Header

Ett liv med tusen ord.

Jag ser mig själv i spegeln, jag blundar och jag fäller en tår. Jag väljer att gå där ifrån.

Idag har jag pratat med Unga vuxna psykiatrin igen och jag har entligen fått en tid hos en läkare som ska hjälpa mig reda ut alla diagnoser och medicinering m.m. Då jag verkligen inte vill äta Sertralin för alla dens biverkningar skrämmer mig... för jag överdriver inte när jag säger att den tabletten gör mig till en robot, jag går till jobbet, hem äter, tvättar och sover. Med tur umgås jag med familjen och vänner. Såklart träffar jag även min underbara pojkvän också. Men känner inte samma livsglädje som förut när jag inte käkade denna äckliga tablett.

Problemet jag har är att när jag tänker tillbaka på när jag var utantabletterna så tänker jag även tillbaka till de stunderna som skadade mig och de sakarna som satte mig med mina piller i handen. Och ni som följt mig vet vad det är jag pratar om.
För er som inte vet så har jag gått igenom en massa skit.

Dels grav misshandel som satte mig i PTSD, Utpressning, Våldtäkt, sexuelltövergrepp, Psykiskmisshandel i förhållande och även början till fysisk misshandel i kombo med psykisk misshandel och en stor dos av mobbning på det, en kompis som tog sitt liv och människor som svikit mig big time. Allt detta har satt muig i den sitsen jag är i nu.

Vem är Sofia? Jag är 21 år, bor med mina föräldrar, har bra vänner och en underbar kille. Men jag är en trasig tjej, jag äter antideprisiva för att undvika självmordstankar och självskadebetende. Försöker jag sluta med pillrena så får jag bakslag och åter igen skadar mig själv.. detta ger mig panik och jag vet inte vad jag ska göra.
Resultat är att jag gömmer mig under täcket och inte vill vakna.
Ibland önskar jag mig bort till mina drömmars rike, där jag kan flyga högt i det blå och se ner på världen, när jag gör det vill jag inte vakna. Men det gör jag.. jag vaknar med smärta i bröstet och tårar i ögonen och vill bara tillbaka, somna och inte vakna.
Ibland vaknar jag lycklig, jag mår så sjukt bra, som idag.
Idag vaknade jag as pepp på livet, kände mig på topp, hoppade in i duschen, sminkade mig och käkade.. sen slog det mig i magen.. ångest.. gör allt för att inte helt plötsligt ska falla i gråt...
Allt jag kan tänka på är det jag gått igenom, min återkommande rädsla för att lämnas.. min rädsla för att inte kunna ta mig vidare i livet. Ibland vill jag bara ha en stor kram och höra "sofia, allt kommer bli bra!" Och inte bli släppt.


Jag vill bli frisk, jag vill inte känna denna ständiga sorg. Dessa ständiga återblickar på när jag blivit förstörd.. Jag vill bli friks.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det gör ont, det svider i mig, det brinner, jag gråter, jag får ingen luft.. Jag känner.. jag känner för mycket.. allt på en ända gång.. mitt huvud lurar mig.. det spelar mig spratt.. jag försöker fly.. men liver kommer ikapp, tankar, smärta och ångest

Jag känner allt jag kunde känna förut, kärlek, lycka men med känslor kommer smärta.. så som ångest, mitt huvud hittar på löngner för mig själv.. Svek med mera.. Och det är jag som svikit mig.. jag som har satt mig här i denna sits.

Jag valde att sluta med min medicin för jag trodde det inte var någon fara.. trodde jag skulle klara det, men det gjorde jag inte.

Nu sitter jag i min säng, med min mascara rinnandes ner för mina kinder, nya ärr på min kropp, räddslan för att bli lämnad och räddlan för att svika. Mitt huvud hittar på olika saker i huvudet. Det gör så ont i mig, jag vet ej vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra, egentligen kanske jag skulle behöva åka in men det tänker jag inte! Jag måste ta mig egenom detta själv, ska ta min medicin nu till maten och börja dosera upp igen. Jag är hellre känslolös än att känna som jag känner nu.
Jag var 1,5 månader fri från självskadande, men nu sitter jag med min kniv i handen och har nya ärr, besvikelsen på mig är så enorm. Jag skäms över mig själv, jag skäms för den jag är och jag skäms för allt.

Jag vill bara få hjälp, komma ifrån den smärta jag ständigt bär utan medicinen, för jag vill inte äta den, jag vill inte känna såhär.

Jag vill vara hon på bilden, Hon har vart med om skit i mängder. Men hon är stark, hon äter inga piller, hon har inte blivit våldtagen eller utsatt för sexuella övergrepp. Hon har ej hunit bo med en kille som kommer trycka ner henne till botten så hon börjar med antideprisiva. Hon har inte skadat sig. Den där tjejen är stark oavsett vad. Jag vill vara henne.. Underbara Sofia för 5 år sedan, ge mig din styrka, för jag har nästan ingen kvar..

jag har svikit mig själv.

Likes

Comments

Hemma och är sjuk.. det suger riktigt rejält men vad ska man göra? Får försöka vila upp mig så gått jag kan så att jag kan komma tillbaka till jobbet på torsdag.

Just nu sitter jag och lyssnar på musik och funderar på att försöka städa lite till oavsett hur slut jag är i kropp och huvud så kan det vara behövligt, men det är bara vart man ska börja? För just nu när jag städart är jag petigare än petig.. ni förstår nog inte i vilken grad. Men jag håller på att vänjer av kroppe från mitt Sertralin 75mg som är min antideprisiva medicin och en sak av de saker som kommit fram nu under de 4 dagarna utan medicin är att jag är manisk.. och när jag säger manisk så menar jag städar oavbrutet samma fläck i 40 minuter... otroligt jobbigt men det blir rent!

Något som även är positivt är att jag är lättiriterad nu.. den känslan kanske inte är så positiv, men det innebär att min biverkning som gör att alla mina känslor är avstängda börjar ge sig av och det är så skönt så jag blir så lycklig! Negativa biten är dock att jag har lättare att känna av ångesten.. Jag måste vara starkare än någonsin.. Men i detta nu sitter jag och väntar på att min läkare ska ringa mig, så jag kan berätta för henne ang att jag avbrutit behandlingen med sertralin och vill ha något annat, som inte trubbar av mig helt.. men jag hittar nog en lösning förr eller senare!


Likes

Comments

​Jag är en glad tjej men jag lever med ångest och deprisstion. När jag är på jobbet mår jag jätte bra, jag ler jag skrattar och min ångest är som borta, alla människor på jobbet(arbetskollegor) Förgyller min dag även om jag oftast mår skit men ej visar det. 

Början av detta år har vart jobbigt. Det börjar med att jag och mitt långvariga förhållande tar slut.. Han jag trodde jag skulle leva med och dö med. Men jag är tacksam i dag att det inte blir så, förhan var väl egentligen inte bra för mig.. 

Jag börjar dejta och det slutar med att jag blir utsatt för sexuellt övrgräpp.. Jag anmälde inte det här även om jag borde gjort det.. Jag är fortfarande ledsen att det hände.. och jag lägger mycket skullt på mig själv.. tyvärr.. även om jag vet att det inte var mitt fel.. det är aldrig ofrets fel.. 

Ju mer jag käkar min medisin Sertralin så tappar jag mer och mer känslor, lite empati och kärlekskänslor.. det är jobbigt för när jag ej käkade det så hade jag mycket empati och mycket känslor över lag.. Jag blir även instabil och kan börja gråta för inget ..men jag har lärt mig att börja hantera det nu.. 

Inte nog med alla de där grejerna så dör min underbara Luna...  Jag hitta henne i uteburen... Hon var fortfarande varm.. och vi vet ej vad som hänt.. Dexter var mycket förtvivlad så jag insåg att han behöver en ny kompis villket han nu också har. Hon heter Lexie och är en Belgisk jätte (räknas som världens största kaninras.) 

Inte nog med detta så vet jag inte vad som händer vecka 35 då jag gör mina sista dagar på sommarjobbet.. Jag vill verkligen vara kvar.. jag trivs så sjukt bra, jag är så sjukt glad när jag är där och jag känner inte ens av mina ångest.. 

Känns ibland som jag är på gång att bli bättre med min psykiska ohälsa.. Men andra sekunden vänder det igen. 
Något som är positivt är att jag snart vart självskade fri i en månad. Där av är även min tattoo också snart en månad. Jag tittar på den varje dag och ger mig en påminnelse om att jag har gått igenom skit, jag går igenom skit men det är ej över jag fortsätter kriga in i det sista.


Och alla som läser som får mig att skratta och le i min vardag ni är underbara och ni betyder mycket för mig. 


/En dag kommer jag att bli fri, jag är stark och jag kommer aldrig ge upp.





Likes

Comments

JAG GJORDE DET!! JAG TOG STUDENTEN MED BRA BETYG!

Jag går dagligen på antidepressiva för att inte vilja ta mitt liv, har kämpat i 5år på gymnasiet först fel linje och grova problem med ptsd och lärare som hatat mig.. Blivit dumpad av den kille som jag hade planerat framtiden med..

IDAG 5år senare så har jag inte ptsd, jag lever fortfarande med grav ångest, jag är singel och lyckligare utan honom då han endast tryckte ner mig. MEN JAG GJORDE DET! Jag har kämpat å slitit för att ens komma till skolan, jag har kämpat varje dag med mig själv och skolan samtidigt. Och idag stod det på svart och vitt
JAG HAR TAGIT STUDENTEN OCH JAG ÄR NU MER EN FÄRDIG UTBILDAD KONDITOR OCH BAGARE

Och denna del är riktad till min klass för det mesta!

3år har vi kännt varandra, vi har skrattat, vi har bråkat, vi har haft as kul och as tråkigt. Men dem här tre åren hade inte vart detsamma utan er, jag är så otroligt tacksam över få lära känna er alla. Trotts vi inte alltid vart överens och hur mycket vi har tjablat om att vi ogillat varanda,
Vi har gnällt på varandra i mängder, vem tog groven sist? VEM VA DET SOM spraya perfymen!!?
Kan dem som pratar hålla käft?

Men älskade ni, vi har haft mest kul, minns ni när det va någon som sprängde honungen i micron? Eller när mikkan vispa italiensk maräng och brand allarmet gick? Bageridansen? Skratten som uppstod när vi satt på naturen och skulle trä på en kondom på en träpenis? eller hur vi störde varandra på skolfotona för att man skulle få så fula bilder som möjligt ?
Våra resor, till liseberg och stockholm. Till kvarnen med bagarna och till hon som predikade med sina surdegslimpor?
Hur alla gick in i bageriskaferiet och smög i sig lite chokladkulor?

Åh min Älskade F.D. Klass jag kommer sakna er i min vardag, ni är så knasiga hela bundten och ni alla är så unika och jag är så otroligt tacksam över få lärt känna er. Ni alla kommer lyckas otroligt bra i livet! Ni är duktiga hela gänget!

så kram från mig till er! <3




Likes

Comments

I nästan tre år levde jag med att mina åsikter inte hade någon betydelse.. 

I nästan tre år fick jag höra att det jag var ledsen för inte hade någon betydelse eller var något att ''gråta över'' 
Jag tryckte mina känslor inne, jag grät på toaletten, jag log för att det skulle se bra ut.  
Jag smög med mina känslor och smög med mina tankar och åsikter... jag gömde mig själv i en låda..


I nästan tre år trodde jag att jag var lycklig, men sanningen är det att jag inte var lycklig. Jag trodde jag var det men nej det var jag inte.. När jag insåg att jag började bli deprimerad ville jag komma till läkaren och få det som jag kallade för lyckopiller, jag fick då hotet att bli lämnad om jag skulle börja med det.. det gjorde ont... det gjorde jätte ont.. men jag ville bara må bra.. 

Fick börja med ''lyckopillrena'' och jag började må bättre, och det sade han också.. men lik förbaskat var jag inte lycklig. 

Vi gjorde slut, det var jobbigt, men livet går vidare vilket jag gjorde fort tack vare en kompis som fick mig att öppna mina ögon och se att jag inte mått bra, att mitt ex behandlat mig som skit och att han tryckt ner mig till botten, nu försöker jag åter igen klättra mig upp igen, vägen är tuff, med doser av antidepprisiva och även tabletter av andra deprisiva som ska kicka in när den ena inte funkar ibland.. det är jobbigt men jag klättrar mig sakta upp.


I nästan tre år fick jag höra att mina känslor inte bettyde något och inte var värda att gråta över. I dag vet jag bättre mina känslor är värda, jag är värd att få lätta mitt hjärta och jag är värd att få vara lycklig och inte gråta inne på en toalett... 
Ingen ska få trycka ner någon på det sättet, alla är värda att ha någon som kan lyssna och ge dem en kram när det behövs..  och alla förtjänar en axel att luta sig emot.. 



Likes

Comments

Kära Landshut, jag saknar floden Isar som rinner genom dina vackra gator och fina gamla hus.
Jag saknar doften från dina mysiga kaffeer och bagerier! Och inte för att glömma dina underbara shopingmöjligheter i gamla stan, promenanden upp till slottet och kvällarna på din ölfestival där vi fick åka tivoli och leva gott!

åh vad jag saknar dig, vill bara tillbaka nuuu nu nu! När vi lämnade var vädret vackert! Soligt och varmt och skönt! Men när vi landa på arlanda var det målnigt och kallt samt grått.. fy.

Nu har jag vart hemma i en och en halv dag(ich) Vill bara tillbaka men kan tyvärr inte nu, men när det finns ledighet så åker jag gärna! Och då ska jag hälsa på min gamla arbetsplats, boendet och lätt gamla stan där jag spenderade typ alla mina pengar..

Men livet är då inte en dans på rosor.. Min ångest går upp och ner och det är så sjukt jobbigt.. vill bara bli kvitt det här.. och vården hjälper mig inte.. Under resan i tyskland fick jag så grav ångest att jag trodde jag skulle ta mitt liv och vården kunde inte ens låta mig prata med en kurator eller en annan läkare för att jag skulle kunna få kanske få chansen att må bättre.. dem ville att jag skulle åka till Tysklands Psykiatri där jag antagligen hade blivit inlagd och fått ett helvete att komma ut från, mitt självskadebeteende kom tillbaka och har fortfarande känningar att det kan hända igen.. Helvete vad jag hatar det..

OCH när jag försöker ringa vården igen för att jag vill gå en utredning för borderline så bokar dem in mig på ett telefon möte, tack, schyst det var precis det jag ville, "jag vill i många skov ta mitt liv och skada mig själv, jag behöver hjälp och tror att jag har borderline, jag behöver komma till läkare så fort jag kommer till sverige! ' Absolut, jag bokar in dig fredag kl 09 hos Anna för en telefon tid!' " Tack för den..
Detta gjorde även att jag var tvungen att ta tag i denna sitvation själv så jag har ökat min dos med Sertralin (antideprisiv) helt själv utan läkarens godkänande, och detta gjorde jag för att jag så fort som möjligt ska tappa känslorna för att vilja dö eller liknande. YEEY.. Och det har väl funkat bra hitils, bara ett litet problem är att jag tro dem har tabletterna tar bort övriga känslor också. Känner mig inte riktigt helt glad någon gång, känner inte pirret i magen för något, inte rädsla och inte direkt medlidande (förstå mig rätt! Jag vet vad jag tycker är tragiskt och liknande och därför försöker jag visa det fast jag inte känner det.. Det är svårt att förklara den känslan, för jag har medlidande fast ändå inte. ..) Sen finns det andra känslor jag inte känner heller. Sjukt jobbigt och jag måste även ta upp detta med min läkare på et telefon möte (ÄLSKAR TELEFON MÖTEN)

Och skulle inte detta irritera mig så har jag under hela denna måndag legat med migrän, skojsigt värre..
Ja detta är lite av ett klago inlägg, en avskrivning och försök till avreagering men det hjälper ite helt då jag är känslomässigt sjuk just nu och inte vet ut eller in hur jag ska haneta känslorna jag har eller inte har. #stabilmänniska
Det viktigaste är att man försöker ta bukt i problemet vilket jag verkligen försöket och jag försöker se det positiva, trotts att det är sjukt svårt ibland.

Något annat som är kul är att imorgon är det tisdag vilket betyder träffa tysklandsgruppen igen<3 sakanr dem redan och hoppas vi alla kan hitta på en ny resa tillsammans, något annat kul är att solen börjar titta fram och den lockar farm lite glädjekänslor så det är bra, men nu ska jag fortsätta sova för att bli av med min migrän :) <3


Likes

Comments

Jag mår i överlag bra, jag ler och skrattar varje dag. Men ändå kan jag gå från hundra till noll på en milisekund. Ena sikunden är jag lycklig och glad och andra sekunden vill jag dö och bara brista i gråt, varför är det så? Är det något fel på mig? Mina frågor om mig själv är brutalt många och många gånger kommer jag nog inte ens så svar på mina egna frågor. Men denna fråga kommer jag söka hjälp för.. då jag funderar på om det kan röra sig om Borderline. Anledningen är att jag pratat med vår handledare här i Tyskland om mitt mående, hon har jobbat många år innom psykiatrin och arbetat med människor med Borderline och hon är nästan helt hundra på att det är det jag har.

Igår var det dags för utgång, jag sminkade mig, köpte nya kläder och kände mig som en Queen, allt var på topp. Jag och tre till från gruppen börjar knalla till nattklubben, men väl framme får jag ångest känner mig så ful och äcklig och allt var piss.. Jag backar och säger att jag inte vill och jag måste hem.. Dem lämnar mig på stan och jag knallar hem själv på Landshuts gator.. Jag skriver till en av killarna i gruppen om jag kunde komma till dem (två grabbar i gruppen.) Och det var okej.. Jag hade ingen nyckel... Men kvällen slutar inte där.

Hos killarna sitter vi o kollar lite på en serie när helt plötsligt ångesten slår in som en sten i ett glasshus, den där jävla ångesten.. och mina känslor för att dö var så starka och det var det ända jag ville.. Jag börja gråta.. Jag ville bara hem.. hem till mina föräldrar, mina vänner, min kanin Dexter och min framtida Luna. Jag ville till mitt rum bara låsa inne mig och gråta.. men jag hade ingen nyckel.

Nattliv? Det är inget som får mig och mitt allterego att gå igång, trotts alla försök till att le, skratta och skoja bort min innre smärta som jag drass med nästan dagligen...
Varför är det så? Vad kan jag göra förutom att försöka vara glad? Kan jag spela bortminna ledsna tankar med positivatankar? Svaret är nej.. Hur mycket jag än försöker spela glad så är jag egentligen en ledsen tjej.. Hela denna resa har vart upp och ner trotts att jag försökt vara glad och försökt skratta bort mina problem.

Ikväll har jag däremot haft jätte kul, fem pers ink jag drog ut till Landshut ölfestival och tivoli, det är en folkfest till rolig grad, massor med karuseler, ölbarer, mat och glada miner inga otrevliga, jag har även provat på 9d bio vilket är en biosalong där stolarna rör sig, det är ljud, ljus, rörelser, vindar och allt ni kan tänka er, riktigt roligt och mäktigt! Även en blomma vann jag, jätte fin hmm vann genom att kasta pil som jag för övrigt var värdelös på men det var roligt.
Imorgon drar vi ut igen, lite tidigare dock och kommer njuta extra mycket av tiden som är kvar här i Underbara Landshut <3

Likes

Comments

Tänkt försöka bli duktigare på det här.. så nu kör jag en life update.

Jag är inte längre än 20 åring jag är 21 år, jag är singel, jag är snart ägare till två kaniner. Och just nu sitter jag i tyskland och har gjort det i 16 dagar och det kommer bli några till då jag ska vara här i 1 månad.

Vi bor i Landshut på ett studentboende. Kanske inte de roligaste boendet men det är väldigt vackert här och trivs riktigt bra. Där vi bor är ganska sentralt så nära till många bra butiker och matbutiker m.m. Så det är kanon! Kommer garanterat komma tillbaka hit, för älskart. Ända problemet med att det finns bra butiker är att man shoppar loss. vilket jag självklart gjort.

Jag har min ångest och deprission vilket mitt föregående inlägg handlat om. Men det går så i vågar när det kommer eller inte kommer. Skulle behöva höja min dos medicin för det men det får bli när jag kommer hem.

Men här kommer lite bilder från livet, köp, utsikt och lite allmänt från mitt liv här i Tyskland. Innom kort kommer det komma mer

Likes

Comments

Hej på er Ångest och Deprisson, det var ganska nydligen vi hördes av.. jag önskar att det inte var så och jag hade önskat ni inte ville hälsa på mig.. för vi får det alltid så sorgset ihop. Även om jag försöker få oss tre att skratta och le så tycks ni alltid ha så dåligt inflytande på mig, det slutar ju oftast i tårar och negativa tankar.

Jag vet att ni gillar att hälsa på, att ni gillar att ge mig tankar som att jag ska skadda mig själv eller ta mitt liv eller klanka ner på mig själv, men jag har inte tänkt att göra något av det.. Trotts att ni tjatar och ber om det. Jag tänker inte låta era lekar som ni kallar det påverka mig så.

Jag skriver detta öppna brev till er Älskade Ångest och Deprisson för att berätta hur ni påverkar mig när ni hälsar på och varför jag inte vill ha er på besök.

Ni får mig att gråta hejdlöst i timmar, min värld rasar och tankarna flimrar. Ljud och ljus slocknar och trotts att det knackar på dörren så kan jag icke ej er hejda. Ni sparkar upp dörren och skriker älskling vi är hemma. Jag skriker nej och försöker fly men ni tar båda mina händer och sätter mig i smyg ner på en stol där ni säger '' let's play a game'' ni tar mina händer och binder mig fast. börjar skrika i kapp. Hur värdelös jag är och hur bra allt hade varit och jag bara tagit och frait. Det är vad ni vill få mig att tro, så ni slutar inte där för ni börjar att slå. Med er misshandel så får ni mig att falla bakot, stolen trillar bakot och har sönder golvet och jag faller ner i ett mörkt hål.

Jag gråter och ni skrattar, detta är ert spel, jag fattar.. men jag vill inte spela erat spel för jag tycker faktiskt det är fel.
Gråter mycket det är det jag gör och jag kan inte rå det för. Ni har sett till att jag får piller för att jag ska kunna hålla er inne.
Ångest skriker på mig att allt jag gjort är fel och du Deprission du trycker på knappen du inte får. Du kastar signalen åt huvudkontoret som får dem att stänga ner pågrund av tekniskt fel. Ångest fortsätter att trycka på och snart har jag hamnat långt borta från det blå.

Jag gråter mer, skakar och hypervänterlerar och Ångest och Deprission klappar i tackt till mitt hjärtas högpulserande slag... det gör ont men jag tänker inte ge upp..


Jag tänker aldrig ge upp, jag kommer kämpa in i det sista för att hålla er borta, för att hålla era spel och lekar borta.

Så älskarde Ångest och Deprission dra här ifrån för här får i icke va.

Likes

Comments