Ni vet det här svåra med att vara tonåring, alla tankar och alla måsten. Det jag tror är det allra mesta lägger ner mest tid på, är att duga åt de motsatta könet. Att inte vara för mycket men inte heller för lite. Man måste hitta den döda balansen så man är precis lagom intressant och precis lagom intresserad. I dagens samhälle måste allt vara perfekt , tänk er som en våg , den måste vara precis på mitten för att ha en chans med någon alls. Man får inte vara för tjock men inte heller för smal. Inte för lång och inte för kort. Inte sticka ut men man får heller inte vara osynlig. Och personligheten, den ska helst även den vara precis lagom. Inte för skrikig och inte för tyst. Inte för kaxig men inte för blyg. Alla dessa krav för att vara precis lagom i andras ögon. Men igentligen, vem är det som bestämmer allt det här? Ingen va? Igentligen kanske dem här "kraven" inte ens existerar, de kanske bara är något ens egna lilla hjärna tro sig veta. Jag är nog inte ensam om tankarna iallafall. Men något jag vet är att jag aldrig kommer bli lagom av något.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hur ska man jämt å ständigt klara av att tankarna i huvudet snurrar runt, när det känns som att allt du gör påverkar din omgivning. När de känns som att allt man gör blir till de sämre. Och när man samtidigt sitter och undrar varför ens vänner väljer bort en för en stund. Varför ens närmsta vän helt vänt kappan åt motsatta hållet dit vinden vände förrut. Det kanske bara är jag. Eller så har alla de vännerna som inte kan under längre tid hålla sig till sin umgängeskrets, utan måste då och då byta ut, byta helt. Vända kappan åt ett helt annat håll och bara försvinna för ett tag. Jag vet inte om det har med mig att göra, eller om det är helt opåverkningsbart. Man känner sig otillräcklig, svag och dålig. Man vet ju inte vad orsaken är, men på något sätt tynger de ner mig, de är som ett hårt tryck över mina axlar som pressar mig ner till den hårdaste marken. Kanske är det bra, kanske är det där jag ska vara, på marken. Men när är man tillräcklig igen??? När ska man få komma upp för en stund, upp till ytan och andas en liten stund, sväva på moln när allt bara är som det ska? Jag har inga svar på dessa frågor, det ända jag vet är att de snurrar i huvudet och jag känner mig ensammast i världen i vissa stunder. Även fast jag vet att jag inte är ensam, inte ensam för en sekund.

Likes

Comments

Det är som en mur , en mur som byggts upp. En helt ofrivillig mur som är orivbar. Det är inget jag själv har valt, det har skett undermedvetet. Successivt har den blivit starkare å starkare vilket gör den mer och mer omöjlig att ta sig igenom. Det här är inget jag vill eller något som får mig till en stark person. Det gör mig till en människa som sätter hinder för mig själv, helt omedvetet stoppar jag mig själv för nya möjligheter. Det är som att jag blivit inbyggd i muren, som en liten trång och stenhård fyrkant, där jag sitter fast. Jag vill inte släppa in någon i mitt liv , jag är så rädd , så fruktansvärt rädd för att bli ensam. Jag är livrädd för att bli sårad. Det ser denna känslofria mur till att det inte kommer att hända. Men på något sätt skulle jag vilja ta mig ut ur den hära hemska, stenhårda fyrkant jag blivit inbyggd i. Jag vill ge livet en chans, människorna runt mig en chans att få komma innanför. Men det är en mur som byggts upp, en helt ofrivillig mur som är orivbar.

Likes

Comments