Det var ett bra tag sedan jag bloggade nu, men hänt på tok för mycket. Jag och R har gått ifrån varandra. Det gick inte längre, vi skadade varandra på ett plan som ingen av oss ville. Så jag har åter igen flyttat hem till Karlshamn, med min Julle och Bo.

Jag har börjat jobba inom hemtjänsten i Ronneby och trivs förvånansvärt bra faktiskt! Det känns som ett bra stopp, innan jag går vidare mot högskolestudier!

Jag har börjat fokusera på mig själv och vad jag mår bäst utav. Fotografera. Umgås med fantastiska vänner. Träna med hunden och umgås med sonen och familjen.

Sen har jag väl träffat en väldigt speciell person. Han har en gröt skånska och jag förstår faktiskt bara 75% utav det han säger, men fan, han gör mig glad mitt i allt detta kaos. Han får mig att dra lite extra på smilebanden och jag skrattar, skrattar på riktigt för första gången på enormt länge. Att han kommer upp nästa Lördag känns magiskt, känns verkligen helt otroligt roligt och jag längtar faktiskt!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min sambo är inte den som pratar. Han lättar inte på sig själv. Han delar inte med sig av sina beskymmer. Han pratar aldrig om sina problem. Han säger aldrig om han mår dåligt. Han vänder sig inåt. Han blir hård. Han blir elak. Han blir en helt annan man, även om han inte vill att det ska hända, så händer det.

Jag försöker prata med honom, försöker få honom att lätta sig lite. Men ingen respons. Aldrig någon respons. Det tar död på mig, tar död på min energi. Att se honom ledsen gör så jävla ont, och jag kan inte göra någonting. För han låter mig inte göra någonting. Så istället får jag titta på, medan alt äter upp honom.

Allt detta driver mig längre och längre bort ifrån honom. Jag fixar det inte. Jag kan inte hjälpa någon som inte ber om hjälpen. Men jag vill inte känna mig såhär. Vill inte känna mig maktlös i mitt egna förhållande. Men jag kan inte göra någonting för honom. Han vill inte ha min hjälp. Så kanske, är det lika bra att backa. Medan allting känns lite enklare. Medan man ändå tappar allt man har..

Likes

Comments

Igår var det Bo's 12veckors dag. Min lilla Pupi blev alltså 3månader igår och det firades in med vaccination och vetrinärbesök. Han var så duktig min lilla valpis. Inte ett ljud inne på kliniken, han skötte sig perfekt och charmade både folk i väntrummet och själva vetrinären. Han fick så fin beröm för sin kropp, hans päls och hur han rörde sig. Hans lugn, lydnad och tillgivenhet till matte. 8.1kg i ren kärlek nu, helt annat än de ynka 4.5kg jag hämtade hem för 3 veckor sedan.

Efter det åkte vi hem igen, för då skulle vovvarna få testa att vara hemma i hundgården själva ett tag, då jag och sambon skulle ut och äta födelsedagsmiddag då Robin blir 26 år nu på Fredag. Så vid 18.00 satt vi inne på Pinchos och hade en helt underbar kväll tillsammans. Med god mat. Vi skrattade ihop. Vi kände oss äntligen som i början när vi först träffades och föll sådär pladask för varandra.

Sen hämtade vi upp Julius och åkte hem. Han somnade i bilen så vi kunde sätta oss i soffan och kolla lite TV innan vi gick och la oss vid 22.00 i vanlig ordning.

Nu idag har jag bara fått ut hundarna, Julle har hoppat i duschen och nu har vi precis ätit frukost. Idag blir det bara lugn hemma. Städa lite, laga middag tills mannen är hemma. Annars är det bara en lugn dag som väntar här hemma.

Likes

Comments

Den senaste tiden har jag jobbat extremt mycket på att finna det vackra i livet, det där lilla extra liksom, istället för att bara fokusera och se allt det negativa. Vilket har fungerat, jag har börjat finna glädje igen.

Min fantastiska sambo, livskamrat och bästa vän har vart en riktig klippa. Han har ställt upp i vått och torrt. Han har hört och lyssnat. Han har talat och lugnat. Han har hållt om och låtit mig vara. Han har kämpat med mig, och inte
emot mig. Han har visat sig stark när jag vart svag. Han har bärt mig när mina ben inte orkat mer. Han lyfter upp mig till skyarna, min vackra underbara Robin.

Jag har även fått nytt jobb. Med start om en vecka bara! Jag är så otroligt taggad på att börja jobba igen, hemmalivet är absolut ingenting som passar mig, och här trodde jag att jag kunde gå hemma hela September med liksom. Men det känns kanon, och det är tider som passar både mig och sambon perfekt. Julle får återvända till dagis igen som han älskar och valpis åker med husse på jobbet medan jag arbetar. Allt går att lösa, bara man ger sig fan på att det ska gå.

Vårt hem är nästan klart nu, jag känner mig liksom nöjd för tillfället. Lite målning som jag ska ta tag i, sen lite inredning och småfix, men annars är jag så totalt nöjd med vårt fina hem! Vi har det som vi vill ha det, lantligt blandat med modernt. Vitt blandat med träigt inslag. Ja, det är precis som vi vill ha det!

Denna veckan kommer bjuda på storstädning idag efter helgen, då bonuspojken var här. Imorgon ska jag och sambon ut och äta, för att fira hans 26års dag. Sen resterande av veckan kommer bli lugn, vi ska bara ta det lugnt liksom och se vart allt leder. Men vi har inga måsten vilket är otroligt skönt!

Lägger även upp första bilden sedan nystarten! På våra vackra fyrbenta pojkar, Bo och Dandy
❤️

Likes

Comments

Sambon kom hem nu vid 10 igen, medan jag satt och åt min frukost. Han var som förbytt. Han kom med ett leende på läpparna. Han kramade om mig. Han kysste mig. Han sa att han älskade mig. Han kysste mig igen. Han var precis som förbytt. Han var kärleksfull. Han var varm. Han var glad.

Sen åkte han 30 minuter senare igen. Eftersök i grannbyn. Men det kändes okej denna gången. För första gången kändes det okej att han åkte. För nu fick jag beviset på att jag faktiskt existerar för honom. Jag är ingen prydnadskudde. Jag var inte en prydnadskudde då i alla fall.

Likes

Comments

Igår slank han hemåt vid 8. Jag kunde alltså få duscha tillsammans med honom.. Umgås lite med honom. Mysa ner mig i soffan tillsammans. 21.15 ringer hans telefon, och visan är igång igen. Nytt eftersök. Snabbt ur soffan. På med kläderna. Fram med hunden, och sen iväg. Där satt jag, i soffan och bara glodde. Hela min kväll var raserad. En kväll i total ensamhet. Min första kväll helt själv i huset. Jag var totalt livrädd.

Julle sov, sedan ett tag tillbaka. Bo låg på golvet och drömde sina valpdrömmar. Där satt jag, med godis i en skål, med TV:n på, men jag var totalt ensam igen. Kröp ner under en filt, kollade serier och hoppades bara på att tiden skulle gå någorlunda snabbt. Eller att jag skulle somna. Jag ville bara att tiden skulle gå.

Efter 23.30 tiden var Robin hemma. Stolt, då vår duktiga vovve hade hittat bocken. Jag var med stolt, såklart, i alla fall lite. Jag var så förberedd på att nu ska jag få kramas lite. Nu ska jag äntligen få känna lite ömhet och närhet. ~Vi kan väl lägga oss nu direkt, jag är ganska trött i kroppen. Slut diskuterat. Inget mys. För han var trött. Efter att ha gjort precis vad han brinner för en hel eftermiddag. Han har sluppit allt annat.

Medan jag, trotts sjukdom, har städat hela huset. Jag har dammsuget varenda kvadratmeter utav vårt hem. Efter det har jag moppat varenda kvadratmeter. Diskat. Tvättat. Ja allt. Jag var helt slut, och vill inget hellre än kura ihop i hans famn. Känna hans värme, känna hans dofter. Men jag orkade inte diskutera det. Gick bara upp.

För första gången på länge, kände jag någon form av värme från honom. Han la sig till rätta. Jag la mig på min sida sängen tillsammans med Bo. Men han drog mig till sin sida. Han ville ha mig nära. Han ville prata innan läggdags.Vi pratade, om allting. Vad jag ville börja jobba med när min mammaledighet är över. När jag väl mår bättre. Jag svarade högskolan. Han log. Han fattar nog numera att jag föredrar enorm kunskap framför ströjobb på mataffärer och diverse andra jobb som inte kräver den längsta utbildningen. Jag vill plugga. Jag vill kunna nå mitt mål. Jag vill bli lärare. 

Nu på morgonen, var han faktiskt uppe innan mig. Han hade kokat kaffe. Han matade fåren. Han kysste mig med en lust jag inte känt på länge. Han kramade om mig. Han uppskattade mig, han uppskattade mig verkligen. Vi drack kaffe tillsammans. Tittade lite på Nyhetsmorgon. Sen ringer hans mobil. Han ger mig en menande blick, precis som förlåt mig, kysser mig och går och klär på sig. Lovar att skynda sig hem igen. Det ska gå så snabbt det bara går lovar han. Han kysste mig många gånger innan han tog Dandy och hoppade in i bilen. 

Nu, knappt 90 min senare skickar han att han funnit bocken. Han är på väg hemåt. Så nu ska jag ställa mig i duschen. Göra mig själv ren. Göra mig själv lite fräschare trots förkylningen. Sen ska jag få kela med min sambo när han kommer hem. Bara mysa ner mig i hans famn och känna mig uppskattad och älskad.

Likes

Comments

Jag tror att Robin på riktigt kommer dra igång världens bråk här hemma om han får reda på att jag har kontakt med hans ex. Att med henne kan jag bolla tankar och känslor, utan baktankar och hållhakar. Att få liksom svart på vitt att det inte bara mig han behandlar kyligt för det mesta. Att det inte bara mot mig han har svårt att visa känslor för. Att det inte bara jag som var orolig dagligen. Det är inte bara jag som kände mig som prio 2.

Innan har jag alltid vart säker på vad jag ville. Jag visste exakt hur jag ville leva mitt liv med Robin. Vi skulle bo kvar här, där han trivs som bäst. I skogen. Jag skulle skaffa mig en shetlandsponny, för att kunna få börja med hästarna igen. Jag skulle genomgå min korsbandsoperation. Jag skulle ha min sjukgymnastik i 1 år för att sedan kunna börja gå igen. Jag skulle skaffa mig min Nordsvenska Brukshäst, så jag även kunde börja rida igen. Samtidigt skulle jag börja högskolan hösten 2018, lärarlinjen i matte och So i årskurs 7-9. Sen skulle vi få ett barn till, innan jag blev 26 år. Efter 26 skulle jag äntligen operera bort min livmoder, så jag äntligen slapp alla smärtor.

Nu är jag bara säker på 2 saker på den långa listan utav punkter jag hade planerat för mig själv. Jag ska börja Högskolan hösten 2018 och äntligen utbilda mig till mitt drömyrke, mattelärare. Sen ska jag genomgå min korsbandsoperation. Det är sakerna jag vet att detta blir av. Detta kommer ingen kunna ta ifrån mig. Resterande punkter, ja. Det är drömmar. Drömmar om att Robin kommer ändra sig. Att han kommer börja uppskatta mig på riktigt. Att han slutar ta mig för givet. Att han börjar inse att jag inte kommer vara här för evigt och en oändlighet. Att han börjar inse att även han behöver vårda vårt förhållande. Ge det ömhet och kärlek. En polering och vaxning. Inte bara köras rakt in i en biltvätt på Preem.-macken och förstöra lacken på den, sakta men säkert.

Inte ett ord, på 2h nu. Inte ett "jag lever". Inte ett "Jag har hittat bocken, den är skjuten och jag är på väg hemåt." ingenting. Det är nästan det värsta. Den enorma tystnaden..

Likes

Comments

Som rubriken lyder, ja så känner jag för det mesta. Inte bara med min sambo, utan runt allt och alla. Väldigt ofta får jag känslan av att vara helt själv i ett rum fullt av människor, särskilt nu den senaste tiden. Jag känner liksom en tomhet, som att ingen förstår mig. Ingen förstår den inre kampen jag ständigt har i mitt egna huvud. Jag kan sitta, med min sambo i soffan och bara känna att ingenting duger. Han förstår mig inte. Han vill inte förstå mig. Han orkar inte ens försöka förstå mig. Jag förstår hur svårt detta är för honom. Hur svår jag är för en människa som aldrig vart med om en psykiskt sjuk tidigare. Men han kan väl försöka? Inte bara det gamla vanliga "jaja" eller "nejnej". Men det är så det alltid låter. Varje gång. Varje dag. Precis som att allting löser sig, bara han sitter där, finns under samma tak, under samma täcke med en tafatt arm runt mig. Det löser ingenting. Det gör saken bara värre. Det får mig att känna mig som en prydnadskudde. Jag bara ligger där. För syns skull. För att lägga sitt huvud på ibland när man är sliten. För att se vacker ut i ett annars själlöst hem. Min egen sambo får mig att känna mig som en prydnadskudde, och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska sluta kännas så.

Nu är jag faktiskt fortfarande hemma, det blev ingen middag. Robin kom hem, sa hej, fick ett samtal och klädde lika snabbt om från arbetskläder till jaktkläder. Eftersök, vart vet jag ej, när han dyker upp vet jag ej. Om han ens dyker upp innan jag lagt mig. Det vet jag inte heller. Det är såhär det kommer se ut, de närmaste 5 månaderna. Han kan lika snabbt som han kom hem försvinna igen, och aldrig kommer han kunna svara på hur lång tid det kommer kunna ta. Känner mig ganska trasig på den fronten. Jag vill att han ska ha sitt intresse vid liv, vill inte släcka hans låga. Men jag vill inte vara hans prio 2. Jag vill inte vara den som kommer i andra hand. Vill inte alltid lämnas hemma med barnen och valpis, vill inte vara ovetande om när han dyker upp. Men jag vill inte släcka hans glöd, den lågan som brinner i hans ögon varje gång mobilen ringer och det är ett eftersök. Jag önskar bara att den lågan även fanns för mig. Någon gång i alla fall. Samma glädje. Samma adrenalin. Men det sker inte. Inte längre. Bara första gångerna vi träffades. När han bad mig säga upp hela det liv jag kände till i stan för att flytta hem till honom. Jag gjorde det. Utan att blinka. För hans skull. Numera, känns det valet fel. För han hade aldrig gjort det för mig..

Likes

Comments

Idag kommer inget djupt inlägg från min sida, utan mer ett, alldagligt?

Jennifer kom sent igår, så hon har slaggat på vår soffa inatt. Jag har sprungit upp och ner mest hela natten, förkyld bortom all räddning och hundar som skulle ut 03.00 inatt. Så fick väl rätt och slätt 3h sömn under hela natten, den tackar jag dock inte för. Robin åkte till jobbet runt 06.30 tror jag, han skulle vara hemma runt 16.30 sa han i alla fall för att käka middag. Sen försvinner han väl igen, inte många timmar på dagarna jag lär få se honom nu när bockjakten börjat och resterande jakter startar nu snart med.

Annars har jag inte vart allt för produktiv idag. Jag mår ganska kasst på grund av förkylningen och känns mest som att jag ska hosta sönder lungorna eller att hjärtat som numera håller en puls på 130/100 ska hoppa ut ur bröstet alternativt sluta slå alls. Känner mig matt i hela kroppen, men ändå finns saker som måste göras här hemma, som absolut inte går att väntas med.

Både hundar och barn har vart lugna idag i alla fall, vilket jag tackar för. Idag hade jag inte orkat med mycket..

Likes

Comments

Under mina 7 år som psykiskt sjuk har jag aldrig någonsin vågat erkänna det för varken mig själv, eller berätta det för någon annan heller. Mitt förflutna har aldrig vart någon annans bekymmer, mer än mitt eget. Men när jag träffade den människan som både fick mig att leva och vilja dö fällde jag ner mina murar. Jag släppte in honom, mitt i allt kaos släppte jag in honom. Detta är något jag djupt ångrar, då han även var den människan som fick mig att vilja dö, som fick mig till mitt första självmordsförsök. Detta var 2012, jag var ung, jag var nykär, och han var allt jag någonsin behövt. Han var värme. Han var kyla. Han var glädje och han var enorm sorg. Men han var min, och han healade mig, om så för ett kort tag innan han sedan krossade mig totalt och fullständigt. Han var min bästa vän, han är fortfarande en väldigt nära vän och en av få människor som jag håller om väldigt hårt, även om han fick mig till jordens avgrund. Jag tänker ofta på honom, min J som var så trasig när vi först möttes. Vart finns han idag? Vad gör han idag? Lever han ens? Slutade han med drogerna? Slutade han med sitt självskadebeteende? Lämnade han människan som misshandlade honom psykiskt och fysiskt? Alla dessa frågor kommer ständigt i mitt huvud. Ett klick på Facebook och jag hade haft svaret på alla mina frågor. Men jag vågar inte släppa in honom igen. Jag vågar inte bli påverkad av honom igen. Jag vågar inte försöka hjälpa honom mer, och det dödar mig en smula inombords för varje gång. Jag gav upp om min fina J. Jag orkade inte längre kämpa för och emot honom. Jag bara vände mig om och gick. Jag svek honom. Jag svek min högst älskade J.. 

Likes

Comments