Header

Under min andra vecka här, 9 augusti, firade Singapore sin 52-årsdag. Precis som allting annat firades det väldigt stort här, lite ironiskt tänkte jag att deras vanliga nationaldag säkert firas ännu större än Finlands 100-årsjubileum, haha. I flera veckor (känns det som) har man fått nationaldagsrea överallt, stora paroller med "Happy 52nd birthday" har synts överallt, och i varje fönster/dörr/balkong hängde Singapores flagga. På själva nationaldagen gick alla klädda i rött och vitt. Det var parad, konserter, uppträdande av militären/polisen/marinen, och naturligtvis en hel massa fyrverkerier.

Tillsammans med en grupp tyskar (igen haha) åkte jag till området kring Marina bay redan på eftermiddagen. För att få en bra plats för paraden borde man antagligen ha anlänt redan på morgonen, men vi fick åtminstone en extremt bra plats för fyrverkerierna (och militärshowen), och fyrverkerierna var egentligen det enda jag brydde mig om haha. Det blev en härlig dag och kväll, med livemusik i bakgrunden, vackert område och en massa fina människor. Bredvid oss fanns bland annat en fotograf som flyttade sitt ena stativ (jo, han hade flera) "only for you" (för mig alltså haha), och en malaysisk familj. En av de malaysiska kvinnorna blev nog mitt största fan under kvällen tror jag, hon tog en massa bilder på mig och till sist ville hon ta en selfie med mig också. Haha! Och det var varken första eller sista gången jag var med om något sådant här.

Jag knäppte en hel del bilder under de fyra-fem timmarna vi satt där vid vattnet. Det var så otroligt vackert att jag inte kunde sluta fota trots att jag redan hade ungefär hundra bilder på allting hehe. Därför ska jag nu sluta babbla och låta bilderna tala istället!

Militärshowen var riktigt obehaglig. Ett exempel är dessa vattenskotrar som skulle föreställa "bad guys". Polisen började jaga dem i båtar och sköt dem!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag läser en fantastisk status på Facebook. En kvinna som var på plats under knivdådet i Åbo berättar om vad hon såg. Om en man som i fara för sitt eget liv försökte rädda kvinnan som låg på marken. Som ställde sig emellan när förövaren försökte ge sig på andra. En man som inte såg typiskt finländsk ut.

Men så börjar jag också läsa kommentarerna till just denna status. Och det räcker inte länge innan hela jag skakar av ilska och gråter av hopplöshet. Så mycket rasism det finns i Finland! "Inget av det här hade hänt om det inte vore för invandrarna", "Jag visste att det här skulle hända, det går inte att lita på dem", "Så här går det när man släpper in en massa utlänningar i vårt land"... Och så vidare. Jag känner så starkt: Varför Finland? Varför måste detta hända i Finland? Det finns tillräckligt med främlingsfientliga människor i Finland redan. Nu fick de något att mata sina uppfattningar med. Varför Finland?

Jag ser en rubrik om att en pizzeria i Pargas attackerades samma kväll som knivdådet i Åbo. Jag öppnar artikeln, och när jag ser att ägaren till pizzerian heter Mahmoud blir jag helt kall. Nej, nej, NEJ! Min vän berättar att det ska ordnas en demonstration mot invandrare och utlänningar och Åbo idag. Nej, nej, NEJ! Snälla kära idioter, sluta! Sluta dra människor över samma kam. Sluta anklaga alla med ett annat ursprungsland för något som endast en individ gjorde. När en finländsk man våldtar en kvinna, tror ni då att alla finländska män är våldtäktsmän? När en finländare kör berusad, tror ni då att alla finländare är rattfyllerister? När en finsk ungdom dödar flera personer i sin skola, tror ni då att alla finländska ungdomar är skolskjutare?

Jag tycker att media gör ett bra jobb just nu. Jag har under de senaste dagarna läst mera om Hassan och Hasan som offrade sin egen säkerhet för att rädda andra, än om mannen som knivhögg. Egentligen tycker jag att det är fullständigt onödigt att fokusera så fruktansvärt mycket på ursprungsland och nationalitet. Både gällande förövaren och vardagshjältarna. Men med tanke på hur mycket fokus det läggs på brott som utförs av personer med icke-finländsk ursprung, älskar jag på något sätt att det också nu läggs så mycket vikt vid att personerna som hjälpte, räddade, skyddade och stoppade mest på fredagen inte är av finländskt ursprung. Lika modigt och vackert och fantastiskt hade det varit om de hade varit födda finska. Men jag är verkligen glad över att man försöker motverka främlingsfientligheten på samma sätt som den matas. För visst hade detta också varit lika hemskt om förövaren hade varit född finsk.

Det är inte ens ursprungsland, religion eller nationalitet som gör en till terrorist. Eller mördare. Eller idiot. Vad man nu vill kalla det. Personer som går ut på torget och skadar och mördar andra personer mår inte bra. Det är inte en ursäkt och jag försvarar inte förövaren. Allt jag vill säga är att det kunde ha varit en person från vilket land som helst. Jag lovar att det fanns en annan orsak bakom dådet, än faktumet att personen råkade vara från Marocko.

Från och med nu vill jag dock fokusera på det vackra. På personer som ställer upp för varandra. Skyddar personer i risk för sitt eget liv. Stoppar blödningar med hjälp av sin egen skjortärm. Blomhav och ljus. Och förstås Singapore. Jag lovar att fortsätta dela med mig av mina underbara upplevelser härifrån från och med imorgon.

Likes

Comments

En av många fantastiska saker med National University of Singapore, och UTown där jag bor, är de ordnar extremt mycket gratis program. Workshops, sport, klubbar, utfärder, fester, festivaler, evenemang... Idag ordnade de en fotoworkshop, och jag är väldigt glad att jag hade något annat att tänka på under åtminstone tre timmar av denna dag. Jag har verkligen inte varit på topp idag, så trots att det ikväll fanns tre evenemang jag hade velat gå på orkade jag inte något annat än att gå till poolen som äntligen öppnat. Allt började kännas lite bättre när jag där träffade vänner och kunde tala lite om vad som hänt. Men svagheten i min kropp finns kvar. Delvis beror det antagligen på att jag inte kunde sova inatt också dock.

Nåja, tre timmar av idag tillbringade jag alltså på en fotoworkshop. Tyvärr visste jag det mesta från tidigare, men jag lärde mig hela två nya saker som jag kommer ha mycket nytta av har jag på känn! Och jag är ändå glad att jag deltog, för efter en timme teori tilldelades vi alla varsin kamera (jag lämnade min hemma eftersom jag gissade att de skulle ha bättre hehe), och så skulle vi bege oss ut och fota bilder med temat tre (3). Gärna skulle de vara svartvita också. Det var väldigt roligt! Plötsligt såg jag treor överallt haha. Först sökte jag mest efter föremål och natur, men efter en tid, som ni kommer att märka, fastnade jag för att fota människor. Människor är ju så otroligt intressanta. Det talade vi om på workshoppen idag också; att så fort vi ser en människa på en bild fångas vårt intresse och vi börjar fundera över vad människan håller på med, vad hen tänker, vem hen är... Här kommer mitt resultat! Förutom bilderna i sig syns också en del av campusområdet för den som är intresserad, hehe.

Likes

Comments

Klockan var kväll här och jag uppdaterade mig som vanligt med mejl, bloggar och facebook. Först nuddade jag vid nyheten om att något hänt i Barcelona. Det måste jag kolla upp efter att jag gjort allt det andra, tänkte jag. Sedan meddelade en av mina vänner på facebook att hon är trygg och okej. Oj, är hon i Barcelona nu? funderade jag. Ytterligare en stund senare ser jag rubriken Flera personer har knivhuggits i Åbo - allmänheten ombeds undvika centrum. Jag klickar genast och efter att ha läst de fruktansvärda nyheterna skickar jag så snabbt jag kan till mina vänner i Åbo för att höra att de är okej. Lyckligtvis räckte det inte många minuter innan jag fick svar från alla.

När något sådant här händer blir avståndet mellan Finland och Singapore mycket längre än vanligt. Avståndet mycket mera märkbart. Jag känner mig så hjälplös. Kan inte göra annat än sitta här, 10 000 kilometer bort, och följa med live-rapporteringen. Läsa om hur personer har knivhuggits, ligger på marken och dött. Hur det hörs skottlossningar och hur platser stängs och polisberedskapen höjs. Även i Helsingfors. I hela landet. Tårarna är inte långt borta, och jag kan verkligen inte gå och lägga mig även om klockan börjar bli natt.

Visst är det också skönt att vara i Singapore. Ett land som känns väldigt långt borta ifrån terrorattacker. Ett land där kulturer lever sida vid sida och man redan från födseln lär sig att alla människor är lika värda. Att alla kulturer är ett land, ett folk, en nation. Men när Finland drabbas av terror är det inte till en så stor tröst. I Finland finns alla jag bryr mig så mycket om. Vad spelar det för roll att jag upplever mig själv vara i säkerhet, när alla mina nära är där borta? Där borta i hemlandet som jag inte vet vad som kommer att utsättas för inom de kommande minuterna, timmarna? Vad spelar det för roll att jag är i säkerhet, när allt jag skulle vilja är att vara där och krama alla? Se dem med mina egna ögon, känna att de fortfarande finns. Nej, det är verkligen inte till så stor tröst. Inte någon tröst alls.

(Terrorattack eller ej spelar ingen roll för mig. Jag är medveten om att benämningen kanske är felaktig, men för mig är sådant här alltid terror.)

Likes

Comments

Innan jag besökte Singapore Botanic Gardens visste jag knappt något om stället. Men det gjorde mitt sällskap, så när de sa att de vill gå till National orchid garden kunde jag inte göra något annat än följa med. Om jag själv hade vetat något skulle jag dock antagligen också valt att besöka just den trädgården. Wow vilka många olika sorters orkidéer! Jag visste inte att det finns så vackra blommor haha.

Likes

Comments

Igår började mina lektioner här vid National University of Singapore. Dagen innan insåg jag att det nog kommer vara ganska svårt att faktiskt studera här. Det känns ju fortfarande som att vara på resa, och att det är viktigt att utforska och uppleva. Som om studierna bara är en sidosak som jag måste försöka hinna med i något skede. Något som stjäl min tid. Men så är ju inte verkligheten, så det gäller att tänka om:

Jag är i Singapore på utbyte. Jag kommer att vara här i fem månader, och jag är här för att studera. Istället för att studera hemma studerar jag här. Jag ska bygga upp en vardag här. Leva här. Och faktiskt studera.

Lyckligtvis är jag helt otroligt taggad för mina studier! Jag har fått fyra helt fantastiska moduler (tror jag): Social Work: A Head-Heart-Hand connection, Building relationships: Theories and practice, Human development over the lifespan, och, sist men inte minst; KINESISKA! Även om jag egentligen är här för att studera socialt arbete var det nog kinesiskan jag var mest lycklig över på måndagkväll när jag äntligen lyckats få bekräftat att jag får gå alla dessa moduler. Målet med kursen är att kunna föra grundläggande konversationer på kinesiska, hur galet är inte det?! Jag ser SÅ mycket fram emot det, det kommer att bli intensivt men jag vill verkligen lära mig. Trots att jag har min första lektion först senare idag så vet jag redan hur man säger hej, samt en hel del om hur språket är uppbyggt. Detta eftersom vi före varje lektion ska titta på en video. Jag känner att läraren verkligen vill att vi ska lära oss, och det tänker jag minsann utnyttja!

Efter igår är jag dock lika taggad också för introduktionskursen till socialt arbete och kursen Building relationships. Lärarna verkar helt fantastiska, professorn i introduktionskursen fick mig att känna ännu starkare än tidigare att jag kanske faktiskt borde studera socialt arbete istället (kanske till och med i Singapore? haha), och professorn i Building relationships interagerade med mig under hela föreläsningen och använde hela tiden mig som exempel haha. Han fick mig att känna mig uppskattad, och sådana lärare uppskattar jag! Båda modulerna (de kallas moduler och inte kurser här) verkar verkligen helt otroligt inspirerande, jag tror inte längre att det kommer bli så svårt att faktiskt studera under min tid här!

Och nej, det är inte så att jag avskyr den sista modulen; Human development over the lifespan. Jag har bara inte haft min första lektion ännu, så jag har ingen aning om hur den kommer att bli. Utvecklingspsykologi känner jag att jag kan utantill vid det här laget, hehe, okej vissa delar av ämnet, men eftersom det här är inom socialt arbete (inte psykologi eller socialpsykologi) och i Singapore, så tror jag att det kommer att bli annorlunda. Jag ser fram emot att kunna jämföra och få veta hur de ser på ämnet i den här delen av världen.

Jag trodde att resandet och upplevandet av nya platser skulle vara det som gör det här halvåret fantastiskt. Det har ju inte på något sätt ändrats, men plötsligt känner jag att studierna också kommer att bli helt fantastiska. Att studera i ett annat land är ju också en del av att uppleva landet, på många sätt. Jag kommer att få lära mig så mycket, och speciellt få en otroligt bra inblick i hur socialt arbete fungerar i Singapore!

Likes

Comments

Jag har alltid gillat Singapore. Med alltid menar jag sedan jag första gången klickade in mig på National University of Singapores hemsida och på så sätt för första gången någonsin prickade in Singapore på min världskarta. Nu har jag varit i Singapore i nästan två veckor, och jag har fortsatt gilla Singapore. Men en dag insåg jag att jag till och med älskar Singapore.

Dagen såg ut att bli en lugn och ensam dag. Jag började dagen med att skriva dagbok, och övervägde att fortsätta hela dagen för mig själv eftersom jag var så trött på att ständigt fråga om någon vill göra något med mig. Men sen tänkte jag på hur jag bestämt mig för att lämna alla mina rädslor i Finland, och skrev ett rätt så desperat meddelande till WhatsApp-gruppen med 257 medlemmar. Haha, med desperat menar jag att det såg ut som "vill någon göra vad som helst med mig, till exempel det eller det eller det eller vad som helst som man kan göra i Singapore, men jag är också öppen för andra förslag!" Det är ju alltid bra att kunna bjuda lite på sig själv, och så är det ju utanför ens bekvämlighetszon som all magi händer. Så blev det även denna gång!

Någon som jag aldrig hade träffat förut skrev att de planerade att besöka Botanic Gardens, och jag var välkommen att följa med! Det visade sig vara en grupp bestående av bara tyskar, men trots att de alla hade träffats förut och hade ett gemensamt språk var de hur välkomnande som helst och jag behövde aldrig känna mig utanför. Alldeles härliga typer och det blev en fantastisk dag och kväll!

Botanic Gardens kommer antagligen att bli ett av mina favoritställen under de kommande månaderna. Jag kan se mig själv åka dit för promenader eller för att sitta och läsa under ett träd. Det var SÅ FINT! (För vilket ställe är inte det i Singapore..?) Alldeles enormt också, vi såg inte nära på allting. Populärast (tror jag) är deras National orchid garden, med så otroligt många extremt vackra orkidéer. Jag har aldrig sett något liknande.

Efter vår vistelse i Botanic Gardens var vi väldigt hungriga så vi åkte till Little India för att äta. Och alltså jag säger bara; Wow vilken upplevelse! Det var verkligen som att komma till Indien, vi var inte alls i Singapore mera. Så mycket människor, man gick mitt på vägen, det spelades indisk musik, man åt med händerna, och det var bara så otroligt indiskt. Och vi stack verkligen ut från mängden. På restaurangen vi åt var vi de enda utlänningarna, och vi fick en massa särbehandling. Vi fick bestick, servetter, vattenflaskor (istället för att dricka vattnet som fanns i en vattenkanna på bordet), personalen serverade såser åt oss... En mycket intressant upplevelse, och så god mat!

För att verkligen ta ut allting från Singapore åkte vi efter det till China Town för några drinkar. Det var också min första gång i China Town, och trots att jag älskade Little India älskade jag China Town ännu mera! Det var här jag började älska Singapore. Jag kunde inte få bort leendet från mina läppar. Jag hade lust att dansa och skrika av lycka. Hoppa jämfota upp och ner. Gjorde dock mitt bästa för att bärga mina överflödiga känslor för att inte skrämma mina nya vänner haha. Men alltså det var så vackert och så mysigt och så underbart! Och det bästa av allt är nog helheten. Jag älskar Singapore mer och mer desto mer av det jag ser. Här lever alla kulturer sida vid sida. De är väldigt stolta över det, och de kämpar för att hålla Singapore så mångkulturellt och tolerant. Resten av världen kunde verkligen lära sig av Singapore. Jag älskar att vara här!

Det förvånar knappast någon att jag har en massa bilder från Botanic gardens, men de får vänta till ett annat inlägg. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, hehe.

DANKE to all of you who made that day so great!

Likes

Comments

Fish out of water. De orden använde en representant från universitetets hälsovård på vår orientation briefing min andra dag här i Singapore. De orden stack så djupt i mig att jag till och med hade svårt att hålla mig för tårar. Just där och då kände jag det så starkt - jag är verkligen en fish out of water här. En fisk på torra land, eller hur man brukar säga på svenska. Just då och där insåg jag hur mycket jag kommer att sakna det trygga, gamla, vanliga i Finland, och speciellt hur mycket jag kommer att sakna mina vänner.

Det är tufft att lämna allt det som varit ditt liv dittills, allting som varit självklart för dig, och helt ensam flytta till ett totalt annat land. En annan världsdel. En helt annan kultur. Även om det bara är för fem månader. Redan under mina första dagar här fanns det stunder då jag helst av allt hade låst in mig på mitt rum och kanske lägga mig på sängen och gråta. Stunder som jag var vettskrämd över att jag tagit ett så här stort beslut utan att egentligen alls fundera på saken. Stunder som jag kände att jag nog inte kommer att orka vara utan mina vänner i ett halvt år. Och väldigt många stunder som jag inte önskade något annat än att jag skulle ha en bästa vän här med mig.

Men under samma dagar fanns det ännu flera stunder som jag kände ren och överflödande lycka. Stunder som jag inte kunde sluta le för att jag faktiskt är här. Stunder som jag älskade att träffa nya människor hela tiden. Stunder som jag älskade att uppleva den här kulturen som är så annorlunda än den jag är van vid. Stunder som jag var så tacksam över att det var så självklart för mig att åka på utbyte att jag aldrig övervägde att inte göra det. Och för var dag som går blir dessa stunder och dessa känslor allt fler, starkare och större.

Visst är det underbart med bästa vänner, det finns inget bättre, och att alltid ha dem vid din sida. Att tillsammans utforska världen och dela upplevelser. Att alltid ha någon att prata med om vad som helst och aldrig behöva känna sig ensam. Att inte ständigt behöva vara social och aktiv för att försäkra dig om att du inte måste tillbringa resten av året ensam. Men nog är det otroligt spännande att över WhatsApp bestämma att hitta på något med någon du aldrig tidigare träffat. Att vänta på mötesplatsen utan att veta vem du väntar på. Att frågande ta ögonkontakt, närma sig varandra, spricka upp i ett leende när man förstår att det är rätt person och att hälsa på varandra för första gången. Att sedan tillbringa kanske hela dagen med varandra och dela livserfarenheter tillsammans.

Visst är det skönt att kunna gå till butiken och veta exakt vad du ska köpa och var du hittar det. Att sedan gå hem och laga mat som du vet vad som är och hur det smakar. Men är inte livet mera intressant med hawker centers som är fulla med mat som du inte har en aning om vad som är? Med så mycket att välja mellan men utan att ha något annat än bilder att fatta dina beslut ifrån? Att varje måltid smaka på något alldeles nytt och överraskas av smaker du aldrig tidigare känt? Genom att tacka ja utan att veta vad frågan betyder och genom att våga testa nytt växer världen och samtidigt din kännedom om vad du ska beställa nästa gång och vad du kanske helst vill undvika. Och om allt det nya någon gång blir för mycket finns det ju alltid western food stalls i hawker centren, och förstås även Subway, McDonald's och IKEA. Haha.

Idag har jag tvättat kläder och städat mitt rum för första gången sedan jag kom hit. När jag efter middag tillsammans med min rumskompis gick hem från att också varit till butiken var jag tvungen att berätta för henne hur glad jag känner mig för att jag faktiskt är här. Det kom så starkt då. Sakta med säkert börjar jag inse att jag faktiskt kommer att stanna här en tid. Att min dröm om att åka på utbyte faktiskt händer här och nu. Att jag faktiskt är här. Och samtidigt som jag börjar inse det, växer min lycka allt större. Jag tror att denna fisk kommer att utveckla ganska starka ben och till och med lära sig andas ovanför vattenytan.

Likes

Comments

--> Mitt första inlägg om Pulau Ubin <--

När jag för personer från Singapore nämner ön Pulau Ubin som en av platserna jag sett här får jag alltid en mycket positiv reaktion. "Wow, du har varit till så bra ställen!" Och visst håller jag med, för fulla muggar! Förutom apor som dricker coca cola, och otroligt vacker grön natur, fick jag på Pulau Ubin också se öppet hav, magiska sjöar och självaste Malaysia! Javisst, så nära ligger tydligen Singapore och Malaysia varandra. Scrolla neråt för att se vad jag menar.

Förresten, någon annan än jag som trott att Malaysia heter Malesien på svenska? Eller är det bara jag som är dum haha? Eftersom stavningskontrollen säger att Malesien är fel googlade jag och fick veta att det heter Malaysia på svenska också. Man lär sig något nytt varje dag! Haha.

Här är Malaysias kust! När vi stod här ändrade våra mobilabonnemang till Malaysiska, haha.

Likes

Comments