Assalamu Aleikom.

Såg nyss att boken Sara har släppts som ljudbok. Det måste ju faktiskt firas med att läsa om boken.

Mats I Lundgren råkade jag träffa på på jobbet en dag, när han stod och signerade sina böcker. Bokmal som man är så var jag ju faktiskt tvungen att köpa båda böckerna. Mats var riktigt trevlig, visade sig dessutom att han och mamma har jobbat på samma ställe. Okej, mamma var väktaren på Mats jobb.

Sara ingår i en serie, första boken heter "Den som ger". De är kriminalare och utspelar sig i Nyköping. Språket i böckerna tilltalar mig, påminner om mitt eget skrivspråk. Jag är en garderobsförfattare, mina texter kommer aldrig se dagens ljus.

Böckerna handlar om den civile utredaren Svante Möller, som får hoppa in när kriminalinspektör Arne Olofsson skadas i ett attentat. I "Den som ger" så försvinner en kriminell man och Svante får hjälpa till med detta fall.
I "Sara" är det mer än tillfällighet att Svante blir inblandad. En ung kvinna blir påkörd och dödad. Men ingen vet vem hon är.

Av dessa så är det "Sara" som jag gillade bäst, men "Den som ger" var också bra.

Frid, Umm D.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.


Jag har varit ”ledig” i två dagar, d.v.s. sprungit runt på möten och tvättat. Så igår tyckte min kropp att det var dags med lite riktig ledighet. Jag somnade på soffan, sov över alarm och allt. Fyra timmar senare vaknade jag i lagom tid till att hinna fixa lite innan sonen kom hem. Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag sovit över tiden på hälsocentralen. Jag har redan bokat om detta 2 gånger och nu dök jag inte ens upp... Men vem har tid att tänka på mig.

När sonen hade varit hemma några minuter så hörde jag ett illvrål och ett ”Åh nej, mamma. Du får inte bli arg nu. Du får inte. Det var inte meningen.” Ut i vardagsrummet kommer han och petar med ena fingret i glasögonen, glaset hade ramlat ut, igen! Så det var ju bara att leta, och försöka att inte bryta ihop av skratt. Det blev inte bättre av att sonen följde mig tätt, tätt och letade på precis samma ställe jag letade på. Jag har en stark misstanke om att han imiterade mig till sättet också. Han letade ju iaf så det var positivt och de ställen vi kollade på blev välgranskade. Inget glas kunde undkomma oss. Till slut kom vi fram till att han måste ha tappat glaset ute, då han började se suddigt på vägen hem och då gav vi upp.

Efter en hel del uppmuntran fick jag med mig sonen till optikern. Vi visade upp glasögonen, förklarade situationen och jag frågade hur mycket det skulle kosta att fixa nytt glas. Hon tyckte att det var märkligt att bara kunde ramla ut sådär och jag passade på att skratta åt hur många gånger glasögonen gått sönder. Vi har ju t.o.m. fått byta ut bågarna då en skruv gått av. Hon läste igenom vad som stod i deras papper och beslutade att sonen ska få helt nya glasögon. Så han fick välja en ny båge, en hårdare denna gång. Om en vecka får han de nya glasögonen och tills dess får han vara utan. Tack Specsavers!

Nu fick jag äntligen se texten från rätt håll. Jag är riktigt nyfiken på vad det handlar om.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

I allt det här som pågår så har ju totalt glömt att planera inför Gambia.

Vad ska jag packa? 14 dagar i Gambia, antar att det blir handtvätt.
Vad ska jag köpa till bonus?
Vaccinering måste bokas.
Hämta papper från Skatteverket.

Maken önskar sig foton på mig och sonen. Dels foton till vardagsrummet och lite mer avklädda, dvs utan slöja till sovrummet.
Vem ska ta de? Hur mycket kostar en fotograf? En kvinnlig fotograf. Jag hatar, hatar foton på mig själv.

Help. Men tro mig jag längtar, längtar så att hjärtat gråter. Än tror jag inte riktigt på det.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

Jag känner själv att jag är lite väl negativ, visst livet suger just nu, men det gör det i perioder. Så nu ska jag köra ett experiment.

Från början tänkte jag inga fler negativa inlägg, men seriöst det är för mycket nu. Så varje inlägg ska bestå av något positivt. Det händer så mycket positivt i mitt liv som överskuggas av det negativa, så nu ska det positiva lyftas fram.

Som idag, kl är 07.02 och middagen håller på tillagas. Idag blir det chilikyckling, marinerade champinjoner och ris. Så nu känner jag mig faktiskt riktigt duktig, jag kom inte bara ihåg att marinera både kyckling och svamp. Jag har dessutom kommit ihåg att köra igång i tid. När sonen kommer hem är jag på jobbet, då får han varm middag.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

Idag har det varit tufft. Sonen var hemma från skolan, knappt någon sömn igår och mycket, mycket prat och känslor.

Hade ett möte på morgonen som var tuffare än jag tänkte. Det kommer krävas en del bearbetning. Jag trodde inte att han lyckades skada mig så pass mycket som han faktiskt gjorde. Sen sonens känslor ovanpå det.

Så imorgon kan bara bli bra, för nu ska vi faktiskt vara positiva in sha Allah.

Kheir in sha Allah.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

Nu har jag sett så många som har frågestunder och eftersom jag är uttråkad så tänkte jag följa deras exempel. Så ställ frågor, jag svarar på det mesta. Jag gör ett inlägg med svaren om någon dag när jag fått några frågor.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

Tänkte försöka skriva om hur vi fick reda på sonens diagnoser och för att göra det så är jag tvungen att gå tillbaks till början. Det här blir långt.

Jag blev gravid som 19åring, pappan och jag hade lite svårt att komma överens så vårt "förhållande" tog snabbt slut. Jag levde under extrem stress under graviditeten och förlossningen satte igång 16 dagar för tidigt. Sonen var lika busig i magen som utanför så han hade fått navelsträngen runt halsen och var nära att strypas så det slutade med akut kejsarsnitt.

Han var så smal när han föddes, han hade inte fått i sig näring pga navelsträngen så vi blev kvar på BB fem dagar tills han gått upp lite. Sen hem och mysa. Dagen han blev 3 månader flyttade vi till en egen lägenhet.

Sonen var intensiv, jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det var. Men det var mer, det var tuffare. Jag pratade, diskuterade, frågade. Men det var jag som inte var bra nog, det var jag som inte kämpade, som gav upp för lätt.

Sovandet, han vägrade sova utan mig på natten. De få gånger han gjorde det var kantade av skrik och tårar. Men det var mitt fel.

De gånger jag hade barnvakt så kom sonen hem och var så arg på mig. Han tjurade, slogs, ville tillbaka till barnvakten. Jag minns hur urusel jag kände mig. Det var hemskt. Jag fick intrycket att han var besviken på mig. Men så kunde det tydligen vara, klart att han ville vara mer hos barnvakten.

Sonen började dagis när han var 13 månader. Någon gång strax efter att han kommit in där så diskuterade jag med personalen om hans bristande ögonkontakt. Jag pratade även med min familj och BVC och det var pga att jag var oengagerad. Om jag satte mig ner med honom och lockade, pockade på hans uppmärksamhet då skulle det lösa sig. Det gjorde det, när jag krävde det. Men den har alltid känts falsk, inarbetad.

När sonen började gå, där följde han schemat, så hade han ingen bromsknapp och ingen farthållare. Han sprang, för att stanna så sprang han in i väggar. Det var det roligaste som fanns förutom de gånger det gjorde ont.

Han var otroligt fascinerad av bilar, speciellt de som åkte. Jag vet inte hur många gånger han varit på väg ut på vägen för att kolla närmare på bilarna. Men tro mig det är mååånga. Det var jag som inte var bra nog på att förklara att det var farligt.

Vid 2år så var jag orolig över hans språk, han pratade för lite i jämförelse med andra. Det var mitt fel som inte pratade med honom, som inte frågade honom saker. Att jag pratade med honom jämt hemma räknades tydligen inte. Då hörde ju ingen.

När sonen var 3år så gifte jag mig med en helt fantastisk man. Han var nyinflyttad från Libyen och kunde ingen svenska. Så vi pratade engelska med varandra. Det snappade sonen snabbt upp och pratade efter 2 månader flytande engelska. Hans modersmål är engelska, han har sedan dess varit mycket bättre på engelska än svenska. I samband med det så började han även kalla honom för pappa. Hans biologiska fanns då inte i hans liv.

Efter ett tag så fick vi reda på att min man hade cancer, synovialt sarkom, så han fick amputera vänster ben. Under knät. Efter det så skyllde alla sonens små egenheter på makens sjukdom.

Hans ovilja att umgås med andra barn på fritiden, pappa har cancer, mamma orkar inte.
Hans extrema intresse för Lego, pappa har cancer, mamma orkar inte.
Hans ovilja att vara någon annanstans än hemma, pappa har cancer, mamma orkar inte.
Hans extrema intresse för spel, pappa har cancer, mamma orkar inte.

När sonen var 9år så visste han att hans pappa skulle dö relativt snart. Hans pappa valde dessutom att dö i Libyen och vi kunde inte följa med. I pappans ögon så gjorde han oss en tjänst. Han ville inte att vi skulle vara ensamma utan med familj men det gick åt skogen. Jag låg just då i en vårdnadstvist, hade precis fått jobb, inga pengar osv. Då, precis just DÅ väljer skolan att kontakta mig och berätta att de tror att det är något med sonen, att de funderat ett tag, att de inte velat störa när vi har det så tufft. Precis just då och jag hann aldrig berätta för hans pappa, hans riktiga pappa. Han dog strax efteråt. Jag hatar att gråta men kan inte sluta nu.

Så utredningen drog igång någon vecka efteråt. Vi fick faktiskt erbjudandet att skjuta upp det ett tag men jag sa att om de bedömde att sonen behövde vänta så väntar vi annars så kör vi. Jag glömde bort mig själv...

Det var en tuff utredning, det var mycket som drogs upp, många pusselbitar som las tillrätta. Men tillslut så fick vi svar, asperger (autism) och ADHD. Då grät jag, inte det bästa att göra det inför min son. Men jag grät och grät. Jag ringde hans biologiska och han beklagade sorgen över sonens diagnoser.

Det har tagit lång tid att bearbeta. Men min son är det bästa som har hänt mig och nu lyssnar jag på min magkänsla. Alla problem, alla funderingar och tankar jag haft. Alla år jag fått höra att jag gör fel. Det var inte jag, det var de som hade fel. Min grabb är världens bästa! Fortfarande försöker folk trycka ner mig, säga att jag gör fel. Men nu vet jag att så inte är fallet.

Nu är jag faktiskt förbannad på alla som tryckte ner mig, alla som inte lyssnade. Lite roligt är det faktiskt när de blir sur över att jag inte lyssnar på deras "råd" längre. I min bok så är inte ett "du gör fel" ett råd.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

När sonen vill umgås med kompisar så är det bara att hänga med i svängarna. Så idag blev det flera timmar hos en syster och hennes barn. Vi träffades i en grupp för unga mammor så våra barn har känt varandra hela livet. De där två tillsammans kan hitta på riktigt galna saker, jag blir strypt om jag skriver ut de värsta. Men de har både eldat och rymt från dagis tillsammans.

Idag hade de dessutom en till kompis med sig så lite kaos då och då. Blanda då in en lite udda granne... Som anklagade killarna för att ha kissat på dennes cykel. Jag fick höja rösten åt grannen till slut, grabben reagerade rejält på katthåren på grannens kläder och grannen vägrade sluta tjafsa. Nej, killarna hade inte kissat på grannens cykel. De är lite för stora för det.

Kvällen avslutade killarna med att gå på bio, första gången för sonen utan mig. Nu har sonen deklarerat att han inte ska umgås med vänner på en månad, så jag har lovat att han slipper, imorgon. Han behöver lite återhämtning nu, men har haft det riktigt bra.

Själv har jag gjort en underbart god kycklinggryta i slökokaren, t.o.m. sonen älskade den, och spelat lite sims.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom.

Läkaren ringde igår, för att prata om hörseltestet. Jag hör sämre på högra örat. Det var ju därför jag ringde... Men eftersom jag har varit förkyld så ska vi avvakta ytterligare undersökningar. Om två månader ska vi göra ett nytt test.

Jag hör inte vad kunderna säger, men självklart ska vi avvakta. Det är ju inte så att jag redan har väntat länge. Jag visste att det inte var någon idé att boka tid.

Men in sha Allah så blir det bra en dag.

Frid, Umm D.

Likes

Comments

Assalamu Aleikom


Jag hade inte tänkt blogga nu på morgonen, men måste berätta om gårdagens eskapader. Grabben började vid 18 att surra om att det bubblade, han tyckte att ljudet var konstigt. Jag trodde att det var min musik han hörde så jag stängde av den och städade lite istället. Han kan sortera ljud på ett närmare magiskt sätt så ibland kan det verkligen störa, det gör ont i honom. Alla hörande har varit med om när ljud skär i en, den riktigt obehagliga känslan i kroppen. Tänk er den känslan av ett bubblande ljud...

Så efter ett tag bestämmer jag mig för att bada innan jag lägger mig tidigt då jag har en lång arbetsdag framför mig. Förbereder vattnet och hör det där bubblande ljudet och inser att det är toaletten som bubblar. Spolar en extra gång och det rinner upp massa vatten ur avloppet under badkaret. Så det var ju bara att glömma badet och ringa jouren, som ringde spolbilen. Andra gången på ett halvår! Så vid 22 hade spolbilen varit här och jag hade städat upp i badrummet igen. Rutinerna hade brutits så då fick jag hänga med och se till att tandborstning m.m. skedde så en tidig kväll blev det då inte.

Men nu ska vi se det extra positivt, jag slipper rensa röret till handfatet under helgen som jag planerat. Sen måste jag ju säga att han som var här var riktigt trevlig och glad.

Frid, Umm D.

Likes

Comments