Header

Hej finisar!

23 december! Då är det plötsligt dags för nästa högtid, alltså julafton. Jag sitter faktiskt just nu i bilen påväg till mina morföräldrar för att fira jul där. Jag är faktiskt lite nervös inför denna julafton, tycker det är ganska jobbigt att öppna/ge julklappar framför många människor, även fast det faktiskt bara är min släkt. Men, det jag är mest nojig över är maten. Vi äter alltid massvis med mat på julafton, och det är ju självklart gott samt roligt att vara samlade hela släkten. Men... mina jäkla tankar som ska poppa upp efter varje tugga förstör stämningen litegrann. Jag är tacksam att ingen annan i min familj hör dom, jag vill inte att det ska förstöra deras jul också. Jag är ganska rädd för vad som kommer hända denna jul, eller rättare sagt vad jag kommer göra. Jag kommer ihåg att förra julen var jättejobbig. Julen innan det också, och julen innan det…

Jag är ganska säker på att jag kommer äta, julmat är ju ganska svårt att stå emot, men mina tankar kommer vara jobbiga som bara den. Jag måste mentalt förbereda mig för detta, men jag vet inte hur. Mina tankar har redan börjat spinna i hjärnan och jag kan nästan känna hur dom blir starkare för varje minut som går. Det känns ganska hemskt att säga detta, men, jag längtar nästan tills julen är över.


Jag är väldigt exalterad över att få umgås med min familj & släkt. Jag ska försöka att fokusera på det, och inte lägga så mycket energi på maten. Jag hoppas att jag kan få några bra stunder under denna julhelg.

Jag tänker på er andra som genomgår samma sak just nu, vi är starka tillsammans. Kom ihåg att jag tror på dig, på er. Massvis med kärlek till er, eller rättare sagt; till oss. Vi är krigare.

Tack för att just du har läst.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

ångest. ångest över att jag inte är den jag borde vara, den jag ska vara. ångest över att jag inte räcker till och att det faktiskt inte finns någon som tycker om mig. ångest över att jag borde göra något produktivt, något socialt. jag borde träffa människor, gå på fest, äta med kompisar, umgås med min familj. så vad gör jag här, i min säng?jag har ångest för att hela min helg kommer efterlikna denna fredagseftermiddag: plugg och kaloriräkning. jag börjat förstå varför så många ignorerar mig och inte vill spendera tid med mig. för vem är jag? vad gör jag för nytta? jag bara finns. jag medför inte något mer än min existens, och den är tydligen inte bra nog. många säger till mig att de älskar mig men ingen visar det. är jag så svår att kämpa för? jag vet inte hur jag ska bete mig för att folk ska tycka om mig, det finns liksom inget facit. jag vet att min familj hade brytt sig. men det är väll typ allt, eller? länge har jag trott, eller snarare sagt fruktat, att min ätstörning var det ända intressanta med mig. att det var som mitt efternamn, något jag skulle presentera mig med. något som borde stå inristat vid mitt namn, som om min ätstörning var halva min identitet, om inte mer. för det hade ju varit omöjligt att jag har andra egenskaper, att folk kan tycka att jag är intressant pga min sympati, min humor, min ambition, mina åsikter eller mina värderingar. för jag har aldrig trott att jag är intressant nog, speciell nog, bra nog. det gör jag fortfarande inte, speciellt inte kvällar som ikväll. dagar som idag. jag tror att mitt mående har mycket att bero på hur andra behandlat mig, men mest mig själv. jag tror att jag tar folks ord och handlingar mycket hårdare än vad jag borde, eller på ett helt annat sätt än vad de menade det på.ikväll hatar jag mig själv.


Tack för att just du har läst.

Likes

Comments

Hej!

Just denna dag har faktiskt varit ganska jobbig med min sociala ångest. Jag tänkte berätta lite om hur det är för mig.

Jag blev frågad att läsa upp en text inför klassen och med tanke på min prestationsångest (kommer tas upp i kommande inlägg) så sa jag ja till att göra det. Jag började genast skaka, och det kändes som att jag skulle spy och svimma på samma gång. Mina händer blev helt svettiga och mitt hjärta slog dubbla slag. Jag svalde efter varje mening och allt runtomkring blev suddigt. Jag tog tag i bänken för att inte kollapsa rakt ner i golvet.

När jag sedan läst klart texten blir jag överdrivet paranoid. Hördes det att min röst var svajig? Såg jag osäker ut? Känner någon min svett-lukt? Kan de höra hur fort mitt hjärta slår? Jag försöker att försiktigt kolla runtomkring mig, men ingen verkar ha brytt sig. Vissa ser ner på sina mobiler, andra läser i någon bok eller pratar med varandra. Jag har precis upplevt en panikfylld upplevelse och dom har inte ens märkt det. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men mest lättad.

Vid lunchen frågar en utav tjejerna var och hur jag ska fira jul. Jag börjar berätta att jag ska till min mormor och morfar, när jag märker att resten av tjejerna också lyssnar. Plötsligt tittar alla på mig, och det händer samma sak. Jag darrar, blir helt torr i munnen och tar ett stadigt grepp om bordskanten. Jag berättar allt väldigt snabbt och min röst blir svagare och svagare. Alla ser att jag blir helt röd i ansiktet och att jag mumlar den sista meningen. Min kompis svarar ``kul!´´och jag märker att även hon har blivit obekväm nu. Fan. Jag förstörde stämningen. 


Tack för att just du har läst.

Likes

Comments

Hej igen!

Man skulle väll kunna säga att det här blir mitt första ``riktiga´´ inlägg, antar jag. Idag är det 13 december, alltså lucia. Därför tänkte jag att detta inlägg ska handla lite om att fira högtider när man har en ätstörning, i just detta fall: lucia.

Högtider är ofta svårt för oss med ätstörningar. Det spelar ingen roll vilken ätstörning, det är ofta jobbigt. Just för att högtider ofta firas med något ätbart. Lussebullar på lucia, julgodis och julbord på julafton, jordgubbar och glass på midsommarafton. Så är det iallafall för mig, jag och min familj firar alltid högtider med mat/godsaker. Det känns (för mig) som att jag slits mellan två personer; en person som säger åt mig att jag förtjänar att vara frisk, och att den där kakan kommer vara så god, men samtidigt en annan som säger åt mig att jag inte får äta den där kakan och att ingen kommer tycka om mig om jag gör det. Så vem lyssnar jag på då? Det är faktiskt olika varje gång. Men om jag lyssnar på den förstnämnda, att äta kakan, så får jag ändå ångest efteråt och mår väldigt dåligt.

Imorse kom mina föräldrar in med nybakade lussebullar och jag lät mig själv ta en. Pågrund utav detta så har jag nu spenderat större delen av skoldagen ensam, och efter skolan gick jag till gymmet i någon timme. Mina tankar är ganska tunga just nu och jag trycker ner mig själv väldigt mycket, och jag önskar att jag kunde umgås med min familj och mina vänner utan att konstant tänka att jag är vidrig.

Jag tänker på alla er andra som också lider av olika ätstörningar, och jag hoppas att ni klarar er igenom dagen. <3

Tack för att just du har läst.

Likes

Comments

​Hej!

Jag vet inte om jag ska börja med att säga välkomna, för jag tror inte att det är så många som läser detta, haha.  Tyvärr kan jag inte börja detta inlägg med att presentera mig, eftersom att jag gärna håller mig anonym. Men, trots att jag är anonym så kommer ni i fortsättningen få veta väldigt mycket om mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig tillväga med denna blogg, men jag får nog testa mig fram. Det kommer troligtvis komma många inlägg, men jag skriver dom lite när jag vill istället för att hålla ett schema. Eller... jag börjar så iallafall!'

Det kan mycket väl hända att inte så många läser mina inlägg (troligtvis ingen haha), men jag har denna blogg mest för min egen del, så att jag kan ha en plats att släppa ut mina tankar på. Och OM det faktiskt är någon som tittar in på min blogg så hoppas jag att det kan gynna den personen också.


(jätteosäker på om jag ska säga hejdå eller om jag bara ska avsluta inlägget, haha!!) 

Likes

Comments