View tracker

Jag möter dig med förakt. Du klappar mig på axeln, som alltid när jag minst anar det. Utan förvarning, utan kontroll. Beröringar som jag alltid tycks glömma hur man hanterar, bemöter. Du fingrar på min hud. Du framkallar smärta. I förakt och obehag njuter jag av dig. För du, du får mig att känna igen. Du träder in i mitt liv, och för ens då vet jag att jag börjar bli verklig igen. Att jag kan känna saker enda in i själen. Du väcker behovet av skapandet som livnär mig. Väcker mörka tankar som inte längre går att blunda inför. Det går inte att blunda för dig.

Omöjlig att undvika, måste kännas igenom. Du gör ont, så in i helvetet ont. Ändå älskar jag dig gränslöst. Vid varje avsked, då älskar jag dig högst. Trots en medvetenhet om att vi ses snart igen. När du inträder kommer du med förändring, åtminstone behovet av förändring. Egoismen väcks till liv för att sen suddas ut och övergå till ödmjukhet.

När du kommer till mig om natten, när det är mörkt och du lägger dig tätt intill mig. När du är i mig. Då vet jag att jag lever. Att jag är kapabel till att känna starkt, att min olust kommer upphöra. Du tar sönder mig, matar mig och flåsar mig i nacken. Gråter med mig. Korta stunder. Korta stunder av intensitet och tvåsamhet. Av rå smärta och ömhet. Du piskar mig till liv igen.

Du välkomnar känslan av död, för att i efterhand kunna väcka mig till liv. Ångesten.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vi älskar till dom vackra lögnerna. Vi skulle rädda oss själva och fylla oss tomma. Vi befinner oss hela tiden vid en tragisk början och ett lyckligt slut.

Och livet just nu är så fruktansvärt ointressant och ändå så in i helvete mitt uppe i saker. Jag är mitt i en undermedveten utvecklingsprocess, som jag förvisso beskriver och därav är medveten om den. Fast innan har jag inte varit det. Jag börjar om överallt och rensar. Jobb, relationer, vänner. Allt. Jag lever fruktansvärt farligt just nu. Och då lever min konstnärssjäl ut ordentligt.

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Att vi lever i olika sanningar, det har jag redan förstått. Accepterat. Att våra minnen inte är likasinnade. Att vi bär olika tragedier på våra axlar, från samma tidpunkter men som upplevts på olika vis. Vi tog inte samma strider. Aldrig samma försvar. Och så satt vi där. I min soffa över en kopp te, och du berättade din sanning. Och plötsligt blev min sanning en lögn. Och min förståelse inför dig växte avsevärt, och mina väggar raserade.

Vi pratar om något annat men jag ville att du skulle veta - att du var ledsen. Du gick hem och jag gick in på toaletten och kräktes. Satte mig på balkonggolvet och rökte tre cigaretter på rad. Torkade tårarna och insåg att allt det jag tycker är vackert, på riktigt, numera är smutsigt.

Det känns som jag gjort slut med min allra käraste, så ont gör det. Fast det har jag ju inte. För du och jag, är ju trots allt så in i helvete fint. Jag ville inte höra denna sanning. För nu vill jag ändra på allt. Ändra på då och ändra på nu, på sen. Jag vill ändra mig själv, för jag vill inte bli det. Vill inte ha en enda tendens av det.

Likes

Comments

Övertala mig. Vi såg på varandra. Du stannade upp. Mitt i gatan bland trafik, ljus och berusning. Greppade tag om mitt ansikte och kysste mig hejdlöst. Är det övertalan nog? Övertalad, så hoppade vi in i en taxi.

Nu blåser det västkustvindar genom ditt tjocka hår. Som någon annan än jag säkerligen får pilla i om kvällarna. Och jag spolar snusprillor i Stockholms sunkigaste lägenhet.

Fan sa du. Det är inte så mycket fan egentligen svarade jag. Fast det är fan. Det är fan åt helvetet. Och där och då tog du västkusten ifrån mig.


Likes

Comments

Likes

Comments

​Flämtningar i natten, djupa hårda andetag mot min kind. Vi förenas i mörkret, låter basen mata oss. Låter neonljusen leda våra steg. Vi brinner. Tillsammans tänder vi i ruset av människor och jaktinstinkter. Då tänder du på mig.

Kyssar i taxibilar. Vi reser söderut. Kroppar som hungrar efter varandra av patetiska anledningar. Bland skrynkliga lakan lever vi ut. I en för liten madrass i en för stor säng matar vi varandra med bekräftelse. Vi tar utan att ge, känner utan att beröra. Söderut reser vi oss, söderut kommer vi.

Vi hörs. Kanske i veckan.

Likes

Comments

Hösten blåser kalla vindar igen, livet går på rutin och plötsligt växer sig det där behovet starkare. Måste vara kreativ igen. Jag måste få skapa. Jag vill göra det jag älskar. Jag vill skriva. Om sådant som är viktigt. Om sådant som inte spelar någon som helst roll. Om sådant som är in i helvetet personligt och om saker som fullkomligt kvittar. Jag vet inte om jag är särskilt duktig på det, men jag älskar det innerligt. Jag är en egentligen en person som raderar arkiv, river ut och kastar papper, raderar konversationer. Oavsett om det rör sig om ett sms eller poesi så skriver jag alltid med blottad själ och öppet inre. Vilket resulterar i att jag tar bort skiten, för det är jag jobbigt att se tillbaka på. Så detta arkiv, detta forum är början på en kreativ process. Häng med så länge det varar. Det kan bli intressant.  

Likes

Comments