View tracker

Jag är fast i ett destruktivt beteende, ett beteende som mycket väl kan leda till min död inom en snar framtid.

Kilona krymper men mitt självhat och ångest växer i en takt jag aldrig skulle föreställa mig, jag får panik över att jag kan ha gått upp ett par hundra gram och skulle väldigt gärna vilja slippa detta..
Åt pizza till middag igår och ångrar det direkt då jag gick upp i vikt denna morgon.

Föräldrar som klappar en på magen och säger "Ska du inte tänka på vad du äter?", jag hade inte ätit på en dag men det verkar inte vara speciellt viktigt för mina föräldrar. Jag äter max en måltid per dag, ibland vill jag bara spy upp det lilla jag har ätit för jag förtjänar inte mat.

Har fastnat på en otroligt äcklig vikt men vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för att de plötsligt ska bry sig när jag ligger på dödsbädden men inget verkar hjälpa dem för de enda de bryr sig om är mina syskon, möjligtvis att M bryr sig om mig men hon jag vet inte vad jag ska göra..
Ska nå en vikt som jag är bekväm med, vet inte hur mycket det kan vara men en hel del iallafall.

Önskar bara att folk kunde förstå, framförallt varför jag gör det, eller varför jag inte äter så mycket men ingen bryr sig, för det är väl ändå sant att pojkar inte kan få ätstörningar? Jag är nog ett levande exemplar på det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allt gör så fruktansvärt ont.

Lärare som trakasserar en på grund av ens utbildning och högst troligtvis ens könsuttryck. Smärtan på insidan som gör så att en vill dö, rent utsagt och den fysiska smärtan efter all träning tar kål på en.

För vem skulle vilja leva som ett missfoster?
Jag är ledsen för att jag inte är en tillräckligt bra vän, Sam och alla andra som jag känner. Det faktum att jag drar mig undan är på grund av mitt mående. Jag förtjänar inte några vänner för allt jag gör är att skada dem i olika former.

Slänger in en grotesk bild på mig själv för jag vet inte vad jag ska göra, vad ska en göra när en har förlorat hoppet för allt? Ingen vill ha mig, ingen vill prata med mig och det enda jag är någorlunda bra på är skolan. Har dessvärre inge vidare betyg men försöker så gott det går, ska klara av matteprovet jag har på fredag, göra klart övningsprovet som jag fick av läraren någon gång under veckan om jag inte hinner klart med det i veckan.

Försöka få åtminstone 80% rätt på provet och lyckas gå ner 2.7 kg tills den 17:e September, känns som att jag kommer lyckas om jag håller mig till att fasta från middag till middag och äta så lite som möjligt under middagen.
Måste även studera hiragana, få till tecken någorlunda snyggt och göra alla övningar i boken utöver de som läraren ger ut samt att jag ska kunna skriva nästkommande lektions tecken någorlunda då vi har 5 nya tecken i läxa varje lektion och studera de som jag redan kan för att komma ihåg dem.

Likes

Comments

View tracker

Jag försöker så gott jag kan med att dölja mitt mående, tanken på att vågen kommer gå upp gör att jag bryter ihop i klassrummen och måste gå ut för att sedan komma tillbaks in med rödgråtna ögon. Varför måste allt vara så svårt när en person verkligen vill något?

Hade gått upp 0.3 kg över natten och logiskt sett vet jag att det inte är mycket men det faktum att jag kom under 68.0 kg igår gjorde mig glad. Det är troligtvis enbart "mat vikt" men jag vet inte. Allt är knepigt och det tär sönder mig inifrån och ut.

Fick nyss reda på att vi har två omprovstillfällen per termin, förra året hade jag en gång i månaden och året innan det en gång i veckan, iblan två gånger i veckan. Skolan och allt annat tar kål på mig och om jag inte bryter ihop av detta är det nog ett mirakel.

Lär snart få en kallelse från bup eller att det blir en akuttid då mina föräldrar märker att jag mår allt sämre, eller ja, de kommenterar bara att jag behöver gå ner i vikt.. Vilket jag gör, jag går ner i vikt och har gått ner närmare två kg på en vecka men nope, ingen lägger märke till det för jag är lika fet som vanligt..

Likes

Comments

Rent allvarligt så suger jag på att introducera mig själv men tänker göra så gott jag kan, eller åtminstone försöka.

Personen som driver denna blogg är en pojke i 17-års åldern som heter Leo, studerar på heltid i ett lokalt gymnasium där jag går andra året på Teknikprogrammet med inriktningen Informations- och medieteknik. Utöver detta har jag x antal diagnoser så som Aspergers, GAD och depression samt extrem problematik med ätandet, vilket är direkt länkat till dysfori och viktrelaterade saker.

Denna blogg kommer jag skriva om vad jag gör under dagarna, psykisk ohälsa och min resa till den så kallade "perfekta" vikten.

Likes

Comments