1 maj är officiellt en dag som i vår familj spenderas på stranden. Eller nästan i alla fall! Kommer ihåg att det va två eller tre år i rad som småsyskonen gjorde premiärdoppet i havet den 1a maj. I år blev det också bad, men bara för hästarnas ben, Elsa o jag var nämligen på utflykt idag med hästarna. Första gången helt själva! Jag koppla släp, körde släp med två hästar i, parkerade släpet, körde hem och backade sen in det på rätt plats. Och inte nog med det så lyckades vi få på all utrustning på båda hästarna, rida en sväng, lasta in dem igen o allt sånt där. Inte dåligt att lyckas med det, heja oss!
Det som också är jättekul är att vi gjorde det för att det va en fotograf som ville ha bilder på hästar nere på stranden, så vi ställde upp och jag lääängtar efter att få resultatet efter att ha sett några smakprov, heeeelt fantastiska bilder!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Senaste tiden har ju varit minst sagt turbulent för ridsporten här i krokarna... En omtalad tränare, ledare och man aktiv i förbundet har hamnat i rampljuset. Och inte på något positivt sätt. Vi pratar om en man i pappas ålder som har olämpliga relationer till tjejer i både min och lillasyrrans ålder. Olagligt? Nja, kanske inte. Men väldigt olämpligt. Vi har haft eviga diskussioner hemma kring matbordet, i stallet, med min tränare, med klubben, egentligen med alla som på ett eller annat sätt kan vara intresserade av att veta. Faller hela tiden tillbaka på vad jag egentligen tycker och det är inte så himla lätt. För nej, det är inte lämpligt att man som tränare och ledare har någon typ av relation med unga tjejer som är i beroendeställning, som lockas av kärleken till hästarna och sporten.

Vi alla håller på med samma djur, samma sport och samma kärlek ligger bakom men tyvärr har vi väldigt olika förutsättningar och för att lyckas, för att hamna i eliten, för att bli ett namn, räcker tyvärr inte en häst, 6h i sadeln varje vecka.. Det behövs erfarenhet, flertalet hästar, många timmar i sadel varje dag. Det behövs pengar eller hästägare och sponsorer... Så ja, vi tävlar på samma villkor men vi alla har väldigt olika förutsättningar.

"Pelle" 50+ har både erfarenhet, hästarna och möjligheten för dig att få ta del av detta. Klart man vill det och klart att ens föräldrar stöttar det, det innebär ju att de slipper vända in och ut på sig själva för att få ekonomin för att gå ihop för fler hästar och en satsning..? Win-Win så att säga!

Problemet uppstår när dela säng, naken, flirtiga sms och händer på fel ställen också blandas in. Det blir fel. Det blir olämpligt även om det inte är olagligt.

Mitt största problem med detta är att undertiden som det pågick en utredning och en rättegång agerar inte förbundet. "Pelle" får behålla sina uppdrag trots att han erkänner att han haft sexuellt umgänge med unga tjejer. Förbundet kan omöjligen vara ovetande om vad som pågår utan väljer att inte agera? "Pelle" går fri, för det han har gjort är bara olämpligt, inte olaglig. Ingen tvivlar på det tjejerna säger och fler berättar liknande historier. Trots detta får denna man nytt jobb i en av grannklubbarna, där han ännu en gång ska arbeta som tränare och verksamhetschef. De han främst möter i sitt arbeta är unga tjejer. Det blir hetsjakt på sociala medier. Vilket inte är rätt men vad är alternativet? Att ännu en gång titta mellan fingrarna och låta unga tjejer utnyttjas. För trots att det inte är olagligt är det jävligt olämpligt och jävligt omoraliskt av alla där ute som vet om det att inte agera. För hur hade du känt om det var du, din dotter, din fru, ditt barnbarn eller din mamma som har varit eller kommer att bli utnyttjad..?

Vi måste ha lite civilkurage, vi måste stå upp för oss själva och andra även om det ibland inte är helt bekvämt. Kommentarer som "ska vi bojkotta honom måste vi göra summasak mot 10 andra" eller "enligt det svenska rättsystemet har han inte gjort något fel" är för mig samma sak som att acceptera att det sker. Det är att vara självisk, som att säga "sålänge det inte händer mig eller de i min närhet så skitsamma". Som att säga att de utsatta får skylla sig själva och klara sig bäst de vill och kan.

Jag står inte bakom den hetsjakt det har blivit men jag kan inte bara acceptera och titta på medan man låter detta fortgå. Det är inte okej, så ridsporten borde inte heller tycka att det är det.

Hetsjakten har ändå lett till lite förändringar, mannen har inte längre uppdrag inom förbundet, tjänarlicensen är indragen och han har lämnat sin position i den ridklubben han senast anställdes av. Och ja, det är bra. Men för mig handlar detta egentligen inte om honom. Det handlar om principen om att det finns fler som honom där ute och hela sporten tittar mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att titta mellan fingrarna gällande detta, absolut inte. Men det är jävligt olämpligt.

Likes

Comments

I lördags var det dags för årsdebuten för min lilla häst.. först o främst blev det av lite olika anledningar tidsbrist så jag hann bara gå första tredjedelen av banan... sen stannade jag o kollade de första som hoppade för att se om detta några speciella distanser/linjer som man skulle hålla kolla på så mamma o pappa skulle lasta av hästen.. tydligen hade hon typ hoppat bakåt så att pappa förstörde ena handen (blir typ brännskador.. fett äckligt..) dock stannade hon direkt så mamma kunde fånga henne. Dette fick jag dock inte reda på förens efter jag hoppat klart.. Tur det kanske.. iallafall fick vi på alla grejer och kom till framridningen. Kaos. Hästar överallt, nån som hade panik o höll på och krånglade. Gav upp efter ett tag och red iväg och skrittade på en parkering och sen direkt in på framhoppningen, tog några språng och sen in på banan. Kände att hon va med mig så det var bara att hitta en bra galopp och sen rida. Grunden gick utan större problem, kom inte riktigt tillbaka tillräckligt mellan 3 och 4 som var en linje på 4 språng, vilket ledde till att sista språnget blev lite kort och vi kom lite nära men ja, detaljer.. Omhoppningen gick också fint, bra byggt med lite olika vägval och sådant, dooock glömde jag vägen till näst sista hindret.... hade bestämt mig att jag skulle gå innanför ett hinder för att kapa lite tid men när jag landar efter 11 så känner jag bara "shit, var ska jag?!?" Visste vilket håll jag skulle svänga men inte var jag hade hindret.. så några onödiga sekunder där ledde till att vi blev första ekipage utanför placering... hur retligt är inte det?!? Men supernöjd ändå, lite detaljer att slipa på, mer lösgjord, stark och att hon jobbar mer under sig så kommer detta bli bra! Hon är verkligen en häst som tvingat mig att kämpa, lärt mig att aldrig ge upp, fått mig att skratta och att gråta, hon har och är svår, jag är och har inte varit tillräckligt duktig men nånstans påvägen har vi blivit ett team. Det är hon och jag och hon är på många sätt min drömhäst...

Välförtjänt söndagspromenad i skogen med gräs-paus. Inte för att jag förstår varför hon vill stanna o äta vinter-slaskigt näringsfattigt gräs, men hon verkar ha nån filosofi och att all mat är mat och att det är till för att ätas...

Likes

Comments

​Mycket som händer här just nu.. I lördags åkte jag med min italienska kompis in till Kiel och mötte upp tjecken, det var nämligen Baltic Horse Show så hon var där och gormade åt chefen och hans dotter. Vi hann se sista klassen på kvällen som var en show-klass, riktigt roligt! Extra kul var också att en av killarna som vann är supertrevlig, (också italienare) eftersom att det var spex-nummer så sprang han efter hästen och hoppade hinderna själv, svårt att förklara men ja.. (Verkar som att de enda roliga killarna i detta land är spanjorer eller italienare..?) Sen packade vi in mina grejer i lastbilen och drog iväg på ryttarfest. Bestå festen hittills, de spelade till och med en svensk låt (jag känner bot hon heter anna anna heter hon) men för alla er som varit oroliga att jag ska hitta nån trevlig prins på en vit springare kan vara lugna, ryttare är nog inget för mig (man ska aldrig säga aldrig men ni förstår...). Antingen är de gamla, uppblåsta, diviga, gifta eller "jag har fickvän men det är inget problem"... JO DET ÄR ETT PROBLEM. Och alla tjejer som står på rad för att gå hem med dem.. Usch. 

Detta inlägg skrevs altså nere i Tyskland med publicerades aldrig då.. anledningen var nog att morgonen efter denna kvällen avled min fantastiskt häftiga gammelmormor (över 100 år gammal) och chefens "olycka" hände... För sannningen är att kaos utbröt. Jag låg o sov i lastbilen när jag inte längre får tag i någon. Tillslut ringer stallchefen o säger att det skett en olycka och att chefen är på sjukhus. Hon undrar om jag fått tag i tjecken eftersom att hon tydligen blivit jätteledsen och allt var kaos. Men nej, sen får jag tillslut tag i tjecken för att chefens fru är Påväg till mig för att hämta lastbilen och jag ska köra en bil. Jaja, sagt o gjort. Lastbilen packas ihop och jag får nycklarna till en bil. Vi kör till stallarna och där blir jag stoppad för att kunna få en parkering. Arenan ligger liksom mitt inne i Kiel och stallarna är uppbyggda på nån parkering med stora korsningar o bilvägar överallt. När jag väl parkerat ser jag vår lastbil börja köra iväg?!? Lyckas få tag i dem och blir instruerad att köra hem. Okay, ensam i bilen. Mitt i Kiel. Inser att Google maps inte funkar i mobilen. Lyckas tillslut få tag i mamma via Facebook där hon sen kan instruera mig hur jag ska köra på Autobahn och komma hem! Tacka vet jag mobiltelefoner och Facebooks samtalsfunktion! Massa hat till dåliga tyska vägskyltar och stressade fruar och hästskötare som inte kan ge bra instruktioner (snarare inga instruktioner alls..)

Slutet gott, allting gott men det blev en ovanligt händelserik söndag...

Likes

Comments

Årets första tävling gjordes sista helgen i januari. Och det blev inte vilken tävling som helst utan vår lilla ponnys tävlingsdebut och min första riktiga tävling på ponny där jag inte blev utesluten! Låter värre än vad det är, har en officiell tävling (resultatet finns i tdb) sedan tidigare på ponny och då ramlade jag av... anyway, om vi nu ska fokusera på roligare saker så blev lill-skrutten felfri! Det var en LD (80cm) i Åstorp, Åstorp som är en stor anläggning med läktare längs hela långsidan och speglar längs hela kortsidan... Vi fick en liten taskig start med 5 min för kort uppvärmning (som också berodde på att en tjej hade glömt spänna sadelgjorden och snurrade med sadeln inne på framhoppningen... och sen dessutom inte kom till start så vi blev framflyttade i startlistorna), sen kom vi in på banan o stackars ponnyn som är van vid kossor på Irland fick scenskräck. Fullsatta läktare med liv o rörelse, musik, speglar o hästar som kom o gick. 3an och 6an var oxrar som skulle hoppas rakt mot spegeln. Panik. För att komma till 1an måste man rida mellan läktaren och 3an rakt mot spegeln. Panik. Efter ett gäng volter och småsnack med skrutten började hon lyssna lite och det va inga problem, dock trodde inte domartornet att jag uppfattat min startsignal så de stressade på mig genom att upprepa detta... MEN, vi kom runt hela banan, felfritt, utan panik eller större misstag. Ingen riktigt ärlig galopp som resulterade i en långsam tid men vad gör det?! Det viktiga är att komma ut, få bra upplevelser och lägga en stabil grund inför framtiden. Vi haren fantastiskt go ponny som är totalt genomsnäll, hon litar på sin människa och gör alltid sitt bästa och allt det där är egenskaper som vi vill behålla. Övning ger färdighet och jag är superglad över vår lilla plutt!
(Även superglad för min lillasyster som låter mig vara en del av resan och hjälpa till att utbilda vår lilla plutt så gott jag kan!)

Dream-team fixade medan pappa flög över Atlanten och bror var (är) allmänt ointresserad av att hänga i ett kallt ridhus en halv dag.

Likes

Comments

Tiden bara springer iväg och jag har tänkt flera gånger att jag ska in här o skriva av mig mer om vad jag sett, hört o lärt mig nere i Tyskland. Det va verkligen en egen värld att bo, leva o jobba på det sättet. Tufft, jobbigt, slitigt men också lärorikt, ganska kul o massa annat positivt. Tror att vi som människor får nya perspektiv på saker när vi inte är mitt i det. För trots att jag fortfarande minns allt det jobbiga så är de positiva delarna störst när jag tittar tillbaka.

Sen sist har chefen blivit piggare, vad jag vet rider han fortfarande inte.. M har blivit pappa och startat upp egen verksamhet (utbildning, tävling, avel, försäljning). Italienarens hand har läkt och han har fått nytt jobb. Min tjeckiska kompis kämpar på, hon är inte den som ger upp i första taget..

För min del då.. jo, min häst tycker att livet är najs igen. Hon ääääälskar sin hage och sköter sig bättre och bättre i ridningen. Vi debuterade 110 vuxenhoppning (alltså med omhoppning) i slutet av förra året med hyffsat bra resultat. Vi kammade dessutom hem en 2a plats på km efter 110 cm stilhoppning. Kul!

Nu ser vi det som nytt år med nya möljigheter och jag har ärligt talat ingen aning var 2017 kommer att leda mig, "den som lever får se" så att säga.

Likes

Comments

Fikapaus i Danmark, VI ÄR PÅVÄG HEM!

Likes

Comments

Först och främst har jag fortfarande ont i den tån som blev mosad den dagen som jag både gick omkull med en häst och blev avslängd från en annan.. Det är typ 2 månader sen snart.. Dock gör det inte alls lika ont längre men har svårt att böja den ordentligt, den är typ stel..?!

Sen har jag haft en bussy dag idag. När jag kollade på planeringen först fanns mitt namn på 8 hästar... Utan groom är det väldigt stressigt. Dessutom var stallchefen ledig idag vilket innebär mer mark-jobb så fick göra en ändring i den planen. Skickade mina tant-hästar som jag ridit senaste dagarna till maskinen och en fick gå på linan. Sen hoppade jag två. ASSÅ TVÅ som inte är min egen häst.. Trots ordentlig långdusch känner jag fortfarande panik-svetten. Lite tårar, hjärnsläpp och sammanbryt på första hästen, sen den andra hästen var en spontanare.. Fick lite hjälp med en speciell häst och plötligt säger han "and now you come on the yellow verticle". AHHHHH. Ska det tilläggas att han hade hoppat hästen några dagar tidigare och konstaterat att "den är inte bra nog för sporten eftersom att den är för svår för en amatör men inte riktigt tillräckligt bra för de största klasserna". När jag googlat hästen (hehe) hittar jag att den gått S* för 7åriga hästar, tror det är typ 140-150............ Iallafall, känslan var mycket bättre och jag höll huvudet i styr mycket bättre. Som vi hade konstaterat efter första hästen blir jag väldigt nervös och blir då passiv, spänd och höjer handen, driver för mycket eller tar för mycket. Detta i kombination men hjärtklappning, svårt att fokusera på uppgiften och ibland även ta instruktioner gör det skit. Jag blir frustrerad för att jag vet att jag kan mer och bättre, att jag gjort det tidigare och att det inte borde vara några problem. Tårarna kom i samband med att han sa: Blir du nervös? För du kan detta egentligen, du är tillräckligt talangfull. Du har ingen anledning att bli nervös för du har verkligen inget att förlora eller någon att göra besviken.

Han är bäst. Verkligen, det är samma person som hjälper mig med att rida och hoppa min häst ibland. Dessutom den person som kan oerhört mycket om sporten, djuren och är otroligt skicklig. Vi kan väl säga såhär: Hästen som vann den stora Grand Prixen i Aachen i somras har han tidigare ridit, tävlat och utbildat.. En vit holsteiner hingst från 2007 efter Colman. För er som inte vet vad Aachen är så är det STORT. Vinstpengarna i den största klassen är 330000 euro, till vinnaren, sen är det en massa mer... Klassen är sponsrad av Rolex och många världskända namn finns alltid i startlistorna. Anyhow, en härlig person jag faktiskt har sagt att han alltid kan ringa om han behöver hjälp så ska jag se vad jag kan göra.. Speciellt om han ska på några stora och roliga tävlingar.. Eller typ nån spring-tour i typ Italien, Frankrike eller Spanien.. JAG ÄR PÅ!

Hm.. Vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägget men ja.. Godnatt och vi hörs och ses snart!

Denna lilla busen (han med den vita fluffiga svansen) ska jag också ta och skriva ihop några rader om någon dag... Har ju listan på alla hästar jag ridit så ska försöka ge er en bild av vad det är för nått jag pysslat med här borta.....

Likes

Comments

Live-update från jobb såhär en måndagmorgon... Chefen ligger hemma med brutet ben, italienaren är hos på sjukhuset nu och får handen gipsad och sen är vi tre personer som slutar inom de närmaste 2 månaderna.. Ja lite kaos kan vi väl konstatera..

Vissa har sovmorgon idag...

Likes

Comments

Precis som jag skrev igår är jag nu snart påväg hem. Efter "bara" 4 månader eller 4 långa månader, beroende på vem man frågar. I alla fall, tänkte att jag skulle ta upp lite kort varför jag har bestämt mig för att lämna och varför just nu.

Först och främst är det för att det är väldigt tufft att vara i denna miljön. Jag går från mitt rum innan 6.30 på morgonen och är hemma mellan 12.40-14.00 och sen är det jobb igen fram tills ungefär 18.30. Ibland slutar vi lite tidigare men ofta är det senare... Sen är det inte så att under alla dessa timmarna så sitter jag stilla eller tar det lugnt. Nej, det sopas, byts täcken, bärs tunga grejer fram och tillbaka, rids eller fixar nått annat.. Det är tufft både fysiskt och psykiskt. Att börja dagen med en riktig skit-träning och veta att man sen måste rida 4-5 hästar till. Att ramla av och veta att man måste upp i sadeln igen resten av dagen. Att fortsätta trots att kroppen skriker och allt suger. Att bli uppslängd på galna unghästar och hingstar med orden "börjar han krångla och du blir rädd så bara släng dig av, hästskrället är dum så det gör inget om han springer till skogs.." och sitta kvar tills hästen är färdigskrittad låter kanske inte som e utmaning men det är ganska många tankar under de minuterna...

Men trots allt jag upplevt här som varit tufft eller sånt jag känt att jag inte riktigt kan stå bakom så hade jag ändå rekommenderat alla i min situation att ta sig tiden att åka och göra något sånthär. Både för att man lär sig mycket om djuren och sporten och för att man får uppleva massor av olika saker. Främsta anledningen är dock allt man får lära sig om sig själv och hur mycket man utvecklas!

Jag vet nu att detta livet är inget för mig.. Jag älskar hästarna och sporten men inte på denna nivån och detta sättet. Jag vill inte att mitt liv ska vara så beroende av "ödet", olyckor, sammanträffanden och tur. Ena dagen är du på toppen och nästa är du på botten. En skadad häst och du kan vara ute ur leken... Nej tack. Däremot att ha det som hobby, absolut! Att tävla och rida för att utvecklas och ha kul samt förhoppningsvis sälja hästen för mer än du köpt den för. That's good enough for me! Och nu vet jag det, precis som att jag vet att jag överlever själv i ett nytt land. Jag klarar att handla och laga mat (även om det blir en del chips och choklad istället för frukt.. Jag kommer behöva en detox från all skit när jag kommer hem..), jag vet att jag kan tvätta och hålla någorlunda ordning och reda runt mig.. Jag överlever helt enkelt! Så har tanken nån gång slagit er att ni vill testa detta livet så ÅK, gör det och bildad er egen uppfattning.

Likes

Comments