Känns lite lustigt att jag försvinner från bloggen och sen nästan 1år senare, så kommer jag tillbaka och tyvärr med ett "deppigt" inlägg...

Men ni som t.ex har mig på facebook, känner mig personligen, eller följer mig på andra medier, VET att jag mått bra sedan Februari. Jag har inte behövt åka in till psykakuten någonting sedan dess och har hellre inte varit inlagd. Mitt liv har rullat på och jag började återigen få en gnista och hopp om framtiden.

Men lika fort som när man vänder på ett mynt, eller råkar hoppa för många sidor framåt i en bok, så vände det. Jag hann inte riktigt med, för allting kom på samma gång. Precis när jag började ta tag i mitt liv på riktigt, började plugga och försöka lösa allt annat så gott jag kunde, så kom det massvis med motgångar som slog ner mig på knä.
Jag var jätte peppad till att börja plugga och bilda en framtid, men mitt i allt det roliga, så hände det saker som gjorde att allting bara rasade på en gång.
Skolan gick från att vara någonting roligt, till att bli något som ger mig ångest varenda gång jag hör alarmet på morgonen. För jag VET att skolan är anledningen till varför jag måste vakna.
Men nu har det gått så långt att inte ens mina alarm på morgonen kan väcka mig. Det är inte så att jag halvt i sömnen råkar stänga av alarmen och somnar om, utan jag HÖR INTE när dom ringer.
Jag har provat byta signal varenda natt, men inte ens om någon ringer mig när jag sover, så vaknar jag fortfarande inte. Jag har aldrig varit en person som tidigare sovit så pass tungt att jag inte vaknat, men nu är kroppen så pass utmattad att inget verkar kunna väcka mig längre... Nu har jag nästintill gett upp.
Jag har missat flera lektioner och eftersom att min lärare inte heller visar nått intresse i att vara engagerad i mig, så har jag automatiskt slutat engagera mig jag också. Trots att jag mejlar min lärare om uppgifter jag kan komplettera med hemifrån när jag missar lektioner, så står jag där utan svar och ger istället upp. Jag har de senaste två gångerna inte ens sjukanmält mig till skolan när jag inte dykt upp. Jag vet att det är dumt, men jag är i någon sorts fas där jag inte längre bryr mig om någonting längre.
Jag vill så mycket med mitt liv och jag försöker verkligen, men just nu finns inte orken till att försöka mer och det gör mig så innerligt ledsen. Jag är trött på att vara en besvikelse för allt och alla och jag vill inte behöva bli sedd så igen...

Jag har sökt hjälp hos psykiatrin flera gånger nu och 2 av 3 gånger så har psykiatrin hintat mig om att "jag inte har rätt" att ha dessa mörka tankar jag har just nu i min situation, eller så tycker dem att jag allmänt överdriver, som om min livssituation är "så simpel och enkel". Jag blir väldigt arg av såna besked såklart, men samtidigt så blir jag ju också fundersam och börjar undra om det faktiskt är så att jag överdriver eller hittar på?
Men jag ser ingen anledning till varför jag skulle VILJA må dåligt igen och gå tillbaka till ett liv i misär, när jag i över 6 månader varit stabil och mått bra?
Det finns liksom ingen anledning!
Jag försöker konstant att le igenom all smärta och dölja allting med ett "jag mår bra". Har tidigare ockuperat mina dagar med uppgifter för att inte få en enda sekund över att kunna tänka eller känna efter hur jag mår.
Såklart funkade inte det i längden och jag kraschade väldigt snabbt. Tänkte efter det att jag bara ska lägga fokusen på skolan, men min ork är nu slut och jag kan knappt fokusera tillräckligt på att ens andas...
Jag måste för tillfället leta nytt boende av olika anledningar och jag har till december på mig att hitta något nytt. Bara det i sig är väldigt stressande och är en stor påfrestning för mig. Så jag har nästintill bestämt att imorgon går jag till SYV på skolan, förklarar min situation och kanske hoppar jag av skolan nu och tar tag i det när jag hittat ett boende igen.

Vi får se.. har inte riktigt bestämt mig än, fastän att jag går runt och tänker hela tiden (nu när jag gett mig tid att göra det).

Det är helt okej att bli besviken på mig pga mina val nu, men samtidigt måste jag tänka på mitt eget bästa. Jag ska lösa allt först innan jag kan hoppa tillbaka på banan igen!

/ TJ.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej mina vänner...
Som ni kanske läst så är jag inlagd på psyk igen...
Jag ska berätta varför, så gott jag kan...

Jag tog en överdos igen. Ingen allvarlig överhuvudtaget. Tog 30 tabletter antibiotika i hopp om att somna in på något sätt, men fick sen reda på att det enda som skulle hända va att jag skulle få diarré, vilket också hänt. Har nu varit på PAVA i snart 1 dygn. Skulle få stanna tills imorgon för ny bedömning...

Anledningen till varför jag gjorde överdosen är många.
1. Jag orkade inte mer. Trots att jag har allt jag vill ha, så blev allt för mycket just nu.
Jag får ofta frågan "men är du inte lycklig med Farida?"
Svaret är: Jo, det är jag. Jag är lyckligare än lyckligast som har henne. Men ibland glömmer jag bort vad jag faktiskt har, när jag mår sådär. Varenda gång jag skadat mig själv, så kan jag inte finna ord eller handlingar som ska kunna läka de sår jag åstadkommit hos henne...

2. Jag börjar bli uppvarvad igen. Så jag är alltså uppvarvad (manisk) och depressiv samtidigt. Vilket verkligen stressar sönder min kropp i tusen bitar. Det är tusen tankar och idéer som flyger och jag vill göra ALLT på samma gång, men jag är ingen jävla bläckfisk... "Försök göra en sak i taget", det är inte lätt. Man vill göra allt på samma gång och när man inte kan det, så blir det kaos i huvudet...

Det finns fler anledningar som jag inte vill skriva här...

Men anledningen till varför jag skriver detta inlägg är för att jag känner mig totalt jävla jobbig... Det har varit jobbigt de senaste veckorna och det har bara gått utför... Jag ska sluta skriva statusar på fb om hur jag mår nu, för jag känner att folk tycker att jag är jobbig som mår såhär. Inte för att jag direkt kan hjälpa mitt mående, men någonstans så tror jag fortfarande gott om alla, men får motsatsen när jag väl skriver någonting... Inte av alla, men det finns de som klagat och jag klarar inte av att läsa sånt just nu. Så jag ska helt enkelt bara hålla käften.

Ni som finns där, jag är evigt tacksam. Men jag kommer ta mitt avstånd just nu.. För jag orkar inte prata, orkar inte belasta folk mer... Jag får bära allt det här själv helt enkelt.

Förlåt för att jag är en börda...

/ TJ.

Likes

Comments

Hej vänner...
Som ni kanske har märkt så har jag inte mått så bra på den senaste tiden.
Jag ska förklara varför...
Min bostadssituation gör det väldigt svårt för mig att koppla av. Jag behöver verkligen flytta hemifrån snart.
Jag tänker inte gå in på detaljer om vad som händer och sker hemma hos mig, men det är iallafall kaos. Det är mycket konflikter och bråk. Det stressar mig och tär på mig och min självkänsla.

Den senaste tiden så har jag börjat känna mig totalt värdelös. Jag har verkligen NOLL självkänsla.
Misstro mig inte, jag älskar min praktik. Jag har världens bästa chef och så. Men det känns som ett tvång att gå dit... Att gå upp ur sängen på morgonen är en jävla kamp...
Min livsgnista har totalt försvunnit... Ingenting är längre lika kul som det var förut. När jag skrattar så kommer det inte från hjärtat... Ingenting är som förut... Allt är annorlunda nu.
Det känns som om någon öppnat upp mig och stulit min själv. Att jag bara är ett tomt skal och kvar är all smärta som jag måste genomlida varenda jävla dag.

Jag känner mig så hopplös och värdelös... Jag försöker bara leva mitt liv som en normal människa, men min sjukdom har blivit som ett handikapp, även fast jag inte vill att det ska vara så. Jag kan inte jobba, inte ens praktisera... Finner ingen motivation, finner ingen glädje eller någonting... Jag kanske ska börja inse att jag ÄR SJUK. Att jag kanske alltid kommer att vara det... För jag har varit sjuk så pass länge att jag nu känner att allt är hopplöst. Självklart har jag haft bra perioder i mitt liv också, men jag faller så ofta...

Jag var på vårdcentralen tidigare och bad om sjukskrivning, eftersom att psykiatrimottagningen är stängd. Läkaren sjukskrev mig en vecka, påstod att jag fortfarande hade kämparglöd medan jag satt och grät framför honom. Sa att jag hade självmordsproblematik, men ÄNDÅ så sa han att jag kämpar. Bitch please jag har gett upp för länge sedan!
Självklart kämpar jag så gott jag kan, men det är fanimej inte mycket jag kämpar, för jag ORKAR INTE. Hatar när folk påstår saker om mig som inte ens är sant! Vad vet han om mig egentligen? Inte ett skit! Han känner inte ens mig!

Jaja, jag är sjukskriven en vecka nu iallafall. Ska försöka få kontakt med Bålsta psykiatrimottagning. Försöka andas så gott det går. Försöka hålla mig ifrån dumheter, men det är svårt...

Vem vet? Kanske behöver jag åka in igen, men jag orkar inte sitta där för att sen bli hemskickad. Och OM jag inte blir det, så orkar jag inte vara där... Orkar inte känna mig inlåst mer, men samtidigt är allt bättre än hemma...


/ TJ.

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde säga att jag slutat.
Jag önskar att jag kunde känna glädje ATT jag slutat...
Men innerst inne kanske jag inte har det?
Jag kanske aldrig slutade skära mig själv?
Jag har inte rört ett rakblad på över ett år nu.
Men jag minns ändå känslan, jag minns beroendet och jag minns abstinensen.
Jag minns allting.
Men mest av allt minns jag smärtan.
Det är den jag frenetiskt saknar ikväll. Smärtan...
För första gången på över ett år, så har jag abstinens.
Jag vill känna stinget när rakbladet särar på huden.
Jag vill se blodet rinna över hela armen, skriva "hjälp mig" på väggen. Jag vill göra så sjuka saker. Jag vill göra något fruktansvärt.
Jag vill skära mig själv igen.

Likes

Comments

​Det är aldrig lätt att vara trans. Inte någonsin. Det har jag fått lära mig.

Inte nog med att du ska stå ut med dysforin (om du har dysfori), du måste alltid vara så otroligt stark.

När jag började min resa som trans, som är nu lite över ett år sedan. Så trodde jag att allting skulle mirakulöst lösa sig för mig. Jag tänkte att "Ja, nu får jag börja utredningen! Nu kommer alla mina problem lösas!". Men riktigt så var det inte. Utredningen fick mig att gräva i mig själv på ett djupare plan. Jag blir slutkörd efter varje möte. Även om det samtidigt ger mig mer än vad jag någonsin trott och hoppats på. Plötsligt vet jag nästintill vem jag är. Plötsligt känner jag mig själv mer än vad jag trodde var möjligt. Plötsligt har jag byggt upp en bild på hur jag är och vem jag är. Allt detta, tack vare utredningen. Plötsligt kan jag gå tillbaka i tiden och inse vad jag gjort för fel, vad jag gjort rätt och vad jag kan ändra på i framtiden. Jag har skapat mig en egen självbild. Allt från hur jag fungerar, till sex, till känslor och tankar. Plötsligt öppnade jag en dörr jag inte trodde fanns.

Men någonting jag också fått lära mig, är att ingenting kommer att bli så som jag hoppats.
I början var jag väldigt girig, trodde att utredningen skulle lösa alla mina problem, trodde att testosteron skulle lösa min livssituation. Trodde att förändringarna på testosteron skulle komma lika snabbt som blixten slår ner. Trodde att jag på något sätt kunde förutspå hur allting skulle bli.
Men jag har fått lära mig att det inte är så.
Testosteron kommer inte lösa mina problem. Det kommer istället att bli en förändring för mig som jag kanske inte är fullt förberedd på. Något jag inte kan backa tillbaka ifrån. Något jag måste tänka igenom tusen gånger innan de sätter första sprutan i mig. Jag måste tänka, att förändringarna kan skrämma mig. Att jag kanske förändras på ett helt annat sätt, än vad jag trodde från början.
Jag kanske inte alls blir snyggare av att gå på testo, jag kanske inte alls blir nöjd med min röst. Jag kanske inte alls kommer att gilla skäggväxt. Jag kanske inte alls kommer att tycka det är kul att (kanske) få komplikationer av det. Men ännu en gång, så måste jag vara stark. Jag måste ta allt med en nypa salt. Jag måste acceptera och respektera de förändringar som kommer att ske och att jag kanske inte får alla förändringar som alla andra har fått.
Jag kanske inte alls får en galant röst efter bara några veckor. Jag kanske inte alls växer någon centimeter, för brosket på mig kanske inte växer.
Jag kanske sitter där sen och blir missnöjd för att jag börjar tappa håret på huvudet.
Jag kanske sitter där sen och blir chockad över all ny hårväxt som kommer att ske på alla olika ställen. Jag tycker ju inte om hår så mycket och vem vet... Jag kanske blir jätte hårig?
Bara DÄR måste jag vara accepterande, bara där måste jag respektera min kropp. För min kropp gör bara sitt jobb. Min kropp gör det som den tror är bäst för mig.

Har jag någonsin sagt att jag älskar min kropp?
Tro det eller ej. Men det gör jag. Jag älskar min kropp, trots att jag har bröst och en snippa.
För min kropp är en mans kropp, oavsett vad andra säger och oavsett hur den ser ut.
Jag råkar bara vara född med fel genitalier. Och det är inget fel i det egentligen. Det bara blev så och det måste jag acceptera. MEN jag kan ändra på det och det är de som är så ofantligt bra i dagens samhälle. Jag kan ändra min kropp, så den blir till det jag innerst inne vet att den är. Jag kan korrigera min kropp, till att bli vad den egentligen är. Och det är fantastiskt.

Det är inte alltid lätt att älska sin kropp, det tog mig ett år att göra det.
Jag har insett att min kropp kommer alltid att göra det som är bäst för mig.
Den kommer att läka mig när jag gör mig illa, den kommer att göra allt för att jag ska överleva. Min kropp kommer att kämpa för mig till mitt sista andetag. Så varför ska inte jag också kämpa för den? Varför ska jag inte älska min kropp, när den älskar mig oändligt mycket?
Jag insåg det här, när jag låg på sjukhusbädden efter en överdos. Jag insåg när jag låg där med skadad lever, att jag inte kan göra såhär mot min kropp mer. För den älskar mig och det är dags att jag också börjar älska den tillbaka.
Ja, den kanske råkade ge mig bröst. Ja, den kanske råkade ge mig en snippa. Men den gjorde bara det som den trodde var bäst för mig, från början. Det är inte kroppens fel att det gick snett från födseln. Att jag föddes med fel genitalier. Det är ingens fel. Det bara blev så, men jag kan fortfarande korrigera det och min kropp kommer vara med mig hela vägen på min resa. Min kropp kommer att finnas där för mig till 100%. Den kommer att läka mina sår efter operationer och den kommer att förändra mig med hormoner. Jag och min kropp kommer att gå hand i hand genom hela min resa - i resten av mitt liv.
Just därför, mina vänner, älskar jag min kropp. Jag älskar min kropp för vad den är, oavsett vad andra säger, oavsett om jag avskyr att jag blivit överviktig, oavsett hur den är. Jag älskar den, unconditionally!

Om jag genomgår operationer, så måste jag även där vara så ofantligt stark.
Jag vill verkligen genomgå masektomi (ta bort brösten). Men vad jag inte förväntade mig är att jag skulle behöva vara så himla stark. För det första måste jag hitta styrkan att gå ner 12kg, för det andra måste jag vara stark - för att ingenting kommer att bli så som jag hoppats på. Resultaten kommer inte att vara vad jag tänkt mig. ALLT kan gå käpprätt åt helvete med mina förhoppningar. Jag kan få så mycket komplikationer efter operationen. Kanske till och med få mina drömmar krossade. Men det är okej, för det kommer att vara värt det. Samma med testo, det kommer att vara en stor process, men det kommer att vara värt det.
Kommer jag sakna mina bröst när de är borta? Svar: ja. Dom har varit med mig hela livet, samtidigt som de har varit en anledning till att jag nästan tagit död på mig själv. Dom är en del av mig och sen plötsligt ska de bort. Klart som fan det kommer att vara en process i sig. Det kommer bli jobbigt och svårt, men det kommer att vara värt det.

Vart jag ville komma med hela det här tusenåriga inlägget, är oklart. Jag ville mest bara spotta ur mig mina känslor. Men en sak är viktig: var stark och du är starkare än du tror. Börja aldrig tvivla på dig själv och din kropp. För din kropp älskar dig! Tvivla aldrig på dig själv, för du är starkare än dysforin, du är starkare än alla komplikationer, du är starkare än alla motgångar. För motgångar kommer alltid att komma när man är trans. Även som cis-person också. Motgångar är en naturlig del av livet. Det handlar om att acceptera motgångarna, för att sedan kunna bekämpa dem. Är man inte accepterande, kommer man aldrig bli fri sina problem. Man måste acceptera det som är, för att sedan kunna bli fri. Lättare sagt än gjort, men det är vad jag fått lära mig - av mig själv. Acceptera, kämpa, ge aldrig upp.

En sak till: hela min självbild kommer att förändras genom min resa. Den kanske till och med kommer att krossas. Men jag kommer att klara mig igenom det. Jag kommer att hitta mig själv igen, så som jag hittade mig själv i dagens läge. Och allting kommer att vara värt det. För att jag ska få bli, den jag egentligen är.


Bye for now!

/TJ

Likes

Comments

Tänkte köra en liten update... Har inte skrivit sedan jag blev värre i förra inlägget...
Jag mår bättre, nästintill bra. Rösterna är lägre, nästan avlägsna, som från ett annat rum.
Jag har fått börja på en medicin som heter Risperdal, den fungerar klockrent.
Så nu går jag på Abilify 20mg och Risperdal 1mg till natten och 0,5mg på morgonen.
Hoppas bara min dosett hinner ändras tills jag kommer hem... Annars blir det kaos... Kan inte gå utan Risperdal hur länge som helst. Då är jag rädd att det kommer komma tillbaka...

I början hade jag ofantligt mycket biverkningar av Risperdal. Jag hade hög puls som låg omkring 132/min. Blodtryck okej. Var även dåsig och det förstörde min kreativitet.
Vaknade varje kvart och trodde att jag skulle kräkas, vilket jag inte gjorde, men det var nära flera gånger. Det blev bara en stor jävla panikångestattack av allting.

Vi försökte höja Risperdal till 1,5mg till natten, men då blev min puls för hög igen. Så den dosen jag har nu, är perfekt.

Ska på permission idag tills på måndag, då jag kommer tillbaka och skrivs ut. Känns bra faktiskt. Jag vill ju inte vara inlagd här när jag mår bra. Har velat åka hem redan igår, men behövde hjälp med alla sakerna som jag släpat hit. Tur att min pappa finns, så han ska hämta mig idag vid 12-13 tiden och så tömmer vi hela rummet så det blir tomt. Så jag är verkligen redo för utskrivning! Hoppas bara på att min permission kommer att gå bra! Är orolig för att det inte skulle göra det... Men det ska nog gå bra tror jag.

Längtar tills jag får träffa min älskling igen, hon kommer hem på söndag! Sen på söndag åker jag fram och tillbaka för utskrivningens skull.

Gotta go now.

Bye for now!

/TJ

Likes

Comments

​Idag är det en sådär jobbig jävla dag.
Rösterna är värre än någonsin, fastän att jag går på mediciner för det...
Dom tror att zyprexa ska hjälpa, men det har inte gjort det hittills...
"Ge det några dagar, så ska du se att det hjälper"
Mm... Man tror ju på det också...​​​​​

Vill bara lägga mig under täcket och försvinna...
Orkar inte ha det såhär, inte igen...
Varför just jag?

Fick iallafall träffa min älskling igår. Saknar henne redan...

Bye for now.

/TJ​

Likes

Comments

​Hej mina vänner...
Kanske är rätt så dåliga nyheter. Men som ni märkt på FB, så ligger jag på psyk i Uppsala.

Det hände för ett par dagar sedan att mina röster som jag hade för 2-3 år sedan, har kommit tillbaka helt enkelt. Dom säger så dumma saker till mig, att jag blir rädd och tappar tilliten till mig själv. Dom vill att jag ska skada andra och mig själv... Men jag ska berätta allt i detalj..,

Dag 1: Jag började smått höra rösterna, som om de var i ett annat rum. "Sa du något?" kunde jag ofta fråga, men svaret var alltid "nej" och då tänkte jag att jag bara inbillade mig.

Dag 2: Rösterna började komma närmre, men fortfarande valde jag att förneka det. 

Dag 3: Rösterna blev olidliga. Sade åt mig att skada mina nära och kära och även mig själv.

Dag 4: Rösterna blev ännu värre. Kunde inte ens lyssna på musik. Åkte från Salem till Stockholm C för att byta tåg. Fick panik och ringde larmcentralen. Dom bad mig lämna perrongen och skickade mig i en taxi till st Görans psykakut,
Läkaren ville först skicka hem mig, men blev alldeles för självmordsbenägen efter ett tag och fick stanna över natten.

Dag 5: Träffade en läkare som var så ofantligt otrevlig. Jag har träffat henne förut och jag tror seriöst att hon hatar mig. Hon påstod att inget var fel på mig, bara för att jag inte gått runt och pratat för mig själv eller betett mig konstigt. Vad vet hon, liksom? Fuck off.
Hon skrev iallafall ut mig till absolut ingenting. Hon ansåg att eftersom jag kunde ta mig dit själv, så kunde jag ta mig till Uppsala själv också. FASTÄN att jag mådde VÄRRE än dagen innan.
Ringde återigen larmcentralen och berättade situationen. Varpå att jag återigen fick komma till akuten. Fick då träffa en annan läkare som med ett undantag skickade mig till Uppsala i en taxi. Väl där fick jag komma in till PAVA, som är akutens avdelning. Hade panik, pratade för mig själv och kunde knappt hålla en konversation med läkaren innan. Bytte samtalsämne mitt i allt och svor, så jag lovar att hennes öron skulle falla av.

Dag 6: Blev ännu värre idag. Fick komma till avdelning idag. Egentligen ligger jag inte på en avdelning som är för min problematik, men det känns skönare att vara på en avdelning där jag känner mig trygg och har varit förut, än att komma till psykosavdelningen där andra mår ännu sämre än vad jag gör.
Pratar fortfarande med mig själv och har tagit mig två timmar att skriva det här inlägget. Bara för att jag så gärna vill skriva vad de säger i mitt öra. Men det tänker jag inte göra, för det är inte snälla saker de säger till mig direkt...

Om man bortser från allt det här så saknar jag min Farida... Så otroligt mycket, men samtidigt vill jag inte att något ska hända henne... Så jag är nojig ifall dom släpper hem mig imorgon... Men imorgon ska iallafall mediciner sättas in och sen får vi se vad som händer... Kanske får jag stanna, kanske inte.

Bye for now!

/TJ

Likes

Comments

Hejhopp! Igår fick jag brevet hem i brevlådan, TVÅ DAGAR SENARE! Gick oerhört fort! Men det gick igenom iallafall! Jag är så lycklig!

Vill även tacka Platin för att hon länkade min blogg! Du kan läsa hennes blogg på http://platins.se

Här kommer en bild på namnbeviset!

Likes

Comments

Halloj friends!
Idag har jag haft en extremt händelserik dag.
Först träffade jag Johanna, som dessutom är grym på att minnas mitt nya namn. Hon kallar mig TJ hela tiden! Så skönt att höra namnet! Allt känns så rätt med det namnet!

Efter det var jag med min kontaktperson och åt middag och nu sitter jag hemma hos Veronica och dricker öl och cola. Vi sitter och lyssnar på musik och sjunger med.

Inte så intressant inlägg kanske, men ibland måste man dela med sig av sin glädje! :)

Jag har även en surprise: JAG HAR SKICKAT IN NAMNANSÖKAN NU!!! :D
Känns så skönt att ha fått det gjort! Vill tacka Malin som lånade mig pengar till det! Du är underbar vännen!

Och ni som är emot mitt namnbyte: ni kan ta er nånstans!

Bye for now!
/ T.J

Likes

Comments