JAG GJORDE DET!! JAG TOG STUDENTEN MED BRA BETYG!

Jag går dagligen på antidepressiva för att inte vilja ta mitt liv, har kämpat i 5år på gymnasiet först fel linje och grova problem med ptsd och lärare som hatat mig.. Blivit dumpad av den kille som jag hade planerat framtiden med..

IDAG 5år senare så har jag inte ptsd, jag lever fortfarande med grav ångest, jag är singel och lyckligare utan honom då han endast tryckte ner mig. MEN JAG GJORDE DET! Jag har kämpat å slitit för att ens komma till skolan, jag har kämpat varje dag med mig själv och skolan samtidigt. Och idag stod det på svart och vitt
JAG HAR TAGIT STUDENTEN OCH JAG ÄR NU MER EN FÄRDIG UTBILDAD KONDITOR OCH BAGARE

Och denna del är riktad till min klass för det mesta!

3år har vi kännt varandra, vi har skrattat, vi har bråkat, vi har haft as kul och as tråkigt. Men dem här tre åren hade inte vart detsamma utan er, jag är så otroligt tacksam över få lära känna er alla. Trotts vi inte alltid vart överens och hur mycket vi har tjablat om att vi ogillat varanda,
Vi har gnällt på varandra i mängder, vem tog groven sist? VEM VA DET SOM spraya perfymen!!?
Kan dem som pratar hålla käft?

Men älskade ni, vi har haft mest kul, minns ni när det va någon som sprängde honungen i micron? Eller när mikkan vispa italiensk maräng och brand allarmet gick? Bageridansen? Skratten som uppstod när vi satt på naturen och skulle trä på en kondom på en träpenis? eller hur vi störde varandra på skolfotona för att man skulle få så fula bilder som möjligt ?
Våra resor, till liseberg och stockholm. Till kvarnen med bagarna och till hon som predikade med sina surdegslimpor?
Hur alla gick in i bageriskaferiet och smög i sig lite chokladkulor?

Åh min Älskade F.D. Klass jag kommer sakna er i min vardag, ni är så knasiga hela bundten och ni alla är så unika och jag är så otroligt tacksam över få lärt känna er. Ni alla kommer lyckas otroligt bra i livet! Ni är duktiga hela gänget!

så kram från mig till er! <3




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I nästan tre år levde jag med att mina åsikter inte hade någon betydelse.. 

I nästan tre år fick jag höra att det jag var ledsen för inte hade någon betydelse eller var något att ''gråta över'' 
Jag tryckte mina känslor inne, jag grät på toaletten, jag log för att det skulle se bra ut.  
Jag smög med mina känslor och smög med mina tankar och åsikter... jag gömde mig själv i en låda..


I nästan tre år trodde jag att jag var lycklig, men sanningen är det att jag inte var lycklig. Jag trodde jag var det men nej det var jag inte.. När jag insåg att jag började bli deprimerad ville jag komma till läkaren och få det som jag kallade för lyckopiller, jag fick då hotet att bli lämnad om jag skulle börja med det.. det gjorde ont... det gjorde jätte ont.. men jag ville bara må bra.. 

Fick börja med ''lyckopillrena'' och jag började må bättre, och det sade han också.. men lik förbaskat var jag inte lycklig. 

Vi gjorde slut, det var jobbigt, men livet går vidare vilket jag gjorde fort tack vare en kompis som fick mig att öppna mina ögon och se att jag inte mått bra, att mitt ex behandlat mig som skit och att han tryckt ner mig till botten, nu försöker jag åter igen klättra mig upp igen, vägen är tuff, med doser av antidepprisiva och även tabletter av andra deprisiva som ska kicka in när den ena inte funkar ibland.. det är jobbigt men jag klättrar mig sakta upp.


I nästan tre år fick jag höra att mina känslor inte bettyde något och inte var värda att gråta över. I dag vet jag bättre mina känslor är värda, jag är värd att få lätta mitt hjärta och jag är värd att få vara lycklig och inte gråta inne på en toalett... 
Ingen ska få trycka ner någon på det sättet, alla är värda att ha någon som kan lyssna och ge dem en kram när det behövs..  och alla förtjänar en axel att luta sig emot.. 



Likes

Comments

Kära Landshut, jag saknar floden Isar som rinner genom dina vackra gator och fina gamla hus.
Jag saknar doften från dina mysiga kaffeer och bagerier! Och inte för att glömma dina underbara shopingmöjligheter i gamla stan, promenanden upp till slottet och kvällarna på din ölfestival där vi fick åka tivoli och leva gott!

åh vad jag saknar dig, vill bara tillbaka nuuu nu nu! När vi lämnade var vädret vackert! Soligt och varmt och skönt! Men när vi landa på arlanda var det målnigt och kallt samt grått.. fy.

Nu har jag vart hemma i en och en halv dag(ich) Vill bara tillbaka men kan tyvärr inte nu, men när det finns ledighet så åker jag gärna! Och då ska jag hälsa på min gamla arbetsplats, boendet och lätt gamla stan där jag spenderade typ alla mina pengar..

Men livet är då inte en dans på rosor.. Min ångest går upp och ner och det är så sjukt jobbigt.. vill bara bli kvitt det här.. och vården hjälper mig inte.. Under resan i tyskland fick jag så grav ångest att jag trodde jag skulle ta mitt liv och vården kunde inte ens låta mig prata med en kurator eller en annan läkare för att jag skulle kunna få kanske få chansen att må bättre.. dem ville att jag skulle åka till Tysklands Psykiatri där jag antagligen hade blivit inlagd och fått ett helvete att komma ut från, mitt självskadebeteende kom tillbaka och har fortfarande känningar att det kan hända igen.. Helvete vad jag hatar det..

OCH när jag försöker ringa vården igen för att jag vill gå en utredning för borderline så bokar dem in mig på ett telefon möte, tack, schyst det var precis det jag ville, "jag vill i många skov ta mitt liv och skada mig själv, jag behöver hjälp och tror att jag har borderline, jag behöver komma till läkare så fort jag kommer till sverige! ' Absolut, jag bokar in dig fredag kl 09 hos Anna för en telefon tid!' " Tack för den..
Detta gjorde även att jag var tvungen att ta tag i denna sitvation själv så jag har ökat min dos med Sertralin (antideprisiv) helt själv utan läkarens godkänande, och detta gjorde jag för att jag så fort som möjligt ska tappa känslorna för att vilja dö eller liknande. YEEY.. Och det har väl funkat bra hitils, bara ett litet problem är att jag tro dem har tabletterna tar bort övriga känslor också. Känner mig inte riktigt helt glad någon gång, känner inte pirret i magen för något, inte rädsla och inte direkt medlidande (förstå mig rätt! Jag vet vad jag tycker är tragiskt och liknande och därför försöker jag visa det fast jag inte känner det.. Det är svårt att förklara den känslan, för jag har medlidande fast ändå inte. ..) Sen finns det andra känslor jag inte känner heller. Sjukt jobbigt och jag måste även ta upp detta med min läkare på et telefon möte (ÄLSKAR TELEFON MÖTEN)

Och skulle inte detta irritera mig så har jag under hela denna måndag legat med migrän, skojsigt värre..
Ja detta är lite av ett klago inlägg, en avskrivning och försök till avreagering men det hjälper ite helt då jag är känslomässigt sjuk just nu och inte vet ut eller in hur jag ska haneta känslorna jag har eller inte har. #stabilmänniska
Det viktigaste är att man försöker ta bukt i problemet vilket jag verkligen försöket och jag försöker se det positiva, trotts att det är sjukt svårt ibland.

Något annat som är kul är att imorgon är det tisdag vilket betyder träffa tysklandsgruppen igen<3 sakanr dem redan och hoppas vi alla kan hitta på en ny resa tillsammans, något annat kul är att solen börjar titta fram och den lockar farm lite glädjekänslor så det är bra, men nu ska jag fortsätta sova för att bli av med min migrän :) <3


Likes

Comments

Jag mår i överlag bra, jag ler och skrattar varje dag. Men ändå kan jag gå från hundra till noll på en milisekund. Ena sikunden är jag lycklig och glad och andra sekunden vill jag dö och bara brista i gråt, varför är det så? Är det något fel på mig? Mina frågor om mig själv är brutalt många och många gånger kommer jag nog inte ens så svar på mina egna frågor. Men denna fråga kommer jag söka hjälp för.. då jag funderar på om det kan röra sig om Borderline. Anledningen är att jag pratat med vår handledare här i Tyskland om mitt mående, hon har jobbat många år innom psykiatrin och arbetat med människor med Borderline och hon är nästan helt hundra på att det är det jag har.

Igår var det dags för utgång, jag sminkade mig, köpte nya kläder och kände mig som en Queen, allt var på topp. Jag och tre till från gruppen börjar knalla till nattklubben, men väl framme får jag ångest känner mig så ful och äcklig och allt var piss.. Jag backar och säger att jag inte vill och jag måste hem.. Dem lämnar mig på stan och jag knallar hem själv på Landshuts gator.. Jag skriver till en av killarna i gruppen om jag kunde komma till dem (två grabbar i gruppen.) Och det var okej.. Jag hade ingen nyckel... Men kvällen slutar inte där.

Hos killarna sitter vi o kollar lite på en serie när helt plötsligt ångesten slår in som en sten i ett glasshus, den där jävla ångesten.. och mina känslor för att dö var så starka och det var det ända jag ville.. Jag börja gråta.. Jag ville bara hem.. hem till mina föräldrar, mina vänner, min kanin Dexter och min framtida Luna. Jag ville till mitt rum bara låsa inne mig och gråta.. men jag hade ingen nyckel.

Nattliv? Det är inget som får mig och mitt allterego att gå igång, trotts alla försök till att le, skratta och skoja bort min innre smärta som jag drass med nästan dagligen...
Varför är det så? Vad kan jag göra förutom att försöka vara glad? Kan jag spela bortminna ledsna tankar med positivatankar? Svaret är nej.. Hur mycket jag än försöker spela glad så är jag egentligen en ledsen tjej.. Hela denna resa har vart upp och ner trotts att jag försökt vara glad och försökt skratta bort mina problem.

Ikväll har jag däremot haft jätte kul, fem pers ink jag drog ut till Landshut ölfestival och tivoli, det är en folkfest till rolig grad, massor med karuseler, ölbarer, mat och glada miner inga otrevliga, jag har även provat på 9d bio vilket är en biosalong där stolarna rör sig, det är ljud, ljus, rörelser, vindar och allt ni kan tänka er, riktigt roligt och mäktigt! Även en blomma vann jag, jätte fin hmm vann genom att kasta pil som jag för övrigt var värdelös på men det var roligt.
Imorgon drar vi ut igen, lite tidigare dock och kommer njuta extra mycket av tiden som är kvar här i Underbara Landshut <3

Likes

Comments

Tänkt försöka bli duktigare på det här.. så nu kör jag en life update.

Jag är inte längre än 20 åring jag är 21 år, jag är singel, jag är snart ägare till två kaniner. Och just nu sitter jag i tyskland och har gjort det i 16 dagar och det kommer bli några till då jag ska vara här i 1 månad.

Vi bor i Landshut på ett studentboende. Kanske inte de roligaste boendet men det är väldigt vackert här och trivs riktigt bra. Där vi bor är ganska sentralt så nära till många bra butiker och matbutiker m.m. Så det är kanon! Kommer garanterat komma tillbaka hit, för älskart. Ända problemet med att det finns bra butiker är att man shoppar loss. vilket jag självklart gjort.

Jag har min ångest och deprission vilket mitt föregående inlägg handlat om. Men det går så i vågar när det kommer eller inte kommer. Skulle behöva höja min dos medicin för det men det får bli när jag kommer hem.

Men här kommer lite bilder från livet, köp, utsikt och lite allmänt från mitt liv här i Tyskland. Innom kort kommer det komma mer

Likes

Comments

Hej på er Ångest och Deprisson, det var ganska nydligen vi hördes av.. jag önskar att det inte var så och jag hade önskat ni inte ville hälsa på mig.. för vi får det alltid så sorgset ihop. Även om jag försöker få oss tre att skratta och le så tycks ni alltid ha så dåligt inflytande på mig, det slutar ju oftast i tårar och negativa tankar.

Jag vet att ni gillar att hälsa på, att ni gillar att ge mig tankar som att jag ska skadda mig själv eller ta mitt liv eller klanka ner på mig själv, men jag har inte tänkt att göra något av det.. Trotts att ni tjatar och ber om det. Jag tänker inte låta era lekar som ni kallar det påverka mig så.

Jag skriver detta öppna brev till er Älskade Ångest och Deprisson för att berätta hur ni påverkar mig när ni hälsar på och varför jag inte vill ha er på besök.

Ni får mig att gråta hejdlöst i timmar, min värld rasar och tankarna flimrar. Ljud och ljus slocknar och trotts att det knackar på dörren så kan jag icke ej er hejda. Ni sparkar upp dörren och skriker älskling vi är hemma. Jag skriker nej och försöker fly men ni tar båda mina händer och sätter mig i smyg ner på en stol där ni säger '' let's play a game'' ni tar mina händer och binder mig fast. börjar skrika i kapp. Hur värdelös jag är och hur bra allt hade varit och jag bara tagit och frait. Det är vad ni vill få mig att tro, så ni slutar inte där för ni börjar att slå. Med er misshandel så får ni mig att falla bakot, stolen trillar bakot och har sönder golvet och jag faller ner i ett mörkt hål.

Jag gråter och ni skrattar, detta är ert spel, jag fattar.. men jag vill inte spela erat spel för jag tycker faktiskt det är fel.
Gråter mycket det är det jag gör och jag kan inte rå det för. Ni har sett till att jag får piller för att jag ska kunna hålla er inne.
Ångest skriker på mig att allt jag gjort är fel och du Deprission du trycker på knappen du inte får. Du kastar signalen åt huvudkontoret som får dem att stänga ner pågrund av tekniskt fel. Ångest fortsätter att trycka på och snart har jag hamnat långt borta från det blå.

Jag gråter mer, skakar och hypervänterlerar och Ångest och Deprission klappar i tackt till mitt hjärtas högpulserande slag... det gör ont men jag tänker inte ge upp..


Jag tänker aldrig ge upp, jag kommer kämpa in i det sista för att hålla er borta, för att hålla era spel och lekar borta.

Så älskarde Ångest och Deprission dra här ifrån för här får i icke va.

Likes

Comments

Nu har det nya året börjat vi är 4dagar in i det dessutom! För tillfället har det inte hänt speciellt mycket utom att jag har packat inför flytt, funderat på vad jag ska ha på mig på min resa som sker i slutet av Januari, vad jag ska köpa till min Pojkvän i födselsedagsprisent, köpa nytt hö.

Som ni hör så är det inte jätte mycket som händer för tillfället, mest frågor som kommer få sina svar så småning om. Allt har sin tid så att säga.
Jag skulle vilja sammanfatta året 2016 som väldigt rörigt, men väldigt mycket roligt.
Det har vart mycket krig i världen och ISIS har tagit stor plats.. jag hoppas att dem högtuppsatte kommer på något hur vi ska bli av med dem...


Det har hänt mycket för mig, jag har kommit på (Själv diagnoserat ) Att jag i störtsta sanolikhet lidet av panikångest i mindra grad och en lite mildare grad av deprition som jag kämpar med. Men det är inte bara negativa saker som hänt mig, jag har cyklat Cykelvasan jag har cycktlat ängelbreckt och lite lokalare motionslopp på cykel. Jag har insett att det inte är min kropp som begrensar mig det är mitt psyke och att jag själv måste ta tag i det för att komma någon vart vilket jag har planerat att göra nu under 2017. Jag har ju även fått barn, ett pälsbarn, Dexter. Värdens snällaste kanin med mycket personlighet! Jag har även insett att han har knubbat på sig och behöver banta lite.. x) Men han är rund o goo precis som sin hårlösa mamma.

Listan kan göras lång vad som hänt under 2016, men om jag ska vara ärlig så är 2016 som en dimma av att jag inte ens kommer ihåg vad som hänt, tiden har bara swishat förbi och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken... Men nu är det iallafall nytt år med nya möjligheter!

I år tar jag ÄNTLIGEN studenten, efter sååå mycket jädrans slit så är det ÄNTLIGEN min tur, som jag kämpat med psykisk ohälsa, hoppat av skolan börjat om mått dåligt mått bra och nu är det dags! Jag ska skaffa jobb flytta tillbaka till Daniel och jag ska riktigt kämpa för att få allt att funka! Det här året ska bli bra, jag vet det <3

Likes

Comments

Som en mamma skyddar sitt barn skyddar jag mitt pälsbarn mitt fina underbara pälsbarn ❤ som nu är kastrerad.

Jag ljuger om jag säger att jag inte var nervös, jag va så sjukt nervös. Efter att gjort nograna sökningar så visste jag att söva en kanin är jätte riskabelt då kaniner är väldigt stresskänsliga. Men efter att han börjat uppvakta mig dagligen och flera gånger på bara få timmar så beslutade vi oss iallafall för att kastrera honom då mångq även skrivit att hans uppvakningar kan bli värre och många kaniner som börjat må bättre.

Vetrinären kollade igenom honom innan kastreringen och han hade bra hjärtljud var bra hull (2,5kg på ett ungefär) och helt frisk! så det skulle gå bra, men risken finns ju alltid.
Så vi lämnade honom där o åkte hem. Helq dagen var jag på helspänd om dem skulle ringa och säga att det inte hade gått bra eller att han var klar. Men vi fick vänta till kl 15 innan vi fick hämta honom och allt hade gått jätte bra och det var viktigt att få igång magen och det fick han senare på kvällen.

idag är han 98% återstäld och nästan mer utotriktad min älskade pälsboll ❤
I vår får han kanske en kompis 😀
Han är värdens mysigaste ❤❤

Likes

Comments

Jag har mått så jävla dåligt. Och att svära en gång är närmare en underdrifft. Att käka mediciner varje dag.. att ha ont i huvudet varje dag, att ha ont i magen varje dag, att inte kunna somna varje dag, att vakna upp som en zombi efter piller ökning eller att bli svintrött och däcka på soffan varje dag med piller ökning.. Att handskas med min pannikångest eller min plötsliga minnesfölust när jag går in i en matbutik helt själv.. Som sagt.. jag har inte mått bra och jag mår fortfarande inte helt bra.

I September 2016 så kom min lärare in i klassrummet och sa har ni anmält er? Alla kollade frågande på henne och förstod inte ett smack.. Det skulle tydligen vara en tävling för alla i hela Sverige som läser Kontitori årskurs 2-3 i gymnasiet. Alla var super peppade och alla skulle skriva ett brev. På brevet stod det att man skulle skriva och dessutom på engelska. :

- Introduktion om dig och varför du brinner för konditori

- Dina framtidsmål och vart du ser dig själv om 5 år
- En beskrivning av vad du gillar mest med konditori

Vilket jag genast skulle göra. Samma kväll satte jag mig och skulle skriva och jag funderade en sväng innan jag började. '' Bakery and pastery have change my life, from having bad luck and feel sad and have PTSD to find baking cookies and cakes, its wos so wonderful, and bla bla bla bla blaaaa.'' Självklart skrev jag inte bla bla blablaaa. Men jag ångrade mig snabbt och suddade allt. Jag visste inte vad jag skulle skriva.. och varför skulle jag skriva? Jag har ju ändå ingen chans. Och tävlingen slutade den 30 november.

I mitten av november hade jag en konstig magkänsla och allt jag kände för konditori fann i mitt huvud.. det var som det väntade på något sätt att komma fram, igenom mina jobbiga tankar. Jag satte mig åter igen för att skriva, och denna gång gick det lättare, och det kändes riktigt bra för varje ord jag satte in i texten var sant och allt kom från hjärtat.

Jag skickade in och fick svar att dem fått det och att det var ett underbart brev. Och att vinner man så får man veta det i början av denna månad, alltså December.

Början av december kom och ingening hände... Jag väntade tålmodigt tills den 7/12 och sen gav jag upp '' dem valde inte mig.. '' Jag ska vara ärlig och var faktiskt lite deprimerad av det.. det var ganska jobbigt för att jag hade skrivit med hjärtat och det räkte inte, Men visste at dem säkert hade fått in 1000 brev om ej mer och där av skulle dem hitta andra 20 elever som skulle vinna.

I början av denna månad hade jag gett upp totalt och hade gått vidare.. Tills.. Jag fick ett svar!! Dem hade svarat mig!! Jag vart förvånad och öppnade mejlet, där inledningen var följane :

Hej igen Sofia,


Jag vill börja med att gratulera! Ditt bidrag till vår tävling för en resa till Schweiz har utsetts till en av vinnarna! GRATTIS!


Vdqgdusahydipa Så stod det i mitt huvud när jag läste texetn igen.. och igen.. jag satt i klassrummet och kunde inte sluta sitta och läsa med öppen mun.. Jag satte händerna för munnen och stalde mig upp och sa '' Jag ska till Schweiz'' Jag kollade på min lärare och berättade att jag hade vunnit och jag skulle till Schweiz.. Och ärligt jag fattar det inte ännu.. Jag skakade när jag visade min ena lärare mejlet och sprang sedan till min konditorlärare och skrev '' VI SKA TILL SCHWEIZ!!!'' Jag skakade i hela kroppen och kände hur tårarna kom.. samt migrän.. allt släppte och som jag väntat och vart sååå nervös! Jag har ej fattat det ännu.. Jag vann!

Och nu undrar ni säkert vad jag skrev här är texten.

Hey! My name is Sofia Karlsson i am 20 years old and live in Nora with my Boyfriend Daniel.

I go to school in Hallsberg, the schools name is Alléskolan, its like 2h from Here with the bus and trains. But its worth it, why you may ask me? Its because i Reading the best program in school, Bakery and pastry.


I love to bake its the best thing I know. Its a lovely thing to build pastries, cakes and cookies from beginning. Making the flan case or jam or the decorating! Its art to build a perfect looking cake and make the taste take you to heaven! And that what I love with it, you will always grow and make something better then you did at first, learning new things about a cake or learning a new way to decorating, how the colors make the difference and how to make people also eat with ther eyes and i want to learn it all!

This is my bigest passion, to make people love my creation, not just with the tast, i want them to love my creation with both the taste and the look.


If someone asked me : When did you realise you like baking? I will anwser: i don't know, i have allways loved it, I don't think I started loved it sometimes in my life, I always loved it. I was born with the love to bake.


In 5 years from now I will have own place there we will bake the most tasty and beautiful patery you will ever seen or tast.

And I will have learn alot from the best pastry chefs in the world and I will use my knowledge to create something good and always work for it to get better, because i will always learn new stuff to make my creations to be better and better.

And I will always work for to be one of the best pastry chefs in Sweden and maybe one of the top 10 in the world.

And I will never stop dreaming.


Sluta aldrig dröm och skriv alltid med hjärtat och vem vet, ditt hjärta kanske tar dig någonstans, som i mitt fall.. JAG SKA TILL SCHWEIZ !!!!!

Likes

Comments

Under tre veckor har min migrän blivit bättre, men till vilket pris? Tillvisso kanske jag mår bättre utan min dagliga migrän som tynger mig, men nu är det istället ångest, trötthet och orklösheten.. Jag känner inte något driv i min kropp, Blir det ett bråk så blir jag lättare ledsen och får mer ångest. Men det jag känner är värst det är tröttheten.

Igår började jag med 3x10mg =30mg. Idag när jag vaknade så kände jag mig helt drogad.. Med knappt några krafter fick jag kämpa mig upp ur sängen.. och nu när jag inte är i sängen så sitter jag nu i soffan och kan ej ta mig ur den för jag är för trött för borta... Men jag vet att jag visste att jag är tvungen att försöka att ta mig upp och gå tll VC och hämta en sak och sen hem igen.. Idag mår jag liksom inte bra.. Men jag får inte sluta med pillrerna trotts att jag så gärna vill för att jag inte mår bra. Men min läkare sa : Man kan inte testa det här pillret på 1-3veckor du måste testa i 1-2 månader.. och då måste jag ändå fortsätta.. :( Det gör hemskt ont i mig..

Men men sånt är livet.. förhoppningsvis hoppas jag att biverkningarna går över snart..

Likes

Comments