att mitt sällskap lämnat mig, och alltså var jag alldeles ensam när jag träffade följande vänner. Krabaten som ni ser på bilden ovan och även på de flesta här nedanför skrämde mig verkligen något otroligt. Jag uppfattade först bara att något rörde sig i löven, och när jag fick syn på henne (ja, jag hittar på kön till mina nya vänner) stannade nog mitt hjärta ett tag. Jag har aldrig mött någon liknande tidigare (minns att vi såg någon ödla i Teneriffa för många, många år sedan, men jag minns inte ens hur den såg ut), och nu var jag plötsligt helt ensam i skogen med denna. Jag visste ingenting om min nya vän, om hon skulle anfalla mig, om hon var farlig. Så jag höll mig på säkert avstånd utan att våga gå förbi henne innan andra människor kom och passerade som om det inte var något. Tittade bara intresserat på henne och gick förbi utan problem. Det gav mig mera mod så jag vågade ta lite bättre bilder, och sedan sa jag adjö och gick vidare. Ordet ödla fick dock en helt ny betydelse i mitt ordförråd, haha.

När jag gick vidare träffade jag också två andra inte lika skräckinjagande små vänner. Först en ödla, som efter den första vännen såg väldigt liten ut men som nog ändå var större än de finska ödlorna, och sedan en söt liten ekorre. Gissa förresten om jag var glad för att jag äntligen förstått att ta med mitt zoom-objektiv till naturen?! Ingen bra zoom förstås, men bättre än ingen hehe.

Likes

Comments

Förlåt, jag vet att detta blogginlägg kommer en dag för sent. Men jag har helt enkelt varit tvungen att ge upp ambitionen att publicera ett blogginlägg varje dag. Det blev lite för mycket. Och det kändes inte så smart att sätta tid på bloggen istället för studier (eller upplevelser). Så jag ber om ursäkt för det, men i fortsättningen kommer jag att blogga då jag har tid för det, eller när jag verkligen, verkligen känner att jag måste (=vill) göra det trots att jag inte har tid, hehe. Som nu till exempel, haha. Men jag vill verkligen hålla fast vid dessa veckoinlägg, för det är ett så bra sätt för mig att minnas vad jag gjort. Min förra vecka såg ut så här:

måndag studerade jag hela dagen, inte så värst effektivt dock, fram tills vi hade Welcome tea med NUS Chinese dance. Av någon anledning kallas allting just welcome tea här, vi drack inte ens te haha. Istället fick vi en presentation om Centre For the Arts, som NUS Chinese dance hör till, bjöds på middag och hade lekar och tävlingar för att lära känna varandra bättre. När vi satt i en cirkel och skulle säga vårt namn och alla andras namn som var före oss också, var jag väldigt glad över att vara ganska mycket i början av cirkeln, kinesiska namn är för mig inte de lättaste att uppfatta, uttala och minnas haha. Alla var förstås ändå bara supersnälla, hjälpsamma och vi tog allting med humor. En superkul kväll och jag skulle SÅ vilja stanna här ett helt år! (Så mycket att jag frågade om det skulle vara möjligt, men nej, det är det inte. Buhu!)

Eftersom studerandet på måndagen inte gick så bra, tänkte jag att jag verkligen måste skärpa mig på tisdag. När en kompis frågade om jag ville följa med henne till ArtScience museum kunde jag dock inte tacka nej! Hehe, så första halvan av dagen tillbringades där, men åh så glad jag är att vi åkte dit. Världens bästa museum någonsin! Det var roligt, häftigt och vackert. Mera om det ska jag berätta i ett annat inlägg. Efter det studerade jag faktiskt, tills det var dags för dans. Nybörjartimme i kinesisk dans, så roligt att få lära sig grunderna! Efteråt var jag otroligt trött och hungrig, så när jag kom till lägenheten och inte kunde låsa upp dörren till mitt rum orkade jag inte ta tag i problemet. Jag åt min mat och flydde sedan ut till wifin, hehe. Låset har nämligen bråkat tidigare också, men då har det alltid fungerat igen efter några försök. Men det fungerade inte heller när jag återvände. Jag var verkligen SÅ trött och var nära gråten tills min rumskompis kom och höll mig sällskap. Hennes kompis hade också blivit utlåst samma kväll (?!) så vi frågade henne vad hon gjort. Ringde sedan fixarna, men fick bara som svar att jag ska fortsätta försöka och leka omkring med låset, eftersom det antagligen blivit lite löst. Efter att ha försökt i en liten evighet till gav jag upp och övernattade på soffan, haha. Det är en liten tvåpersonerssoffa så det var ju kanske inte det mest bekväma, men jag sov till min förvåning riktigt gott hela natten. Ett tecken på hur utmattad jag faktiskt var..?

onsdag vaknade jag på soffan, och mitt första uppdrag för dagen var att gå ner till management office för att få hjälp med att slippa in i mitt rum. Jag är verkligen så imponerad över hur snabbt de löser allting här! Två män med en verktygslåda följde med mig upp, hackade lite på låset och öppnade dörren, haha. När vi testade med mitt kort (vi använder våra studiekort som nycklar) fungerade det dock ännu inte, så de bytte ut låset helt och hållet. Nu har jag en fysisk, vanlig nyckel och det är jag så glad för! De kommer dock att ge mitt ett nytt elektroniskt lås snart, *snyft*. Annars är onsdagar väldigt tråkiga att berätta om, eftersom jag inte gör annat än studerar. Jag hade igen massor att göra till torsdagen, så efter mina tre föreläsningar var det jobb på högsta nivå som gällde. Tills jag med stor tacksamhet fick krypa ner i min säng och sova bekvämt igen.

Torsdagmorgon var det igen intensivt studerande som gällde, och så hade jag en tutorial och kinesiska. Vi hade vårt första quiz i kinesiskan faktiskt! Trots att jag verkligen inte övat tillräckligt tror jag att det gick helt bra. Måste verkligen hänga med i takten bättre nu när det bara blir svårare och svårare. Och en del i min grupp kan ju redan flytande kinesiska känns det som! Orättvist att tävla mot dem... Hehe. Men jag är verkligen så taggad på att lära mig mera! Efter skoldagen var jag alldeles slut och torsdagkvällar börjar bli studiefria kvällar för mig märker jag, eftersom jag alltid har mest att göra till torsdagar. Så jag tog en lugn eftermiddag, och på kvällen hade jag kinesisk dans. SÅ ROLIGT!

fredag tog jag en oplanerad sovmorgon eftersom det blev en sen kväll på torsdag. Sedan hann jag inte med så mycket mera än att förbereda mig för dagens tutorial och föreläsning, innan det var dags att ta mig till fakulteten. Att ha fyra timmar med en professor som jag verkligen inte delar värderingar och åsikter med var en intressant utmaning, men det blir bättre med vänner omkring sig. Kvällen fortsatte i torsdagens tecken med att inte riktigt göra så mycket. Lite studerande och lite blogg. För första gången på länge redigerade jag några bilder. Och när jag gick och lägga mig kunde jag inte somna. Hjärnan gick på högvarv, jag försökte hjälpa den slappna av genom att börja läsa en bok, men ingenting fungerade. Sista gången jag kollade klockan visade den 6:18.

lördagen blev ju inte riktigt världens bästa dag kanske. Jag lät mig själv sova så länge som möjligt för att ändå hinna äta innan det var dags för ett möte med Dance Ensembles marknadsföringskommitté. De berättade om våra uppgifter och så fick vi chilla och lära känna varandra. Sedan hade vi en kort danstimme, för de skulle ha en genomgång av sin produktion som de visar om två veckor. Vi fick stanna och titta, och alltså wow, de är SÅ HIMLA BRA! Jag njöt för fullt, och igen en gång är jag så, så, SÅ tacksam över att få dansa här. Att få dansa tillsammans med så bra dansare och en grupp där alla gör allting seriöst, det är underbart. Efter det var det dags för middag och sedan ringde jag mamma. Mina planer för kvällen var att studera och lägga mig tidigt, men nämnde jag att jag började läsa en bok natten innan? Så förstås läste jag istället hela kvällen. Studerade lite kinesiska där emellan, men det var verkligen svårt att lägga ifrån mig boken. Så det slutade med att jag låg och läste tills jag läst ut den, och då visade klockan 3:45. Hehehe...

Kanske inte helt förvånande, blev det av misstag en sovmorgon på söndag också. Jag hade väckning klockan 10, och tänkte faktiskt stiga upp då. Men plötsligt vaknade jag igen och då var klockan redan 12:08. Ojdå, haha. Men det var väl bara att göra det bästa av dagen, och jag älskar verkligen att när jag steg upp och träffade min rumskompis och berättade att jag av misstag sovit ända tills nu, svarade hon "Me too" haha! Liknande reaktioner fick jag av alla jag pratade med den dagen, och det är verkligen skönt att känna att ingen tycker det är dåligt av dig att sova länge. Det betyder ju bara att du behövde sova, liksom. Jag studerade största delen av dagen, men på kvällen drog jag in till stan med en vän. Det var nämligen Formel 1 här i Singapore detta veckoslut. Och även om jag inte är ett så stort fan direkt kände jag att jag vill åtminstone märka av att det är här. Vi hade inga biljetter så vi såg nästan inte något, men vi hörde bilarna och redan det var coolt. Dessutom är ju området så otroligt fint att bara vistas i också! Det blev en härlig kväll med många fina diskussioner, och rätt som det var kom tydligen Hamilton i mål och vi hade första parkett till fyrverkerierna. SÅ FINT! Vi bara stod och skrek och hoppade jämfota för att det var så underbart att vi inte visste vad vi skulle göra med våra känslor haha.

Det var min vecka det. Sammanfattningsvis kan man säga att jag var utmattad, men ändå utom mig av lycka. Och ja, utlåst för en natt förstås. Jag älskar, älskar, älskar att vara här! Vill verkligen inte att tiden ska ta slut.

Likes

Comments

Hej och förlåt för att bloggen ekat ganska tom denna vecka. Tyvärr räcker ju inte tiden till allting. Mera om vad som tagit min tid får du veta på söndag! Nu ska jag, istället gå vidare med mina bilder.

Minns du fortfarande MacRitchie reservoir? Jag nämnde redan lite snabbt i mina tidigare inlägg att mitt sällskap lämnade reservatet tidigare än jag själv. De blev helt enkelt för hungriga och kände att de redan sett tillräckligt. Mina känslor fungerade dock helt tvärtom; Ju mera jag såg, desto mera ville jag se. Så eftersom jag verkligen inte kände mig färdig med utfärden, och verkligen inte hade något emot att vistas ensam i himmelriket som kallas naturen, fortsatte jag ensam. Ni som känner mig vet att jag kan bli lite galen när jag går på promenader, speciellt på platser jag inte varit förut, och ännu mer speciellt i vacker natur. Och ja, att jag fortsatte ensam resulterade i att jag gick nästan 20 kilometer. Hehe, oops! Bland annat detta missade vännerna som tyckte att de redan sett allting:

Jag bara älskar denna skog!

Plötsligt kom jag ut från skogen och fick njuta av parker och vatten istället.

Här använder människor paraply för att skydda sig från solen. Speciellt kvinnor för att undvika att bli brunare, berättade min kinesiskalärare. Alla vill ha vad de inte har...

Titta på vattnets magiska färg!

Flera bilder från MacRitchie: Photoshoot bland trädtopparna, MacRitchie Reservoir & Photoshoot med Herr Nilsson.

Några bilder finns ännu opublicerade, bland annat några flera vänner som jag hittade under mina timmar i den Singaporianska naturen. Jag lovar att de är minst lika spännande som Herr Nilsson, hehe.

Likes

Comments

Förutom människor är det två andra saker jag sörjer över att missa i Finland denna höst. Det ena är förstås Kulturkarnevalen. Jag har deltagit åtta år i rad, och i år när de har 15-årsjubileum kan jag inte vara där. Ja, det gör helt klart ont i mitt hjärta, haha. Det andra evenemanget som inte är lika känsloladdat, men som jag ändå älskar, är Helsinki puppy parade. Jag har faktiskt hittills deltagit i ALLA deras parader (inte i själva paraden men i publiken), men nu på söndag ordnas det igen och jag kan förstås inte vara där. För att trösta mig själv tittar jag på bilder från vårens Puppy parade, och eftersom de är så söta kan jag inte hålla dem för mig själv. För ja, jag har fortfarande opublicerade bilder, hehe.

More pictures: Helsinki puppy parade part 1, part 2 och part 3.

Likes

Comments