Wow, help me god. Det är svårt att hålla denna bloggen gående. Men jag har insett att jag skriver detta för min skull. Inte för att underhålla någon utan för att jag ska få utlopp för mina tankar och funderingar kring detta med alkohol , alkoholister och att vara medberoende.


Så till dagens tanke. Att dricka utan behov. Att kunna ta en öl/drink/ett glas vin utan att känna ''behov'' av mer eller av att bli full. Jag har inprincip slutat dricka alkohol för att jag inte klarar av konsekvenserna av att dricka alkohol. I mitt fall bakfylleångest. Den ångesten, som sitter i, i flera dagar/veckor är inte värd den lilla stund av ''skoj'' som en fylla ger. Så jag har valt att sluta.
Jag har inte druckit många öl (speciellt öl, därför är öl exemplet) i mitt liv där jag druckit denna öl för att det är ''gott'' utan det har alltid funnits en baktanke. Förfest, stabil fylla, billig fylla, god fylla osv. Har kanske druckit max 15 öl i mitt liv för att det är gott med öl. Typ när man varit ute på resturang eller ätit middag med familjen. Men det har alltid funnits sug efter mer. (Enstaka gånger som suget inte funnits där)
Nu i ett par dagar så har jag känt sug efter öl, det har varit varmt och skönt ute, man har jobbat mycket och sena kvällar. Och jag jobbar på ett ställe där vi serverar alkohol, vilket har triggat mitt sug. Självklart.
Så jag har tänkt ''ikväll när jag kommer hem ska jag ta en kall öl'' och när jag väl kommit hem så har suget försvunnit så jag har låtit bli. Men idag när jag kom hem från jobbet så kom suget när jag kom hem, och då tänkte jag att det kanske är just smaken jag är sugen på. Men litade inte på det till 100% då jag har en STARK teori om att inte föda suget (ska ha just detta som ämne i nästa inlägg, stay tuned). Men jag öppnade en öl till maten. Jag åt upp maten, drack upp ölen och där var det stopp. Inget sug efter mer. den lilla ölen räckte. Jag ville inte ha mer, jag hörde inga röster i huvudet som sa åt mig att dricka mer. Eller tvingade mig till en fylla. Och det känns så fruktansvärt bra. Att vara medberoende / medalkoholist är en ständig kamp. En ständig kamp mot sig själv, mot klockan och mot sina demoner. Men för mig så var detta en vinst. Att kunna ta en öl och sen inte ta mer. Att känna sån enorm självkontroll är en befriande känsla. Att veta om att ingenting annat styr mina handlingar förutom jag själv. Vill jag inte dricka mer än en öl, nej då fan ska jag inte göra det heller.
Detta känns så enormt bra att veta om att jag druckit en öl för att det är gott och inte för att förhöja promillen i blodet. Jag har inte vågat testa att dricka något på länge för att jag är rädd att det skall slå slint. Men uppenbarligen så på rätt dagar så går det. Detta betyder inte att jag kommer att börja ''gott'' dricka titt som tätt, men jag vill också kunna ta en öl med kompisarna och att EN öl förblir EN öl. Vilket gör detta till ett steg i rätt riktning. Att ha så mycket självkontroll och självrespekt framför allt att kunna säga tack men nej tack, det är bra nu.

Och jag skriver inte detta inlägget för att jag är stolt över att jag druckit en öl, om det så är din tanke så har du uppfattat inlägget jättegalet. Jag är stolt över min självkontroll. Inte över vätskan i flaskan. Hade jag skrivit denna bloggen om någon annan form av missbruk så hade det varit dagens ämne, eller hade jag skrivit en blogg om träning så hade detta inlägget antagligen handlat om ett annat ämne inom självkontroll. Så vänligen, försök förstå texten rätt.


Hur ser du på självkontroll och alkohol?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

-I’m sorry. But no you ain’t. You’re a drunk.!


Ja... Det är ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Men jag har funderat mycket på om detta med att blotta det mörkaste i livet för främlingar verkligen är en bra idé. Och efter mycket debatt med mig själv så har jag kommit fram till att: Självklart är det en bra idé.
Om man kan hjälpa någon så är det en vinst. Då jag själv hade behövt dessa typer av texter i mina tonår.
Detta är inte vad jag vill prata om i detta inlägg, men jag ville bara ge en förklaring innan jag tar upp det jag vill ta upp. Skall också försöka att inte göra detta inlägget 14 mil långt, då jag vet att det kan vara jobbigt att läsa så mycket text. But let’s get started:


Det jag vill ta upp idag har jag funderat på sedan jag för ett par dagars sedan stötte på en alkoholist i kollektivtrafiken. Jag satt länge och funderade på vad det är som har gjort att han förfallit och valt att dricka starköl mitt på dagen en vardag och då kom jag och tänka på detta med att folk vill kalla Alkoholism för en sjukdom. Finns nog inget som irriterar mig mer, än just den meningen.

Detta är känsligt för många, men låt oss komma ihåg att smaken är som baken, delad. Detta är inget annat än mina egna åsikter. Skulle du tycka annat, så varsågod. Tyck precis som du vill, vi lever i ett fritt land, men detta är så jag ser på saken.
Och det jag vill ta upp är alltså ’‘Alkoholism är en sjukdom’’. Nej. Det är ingen sjukdom. Alkoholism är ett aktivt val. Det är ingen som tvingar någon annan att dricka, det är ingen som trycker ner flaskhalsen i strupen på någon och tömmer flaskan i någons hals. Det är man själv som väljer att ta upp flaskan.
Missbruk är ingen sjukdom, det gäller alla typ av missbruk. Låt mig säga så här; INGEN rökare skulle skylla på att den är sjuk när någon frågar varför man röker. Jag är själv före detta storrökare. Jag har rökt i över 8 år, och rökt MYCKET i mina dagar. Och nu varit rökfri i nästan två veckor. Men jag har ALDRIG ens tänkt tanken på att ’‘jag är sjuk, därför röker jag’’. Nej jag är inte sjuk, jag är rökare för att jag en gång i tiden hade en svag karaktär och föll för grupptryck.
Nu säger jag inte att all alkoholism där ute är grundad i grupptryck för det vet jag också att så inte är fallet. Men som alkoholist är man inte sjuk. Man är full.
Jag har som sagt alkoholism i släkten, på både nära och på många håll. Och något jag minns tydligt från min uppväxt är när vi skulle träffa min farbror är att en eller två dagar innan vi skulle komma till honom / han skulle komma till oss, så ringde han alltid och sa att han var sjuk (oftast magsjuka). Nej, han var inte sjuk. Han blev nervös för att träffa oss så han tog till flaskan för att dämpa stressnivån. Och hans ’‘magsjuka’‘ var antingen fylla eller bakfylla. Men ingen tvingade honom att dricka, det vart ett aktivt val. Han precis som alla med alkoholproblem har ingen sjukdom som kräver att man ska dricka alkohol för att överleva, så vitt jag vet så existerar inte den typ av sjukdom.
Att kalla en alkoholist för sjuk är att ömka med något som är så tabubelagt. Det är inte konstigt att alkoholister inte tar tag i sina problem när dom vet att ’‘när jag dricker så tycker folk synd om mig’’ För det är precis det som händer när man kategoriserar alkoholism som en sjukdom. Spritens djävul, som finns i alla alkoholisters huvuden drar nytta av att omgivningen tycker synd om dom. Och nej det är inte synd om en alkoholist. Ja, det kan ha varit en traumatisk upplevelse som gjort att man har började ta till flaskan. MEN, det finns lika mycket trauma terapeuter där ute som det finns spritsorter. SKYLL INTE PÅ ATT FLASKAN VAR ENDA ALTERNATIVET. För där skjuter man sig själv i foten. Skulle man kalla barnmisshandel för en sjukdom om föräldern säger ’’Det är enda sättet att få mitt barn att lyssna’’ ? Nej det skulle man inte, man skulle ringa socialen och förklara för föräldern att den valt fel metod i uppfostran. Likadant är det med alkoholism, en alkoholist har valt fel metod i medicinering. Det finns hur mycket professionell hjälp som helst att få, men flaskan är den enkla vägen. Så vart är detta en sjukdom?
Jag blir så förbannad när läkare sitter och säger att alkoholism är en sjukdom. NEJ ALKOHOLISM ÄR ETT MISSBRUK. I GRUNDEN ETT AKTIVT VAL! Hur kan man som läkare som jobbar med sjuka människor dagligen sitta och säga att en alkoholist är sjuk. I mina öron är det idiotiskt. En alkoholist kanske var sjuk INNAN den tog till flaskan. Men flaskan har inte gjort en sjuk, den har gjort en till en missbrukare av värsta sort.
Som sagt, för att ta tag i problemet med en missbrukare så måste man sluta tycka synd om och istället lägga fram den bittra sanningen. ’‘Nej du är inte sjuk och det är inte synd om dig. Du är alkoholist och behöver hjälp’‘ En alkoholist kommer aldrig att sluta dricka så länge omgivningen tycker synd om den.
Jag pratar om detta med erfarenhet både genom släkt och familj. Men också för egen räkning, jag hade inte slutat dricka om folk hade tyckt synd om mig. Det som fick mig att tänka om var när jag fick höra att jag drack på tok för mycket. Hade folk tyckt synd om mig så hade jag njutit av det och fortsatt, och bara gud vet vart det hade slutat.

Vad är din åsikt angående detta? Kommentera gärna.

Likes

Comments

(Varning för långt inlägg)!


Jag funderar mycket på begreppet ’‘sympatialkoholist’’. Om man tittar på ordet rent av så tolkar man det som att en person har ett missbruk och den andra sympati dricker för att den som är beroende inte skall känna skuld eller känna sig ensam. Förstår ni hur jag resonerar?

Men jag har också funderat över en annan sak. Om man som född i en missbruksfamilj, med en eller två missbrukande föräldrar (Alkoholmissbruk fokuserar vi på nu). Och senare i livet själv utvecklar ett beroende. Är man då medberoende, sympatialkoholist eller alkoholist ?
Ska berätta lite ur mitt egna förflutna för att få er att förstå hur jag tänker.

Jag hade min första fylla när jag gick i 6an, om jag inte minns helt fel. Minns den som igår, vi hade så sjukt roligt. Minns hur vi testade olika sorters alkohol ur min dåvarande bästa kompis föräldrars barskåp. Och gud vad kul vi hade, allt kändes så lätt. Och ordet ’‘bakfull’’ som man så många gånger hade hört existerade ju inte. Vi trodde vi var unika på grund av att vi inte upplevde ’‘bakfylla’’. Men senare i livet har jag förstått att vi var för unga ’‘för orörda’’ av det giftet för att ha kunnat få ’‘bakfyllesymtom’’.

Vi gör en snabbspolning från första gången jag var full tills för ungefär två (snart tre) år sedan. Jag fyllde 18. Efter ett par år med fester och alkoholdrickande under både högstadietiden och gymnasiet så kändes 18 inte jättespeciellt. Jag längtade efter att kunna dricka en laglig öl till maten när man var ute och åt. Jag längtade inte efter att få gå ut på krogen/klubben som alla andra. Och det tog ett bra tag innan jag satte min fot på krogen också, tyckte inte då att det var jätteroligt heller och ifrågasatte varför folk överskattade utelivet så mycket. Detta hände under en period i mitt liv när jag mådde ganska bra. Och jag drack inte speciellt mycket.


Men sommaren efter blev helt annorlunda, jag skulle ta studenten. Och det var hög press och stress från alla håll och kanter. Jobb, gå klart skolan och fixa betygen, göra klart och få godkänt i slutarbetet, fundera på om man skulle läsa vidare eller inte. Och man skulle hinna med det vardagliga också, umgås med vänner och familj. Träna, festa och allt det där. Ni vet vad jag menar eller hur? Och jag hade extra press då jag varit såpass ’‘sjuk’’ under andra året av gymnasiet med min ångest, panikångest och människoskräck att jag hade flera underkända betyg som släpade i ryggsäcken. Så det var tufft, men man stängde av allt och bara körde på.


Sen kom studenten, en underbar dag och upplevelse. Men efter det så tog det stopp. Jag gick in i en mörk ångestfylld period som kom att bli ungefär sex månader lång. Jag drabbades allt oftare av panikångest och trillade längre och längre ner i en depression. Tills den dagen jag upptäckte att alkohol tog bort alla problem och alla känslor.
Vi var ute med ett gäng som vi inte träffat sedan högstadietiden och vi hade hur trevligt som helst. Men vi drack och vi drack på tok för mycket. Den kvällen satte min boll i rullning. Vi började gå ut mer, jag upptäckte hur kul det var att springa från bar till bar och även hur fantastiskt roligt det var att gå på nattklubbarna i stan. Något som jag bara ett år tidigare hade ifrågasatt så hårt. Men en kanske två kvällar i månaden, blev till slut varje helg och man såg fram emot helgerna för att då äntligen fick man dricka alkohol och bli den glada och sociala tjej man ville vara. Och inte nog med att vi var ute på stan, utan jag drack sådana kopiösa mängder. Som jag idag har fått höra av en läkare att min lilla kropp skall inte klara den mängden alkohol på en och samma gång. Men det var mitt helgliv. Att man kräktes och gjorde bort sig det var som en standard. Men jag brydde mig inte då, jag fick dricka och vara den människa jag så innerligt ville vara för en kväll. I samband med detta lyckades jag även bli olyckligt kär. Detta gjorde att jag drack ännu mer. Detta gjorde också att jag började dricka på vardagar. Jag var inte lika full som jag var under helgerna , men jag var markant påverkad. Och drack även för att lugna nerverna inför jobbiga händelser. (OBS. Jag har aldrig varit full på jobbet!!!!). Men jag minns en dejt jag skulle på, och jag var så enormt nervös inför denna att jag tömde i mig två eller tre glas alkohol innan jag åkte iväg för att träffa denna killen. Nu när jag tänker på det så är det inte många gånger jag varit nykter när jag träffat mina dejter, eller jag har varit nykter kanske första halvtimmen och sedan har alkoholen kommit in i bilden på ett eller annat sätt. Fruktansvärt nu när jag tänker efter.

Okej tillbaka till storyn:
Men när är en av mina kompisar en fredag sa ’‘Nej jag vill inte gå ut ikväll kan vi inte ha en hemmahelg och mysa istället’’ Så kokade min ilska och allt jag tänkte på var ’‘Vad fan gör man om helgerna om man inte går ut på klubben/krogen??’’ Jag hade seriöst glömt av hur en normal helg såg ut. Varför skulle jag vara ledig om jag inte fick supa? Men vi stannade hemma den helgen och det kliade i hela kroppen. Allt jag ville var att gå ut och dricka mig full och dränka mina sorger. För det var precis det jag gjorde, jag drack för att döva smärtan. Jag var inte ute för att det var kul att vara med mina kompisar. Jag var med för att där fanns det alkohol att hälla i sig. Och idag skäms jag så fruktansvärt mycket över det. Inte ens när min lillebror bad mig sluta kunde jag sluta, han uttryckte sin oro hos mamma som sedan sa det till mig och mitt svar var ’‘Vafan så mycket dricker vi väl inte, jag är vuxen jag gör vad jag vill. Man är bara ung en gång’’. Och även det skäms jag för. Min lillebror, det finaste jag har i mitt liv var orolig att jag skulle sluta som pappa, ändå slutade jag inte. Men när han sa detta till mig en dag i december det året så bestämde jag mig för att testa att ha en vit månad. Januari skulle vara vit. Men jag klarade det inte. Jag klarade 2 helger. Den tredje helgen söp jag. Och skammen över att inte kunna motstå gjorde att jag fortsatte dricka. Och att gå ut och ta en drink/öl eller gå ut och käka och dricka en öl till maten fanns ju inte på världskartan. Det var all in, jämt.
Tills jag en dag vaknade upp och undrade vad fan jag höll på med. Jag såg pappa i min egen spegelbild i badrumsspegeln. Och hela mitt liv har jag sagt, jag skall aldrig bli som pappa och där stod jag. Lika supen som min far. Som tur var hade mina kompisar tröttnat på att springa på nattklubbarna, hade det inte varit för dom så tror jag inte att jag hade klarat att avstå från alkoholen. Vi började hitta på saker på helgerna istället för att ränna på stan och ganska snart uppskattade jag nyktra helger.

I dagens läge dricker jag rätt sällan. Det händer, självklart. Och jag har fortfarande tillfällen när jag dricker mig redigt full. Det händer fortfarande att jag dricker så mycket att jag kräks. Det händer fortfarande att jag tänker ’’Är kvällen slut redan’’ och det kliar i hela kroppen efter mer alkohol när vi varit ute och tagit en drink. Men det händer sällan. Senast jag var full var på nyårsafton. Och då ’‘bra full’’, inte redlös. Sedan dess har jag druckit 4/5 öl. Och detta på utspridda tillfällen. Jag tror mig veta anledningen till att jag inte känner sug efter alkohol. Jag har träffat den människa som fyller det hålet alkoholen tidigare fyllde. Jag har den värme och ’‘bekräftelse’’ runt om mig hela tiden från denna människa som gör att alkoholen inte längre är min ’‘stora kärlek’’. Evigt tacksam för det!

Så nu åter till min fråga eller fundering. Är mitt alkoholberoende en konsekvens av min uppväxt med en alkoholiserad pappa, är det en bieffekt av att vara medberoende eller är jag praktiskt taget alkoholist själv?
För vad jag vet så gör inte barn som man säger till dom, dom gör som man gör. Jag såg ett klipp på facebook för ett tag sedan. En alkoholiserad pappa med två tvillingsöner. Båda barnen studerade pappans beteende noga. Barnen växte upp, den ena blev alkoholist precis som pappan men den andra blev nykterist på grund av att han sett hur sin pappa varit. Vad är det som gör att man blir antingen eller? Är jag första (det supande barnet) eller är jag andra? Och kan man vara någonstans där emellan?


Är jag 21 år och medberoende eller är jag 21 år och alkoholiserad medberoende?

Likes

Comments

Vi alla har någon gång känt ångest. Ångest är en biologisk del av oss människor. Kamp och flykt systemet. Detta är ett ämne som jag kommer att ta upp flera gånger i denna bloggen. Då ångest är en stor del av att vara medberoende.

Har ni någon gång funderat på vad som ger er ångest? Vanliga svar på den frågan är ''Skola, jobb, ekonomi, saker jag gjort eller sagt'' Det finns även en faktor som folk ofta nämner när man diskuterar ångest. Kan ni gissa vilken faktor det är? Precis, alkohol. Eller rättare sagt; Bakfylleångest.
Har ni någonsin vaknat upp morgonen efter en blöt utekväll och tänkt ''Vad i helvete hände igår?'' och ju mer dagen gryr desto tyngre blir ångesten. Och man vill bara dö, bokstavligen. Trycket över bröstet är så starkt att man inte vet vad man skall ta sig till.
Eller en morgon efter en lugn och mysig utekväll med lagom att dricka, du vet med dig att du inte betett dig illa, du vet att du inte fylleringt/fyllesmsat och verkligen inte gjort något som bidrar till ångesten som har dig i järngrepp. Allt du kan göra är att ligga i sängen, du gråter hysteriskt och försöker få luft.
Känner ni igen er? Alkohol är en trigger för ångest. Har man ångest liggande latent så är alkohol en riktig djävul. Man får ångest hur man än har betett sig kvällen innan.

Men låt oss prata lite om annan typ av ångest. Jag har lidit av ångest i många år. Min första panikångest attack(Som jag kommer ihåg!!) kom när jag gick i tvåan på gymnasiet. Första gången trodde jag att jag skulle dö, hade aldrig varit med om något liknande tidigare. Tårarna rann okontrollerat och jag fick ingen luft. Jag kräktes inne på en av skoltoaletterna och när jag skulle ta upp min telefon för att ringa mamma så förstod jag inte hur telefonen fungerade. Min smartphone som jag hade haft så länge och visste exakt hur den fungerade. Men i den stunden var allt blankt. Tog lång tid innan jag återfick kontrollen över mitt logiska tänkande. Jag ringde mamma i hysterisk gråt. Hon kom och hämtade mig och körde mig hem, väl hemma föll jag ihop i hallen och grät liggandes på hall golvet i flera timmar. Sen sov jag, och jag sov mycket. Om jag inte minns fel så var jag hemma från skolan i två hela veckor och jag sov konstant. Och panik attackerna kom flera gånger varje dag under de få stunder jag var vaken. Sen tog jag mig tillbaka till skolan efter dessa två veckorna och attackerna fortsatte att komma.
Nu tänker ni säkert varför berättar jag detta? Vad har detta med att vara medberoende att göra? Jo, anledningen till denna fruktansvärda start på mitt panikångest fyllda liv var att det var någon i cafét/matsalen som hade öppnat en coca cola burk. En helt vanlig aluminiumburk. Ni vet ju hur det låter när man öppnar en sådan, det metalliska kraschet när man bryter föreseglingen och sedan det ilande pysande ljudet. Det var det som utlöste min panikångest, i samband med att jag var fruktansvärt trött efter våran utomlands resa. När detta ljudet träffade mina öron så swishade scenarion förbi framför mina ögon. Jag såg min pappa öppna en ölburk, nästa frekvens hur han gapade och skrek och hytte med fingret. Det fingret som har fått mig livrädd hela mitt liv. Jag kände till och med doften av alkohol trotts att jag stod i skolans korridor.

Det har gått ett par år sedan denna händelsen, men jag klarar fortfarande inte av att höra det ljudet från en aluminiumburk som öppnas. Precis efter denna händelsen i skolkorridoren så undvek jag all form av aktiviteter där burkar fanns inblandade. Jag undvek caféer, jag undvek fester tillsammans med kompisar och skolkamrater, ja drack endast dricka/läsk ur flaskor. Undvek att gå ut och äta middag. Jag gjorde allt i min makt för att slippa höra det ilande metalliska ljudet som följs av ett plågsamt pysande. Ett tag klarade jag inte av att se en burk. Spelade ingen roll om det var en läskburk eller ölburk för jag visste där det finns en burk där finns ljudet, fylla och ångest.
Men nu ett par år senare har jag lärt mig att ljudet inte behöver betyda fylla, gap, skrik och tårar. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera ljudet och ber ofta folk förbereda mig innan dom öppnar burkar i min närhet. Det skär fortfarande i öronen men ångesten är inte lika intensiv. Finns fåtal stunder då det hugger till i magen, det är till exempel när någon öppnar en burk och jag inte ser vem det är som öppnar / vad den öppnar. Då sprider sig paniken. Då är jag plötsligt tillbaka i skolkorridoren igen.

Detta är också en del av att vara medberoende. Att förknippa ljud, dofter, ord osv. Med händelser som har involverat missbrukaren. Min ångest kom på grund av att alla bråk, alla hot, alla höjda röster och alla tårar hemma ALLTID börjat med det metalliska ljudet burken gett ifrån sig när min pappa öppnat den.

Likes

Comments

Hej! Jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Så vi hoppar rätt in direkt. Jag har valt att starta denna bloggen för att jag vill dela med mig av min verklighet, hur det är att vara ung och medberoende. Ett ämne som är fruktansvärt fyllt med skam. Och jag tycker att det är dags att börja prata om missbruk och att vara medberoende mer öppet och att sluta tabubelägga det. Det är så mycket familjer som går i krasch på grund av alkohol. Så mycket barn som far illa på grund av att deras föräldrar dricker på tok för mycket. Men det är alldeles för få som pratar om detta. Just därför har jag startat denna bloggen för att kunna skriva om saker som jag upplevt i min uppväxt, hur mitt liv har förändrats sen jag insåg att jag är medberoende, vilka konsekvenser detta har fått men även bara för att jag vill dela med mig och kanske kan min historia och mina upplevelser som medberoende hjälpa någon. Jag vill lyfta fram detta ämnet för att jag hade önskat att någon hade visat mig något liknande när jag var yngre, att någon hade stannat upp och sett mina signaler jag sände ut, att någon hade lyssnat på mig och berättat att jag inte var ensam om det jag upplevde eller kände. För du är inte ensam!
Processen från ovetandes till medveten är lång. Första steget är att inse att man är medberoende. Andra steget är att söka hjälp.

Vad tänker du när du hör ordet medberoende? Vet du vad ''en medberoende'' är? Har du hört ordet förut?
Så här står det på Wikipedia:
''Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa.''

Fram till för ungefär 2 år sedan så hade jag ingen aning om att det fanns något som hette medberoende, och ännu mindre vad det innebar. När jag fick det förklarat för mig fick jag en chock. Allt jag kunde tänka var ''Jag är väl inte medberoende, eller är jag?'' Ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att jag varit medberonde hela mitt liv. Eller åtminstone så länge som jag kan minnas. Jag är medberoende på grund av att min pappa har alkoholproblem. Jag skämdes nästan ännu mer efter jag fick vetskap om vad medberoende innebar än vad jag gjorde innan. Det var som att få det stämplat i pannan. Som att alla såg att jag, jag den blonda glada och trevliga tjejen var dotter till en alkoholist. Men det syns inte utåt, hur mycket man än tror att folk vet allt. Dom vet inte ett skvatt, förrän den dagen man väljer att berätta. Efter att jag fått vetskapen om att jag var medberoende så började jag sortera mina känslor. Känslor som jag haft större delen av mitt liv och inte haft en aning om vad de innebar fick plötsligt en förklaring, lika så händelser i min uppväxt som jag så många gånger förr funderat över: varför jag försvarat min pappa när han varit full och elak. Varför jag har omvänt hemska situationer till positiva. Varför jag har tagit hans ånger och ursäkter som acceptabla. Varför jag hela mitt liv tassat på tå för att slippa se pappa arg.
Det finns bara ett svar på dessa frågor: JAG ÄR MEDBEROENDE !

Likes

Comments