Header

Jag är feg, rädd och osäker.

Jag är så feg för att träffa någon ny, jag är så rädd för hur konversationen ska se ut, jag är så osäker på vad någon ska tycka om MIG.

Om man inte vågar ge sig ut, vågar tillåta sig själv att ge det en chans och om man inte vågar säga ja till att träffa någon.

Om man är rädd för att det ska bli konstigt, rädd för att konversationen ska ta slut, rädd för vad ni ska göra när middagen är uppäten.

Om man är osäker på om någon ska tycka om dig, osäker om någon ska tycka du är rolig, osäker på om någon ska gilla dig för den du är.

Då är man det jag är. Jag måste släppa på dessa spärrar, jag måste börja våga och sluta överanalysera.

Det är inte lätt att vara jag. Jag har så länge jag kan minnas gett ett intryck på folk som känslokall, det får jag höra mer än ofta. Det är omedvetet och det är inget jag kan styra. Tror det är hjärnan och hjärtats sätt att försvara mig, försvara mig från det som en gång sårade mig.

Jag är inte känslokall, jag har så mycket känslor inom mig som inte syns på ytan, inga jag kan visa, bara sådär. Kan inte öppna mig för vem som helst. Vill inte öppna mig för vem som helst för vet vad det kan göra mot mig.

För att kunna träffa någon måste man våga och vilja. För att kunna våga måste man vilja. Där är nästa problem. Många gånger har det hänt att jag pratat med någon som jag faktiskt gillar, någon med samma humor. Nästa steg i den biten blir att ses, träffas, hitta på något. Där tar det stopp. Det går bara inte. Vågar inte ge mig ut. Kommer ofta med undanflykter för att slippa, fast jag vill, vågar bara inte. Där kastar jag bort en chans, kanske en framtidsavgörande chans.


Självklart har det hänt ett par gånger att jag lyft och dragit mig själv över tröskeln och träffat personen jag finner intresse för, det har tagit emot. Vaknar samma dag med en stor klump i magen och får lust att spola ner telefonen i toaletten och bli onåbar i ett par veckor, helst år. För att bli bortglömd och inte behöva komma med en till bortförklaring till varför jag ännu en gång inte kan ses. Men vissa gånger har det inte gått och jag har fått ta mig i kragen och möta tjuren vid hornen.

Det var trevligt att hänga, mysigt att prata och kul att skratta ihop. Vi klickde bra. Åker hem och är helnöjd med min insats. Sitter och väntar vid telefonen på att få ett "tack för ikväll" sms. Det plingar till och mycket riktigt "tack för ikväll". Sprudlar av tanken på dig i några dagar, när jag ska få träffa dig igen, är nyfiken och vill veta mer.

Men sen börjar allt om från början igen. Jag vågar inte, jag är rädd och jag är osäker.


Jag måste låta mig själv få träffa någon.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu ska jag kategorisera och generalisera. Jag ska dela upp oss i två grupper, kvinnor och män. Detta är för att jag är heterosexuell och tjej. För att kunna på ett så tydligt sätt som möjligt kunna förklara vad som sker i mitt huvud, måste jag hård dra det. Allt och alla emellan dessa två "grupper" jag ser er, jag respekterar er och jag hör er. Känner du dig redan här kränkt, klicka dig här ifrån snabbast möjligt.

Jag har kommit underfund med en grej, jag har insett att jag måste ha fel, fel på hur min syn på pojkar, killar och män är. Det kan inte stämma. Det kan inte vara som jag trott.

Ur min synvinkel finns det två sorters killar (för att återigen generalisera och hård dra det), det finns dem klassiska douchebagsen och sedan har vi dem snälla, fina och bra killarna, dem som inga tjejer lyfter blicken för. Nej för det är ju dem killarna som inte kan bete sig och tror att dem äger världen, det är ju åt deras håll vi kikar. När jag säger vi, menar jag mig själv, mina vänner, vi har alla vart där. För det mesta är vi medvetna om detta också, vi vet att det kommer sluta med sorg, vi vet att dem inte bryr sig om någon annan än sig själva, MEN ändå dras vi tillbaka gång på gång. Jag önskar att man kunde säga att det sker omedvetet men så är det inte, vi vet, vi vet vad vi gång på gång ger oss in i.

Jag har länge tänkt att dem här så kallade "fuckboysen" är dumma, dem gör alla deras val med ren och skär glädje och vilja. Men vet ni vad, jag tror inte på det längre. Jag tror att ni killar som gång på gång sårar alla dessa stackars tjejer, som tror innerligt på att just "jag" kan förändra dig, förändra dig till det bättre, någon att ta hem till "min" familj och presentera som "min" första pojkvän. Jag tror att just ni, ni är så jävla korkade, ni tänker inte. Ni vet inte att alla dessa val ni gör sårar, det förstör en annan människa. Ni är så upptagna i er själva att ni inte märker vad ni egentligen skapar, bygger upp och förstör för någon annan.

Ena kompisens pojkvän sitter och swipar på tinder när flickvännen ligger bredvid dig i sängen och sover. Den andres har vart otrogen i under ett års tid (vi förlåter), den tredjes sitter och smsar med sitt ex under en familje middag hemma hos sin flickvän. Jag vill INTE tro att ni gör allt det här med vilje, jag vill inte tro så ont om er, jag vill inte fatta att ni faktiskt satsar helhjärtat på att krossa någon annan.

Gång på gång säger vi till oss själva, aldrig mer, aldrig igen och det var hans sista chans. Men när telefonen plingar till och hans namn lyser upp skärmen, då är vi där igen, vi förlåter och allt börjar om på nytt.

Pojkar, killar och män, sätt er ner, tänk till, vem är du, vad gör du och hur hade du själv känt i en omvänd situation.


Likes

Comments

Du träffar en kille, ni ses, det är roligt och ni skrattar, allt känns naturligt. Det är det varligaste förloppet som sker när man träffar någon ny intressant människa som intresserar en. Ni sover med varandra, du åker hem morgonen därpå, allt känns bra, lite flamsigt, lite spännande. MEN sen, inget händer. Det tar liksom slut där, man hör inget mer från personen, han hör inte av sig.

Jag för 1-2 år sen hade tänkt "jepp han utnyttja bara mig, visste det". Jag nu tänker, varför ska han höra av sig? Vi var ju båda där hela kvällen framför en sketen film, vi låg båda där i sängen hela natten. VAD är det som säger att det är killen som ska höra av sig, kanske ingenting. Det kanske bara är något jag inbillat mig men vet att jag inte är själv att tänka så. Men SJÄLVKLART suger det ju, man börjar tänka att man gjort något fel, att man sagt något konstigt osv. Fast egentligen, det är ju den du är. Skulle fallet nu vara så, jaha då är det inget att hänga läpp över, ingen bra match helt enkelt.

Så min teori är att, hör han inte av sig, gör det du. Man kommer snabbt märka och känna av situationen. Hur svarar han, är han dryg och kort, ja men släpp det där då, det är ju uppenbarligen inget intresse då. Men är han framåt och fortsätter konversationen, då kanske han bara tänker på samma banor som du själv angående vem som ska höra av sig.

Om det faktiskt var så att man vart "utnyttjad", istället för att se det som något dåligt och bli ledsen över, tycker jag att man ska se det som en vinst, i så fall utnyttjade du honom tillbaka. Det var ju på bådas villkor, båda var från första början där på bådas egna vilja osv osv osv.

Så för att sammanfatta det hela, skriv först, du har inget att förlora, utan du kommer få svar på om han är en seriös människa eller inte Än att gå och vänta på något som kanske aldrig kommer hända.

Tjejer, stå upp för er själva och låt ALDRIG en kille trycka ner er, ge dem inte tid och energi dem inte förtjänar.


KRAM

Likes

Comments

Att vara jag är inte lätt. Att vara du är inte lätt. Man kan aldrig jämföra sig med någon annan, vem som har ondast vem som känner mest sorg eller vem som är gladast. Just nu är jag i en svacka, för mig är det jobbigt, men ska man sätta det i perspektiv? Ska jag jämföra mina kill, kompis och skolsituation med en människa på andra sidan jorden som ständigt lever i förtryck och misär. Nej, det går inte. Mina problem är små i det stora hela, men just nu för mig känns det nära inpå att jorden ska gå under.

När jag tänker på det, om jag är ledsen är svaret nej, om jag är besviken eller arg då är svaret fortfarande ett tydligt och rakt nej. Jag är inget utav det. Jag är inte heller sprudlande glad eller lycklig. Det är just det här som förvirrar mig, Vad fan är jag egentligen? Jag är en person med starka känslor, har lätt att visa vad jag tycker. MEN det finns oftast inget mellanting, antingen sitter dem utanpå mig och jag är mottaglig för allt och kan börja gråta när jag kollar på en idol audition när någon sjunger bra. Eller så har jag känslorna längst in i mig och ingenting rör mig ryggen. Det beror alltid på situation, humör eller "dagsform". Men just nu är jag ingenting. Jag skulle beskriva mig som tom, tom på allt.

Om jag är ute med vänner och alla är på världens bästa humör och har en jätte bra kväll, till en början. Och någonting händer, vi säger att det uppstår en situation som drar ner mig i ett negativt mode, jag lovar er, jag kommer att stanna där, det finns ingenting som kommer få mig till det humöret jag hade innan, jag kan inte ha fake kul, det går bara inte. Men tänk en omvänd situation. Det är en jätte bra kväll ute på stan och alla har jätte roligt, sen helt plötsligt blir klockan 01.00 och en del bestämmer sig för att gå hem, då kan jag lova er en sak, jag stannar. Jag kan inte switcha sådär fort. Jag kan inte ställa om från att ha kul till att bara åka hem och sova, bara sådär.

Parallellen är liksom att jag är allt eller inget, om ni förstår vad jag försöker komma fram till. Just nu är jag den personen som skulle kunna gå hem om några vill, skulle också kunna stanna, spelar ingen roll, jag är ingenting, jag är tom.


Likes

Comments

Ni vet det här svåra med att vara tonåring, alla tankar och alla måsten. Det jag tror är det allra mesta lägger ner mest tid på, är att duga åt de motsatta könet. Att inte vara för mycket men inte heller för lite. Man måste hitta den döda balansen så man är precis lagom intressant och precis lagom intresserad. I dagens samhälle måste allt vara perfekt , tänk er som en våg , den måste vara precis på mitten för att ha en chans med någon alls. Man får inte vara för tjock men inte heller för smal. Inte för lång och inte för kort. Inte sticka ut men man får heller inte vara osynlig. Och personligheten, den ska helst även den vara precis lagom. Inte för skrikig och inte för tyst. Inte för kaxig men inte för blyg. Alla dessa krav för att vara precis lagom i andras ögon. Men igentligen, vem är det som bestämmer allt det här? Ingen va? Igentligen kanske dem här "kraven" inte ens existerar, de kanske bara är något ens egna lilla hjärna tro sig veta. Jag är nog inte ensam om tankarna iallafall. Men något jag vet är att jag aldrig kommer bli lagom av något.

Likes

Comments

Hur ska man jämt å ständigt klara av att tankarna i huvudet snurrar runt, när det känns som att allt du gör påverkar din omgivning. När de känns som att allt man gör blir till de sämre. Och när man samtidigt sitter och undrar varför ens vänner väljer bort en för en stund. Varför ens närmsta vän helt vänt kappan åt motsatta hållet dit vinden vände förrut. Det kanske bara är jag. Eller så har alla de vännerna som inte kan under längre tid hålla sig till sin umgängeskrets, utan måste då och då byta ut, byta helt. Vända kappan åt ett helt annat håll och bara försvinna för ett tag. Jag vet inte om det har med mig att göra, eller om det är helt opåverkningsbart. Man känner sig otillräcklig, svag och dålig. Man vet ju inte vad orsaken är, men på något sätt tynger de ner mig, de är som ett hårt tryck över mina axlar som pressar mig ner till den hårdaste marken. Kanske är det bra, kanske är det där jag ska vara, på marken. Men när är man tillräcklig igen??? När ska man få komma upp för en stund, upp till ytan och andas en liten stund, sväva på moln när allt bara är som det ska? Jag har inga svar på dessa frågor, det ända jag vet är att de snurrar i huvudet och jag känner mig ensammast i världen i vissa stunder. Även fast jag vet att jag inte är ensam, inte ensam för en sekund.

Likes

Comments

Det är som en mur , en mur som byggts upp. En helt ofrivillig mur som är orivbar. Det är inget jag själv har valt, det har skett undermedvetet. Successivt har den blivit starkare å starkare vilket gör den mer och mer omöjlig att ta sig igenom. Det här är inget jag vill eller något som får mig till en stark person. Det gör mig till en människa som sätter hinder för mig själv, helt omedvetet stoppar jag mig själv för nya möjligheter. Det är som att jag blivit inbyggd i muren, som en liten trång och stenhård fyrkant, där jag sitter fast. Jag vill inte släppa in någon i mitt liv , jag är så rädd , så fruktansvärt rädd för att bli ensam. Jag är livrädd för att bli sårad. Det ser denna känslofria mur till att det inte kommer att hända. Men på något sätt skulle jag vilja ta mig ut ur den hära hemska, stenhårda fyrkant jag blivit inbyggd i. Jag vill ge livet en chans, människorna runt mig en chans att få komma innanför. Men det är en mur som byggts upp, en helt ofrivillig mur som är orivbar.

Likes

Comments