​Insåg att jag måste gifta mig med valfri kändis så att hen kan låtas bygga ett enormt växthus med tillhörande eldstad som jag kan inreda och odla i. Fatta myset på vintern med te, tända ljus, sprakande brasa och en spännande bok. Eller så blir jag bara svinrik själv, funkar också, Kan ta båda faktiskt. Livskvalitet för mig är ett hem en vill vistas i. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ibland blir en bara så frustrerad och irriterad över andra människors mentalitet och resonemang. Som när någon handlar helt utifrån sig själv och inte tar hänsyn till någon eller något annat. Att utnyttja någons svagheter utan att få dåligt samvete. Att tänka att hen får bli bättre på att säga nej och tänka på konsekvenserna av sitt handlande, men det tänker inte jag ta hänsyn till, det är ju henoms problem.

Jag blir så jävla frustrerad. _HUR_ kan folk vara så egoistiska och bara handla utifrån sig själva utan någon form av samvete?! Hur kan en titta på när det går åt helvete för någon annan och tycka att det är dennes eget fel och ansvar att ändra på det. Solidaritet? Empati?

Alla har svagheter och brister, men jag förstår verkligen inte hur någon kan välja att utnyttja dem med gott samvete. Jag blir så trött på världen. Trött på samhället och mänskligheten. Hur kan vi vara stolta. Vi har hybris över alla andra arter och gör tillochmed skillnad på yttre faktorer, könstillhörighet, sexuell läggning, fysiska tillgängligheter och makttillhörighet. Vi borde skämmas över vårt beteende. Över hur vi utnyttjar våra tillgångar.

Och det går inte ens att komma ifrån. Vi är fast i samhällets bojor. Orken att kämpa för en bättre värld är svår att hålla kvar när en hela tiden möts av besvikelse.

Jag är inte bättre än någon annan och det vet jag.

Likes

Comments

Nyköping genomför nu sin första PRIDE!!! Trots regn och moln har såsåså många människor letat sig ner till staden och firandet. Det är tillfällen som dessa som får mig att inte tappa förtroendet för mänskligheten helt och hållet. Det finns så mycket kamp, passion, kärlek, omtanke, värme och respekt där ute, trots allt. Ikväll ska jag ge mig ut i firandet igen, med glitter som highlight och regnbågen som blush.

Likes

Comments

​Äntligen en kvinna för barn att se upp till. Visserligen har hon onödigt lite kläder på sig och är normsmal, vit, och blir kär i en snubbe. Men det handlar inte om deras kärlekshistoria, utan om hennes resa. Visst får grabbarna hävda sig som penisar gör, men Prinsessan Diana är bad ass med sin intelligens, sina fightingskills och sin medkänsla och passion. Om hon säger att hon ska rädda världen så gör hon banne mig det, oavsett om penisar säger åt henne ditt eller datt. I love it. Självklart kan en gräva lite på djupet och hitta något att klaga på, men let's leave it here. Enligt mig är det den bästa superhjälte-filmen som gjorts. Det känns tryggt att barn kan se denna film och känna att brudar kan, brudar är också superhjältar.

This is the reason I wan't to make movies. Statements (Varför skriver jag på engelska??). För att film berör inte bara kultursjälen, utan kan även lära oss, starta känslostormar, få oss att öppna ögonen, ge oss något att sträva efter, se upp till, se upp för. Och det finns redan såsåsåså många bra filmer och serier där ute som bara krossar normer och ger nya perspektiv, utbildar! Jag vill vara en del av det. Sätta fler historier på duken. 

Nog med babblande, the bed awaits!!!!! (även hjältinnor behöver sömn) (Lol)

Likes

Comments

Ingen hybris här inte. Just nu är jag inne i en period där jag är så trött på folk. Alla jag känner, folk på stan, i matbutiken, grannarna. Alla irriterar mig. Med några få undantag som inte irriterar mig fullt lika mycket, thank god. Det enda jag känner för att göra är att dyka så djupt in i filmer och serier att jag lyckas glömma mitt eget liv. Vilket jag nästan har gjort. Jag föredrar fiction framför min egna verklighet. Där kan jag förälska mig så djupt i Alec och Magnus i Shadowhunters att jag lyckas förtränga att jag egentligen avskyr par.

Jag har varit kär 4 gånger i mitt liv och det har aldrig slutat bra. Jag har alltid fått jobba mig ifrån känslorna. Nu har jag kommit till den punkten att jag inte blir kär längre. Jag viftar bort alla som närmar sig och fnyser åt förälskade kompisar. Tycker att de är naiva och begränsade i sin relation. De beklagar sig över att behöva sova själva en natt eller att partnern ska göra något annat en fredagskväll. Well guess what, vi utan partners sover alltid själva och sitter ofta utan umgänge på fredagskvällar, eftersom våra bästa vänner har sina partners att ta hand om.

Det är inte det att jag inte vill att mina vänner ska vara lyckliga, det är bara det att en kan vara lycklig utan en partner. Eller jag hoppas det iallafall. Jag tror det. Världen är inte uppbyggd i par. Det finns flera relationer för varje person. Vi glömmer det alltför lätt och dyker istället rakt in och isolerar oss med vår partner. Tydligen behövs inte vänner längre när en är nyförälskad. Och alla andra måste bara finna sig i det.

Det är så svårt för mig att se någon jag skulle vilja spendera så mycket tid med, öppna mitt hjärta för och lita på fullt ut. Och samtidigt vara så kär att pirr i magen, gåshud, andnöd och skakiga knän fortfarande finns där. Jag har sett för mycket för att kunna lita på att äkta kärlek och förälskelse finns. Kärleken som på film, där du är undantaget och killen du vill ha alltid vill ha dig tillbaka. Den kärleken där det bara är insidan som räknas. Den kärleken som är galen, passionerad, hångla-i-regnet-fylld. Är jag för bitter och cynisk för att hitta den, eller nöjer sig folk runt omkring sig med att bara hitta någon att stå ut med?

Jag har tänkt tanken, försökt "nöja mig" med någon jag inte är kär i. Tänkt att det kanske är så en får göra om en inte vill spendera resten av sitt liv ensam. "Accept the love we think we deserve". Men sen ser jag alla dessa filmer och tänker att det måste finnas. Vi kan hitta på drakar, troll och jättar, men vi kan inte hitta på en känsla som någon aldrig har känt. Det måste finnas där ute. Men att hitta den. Lycka till.

En gång var jag så kär. Jag kunde inte tänka klart, det kändes som att min mage var himlen vid tolvslaget på nyår och varje gång jag tittade in i hans ögon tappade jag både andan och balansen. Men jag visste att han inte kände likadant, därför berättade jag aldrig det för honom. Jag fick det bekräftat när han stoltserade med en flickvän och jag trodde att min tid på jorden var slut, att det inte fanns någonting kvar för mig. Det värsta var att han fortfarande var min vän. Han var en bra kille, hade inte gjort något fel. Och jag jobbade i 1,5 år på att ta mig ur det, bort från känslorna.

Mina vänner manar mig att ta närmare kontakt med killen som de tycker att jag passar ihop med, menar att han är en bra kille och att han är intresserad. Men jag vet ju att jag inte kommer känna något för honom. Jag har alltid vetat på en gång. För mig är kärlek vid första ögonkastet på riktigt. Jag faller aldrig för de som jag "kan få", som jag "borde" falla för. Synd att vi inte kan bestämma över våra känslor mer.

Nuförtiden suckar jag åt alla korkade pickup-lines på tinder, undrar varför jag ens bläddrar igenom det, och förälskar mig istället i karaktärer som inte finns, kändisar långt borta. Det känns tryggt, de kommer aldrig att göra mig besviken. Jag kommer aldrig behöva undra om de känner likadant. De bara finns där med sina bedårande leenden och stora bruna ögon och ger mig precis vad jag vill ha: kärlek som på film.

Jag har ingen lösning på problemet. Jag vet inte om jag ska "nöja mig" eller hoppas på att hitta "kärlek som på film". Eller bara fortsätta vara ensam, fast med Matthew Daddario, Dylan O'Brien, Cole Sprouse och Nick Robinson.

Jag har ju ingen att längta efter (annat än mina drömmisar), vilket gör det lättare. Men när alla runt omkring en lägger sitt liv i sina partners händer blir det jobbigt, svårt och tungt. Ensamt. Nu vet ju jag att ingenting är dans och håll igång hela tiden, men de verkar ju rätt lyckliga.

Jaja, vad är väl en bal på slottet.

Likes

Comments

Jag har två kameror och har därför ingen rätt att klaga. _MEN_ ingen av dem innehar det jag helst vill ha i en kamera. I know, bu-fucking-hu.

Idag händer det spännande saker må jag lova: först ska jag fira min lillkusse som tar studenten. Hur kul?! Därför har jag självklart slagit på stort med både eyeliner och röda läppar. Jag var speciellt nöjd med mina ögonfrallor idag (hade inte skadat att böja dem men AJA) och ville capture the miracle. Att kameran fångade upp varenda por och rynka (fan man ser ju nästan mina celler) var ju inte riktigt vad jag ville. Vet inte heller hur jag får bort det, har redigerat bildfan hur länge som helst utan framgång. Vet inte ens vart en ska redigera sina bilder - varför finns det inga smidiga och bra appar på datorn??? Jaja, livet går vidare ändå.

Vill ni veta ett funfact? Ja det vill ni!!!

- Blå ögon ändrar färg hela tiden eftersom de anspassar sig efter omgivningen; egentligen har inte ögonen någon färg utan suger åt sig det som är lättast att ta åt sig, vilket råkar vara blått. Därför har människor med blå ögon olika nyanser av blått hela tiden beroende på vad det finns för färger i omgivningen. (Ok alltså ta det med en nypa salt, men jag har läst mig till detta någonstans och tyckte att det verkade rimligt och framförallt coolt).

Jag har även ett tips! Det är ju värsta julafton idag! Mitt tips till dig som vill ta hand lite extra om dina ögonfransar och kanske vill att de ska växa eller bli tätare: använda kokosolja. Just do it. Ta bort smink med det, gnugga lite försiktigt på fransarna. You won't regret it.

Likes

Comments

(Innan scensmink under musikaltiderna sista året i gymnasiet)

Läge för en presentation kanske. Hej alla fans!

Jag heter Jennifer Sundström, blir 23 år gammal i slutet av sommaren och är född och uppvuxen i Nyköping. Jag älskar allt som har med self-expression att göra och min favoritfärg är rosa. Min stora passion i livet har sedan barnsben varit teater, film och foto. Jag älskar även inredning, katter, mysbelysning, resor, värme, sommar, frukt, skogspromenader, musik, vänner, kläder, smink, blommor, sång, att bada (osv, osv....). Under mina år har jag hunnit medverkat i ett 100-tal produktioner av olika slag och jag anser att det inte finns mycket som slår en bra film, serie, bok eller föreställning. Jag har under senare år konstaterat att jag är högkänslig och bölar därför åt vilket känsloladdat ögonblick som helst. Har aldrig kunnat avgöra om jag är introvert eller extrovert eftersom jag känner mig lite som båda. Däremot kan jag glatt konstatera att jag är en riktig nörd och jag älskar allt som har med fantasy och fiction att göra. Jag har haft en bra uppväxt.

Något som däremot har påverkat hela min uppväxt är min kroppstyp. Min mormor brukade säga att jag "aldrig skulle hitta en pojkvän så länge jag såg ut så här, vilket var synd eftersom jag hade ett så fint ansikte". Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om min mormor, vilket känns lite sorgligt. En mormor ska älska sitt barnbarn oavsett om hen har lite extra kroppsfett. Vad är det för korkad grej - att någon blir utfryst pga lite mera fett på kroppen? Vad har det med någon annan än en själv att göra? Vad har det med någonting att göra?

Däremot har jag alltid haft många och lojala vänner, vilket jag är enormt tacksam för. De har aldrig behandlat mig annorlunda eller placerat mig i ett fack för utfrysta. Även min familj (utom mormor då) är fantastisk och otroligt stöttande i allt jag får för mig.

Andra året i gymnasiet fick jag för första gången en av huvudrollerna i vår egenskrivna höstkonsert. Det var stort för mig att få spela en helt vanlig tjej. En flickvän till och med. Jag var inte den "tjocka tjejen".

Jag har insett i efterhand att anledningen till att jag aldrig fick de roller jag verkligen ville ha (huvudrollerna) var för att jag var tjock. För tjocka människor kan inte vara "den vanliga tjejen", de måste vara den komiska sidekicen eller den ondskefulla fienden. Jag tror inte att det har varit medvetna val av mina regissörer, det är bara så djupt inkarvat i samhället att den tjocka tjejen inte kan spela huvudrollen.

Till och med nu, trots att jag vet att det inte är ett fult ord, känns det jobbigt att skriva ordet tjock. Jag har alltid kämpat emot, inte velat vara i min kropp. Men det är väl inte så konstigt, jag har alltid behandlats annorlunda av killar, i tjejgänget, av främlingar. Överallt har jag fått påminnas om att jag inte ska bli behandlad som alla andra för att det är något fel på mig. Jag är tjock. Oattraktiv, oknullbar, klumpig, pinsam, kan inte köpa vanliga kläder. Det enda jag velat är att bara få smälta in, kunna köpa precis vilka kläder jag vill. Jag kan inte få de killar jag gillar, jag måste satsa in mig på någon jag kan få. I perioder har jag låtit bli att äta i flera dagar. Tränat som en tok.

Det är så vansinnigt jävla oacceptabelt. Att berätta för en människa att du måste sluta vara kär i den du är kär i för du är tjock och hen kommer aldrig bli kär i dig, det fattar du väl. Att någon ska få känna sig obetydlig och fel. Att aldrig få behandlas som en jämlike. Förändra dig själv eller finn dig i din position.

Vad är det som är så himla fel? Varför måste vi objektifiera varenda människa. Göra henom till en lerfigur som ska knådas ihop till idealet. Det går inte. Idealet finns inte. Kan vi inte bara acceptera olika kroppstyper. Jag vill att, att vara tjock inte ska vara mer laddat än att vara lång. Att en långsam ämnesomsättning och en mjuk mage inte ska behöva känna sig fel. Det finns, det existerar - hur kan det då vara fel?

Trösten är att normer förändras. Vi är en del av förändringen. Det är bra. Jag är så oändligt tacksam till kroppspositivismen och alla undersköna tjockisar som bevisat att en kan vara snygg, knullbar, smidig, beundransvärd, ha fina kläder OCH vara tjock. Att en kan älska sin kropp oavsett hur den råkar se ut. Att skita fullständigt i de som inte håller med. Jag har precis lika mycket rätt att synas som normkroppen. Valkar, putmage och dubbelhaka ska inte behöva gömmas. VÅGA. Tillslut når vi dit - dit där alla kroppar är välkomna.

(Och kom nu inte med nån jävla hälsohets och träningstips. Då har du helt missat poängen.)

Likes

Comments

I know. Alldeles för lång rubrik. Men jag är inte en rubriksättare. Tyvärr, ni får dras med mina överdimensionerade rubriker.

Detta är alltså en text jag knappat ner på min telefon mitt i natten för att jag legat och funderat alldeles för mycket (som jag alltid gör - Thank you coffee).

Jag har alltid älskat mitt inre och ansett att jag är värd det bästa. Däremot har jag alltid hatat mitt yttre. Min sneda näsa, mina knottriga armar och mina missfärgade tänder. Inte minst min kroppsform som aldrig varit enligt kurvan. Men det är fan dags att bli sams med mitt yttre.

Det skadar mitt inre när jag tittar mig själv i spegeln och ser fler brister än saker jag uppskattar. Jag har vuxit upp med att omvärlden karvat in i min hjärna att jag inte duger så länge jag ser ut som jag gör och det är fan inte lätt att lära sig motsatsen. Det ligger alltid där och gnager, påminner om att omvärlden ser mig som en klippdocka som ingen vill ha för att den inte passar mallen.

Men jag måste försöka. Vi måste erövra rätten till våra kroppar. Objektifiering är en tillfällig sanning som går att justera. Vi kan justera alla tillfälliga sanningar, för det är vi som skapar dem. Här är en ny sanning: vi duger så jävla hårt allihopa. Med sneda näsor och allt. Vi ska inte begränsas av vårt yttre. Kroppen är vårt verktyg, vårt fordon i livet. Own it. Love it. Take good care of it.

Likes

Comments

​Lyssnar på Zara Larsson och funderar över om jag ska göra lunch eller poppa popcorn. Borde rimligtvis göra det första men det är ju mycket jobbigare. Hatar att laga mat, synd att det är så gott (och typ nödvändigt).

Är så luspank att jag inte ens kan ringa med mobilen, har ingen aning om hur framtiden ser ut och ingenting att göra om dagarna. Men aja! Det är nästan vår, min lellesyster fyller snart år och på fredag kommer ett nytt avsnitt av Riverdale. Ju mer Cole Sprouse åt folket desto bättre lixom.

Ska nog göra lunch ändå. Och kanske ta en promenad, det är ju faktiskt sol ibland. Och orkan, men en kan ju inte få allt här i livet.

Likes

Comments