View tracker

I mitt förra inlägg skrev jag "Tiden går fort. Ta vara på den.". Tiden går sannerligen fort eftersom fyra veckor har passerat sedan jag skrev sist och inget längre är sig likt. Jag är ledsen för att jag inte har uppdaterat och ångrar mig djupt nu; tid existerar inte i Tanzania och vi har alla fallit in i tänket att vi endast lever här och nu och att allt kommer att ordna sig.

Det är svårt att beskriva allt som har hänt, men den största förändringen är att vi har flyttat in i värdfamiljer och påbörjat vår praktik. Jag trivs bra i min familj och tycker att alla familjemedlemmarna är snälla; språket är självklart ett hinder eftersom endast brodern i familjen kan tala engelska, och ibland förstår vi inte heller varandra. Familjen består av en ensamstående mamma (Rukia), hennes äldsta dotter Mwanaidi i 35-års åldern, det yngsta barnet som är vår "bror" som talar lite engelska (Abdul, 26 år) samt en tonårstjej, ett barn samt en moster och ännu barn (Rukias barnbarn) som inte alltid bor i vårt hus. Här bor mostrar, fastrar, farbröder, morbröder, kusiner, syskons barn osv. lite överallt i olika konstellationer och det kan vara svårt att förstå vilka som är vilka.

Jag praktiserar tillsammans med två tjejer i min grupp, Tilda och Magdis, på det statliga kontoret som sköter socialt arbete. Än så länge har vi tyvärr inte fått mycket uppgifter och vi känner oss lätt överflödiga, men igår följde vi till exempel med en kvinna som åkte runt till olika byar och träffade små grupper/organisationer av kvinnor som blivit beviljade lån och skrev kontrakt. Dessa kvinnor var entreprenörer av olika slag och bedrev verksamhet, men var i behov av stöd för att kunna fortsätta. Det var intressant, men samtidigt talades bara swahili och vi kunde endast uppfatta några ord och inte förstå sammanhanget. Vi har även fått besöka några skolar (både privata och avgiftsfria) för att se hur de arbetar, att allt fungerar, att barnen får mat osv.

Sedan sist har jag även varit på Zanzibar för att se våra vänner (en grupp extremt duktiga dansare/musiker) som fick chansen att uppträda på Zanzibar som "förband" till Tanzanias största artist Diamond. Lyssna på hans låt "Salome" som spelas konstant här i Tanzania och som Diamond sjöng två gånger under sin konsert. Zanzibar var vackert med extremt vackra stränder och den mest magiska solnedgången som jag någonsin sett, men trots detta var vi alla glada att få återvända till Bagamoyo efter vår helg på Zanzibar. Zanzibar var dyrt och turistigt och det kändes olustigt att ses som vita turister när vi inombords känner oss hemma i Tanzania och framförallt i Bagamoyo.

Bagamoyo har blivit vårt hem: här har vi alla våra vänner som betyder mycket för oss, vi tar genvägar bakom hus och bor i våra familjer. Människor kan vara namn och vi har våra "usuals" på olika restauranger. Jag upplever märkligt nog att jag känner mig hemma här; detta har trots allt varit mitt hem i över två månader och jag har växt något otroligt som person här, vilket får det att kännas som att en del av mig alltid kommer att finnas kvar i den här staden och i det här landet. Vem kommer jag att vara när jag återvänder till Sverige? Kommer någonting att vara sig likt? Jag tänker på ett annat sätt och ser världen och livet annorlunda; jag vet inte hur jag ska kunna flytta tillbaka till Sverige och återvända till allt som var mitt gamla liv. Jag kommer dock aldrig vara fullständigt hemma i Bagamoyo eller i Tanzania eftersom ingen någonsin kommer att se mig som en tanzanian på grund av min hudfärg. Jag kommer aldrig heller känna mig hemma i deras traditioner eller vara en del av deras kultur, men i Sverige kommer jag att känna utanförskap och inte kunna relatera till människors tankesätt.

Plötsligt återstår mindre än fyra veckor av min tid här och om cirka en och en halv vecka är praktiken över och vi flyttar ut ur våra familjer för att bland annat åka på safari. Jag ska verkligen, verkligen vara noga med att uppdatera nu sista tiden. Den här resan har vänt mitt liv upp och ner som jag visste att den skulle. Jag är rädd eftersom de som står mig nära aldrig kommer kunna förstå allt som jag har upplevt och hur starkt jag har påverkats av min tid här. Jag är rädd för att åka hem och rädd för att lämna det här stället samtidigt som jag vet djupt inom mig att jag vill och måste återvända till Sverige. Jag ska försöka att låta mitt nyfunna inre lugn genomsyra allt som jag gör och endast tillåta mig själv att existera i ögonblicket utan att oroa mig för framtiden. Det finns en mening i allt som händer.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag är det redan lördag och imorse stirrade jag med oförstående ögon på dagens datum. Hur är det möjligt att det är den 22 oktober? Det känns som om det var början av oktober nyss. Det har hänt mycket och samtidigt inte mycket alls på endast några dagar.

Förra helgen försvann fort och jag tog det endast lugnt genom att spendera många timmar vid havet med musik i öronen eller en bok i handen. Återhämtningstid var välbehövligt.

Här åt vi lunch. Vilket paradis.

Jag köpte två par örhängen på konstmarknaden ("trä-ringarna" köpte jag dock förra helgen).

I min hemmamiljö. Gyllene kvällssol och penna i handen, reflekterandes under blå himlar.

På måndagseftermiddagen började jag få migränkänning och tog mig som tur var hem så fort som möjligt under den sänkande solen. Det som väntade mig var ett av de hårdaste migränanfallen som jag har haft på länge. Jag sov bokstavligt talat i ett dygn (mer eller mindre av och på). Jag åt bokstavligt talat ingen fast föda förutom någon enstaka tugga vattenmelon och banan på ett dygn.

På min promenad hem när det kändes som om jag skulle svimma på den sandiga asfalten eller kräkas vid vägkanten och oroade mig för att mitt huvud skulle klyvas itu.

Vårt ugaligang består av medlemmar med hjärtan av guld. Fannypack och Lizzy var på besök i sjukstugan med kall cola.

#ninaömbacölamöja #cöla #läskeblask #ugaligang

Julia var också sjuk med feberfrossa så vi fick en ananas från vår snälla granne och Julia som älskar ananas blev överlycklig och bara satt med frukten i famnen i ren eufori.

Julia fick även paket från Sverige med svenskt godis och andra nödvändigheter. Här skriker hon "Det är MITT paket!" när några försökte stjäla paketet för att de ville ha godis.

En ödlevän som satt på trappsteget när jag öppnade dörren häromdagen.

Tiden går fort. Ta vara på den.

Likes

Comments

View tracker

Klippa hår i skymningen.

Vi knöt fler armband.

Strumpor i Birkenstocks för att undvika malariamyggorna.

En rosa himmel innan fullmånen vaknade.

Likes

Comments

Idag blev en intressant och händelserik dag som bestod av road trip med två av de "bästa människorna som jag någonsin träffat". Jag skrattar sällan så mycket som jag gör med dessa två galna människor som kompletterar varandra något så utomordentligt bra. Under de senaste dagarna (och Hanna påstår att hon har märkt av detta i cirka två veckor) har jag inte mått så bra med pendlande feber, yrsel, illamående, huvudvärk och varit allmänt svag i kroppen. Fanny har haft liknande symptom, men med mer feber än mig. Lisa har fått ett stort infekterat myggbett där det idag bara rann blod och var längs benet (jag ber om ursäkt för detaljerna), och därför åkte Hanna med oss alla tre till sjukhuset.

Lisa fick antibiotika för sitt sår och Fanny och jag fick efter proverna reda på att vi som tur är inte har malaria, men att det istället är något som inte stämmer och att vi har ungefär samma typ av infektion i kroppen. Imorgon ska Hanna därför ta med oss till ytterligare ett sjukhus för ytterligare och mer utförlig undersökning.

Fanny och Lisa.

Trots att vi alla tre är sjuka på olika sätt blev det ett riktigt äventyr och en förvånansvärt mycket rolig dag eftersom jag hade så trevligt sällskap.

Fullmånen och dess sken som lyste på oss när vi lämnade sjukhuset.

Glöm inte att följa ugaligang på Instagram.

Likes

Comments

Idag har min fjärde vecka här i Tanzania inletts med swahili lektion, danslektion och en tur till Monday Market efter skolan. Jag och två andra promenerade till marknaden som anordnas varje måndag för att leta tyger. Vi är flera stycken som verkligen vill passa på att köpa tyger och sy upp kläder nu när det finns en så oerhört snäll och skicklig skräddare här samt fantastiska mönstrade tyger.

Detta ligger precis utanför vårt klassrum och när vi får fem minuters rast står vi bara och andas havsluft under den klarblå himlen.

Vår danssal.

Jag kommer aldrig sluta förundras över hur vackert allt är.

Två tyger som jag köpte på Monday Market idag.

Promenad hem från marknaden.

Likes

Comments

Jag brukade be om att få uppleva dagar utan bekymmer och ångest som tryckte i bröstet; dagar utan press och måsten. Plötsligt sitter jag utanför min dörr i skymningen nära ekvatorn och känner ett inre lugn växa inom mig. Jag behöver inte göra något eller vara någon. För en gångs skull räcker det med att bara finnas till.

Likes

Comments

Lite bilder från förra veckans konstlektion när vi lärde oss att "skapa" batikmönster på tyger. En dag i veckan har vi en heldag som har något med kultur att göra; det kan till exempel röra konst eller musik av något slag. Idag har vi till exempel målat enligt en viss tanzaniansk stil (dessa bilder får ni se snart) och i veckan som kommer ska vi dansa och spela instrument med en otroligt duktig grupp musiker.

Kulturlektionerna är så intressanta och vi är alla ledsna över att endast två sådana lektioner återstår innan vi ska ut på praktik. Jag har alltid velat skapa batikmönster på tyger och förhoppningsvis får vi komma tillbaka någon helg snart och trycka på t-shirts med mera. Den sista bilden är på de två batik-tygerna som jag hann göra.

Likes

Comments

Här i Tanzania äts samma mat nästan varje dag utan någon större variation. På veckodagarna får vi frukost, lunch och kvällsmat samt snacks på eftermiddagen efter skolans slut.

Till frukost äter vi chapati som kan jämföras med en tortilla eller en slags pannkaka fast flottigare. Jag som är glutenintolerant äter istället risbollar och även de är ganska flottiga. Till detta äter vi mängder av jordnötssmör och frukt. Vi får frukt till både frukost, lunch och kvällsmat och fruktsalladen består alltid av banan, vattenmelon, papaya och avokado.

Till lunch var det just den här dagen något som heter ugali som är majsgröt gjort på endast majsmjöl och vatten. Det är vitt, väldigt kompakt och smakar absolut ingenting. Till ugalin får vi alltid någon form av gryta (vi får grytor varje dag). Just denna grytan var gjord på tomatsås, ärtor och någon annan grönsak. På bilden av min halvt uppätna måltid syns en grön "röra" - detta är gröna blad (med bland annat spenat tror jag) som har kokats och som kallas mchicha. Tanzanierna äter främst vegetariskt och äter oftast ris, ugali, mchicha (de gröna bladen), grytor och mycket bönor.

Till kvällsmat blev det ris med den här ärtgrytan som vi får nästan varje dag samt mchicha och kål.

Snacksen brukar bestå av sambusa (som samosas, det vill säga degknyten med antingen grönsaker eller kött i). Jag som glutenintolerant får potatisbollar eller bagia (ännu en gång ett slags degknyte, men gjort på hirsmjöl som är glutenfritt). Någon gång har vi även fått cassava chips, popcorn och "friterad" cassava. På bilden är det bagia med kokos- och vitlöksdipp.

Några gånger har vi även fått hemmagjord juice som vi tillsammans har druckit flera liter av på grund av att den är så otroligt god.

Först kändes det ovant att äta nästan samma mat till varje måltid, men människan är otrolig på att anpassa sig och jag tycker i allmänhet att maten här är god. Jag inser dock att efter tre och en halv månad kommer det vara underbart att komma hem och kunna äta pasta, tacos, asiatisk mat och pizza, men tills dess kommer min kropp bli stark av pilau (kryddat ris), jordnötssmör och bönor.

Likes

Comments

Slow down you crazy child
You're so ambitious for a juvenile
But then if you're so smart tell me,
Why are you still so afraid?

Where's the fire, what's the hurry about?
You better cool it off before you burn it out
You got so much to do and only
So many hours in a day

But you know that when the truth is told
That you can get what you want
Or you can just get old
You're gonna kick off before you even get halfway through
When will you realize... Vienna waits for you?

Slow down you're doing fine
You can't be everything you want to be before your time
Although it's so romantic on the borderline tonight

Too bad, but it's the life you lead
You're so ahead of yourself that you forgot what you need
Though you can see when you're wrong
You know you can't always see when you're right

You got your passion, you got your pride
But don't you know that only fools are satisfied?
Dream on, but don't imagine they'll all come true
When will you realize... Vienna waits for you?

Slow down you crazy child
Take the phone off the hook and disappear for a while
It's alright, you can afford to lose a day or two
When will you realize... Vienna waits for you?

And you know that when the truth is told
That you can get what you want or you can just get old
You're gonna kick off before you even get halfway through
Why don't you realize... Vienna waits for you?

When will you realize... Vienna waits for you?

Likes

Comments

Här händer det mycket och samtidigt känns det oklart att redogöra för vad det är som händer. Min rumskamrat reflekterade igår att det känns som att vi inte har någon tid över för att det är så mycket på gång hela tiden, men trots detta känner vi oss konstigt nog inte stressade för något.

I förrgår (i söndags) åkte vi på en utflykt till huvudstaden Dar Es Salaam. Tyvärr har jag väldigt få bilder (få i min kamera och ännu färre i mobilen) eftersom det är förbjudet att fotografera människor (det vill säga även på en gata där det går människor, vilket är överallt). Hanna har berättat om hur människor kan bli extremt aggressiva om någon råkar ta ett kort på dem och det begränsar därför hur mycket jag kan fotografera. Dessutom är vissa områden militära områden (och det är svårt att upptäcka detta) och om man fotograferar något eller någon i ett sådant område kommer både människor och vakter komma obehagligt nära och skrika på en (Hanna har berättat skräckhistorier).

I söndags tog vi alltså bussen som körde oss raka vägen till Dar Es Salaam. Bussarna är små och trånga och busschauffören kör inte förrän bussen är proppfull (en full buss i Tanzania innebär att alla platser är upptagna och att mittgången är överfull av människor). När man närmare sig ett stopp öppnar "kontrollanten" bussdörren och vrålar ut bussens slutstation medan bussen fortfarande kör (dock i betydligt långsammare fart). De som ska med bussen får därför springa efter det rullande fordonet och ropa för att den ska sakta in och stanna. Det blev en lång, skumpig och svettig två timmars resa, men jag var bara så oerhört tacksam att ha en sittplats.

Väl framme i Dar Es Salaam gick vi en stund på en enorm marknad för att leta tyger. Här i Bagamoyo (staden som vi bor i) finns en mycket snäll och otroligt skicklig skräddare och därför vill vi alla försöka sy upp mycket kläder. Jag köpte ett eget tyg och sedan köpte jag ännu ett med en annan tjej som vi ska dela på. Jag vet dock inte vad jag vill göra. Topp, kjol, byxor, klänning eller topp och byxor som ett set?

Efter marknaden tog vi en färja som åkte över till en ö där vi skulle bada. Vi beställde mat på stranden och åt vid det vackraste havet jag någonsin skådat. Vattnet var så pass turkost att det kändes som om vi hade hamnat i något overkligt paradis. Tyvärr tog jag inga bra bilder med min mobil, men det var sagolikt.

Idag är det tisdag och nu har Bagamoyos årliga festival börjat som är i samarbete med Tasuba, konstskolan som vi studerar vid. Det blir fantastiskt att vara här under hela festival veckan då det kommer vara musik, dans och andra uppträdanden hela kvällarna och in på nätterna under hela veckan. Festivalen i sig är gratis, men för att komma in till den stora scenen kostar det lite pengar för alla som inte studerar vid Tasuba. Idag lyckades Hanna ordna gratis biljetter åt oss, vilket i för sig inte är mer än rätt eftersom vi faktiskt studerar vid Tasuba, men eftersom vi är wazungu (vitingar) skulle vi ha behövt betala (och dessutom betala mer än tanzanierna).

Häromdagen pysslade vi även och försökte knyta afrikanska/tanzanianska armband. Imorgon har vi kultur lektion och då ska vi få färga tyg med batikmönster.

Jag ska försöka bättra mig med uppdatering, men jag är mycket ovan vid att skildra händelser i mitt liv i en form av dagboksformat eftersom jag aldrig har gjort det tidigare.

Nu ska jag och min rumskamrat se till att städa vårt rum eftersom rummet var smutsigt redan när vi kom och vi står inte ut längre. Ikväll efter maten ska vi promenera ner till festival området som är vid Tasuba och förhoppningsvis se några uppträdanden. En sista bild som jag tog precis nu i kvällssolen, vilket jag tror kan vara min favorittid på dygnet här. Ljuset brukar vara varmt och nästan rött, men idag är en molnig och blåsig dag. Det är vackert ändå.

Likes

Comments