Idag fick vi helg. Något som brukar vara ångestladdat för min del då jag blir rastlös på helger när jag inte har något planerat. Men idag kändes det faktiskt helt ok. Jag fick träffa en vän idag som jag inte träffat på länge vilket nog gjorde att mitt mående blev bättre. Det blev bättre då för stunden alltså.

Ikväll har jag ätit tacos, godis och chips. Och nu ligger jag i min säng och har skurit mig djupare än vad jag nånsin har gjort. Och visst. Det låter dramatiskt. Men tidigare har jag bara rispat med bladet tills det började blöda. Nu skar jag djupare sår. Men jag tror dock inte att det var så matrelaterat... Tyckte inte att det kändes som det iaf. Mer att jag kände ett sug av att skära bladet i huden och att se blodet bildas som små droppar. Men. Det känns liksom skönt. Jag blir så lugn i kroppen. I sinnet. Även fast låret bultar.

Imorgon hoppas jag på fest. Måste dock fixa vodka. Har bara två öl hemma. -Jätteäckligt. Ska man bli full, så ska man bli full på riktigt! Jag hoppas också kunna röka några cigg. Apropå det så funderar jag på att börja röka på skolan. Någonstans där jag inte syns såklart. Men jag vet inte hur jag ska gå till väga... Antingen försvinner jag tyst på lunchen eller så ber jag någon följa med. Det känns nästan bäst med det sistnämnda. Varför jag vill röka mer än att bara feströka är nog för att jag 1. vill dämpa mitt ångest och göra det till en spännande grej 2. attentionwhore.

Ja. För en anledning är att jag typ vill att någon lärare ska känna lukten av rök och fråga mig vad det är jag håller på med. Dock vet jag ju inte det själv ens, men men... Men jag vill ABSOLUT INTE att mamma och pappa får reda på nåt. Fyfan. Det får inte hända. Asså. Då kommer jag vilja dö, på riktigt. Det räcker att nån lärare och skolsköterska/kurator vet om rökningen och skärandet. För, att jag skär mig själv vet inte mamma eller pappa heller om. Eller, de vet att jag har gjort det. Typ, en gång. För längesedan. Fan asså. Jag mår på riktigt inte nå bra.

Godnatt,

xx mig

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej.

Tänkte att det är lite oförskämt att inte presentera mig själv lite mer ingående för att den som hittar den hör bloggen ska få någon slags insikt i vem jag är.

Jag är en tjej som går gymnasiet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg skulle jag kalla mig själv en känslomänniska. Jag tar in mycket. Liksom personer i min omgivning, hur människor mår och vad folk tycker om mig osv.. Jag är en så kallas HSP.

Jag är en väldigt utåtriktat person och utåt sett glad och som man sa i mellanstadiet "sprallig". Folk i min omgivning skulle nog beskriva mig som en stark och självsäker individ som är populär, snygg, smart, duktig. Och säkert massa annat jag inte kan hålla med om. I alla fall inte alltid. Det är faktiskt rätt sällan jag kan se mig själv som snygg och stark. Innerst inne känner jag mig som en liiiiiiten människa som inte vet varken ut eller in. Osäker. Rädd. Vill ha, hjälp. Hjälp för att jag inte alltid mår så bra. Ångest. En jävla massa ångest har jag. Och det har på senare tid resulterat i bland annat en psykisk diagnos; en ätstörning samt andra självskadebeteenden som inte direkt hjälper mig. Dessutom har jag självmordstankar som kommer och går. Men det vet typ, ingen.

Det är inte ovanligt att jag gråter mig till sömns. Gråter för att jag är jag. Typ. Det är på kvällarna jag liksom blir jag. Jag kan då uttrycka mina känslor utan att behöva gömma mig för föräldrar, lärare eller vänner. Jag kan skära mig, spy eller bara, gråta och lyssna på min favvospellista fullspäckad med Bon Iver, Birdy, Daughter, AURORA och andra tunga, akustiska låtar med mycket bas. Monotont ofta. Typ låtar man hör innan man dör. Det tycker jag om.

Men detta kan nog inte mina närstående/vänner/lärare förstå. Alla vet att jag är ätstörd och har ångest. Men att det är såhär mycket av allt vet typ ingen. För jag ler ju när ja är med folk. Då kan man inte må dåligt. Nä. Just det.

Nu ska jag ännu en gång lägga mig och sova. Blir nog lite AURORA innan jag somnar. Godnatt.


xx mig


Likes

Comments

Ja. Här ligger jag. I sängen. Jag har precis skapat en blogg i syfte att få skriva av mig när det behövs. Och det kommer behövas. Alla tankar jag har dagligen i mitt lilla huvud. Alla dessa tankar som tar upp mitt liv (?!) Men hur ska jag göra då? Jag kan faktiskt inte sluta tänka. Känslomänniska och tänkare. Det är jag det. Och, jag vet. Jag avskyr också när människor sätter stämplar på sig själv. Själv bestämmer sitt fack man ska delas in i. Men, det är sant. Det här med att jag är en människa som känner mycket. Och eftersom att jag inte tror att någon riktigt kommer läsa den här bloggen kan jag skriva så utan att bli dumförklarad.

Anonym är den också. Bloggen alltså. Har till och med en siluett som "profilbild". Ingen kommer någonsin (om någon ens hittar hit) få reda på vem som sitter bakom datorskärmen. Bakom tangentbordet. Vem som sitter bakom tankarna och känslorna. Men det är väl bra det. Annars skulle väl människor få en hjärtattack och stroke samtidigt. Eftersom att jag inte alltid agerar utifrån hur jag mår. Att jag oftast har den där masken på mig. Den där masken som gör mig populär och snygg. Odödlig och någon som folk respekterar till 100%. Okej, inte riktigt 100% kanske. Det är faktiskt folk som inte tycker om mig och som inte visar någon respekt what so ever. Men det kan vi ta i ett annat inlägg. Ville mest ha något kort att skriva nu när jag faktiskt startat det här. Vad det nu är. Blogg, dagbok, brev till en äldre version av mig själv. Ord.

Nu hade jag tänkt att borsta tänderna och snart lägga mig. De första skoldagarna efter sommarlovet har verkligen tagit kol på mig. Vi ses!


xx mig

Likes

Comments