Försöker skriva. Försöker verkligen men det går inte.

Jag skulle kunna skriva om hur fattig jag är. Hur jag sagt upp, bytt jobb. Jag skulle kunna berätta om spåkvinnan som synade mig. Jag skulle kunna skriva om hur jag kommit till underfund med massa kloka saker om mig själv, och andra för den delen. Den finns massor. Massor av fint, massor av fult. Men inget lyckas jag formulera. Ingenting behöver egentligen ventileras. För jag är inte hjärtekrossad. Eller förälskad. Eller besatt.

Då är det svårt att vända in och ut. För just nu är allt så jävla vettigt. Och ändå har jag legat i. Bokstavligt talat. Och inte känner jag mig mer berikad eller konstnärlig. Trist. Och ganska vettigt.

Likes

Comments

Jag möter dig med förakt. Du klappar mig på axeln, som alltid när jag minst anar det. Utan förvarning, utan kontroll. Beröringar som jag alltid tycks glömma hur man hanterar, bemöter. Du fingrar på min hud. Du framkallar smärta. I förakt och obehag njuter jag av dig. För du, du får mig att känna igen. Du träder in i mitt liv, och för ens då vet jag att jag börjar bli verklig igen. Att jag kan känna saker enda in i själen. Du väcker behovet av skapandet som livnär mig. Väcker mörka tankar som inte längre går att blunda inför. Det går inte att blunda för dig.

Omöjlig att undvika, måste kännas igenom. Du gör ont, så in i helvetet ont. Ändå älskar jag dig gränslöst. Vid varje avsked, då älskar jag dig högst. Trots en medvetenhet om att vi ses snart igen. När du inträder kommer du med förändring, åtminstone behovet av förändring. Egoismen väcks till liv för att sen suddas ut och övergå till ödmjukhet.

När du kommer till mig om natten, när det är mörkt och du lägger dig tätt intill mig. När du är i mig. Då vet jag att jag lever. Att jag är kapabel till att känna starkt, att min olust kommer upphöra. Du tar sönder mig, matar mig och flåsar mig i nacken. Gråter med mig. Korta stunder. Korta stunder av intensitet och tvåsamhet. Av rå smärta och ömhet. Du piskar mig till liv igen.

Du välkomnar känslan av död, för att i efterhand kunna väcka mig till liv. Ångesten.

Likes

Comments

Vi älskar till dom vackra lögnerna. Vi skulle rädda oss själva och fylla oss tomma. Vi befinner oss hela tiden vid en tragisk början och ett lyckligt slut.

Och livet just nu är så fruktansvärt ointressant och ändå så in i helvete mitt uppe i saker. Jag är mitt i en undermedveten utvecklingsprocess, som jag förvisso beskriver och därav är medveten om den. Fast innan har jag inte varit det. Jag börjar om överallt och rensar. Jobb, relationer, vänner. Allt. Jag lever fruktansvärt farligt just nu. Och då lever min konstnärssjäl ut ordentligt.

Likes

Comments

Likes

Comments

Övertala mig. Vi såg på varandra. Du stannade upp. Mitt i gatan bland trafik, ljus och berusning. Greppade tag om mitt ansikte och kysste mig hejdlöst. Är det övertalan nog? Övertalad, så hoppade vi in i en taxi.

Nu blåser det västkustvindar genom ditt tjocka hår. Som någon annan än jag säkerligen får pilla i om kvällarna. Och jag spolar snusprillor i Stockholms sunkigaste lägenhet.

Fan sa du. Det är inte så mycket fan egentligen svarade jag. Fast det är fan. Det är fan åt helvetet. Och där och då tog du västkusten ifrån mig.


Likes

Comments

Likes

Comments

​Flämtningar i natten, djupa hårda andetag mot min kind. Vi förenas i mörkret, låter basen mata oss. Låter neonljusen leda våra steg. Vi brinner. Tillsammans tänder vi i ruset av människor och jaktinstinkter. Då tänder du på mig.

Kyssar i taxibilar. Vi reser söderut. Kroppar som hungrar efter varandra av patetiska anledningar. Bland skrynkliga lakan lever vi ut. I en för liten madrass i en för stor säng matar vi varandra med bekräftelse. Vi tar utan att ge, känner utan att beröra. Söderut reser vi oss, söderut kommer vi.

Vi hörs. Kanske i veckan.

Likes

Comments