Ett desperat meddelande i natten, där raserade något jag ömmade för. Jag skulle aldrig någonsin ha erkänt det då. Det var ju bara flyktigt och simpelt. Med en klar och tydlig stämpel, du printade in det i mig, nästan övertydligt. Jag med. För varandra och för omvärlden. En stor röd stämpel i sådan överdådig klartext som bara existerar när man vill dölja något som gömmer sig där under. Ett intresse möjligtvis. Det är månader sedan men du snubblar förbi mitt sinne hela tiden. Inget som skaver men något som saknar. Varje dag är du där för något ögonblick, du är Stureplan. Du är varenda taxiresa jag inte har råd med, bara en pojke med svart krulligt hår kunde dränka doften av nätterna med dig. Och när jag synade hans brister insåg jag att jag hellre drar händerna genom rakt brunt hår klippt i en fruktansvärd Oskar Linnros frisyr.

Vi sitter på ditt hallgolv, jag i gränsle över dig. Tittar in i ögon jag inte minns färgen på. Jag minns nästan aldrig vilken färg ett par ögon är, men jag minns vad dom säger mig. Och dina ögon viskade osäkerhet i kontrast till ditt yttre och din manliga "jag är så djävulsk säker i mig själv" jargong. Skäggstubb som nuddade vid min panna. Händer som strök mig över ryggen. Jag var sårad och öppen som ett skavsår av nya stiletter. Det var aldrig min mening sa du, och menade det med hela dina ögon. Vilket färg dom än bar. Jag fingrade vid dina lockiga hårstrån som brydde din allt för fängslade bröstkorg. Somnade med ben som flätats ihop. Det glittrade om oss där och då, och när jag gick på morgonen klappade jag dig på axeln istället för att kyssa dig på munnen. Och kvar fanns bara utbrunnen grå aska.

Jag snubblar förbi en lägenhetsannons och sätter mitt morgonkaffe i halsen. Fan, fan, fan. Vitlackerade golv prytt av en matta i lädret från en ko. Kala väggar med en groteskt ful tavla, jag vet att den är köpt i Thailand. Jag vet att du beskriver den som abstrakt, och jag vet också att du inte har någon aning om vad ordet betyder. Men att man kallar bra konst för "abstrakt". Jag minns att jag ville skratta åt dig när du beskrev den, du frågade vad jag såg när jag tittade på den. Jag vet att jag svarade en död kossa. Det är säkert så du beskriver mig idag. Varje dag sedan dess har jag gått i på den där helvetiska annonsen. Med den grå soffan där jag suttit naken och druckit öl och skrattat. Sängen där vi spenderat alldeles för mycket tid tillsammans, men sovit alldeles för lite. Duschen där du tvättat mig ren efter nätter av fylla. Köket där du stått och kokat ihop sockerlag innan du lärde dig att jag visst dricker öl. Jag vet att du sålde den för en halv miljon mer än vad du ville ha från början och jag undrar vart du kommer bo nu.

För en helg sedan gick jag hem med någon, han hade samma dialekt som pojken med svart krulligt hår men han hade din karisma. Dina kläder, din blick, ditt leende. Fast han saknade din kontroll över mig. Över min kropp. Fast han var det närmaste du jag kunde komma den kvällen. Men när kläder lämnar kroppen och händer nuddar hud så fanns det inget som vittnade om dig, och där stängde det av och jag gick hem och tänkte vad fan gör du ikväll. Inatt, imorgon, igår. Vem tänder du ljus för, vem viskar du i öronen och vem sluter du ögonen för.

Det är en illusion. Att jag skulle känna starkt för dig. Eller att jag ens gjorde det då. För visst fan var det härligt? Jo, det var det såklart. Och ja, jag tänker på dig än. Du är Stureplan, du är varenda taxiresa som jag egentligen inte har råd med, du är anledningen till varenda en av mina utgångar. Men visst vek sig mina ben när jag stod mitt emot en gammal kärlek på andra sidan övergångsstället, och visst fanns du inte i hela universum på den där hemmafesten när jag somnade med hans den där hand i min. Och visst har jag jag sprungit och handlat, och skrattat i telefonen, och börjat städa under tiden som jag skrivit denna text. För du är en illusion, en besatthet som kommer, går, avtar och biter fast. Visst saknar jag dina händer, ditt bröst, dina viskningar i natten. Men saknar jag dig, nej det gör jag faktiskt inte.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sluta aldrig att vila på mina axlar. Sluta aldrig se mig i solens sken. Låt mig fortsätta dansa i blomster. Snälla. Får jag snälla alltid vara vacker för dig. Klädda i vitt, tyg av linne. Vi, som kluckande vågor mot klippor vid havet. Jag vill smaka rött vin för dig. Jag vill vara rufsig i håret fyllt av sand för dig. Sluta aldrig vila på mina axlar. Sluta aldrig se mig i solens sken. Snälla.

Likes

Comments

Jag vet inte om du ber mig följa med. Jag vet inte om din nyktra osäkerhet sätter stopp för din invit, om du precis som jag har svårt att förhålla dig till mitt sällskap när natten övergår till morgon. När nykterheten sätter spärrar, när dagsljuset synar våra brister. För du bad mig inte att gå för ens jag erbjöd mig, berättade om soliga planer fast jag inte frågat. Började laga frukost innan jag lämnat lägenheten. Kanske tänkte du att jag skulle kläcka ur mig att jag också var hungrig. Kanske hade du sagt "stanna och ät med mig". Eller så är du bara otrevligt nonchalant, kanske ville du stressa mig därifrån. Fast det sista du sa var "vad var det du skulle göra idag egentligen?", en fråga du ställt fyra gånger och väl kommer ihåg svaret på. Lite vet jag om dig, men jag vet att du frågar av rent intresse, och jag vet att du minns detaljer. Tyvärr. Hur som helst hade jag inte stannat. Jag avskyr frukost. Och nu mera avskyr jag dig. Till stor del.

Du var det härliga. Okomplicerade, rena. Enkel, provocerande medveten och utseendefixerad, likt mig själv. Med en ödmjukhet som gjorde det så jävla okej. Och så helt plötsligt låg jag där med huvudet djupt ner i kudden och svalde mina tårar tittandes när första tåget hem till Huddinge gick.


Likes

Comments

Försöker skriva. Försöker verkligen men det går inte.

Jag skulle kunna skriva om hur fattig jag är. Hur jag sagt upp, bytt jobb. Jag skulle kunna berätta om spåkvinnan som synade mig. Jag skulle kunna skriva om hur jag kommit till underfund med massa kloka saker om mig själv, och andra för den delen. Den finns massor. Massor av fint, massor av fult. Men inget lyckas jag formulera. Ingenting behöver egentligen ventileras. För jag är inte hjärtekrossad. Eller förälskad. Eller besatt.

Då är det svårt att vända in och ut. För just nu är allt så jävla vettigt. Och ändå har jag legat i. Bokstavligt talat. Och inte känner jag mig mer berikad eller konstnärlig. Trist. Och ganska vettigt.

Likes

Comments

Jag möter dig med förakt. Du klappar mig på axeln, som alltid när jag minst anar det. Utan förvarning, utan kontroll. Beröringar som jag alltid tycks glömma hur man hanterar, bemöter. Du fingrar på min hud. Du framkallar smärta. I förakt och obehag njuter jag av dig. För du, du får mig att känna igen. Du träder in i mitt liv, och för ens då vet jag att jag börjar bli verklig igen. Att jag kan känna saker enda in i själen. Du väcker behovet av skapandet som livnär mig. Väcker mörka tankar som inte längre går att blunda inför. Det går inte att blunda för dig.

Omöjlig att undvika, måste kännas igenom. Du gör ont, så in i helvetet ont. Ändå älskar jag dig gränslöst. Vid varje avsked, då älskar jag dig högst. Trots en medvetenhet om att vi ses snart igen. När du inträder kommer du med förändring, åtminstone behovet av förändring. Egoismen väcks till liv för att sen suddas ut och övergå till ödmjukhet.

När du kommer till mig om natten, när det är mörkt och du lägger dig tätt intill mig. När du är i mig. Då vet jag att jag lever. Att jag är kapabel till att känna starkt, att min olust kommer upphöra. Du tar sönder mig, matar mig och flåsar mig i nacken. Gråter med mig. Korta stunder. Korta stunder av intensitet och tvåsamhet. Av rå smärta och ömhet. Du piskar mig till liv igen.

Du välkomnar känslan av död, för att i efterhand kunna väcka mig till liv. Ångesten.

Likes

Comments

Vi älskar till dom vackra lögnerna. Vi skulle rädda oss själva och fylla oss tomma. Vi befinner oss hela tiden vid en tragisk början och ett lyckligt slut.

Och livet just nu är så fruktansvärt ointressant och ändå så in i helvete mitt uppe i saker. Jag är mitt i en undermedveten utvecklingsprocess, som jag förvisso beskriver och därav är medveten om den. Fast innan har jag inte varit det. Jag börjar om överallt och rensar. Jobb, relationer, vänner. Allt. Jag lever fruktansvärt farligt just nu. Och då lever min konstnärssjäl ut ordentligt.

Likes

Comments

Likes

Comments

Övertala mig. Vi såg på varandra. Du stannade upp. Mitt i gatan bland trafik, ljus och berusning. Greppade tag om mitt ansikte och kysste mig hejdlöst. Är det övertalan nog? Övertalad, så hoppade vi in i en taxi.

Nu blåser det västkustvindar genom ditt tjocka hår. Som någon annan än jag säkerligen får pilla i om kvällarna. Och jag spolar snusprillor i Stockholms sunkigaste lägenhet.

Fan sa du. Det är inte så mycket fan egentligen svarade jag. Fast det är fan. Det är fan åt helvetet. Och där och då tog du västkusten ifrån mig.


Likes

Comments

Likes

Comments

​Flämtningar i natten, djupa hårda andetag mot min kind. Vi förenas i mörkret, låter basen mata oss. Låter neonljusen leda våra steg. Vi brinner. Tillsammans tänder vi i ruset av människor och jaktinstinkter. Då tänder du på mig.

Kyssar i taxibilar. Vi reser söderut. Kroppar som hungrar efter varandra av patetiska anledningar. Bland skrynkliga lakan lever vi ut. I en för liten madrass i en för stor säng matar vi varandra med bekräftelse. Vi tar utan att ge, känner utan att beröra. Söderut reser vi oss, söderut kommer vi.

Vi hörs. Kanske i veckan.

Likes

Comments