Hemma , Familj, Atlas

Vi pratade om Atlas nu ikväll. Varken Micke eller Simon saknar honom som jag gör. Han var min hund. Min skyddsling, min svarta prick ( min hudcancer), min älskling. Det är ett hål i hjärtat som inte går att fylla. Och vi har massor av foton överallt här hemma, så han är med hela tiden.
Saken är den att rent medicinskt så mår jag bättre nu när alla hundhår inte existerar längre. Jag är nämligen allergisk mot hundar. Precis som jag också är mot katter, fåglar och hästar.

Men min dröm om en egen hund var för stark, och när jag fick veta att jag hade cancer då ville jag ha en hund. Jag skulle ju ändå kanske dö... Jag åt mediciner varje dag för att kunna ha Atlas. Jag hade åtskilliga astmaattacker och fick även där medicinera mer än någonsin. Jag gick tom till en specialist på Lidingö som använde laser på luftvägarna och bihålor. Och det hjälpte! Men hon sa också att jag inte skulle skaffa någon mer hund efter Atlas. Ett tungt besked.

Men längtan är så stark. Skulle göra vad som helst för en hund. Jag vill ha en NU, inte imorgon eller till jul. Atlas var det absolut bästa som hänt mig..
För alltid Atlas❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Personligt, PTSD/ psykisk ohälsa, Familj

Idag har jag haft magkatarr. Ogillar skarpt att ha det, för inget hjälper. Det är liksom bara att härda ut, vila och försöka tänka på något man mår bra av. Idag har det varit lönlöst. Försökte under morgonen småäta lite, då det kan hjälpa ibland. Utan resultat. Vila var nog det enda som hade riktigt bra effekt.

Jag är så trött på min mage. Varför reagerar den som den gör? Jag har levt med min onda, sura mage sen jag var 12 år. Minns första gången jag hade jätteont och jag faktiskt var hos min mamma. Hon gav mig en Novalucol, och då vid det tillfället hjälpte det. Ser framför mig vardagsrummet, sofforna och hur hon ger mig tabletten. Men jag fick två tabletter! Minns inte riktigt men tror den andra var en alvedon eller Ipren. Vet inte varför...

Förstår inte varför jag aldrig gått till botten med mitt magonda. Jag har säkert sjuttielva gånger sökt läkare, och fått losec/ omeprazol utskrivet. Jag har också varit sjukskriven en eller två extra veckor vid någon riktig skitperiod. Jag har också blivit erbjuden att göra gastroskopi, men har alltid hoppat av precis innan. Så jag har gått med min mage, år ut och år in. Jag har lärt mig att leva med den.

Och som jag tidigare skrivit så har den blivit så mycket bättre sen jag öppnade min ryggsäck, och släppte bomben. Terapin har verkligen hjälpt mig på den fronten. Men visst får jag attacker av magkatarr även nu. Det kommer när livet är åt helvete, surt, stressigt och jag försöker förtränga. Istället för att kanske gråta, skrika och slå så blir det magont..

Jag tog upp min mage med min läkare redan första gången vi sågs, då man helst inte ska äta antidepressiva tillsammans med omeprazol. Det står så i fass iallafall. Min läkare sa att det inte är farligt om jag behöver ta någon ibland, men jag vågar inte! Om det står så ska man väl lita på det? Jag tror att det var så att ingen av dem har fullgod effekt om de äts tillsammans, så varför blanda?

Jag måste lära mig att äta ordentligt, aldrig glida runt med tom mage vilket förvärrar. Jag måste helst äta regelbundet, och gärna småäta. Och för guds skull, sluta stressa!!
Inte heller förtränga, gömma undan och inte släppa på tårarna, då allt det landar i magen och ger både ångest och magkatarr som ett brev på posten.

Nu har magkatarren blivit bättre under dagen. Jag försöker äta lite frukt, kex och har tagit lite chips nu. Allt för att hålla magen lagom nöjd hela tiden. Men eftersom detta är ett återkommande problem så tänker jag diskutera det på måndag med läkaren. Fasar ofantligt för att hon kommer att klämma mig i mellangärdet, vilket inte är skönt alls. Det känns som om jag alltid har ett blåmärke där revbenen möts.. SUCK..alltid är det något.

Har precis tittat på Netflix. Idag blev det Bless the child, som handlade om satanism. Kim Basinger i huvudrollen, okej men inte en topp film. Har sett många bättre...

Likes

Comments

Personligt, Familj, Motion

Återigen en tomat i ansiktet. 5,2 km blev det men orkade inte springa hela tiden, utan gick emellanåt. Det var riktigt svettigt ute. Nästan lite obehagligt nu pga regnet som kom tidigare. Och det var lerigt, det skvätte tom upp längs benen flera gånger. Puh... var inte alls i form idag. Trött och tung på något sätt, men nu är det gjort och middagen med ostbrickan kommer att smaka lite bättre..

Likes

Comments