Tänkt försöka bli duktigare på det här.. så nu kör jag en life update.

Jag är inte längre än 20 åring jag är 21 år, jag är singel, jag är snart ägare till två kaniner. Och just nu sitter jag i tyskland och har gjort det i 16 dagar och det kommer bli några till då jag ska vara här i 1 månad.

Vi bor i Landshut på ett studentboende. Kanske inte de roligaste boendet men det är väldigt vackert här och trivs riktigt bra. Där vi bor är ganska sentralt så nära till många bra butiker och matbutiker m.m. Så det är kanon! Kommer garanterat komma tillbaka hit, för älskart. Ända problemet med att det finns bra butiker är att man shoppar loss. vilket jag självklart gjort.

Jag har min ångest och deprission vilket mitt föregående inlägg handlat om. Men det går så i vågar när det kommer eller inte kommer. Skulle behöva höja min dos medicin för det men det får bli när jag kommer hem.

Men här kommer lite bilder från livet, köp, utsikt och lite allmänt från mitt liv här i Tyskland. Innom kort kommer det komma mer

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej på er Ångest och Deprisson, det var ganska nydligen vi hördes av.. jag önskar att det inte var så och jag hade önskat ni inte ville hälsa på mig.. för vi får det alltid så sorgset ihop. Även om jag försöker få oss tre att skratta och le så tycks ni alltid ha så dåligt inflytande på mig, det slutar ju oftast i tårar och negativa tankar.

Jag vet att ni gillar att hälsa på, att ni gillar att ge mig tankar som att jag ska skadda mig själv eller ta mitt liv eller klanka ner på mig själv, men jag har inte tänkt att göra något av det.. Trotts att ni tjatar och ber om det. Jag tänker inte låta era lekar som ni kallar det påverka mig så.

Jag skriver detta öppna brev till er Älskade Ångest och Deprisson för att berätta hur ni påverkar mig när ni hälsar på och varför jag inte vill ha er på besök.

Ni får mig att gråta hejdlöst i timmar, min värld rasar och tankarna flimrar. Ljud och ljus slocknar och trotts att det knackar på dörren så kan jag icke ej er hejda. Ni sparkar upp dörren och skriker älskling vi är hemma. Jag skriker nej och försöker fly men ni tar båda mina händer och sätter mig i smyg ner på en stol där ni säger '' let's play a game'' ni tar mina händer och binder mig fast. börjar skrika i kapp. Hur värdelös jag är och hur bra allt hade varit och jag bara tagit och frait. Det är vad ni vill få mig att tro, så ni slutar inte där för ni börjar att slå. Med er misshandel så får ni mig att falla bakot, stolen trillar bakot och har sönder golvet och jag faller ner i ett mörkt hål.

Jag gråter och ni skrattar, detta är ert spel, jag fattar.. men jag vill inte spela erat spel för jag tycker faktiskt det är fel.
Gråter mycket det är det jag gör och jag kan inte rå det för. Ni har sett till att jag får piller för att jag ska kunna hålla er inne.
Ångest skriker på mig att allt jag gjort är fel och du Deprission du trycker på knappen du inte får. Du kastar signalen åt huvudkontoret som får dem att stänga ner pågrund av tekniskt fel. Ångest fortsätter att trycka på och snart har jag hamnat långt borta från det blå.

Jag gråter mer, skakar och hypervänterlerar och Ångest och Deprission klappar i tackt till mitt hjärtas högpulserande slag... det gör ont men jag tänker inte ge upp..


Jag tänker aldrig ge upp, jag kommer kämpa in i det sista för att hålla er borta, för att hålla era spel och lekar borta.

Så älskarde Ångest och Deprission dra här ifrån för här får i icke va.

Likes

Comments

Nu har det nya året börjat vi är 4dagar in i det dessutom! För tillfället har det inte hänt speciellt mycket utom att jag har packat inför flytt, funderat på vad jag ska ha på mig på min resa som sker i slutet av Januari, vad jag ska köpa till min Pojkvän i födselsedagsprisent, köpa nytt hö.

Som ni hör så är det inte jätte mycket som händer för tillfället, mest frågor som kommer få sina svar så småning om. Allt har sin tid så att säga.
Jag skulle vilja sammanfatta året 2016 som väldigt rörigt, men väldigt mycket roligt.
Det har vart mycket krig i världen och ISIS har tagit stor plats.. jag hoppas att dem högtuppsatte kommer på något hur vi ska bli av med dem...


Det har hänt mycket för mig, jag har kommit på (Själv diagnoserat ) Att jag i störtsta sanolikhet lidet av panikångest i mindra grad och en lite mildare grad av deprition som jag kämpar med. Men det är inte bara negativa saker som hänt mig, jag har cyklat Cykelvasan jag har cycktlat ängelbreckt och lite lokalare motionslopp på cykel. Jag har insett att det inte är min kropp som begrensar mig det är mitt psyke och att jag själv måste ta tag i det för att komma någon vart vilket jag har planerat att göra nu under 2017. Jag har ju även fått barn, ett pälsbarn, Dexter. Värdens snällaste kanin med mycket personlighet! Jag har även insett att han har knubbat på sig och behöver banta lite.. x) Men han är rund o goo precis som sin hårlösa mamma.

Listan kan göras lång vad som hänt under 2016, men om jag ska vara ärlig så är 2016 som en dimma av att jag inte ens kommer ihåg vad som hänt, tiden har bara swishat förbi och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken... Men nu är det iallafall nytt år med nya möjligheter!

I år tar jag ÄNTLIGEN studenten, efter sååå mycket jädrans slit så är det ÄNTLIGEN min tur, som jag kämpat med psykisk ohälsa, hoppat av skolan börjat om mått dåligt mått bra och nu är det dags! Jag ska skaffa jobb flytta tillbaka till Daniel och jag ska riktigt kämpa för att få allt att funka! Det här året ska bli bra, jag vet det <3

Likes

Comments

Som en mamma skyddar sitt barn skyddar jag mitt pälsbarn mitt fina underbara pälsbarn ❤ som nu är kastrerad.

Jag ljuger om jag säger att jag inte var nervös, jag va så sjukt nervös. Efter att gjort nograna sökningar så visste jag att söva en kanin är jätte riskabelt då kaniner är väldigt stresskänsliga. Men efter att han börjat uppvakta mig dagligen och flera gånger på bara få timmar så beslutade vi oss iallafall för att kastrera honom då mångq även skrivit att hans uppvakningar kan bli värre och många kaniner som börjat må bättre.

Vetrinären kollade igenom honom innan kastreringen och han hade bra hjärtljud var bra hull (2,5kg på ett ungefär) och helt frisk! så det skulle gå bra, men risken finns ju alltid.
Så vi lämnade honom där o åkte hem. Helq dagen var jag på helspänd om dem skulle ringa och säga att det inte hade gått bra eller att han var klar. Men vi fick vänta till kl 15 innan vi fick hämta honom och allt hade gått jätte bra och det var viktigt att få igång magen och det fick han senare på kvällen.

idag är han 98% återstäld och nästan mer utotriktad min älskade pälsboll ❤
I vår får han kanske en kompis 😀
Han är värdens mysigaste ❤❤

Likes

Comments

Jag har mått så jävla dåligt. Och att svära en gång är närmare en underdrifft. Att käka mediciner varje dag.. att ha ont i huvudet varje dag, att ha ont i magen varje dag, att inte kunna somna varje dag, att vakna upp som en zombi efter piller ökning eller att bli svintrött och däcka på soffan varje dag med piller ökning.. Att handskas med min pannikångest eller min plötsliga minnesfölust när jag går in i en matbutik helt själv.. Som sagt.. jag har inte mått bra och jag mår fortfarande inte helt bra.

I September 2016 så kom min lärare in i klassrummet och sa har ni anmält er? Alla kollade frågande på henne och förstod inte ett smack.. Det skulle tydligen vara en tävling för alla i hela Sverige som läser Kontitori årskurs 2-3 i gymnasiet. Alla var super peppade och alla skulle skriva ett brev. På brevet stod det att man skulle skriva och dessutom på engelska. :

- Introduktion om dig och varför du brinner för konditori

- Dina framtidsmål och vart du ser dig själv om 5 år
- En beskrivning av vad du gillar mest med konditori

Vilket jag genast skulle göra. Samma kväll satte jag mig och skulle skriva och jag funderade en sväng innan jag började. '' Bakery and pastery have change my life, from having bad luck and feel sad and have PTSD to find baking cookies and cakes, its wos so wonderful, and bla bla bla bla blaaaa.'' Självklart skrev jag inte bla bla blablaaa. Men jag ångrade mig snabbt och suddade allt. Jag visste inte vad jag skulle skriva.. och varför skulle jag skriva? Jag har ju ändå ingen chans. Och tävlingen slutade den 30 november.

I mitten av november hade jag en konstig magkänsla och allt jag kände för konditori fann i mitt huvud.. det var som det väntade på något sätt att komma fram, igenom mina jobbiga tankar. Jag satte mig åter igen för att skriva, och denna gång gick det lättare, och det kändes riktigt bra för varje ord jag satte in i texten var sant och allt kom från hjärtat.

Jag skickade in och fick svar att dem fått det och att det var ett underbart brev. Och att vinner man så får man veta det i början av denna månad, alltså December.

Början av december kom och ingening hände... Jag väntade tålmodigt tills den 7/12 och sen gav jag upp '' dem valde inte mig.. '' Jag ska vara ärlig och var faktiskt lite deprimerad av det.. det var ganska jobbigt för att jag hade skrivit med hjärtat och det räkte inte, Men visste at dem säkert hade fått in 1000 brev om ej mer och där av skulle dem hitta andra 20 elever som skulle vinna.

I början av denna månad hade jag gett upp totalt och hade gått vidare.. Tills.. Jag fick ett svar!! Dem hade svarat mig!! Jag vart förvånad och öppnade mejlet, där inledningen var följane :

Hej igen Sofia,


Jag vill börja med att gratulera! Ditt bidrag till vår tävling för en resa till Schweiz har utsetts till en av vinnarna! GRATTIS!


Vdqgdusahydipa Så stod det i mitt huvud när jag läste texetn igen.. och igen.. jag satt i klassrummet och kunde inte sluta sitta och läsa med öppen mun.. Jag satte händerna för munnen och stalde mig upp och sa '' Jag ska till Schweiz'' Jag kollade på min lärare och berättade att jag hade vunnit och jag skulle till Schweiz.. Och ärligt jag fattar det inte ännu.. Jag skakade när jag visade min ena lärare mejlet och sprang sedan till min konditorlärare och skrev '' VI SKA TILL SCHWEIZ!!!'' Jag skakade i hela kroppen och kände hur tårarna kom.. samt migrän.. allt släppte och som jag väntat och vart sååå nervös! Jag har ej fattat det ännu.. Jag vann!

Och nu undrar ni säkert vad jag skrev här är texten.

Hey! My name is Sofia Karlsson i am 20 years old and live in Nora with my Boyfriend Daniel.

I go to school in Hallsberg, the schools name is Alléskolan, its like 2h from Here with the bus and trains. But its worth it, why you may ask me? Its because i Reading the best program in school, Bakery and pastry.


I love to bake its the best thing I know. Its a lovely thing to build pastries, cakes and cookies from beginning. Making the flan case or jam or the decorating! Its art to build a perfect looking cake and make the taste take you to heaven! And that what I love with it, you will always grow and make something better then you did at first, learning new things about a cake or learning a new way to decorating, how the colors make the difference and how to make people also eat with ther eyes and i want to learn it all!

This is my bigest passion, to make people love my creation, not just with the tast, i want them to love my creation with both the taste and the look.


If someone asked me : When did you realise you like baking? I will anwser: i don't know, i have allways loved it, I don't think I started loved it sometimes in my life, I always loved it. I was born with the love to bake.


In 5 years from now I will have own place there we will bake the most tasty and beautiful patery you will ever seen or tast.

And I will have learn alot from the best pastry chefs in the world and I will use my knowledge to create something good and always work for it to get better, because i will always learn new stuff to make my creations to be better and better.

And I will always work for to be one of the best pastry chefs in Sweden and maybe one of the top 10 in the world.

And I will never stop dreaming.


Sluta aldrig dröm och skriv alltid med hjärtat och vem vet, ditt hjärta kanske tar dig någonstans, som i mitt fall.. JAG SKA TILL SCHWEIZ !!!!!

Likes

Comments

Under tre veckor har min migrän blivit bättre, men till vilket pris? Tillvisso kanske jag mår bättre utan min dagliga migrän som tynger mig, men nu är det istället ångest, trötthet och orklösheten.. Jag känner inte något driv i min kropp, Blir det ett bråk så blir jag lättare ledsen och får mer ångest. Men det jag känner är värst det är tröttheten.

Igår började jag med 3x10mg =30mg. Idag när jag vaknade så kände jag mig helt drogad.. Med knappt några krafter fick jag kämpa mig upp ur sängen.. och nu när jag inte är i sängen så sitter jag nu i soffan och kan ej ta mig ur den för jag är för trött för borta... Men jag vet att jag visste att jag är tvungen att försöka att ta mig upp och gå tll VC och hämta en sak och sen hem igen.. Idag mår jag liksom inte bra.. Men jag får inte sluta med pillrerna trotts att jag så gärna vill för att jag inte mår bra. Men min läkare sa : Man kan inte testa det här pillret på 1-3veckor du måste testa i 1-2 månader.. och då måste jag ändå fortsätta.. :( Det gör hemskt ont i mig..

Men men sånt är livet.. förhoppningsvis hoppas jag att biverkningarna går över snart..

Likes

Comments

börjar bli så sjukt nervös.. om ungefär tio min ska jag åka till nervolågen för första gången.. min ibs har sparkat igång och jag börjar bli så sjukt nojig.. gah.. så nervöst!

tur att man har en sambo som finns och stöttar mig under dem jobbiga stunderna!

nu är det bara att hoppas på att det inte blir mer piller,

Likes

Comments

Jag har blivit mamma, det trodde ni inte va?!

Och det är en liten kille! Han heter Dexter, han är en Dvärgvädur! Helt underbar och sprallig kille! Men jätte jätte mysig kille som gillar att bli klappad:) han lägger sig och bara spretar ut sig när man klappar honom<3 så mysig och nu till sommaren ska han också få en kompis har vi bestämmt, en liten tjej :)

Just nu har vi planer på att bygga en egen bur, L150 och sen bred och riktigt hög! Och sen kommer dem få sprinag löst i våran lägenhet! Jätte jätte mysigt!

Ha det bra <3

Likes

Comments

Igår tog jag och Sambon ett stort steg, och längtar redan till ljudet av någon som springer runt i lägenheten <3

Ska bli spännande och ni kommer få veta innomkort  :D

Likes

Comments

Jag minns dig som ett minne, ett elakt minne men jag minns dig inte lika klart som förut. Det tackar jag för. För jag minns dem dagarna jag kände din tyngd över mig, när du tog tag med dina händer runt min hals och hur min lufft försvann.. Jag minns också hur svart allting blev och hur mina vänner vart rädda och hamnade i chok och sprang för att hämta läraren, i det ögonblicket trodde jag jag skulle dö, läraren kom och du klev av mig och jag fick åter igen luft i min, efter att fått anding och choken gick över var jag rädd.. Jag minns hur läraren sa ditt namn och sa att du inte fick göra om det där.. Det var allt. Jag fick inte prata med någon, detta skrevs inte in i någon journal att på Östansjö skola hade det nyss hänt, det hade inträffat grav misshandel. En ung pojke hade strypt en ung flicka.(detta var när jag gick i 5an.) Kan tillägga att det är flera grejer som saknas i min journal ( jag fick ut den för några år sedan).

Flera år senare skaffade jag en pojkvän(samma kille jag lever med idag.) Han var underbar och jag litade på honom så otroligt mycket, men när han skulle massera mina axlar började jag backa... jag blev som is, rädd, kall och jag kände hur mina struprör vart tighta.. han fick inte röra axlar eller i närheten av min hals..

I skolan skrev vi ett personligt brev.. och min lärare kom och tog mig på axeln och frågade hur det gick.. också då frös jag till is.. Jag skrev i brevet som jag skriver här att axlar och hals får ej röras för jag känner mig strypt.

Sen började det bli värre.. Jag drömde om dig, jag kände dina händer runt min hals, jag grät och lärde mig ingenting i skolan, det gick in och ut lika snabbt och där kom du.. jag såg dig hela tiden.. jag föstod att något var fel.. Så jag kontaktade BUP, snabbt inpå fick jag diagnosen PTSD.

Jag och killen gjorde slut.. jag hoppade av skolan för att sattsa på terapin, skolan funkade ju ändå inte och mina lärare ville inte få det att funka...

Det var jobbigt som tusan att gå i terapin.. Fick se tillbaka på det minnet om och om igen.. och även andra minnen fick jag arbeta med.. jag hade börjat att självskada lite innan terapin hade börjat och gjorde det en gång under terapin.. Jag ville få ut smärtan på något sätt och det kändes bättre för stunden.. men det var inte någon lösning och jag slutade snabbt.

Under terapin skapade jag bloggen, skrev i en dagbok hur jag mådde och kände. (finns längre bak i bloggen) och jag började må bättre.

Idag mår jag bra och är fri från PTSD men jag kan även tänka tillbaka och se det som ett avslutat kapittel i mitt liv.

Igår mindes jag dig som idag men idag är du ett minne blått.

Det är helt okej att må dåligt och känna sorg, sorg tar tid.

Att avsluta ett jobbigt kappitel i sitt liv är jätte tufft, men behövligt. Även om jag är arg på skolan som mörkade min händelse genom att inte ens skriva i min journal om det så hjälpte det att se min journal, att gå i terapin, att måla och skririva i min dagbok och även att blogga om det. Att slås med dina inre demoner kommer göra dig starkare i slutändna men du kommer behöva kämpa hårt, det är inte alltid lätt men tillsammans slår vi ner demonerna <3



Likes

Comments