View tracker

Överallt syns det artiklar, inlägg och annonser om cancerforskning eller olika sätt att stödja cancerfonden på och hela tiden kommer det framsteg i forskningen om cancer.

För några veckor sedan, läste jag det här inlägget http://moacvs.blogg.se/2015/july/vi-maste-vaga-tala-om-psykisk-ohalsa.html som handlar om psykisk ohälsa där en tjej berättar om att hennes pappa tagit sitt liv pga att han var deprimerad. Ända sedan jag läste det inlägget har jag börjat tänka på psykisk ohälsa som något mycket större än att man ''bara'' mår dåligt, skadar sig, gråter, är omringad av tankar och frågor utan svar, känner sig otillräcklig, får ångestattacker som avlöser den ena värre än den andra, gråter ännu mer, gör sig själv till ett vapen, intalar folk att man mår bra och feakar leenden osv, ja listan kan göras lång. I inlägget står det i sista stycket ''hade vården kunna göra något annorlunda?'' och jag håller med henne när hon svarar ja på sin egen fråga.

Varför syns det aldrig artiklar, inlägg och annonser om psykisk ohälsa? För efter att jag har läst det här inlägget så har jag fått det klart för mig att psykisk ohälsa, låt oss fortsätta ta depressioner som exempel, kan vara minst lika dödligt som cancer. Psykisk ohälsa är faktiskt också en sjukdom, att vara deprimerad är en sjukdom som kan gå för långt om inte rätt hjälp fås. Av egna erfarenheter vet jag att det kan vara jävligt svårt att inse det där, att man kan behöva professionell hjälp. Att få det inbankat i huvudet av människor runt om är en sak, men att inse det själv är en annan. Det är sjukt svårt att inse att jag behöver ta tag i mitt liv för att varje minut som går så stupar det utför, ibland i samma stup och ibland i nya, och det är när det kommer nya som det blir extra jobbigt, det är då ångest- och panikångestattackerna kommer, för att det blir för många stup på en och samma gång. Varför det är så svårt att inse att jag behöver hjälp tror jag kan vara för att i vissa stunder, ibland en hel dag och har jag tur i flera dagar i sträck, så mår jag snäppet bättre än botten, ytan känns lite närmare och jag intalar mig själv att jag kan stå på egna ben, jag kan klara det här själv. Problemet är bara att det där varar aldrig tillräckligt länge, pang bom så puttar någon eller något mig ur balans. För att tillägga behöver det inte vara något stort som får mig ur obalans, oftast är det faktiskt så att saker som i vanliga fall inte skulle varit någon big deal kan göra att det känns som livet går under. Till exempel att en kompis inte kan ses på kort varsel kan få mig att börja störtgrina, som ett barn som blir av med sin leksak. Sanningen är att jag känner mig ofta som ett barn, inte bara för att jag kan börja gråta som ett, även för att jag ofta känner mig lika svag och ynklig som en bebis.

För att svara på motsatsen till vad som tas upp i inlägget, då menar jag delen med anhöriga till de som tar sitt liv som alla frågar sig själva om de kunde gjort något annorlunda för att hindra det. Eftersom jag i det här fallet inte är den anhöriga utan mer åt det självmordsbenägna hållet antar jag att jag inte bara svarar för mig själv nu. Å andra sidan, för att tillägga, så är det här ännu en sak som jag själv inte kan inse, att jag är självmordsbenägen alltså, för det är något som folk har gjort klart för mig. Ja, jag vet att delar av tankarna och planer jag har är självmordstankar, men efter såhär lång tid har det blivit nästan som normala tankar för mig, vilket är anledningen att jag inte vill acceptera att risken finns där samtidigt som jag någonstans vet det så väl... I alla fall, för att återgå till att svara på frågan om anhöriga kunde gjort något annorlunda så är svaret nej för kärlek botar psykisk ohälsa lika lite som det botar cancer, precis som det skrivs i inlägget. Visst i vissa stunder känner man sig älskad och behövd, men det är i så många fler stunder som man känner sig oälskad, otillräcklig och ensam. Det är sådär som mina känslor håller på i alla fall. I längden hjälper det inte hur mycket jag betyder för någon här, för jag kan ändå inte förstå det. Varför undrar ni då? Jo för jag hatar ju mig själv för så många saker och tänker samtidigt att det föds och dör människor varje dag och jag är bara en i mängden, vilket betyder att världen skulle se likadan ut även fast jag befinner mig på andra sidan himmelen. Samtidigt som jag aldrig skulle klara av om en av mina nära vänner skulle gå till andra sidan, oavsett på vilket sätt, så skulle jag aldrig klara av det när jag redan är svag av mig själv. Kanske säger jag emot mig själv när jag säger så, men som sagt, så kan jag större delen av tiden inte förstå att någon skulle tänka så om mig ifall jag tog min sista promenad. Jag vet att det är svårt att förstå, eftersom eran motsats har varit svår att förstå för mig och det är mycket kvar att förstå sig på.

Det finns en sak som gör allt det här så mycket svårare. Dubbelmoralen jag känner till i princip allting gör allt så mycket svårare. Oavsett om det är tankar under en ångestattack eller tankar under en dag då jag mår så nära bra jag kan komma. Jag fullkomligt hatar dubbelmoral och klagar alltid på andra folk som utför något med spår av dubbelmoral, men ändå kan jag inte undgå den själv, vilket jag hatar ännu mer! Det tillfället när dubbelmoralen utspelar sig allra starkast, för mig, är under självmordstankarna, eller kanske borde jag säga självmordsplanerna? För det är faktiskt inga tankar längre, det är planer. Varje gång som jag radar upp det steg för steg i mitt huvud så puttas det alltid in tankar om saker jag vill vara med om på den här sidan av himmelen, ett exempel är studenten. Så i skrivande stund kan jag säga att jag är rädd för att det ska komma en dag då jag avslutar allt, men i en tänkande stund är det snarare tvärtom, jag är rädd för att vara kvar här och behöva gå igenom fler dippar.

För att tillägga ännu en sak så har ju faktiskt kärlek från personer runt om mig hållit mig kvar hittills, men ''bara'' hållit mig kvar. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ta mig ur det här, jag vet inte ens om det går att göra det, men ibland kan jag i alla fall tro på dem som säger att det går. Kommer det räcka att ''bara'' få någon att prata med eller behövs det mer? Kommer jag ens våga ta tag i mig själv och se till att få samtalstid? Är jag ens deprimerad? Är det en så illa som det känns ibland? Får alla sånna här ångestattacker? Så, nu började det rulla också, frågor som kastas ut i luften utan några svar...

Det sista jag vill tillägga är att jag tycker verkligen att det är bra med så mycket framsteg och stödjande fonder till cancern, det gör jag, men snälla glöm inte oss som har problem med det psykiska. Hur många gånger har folk inte blivit tagna på allvar? Snälla öppna ögonen för oss också. För skillnaden på oss och cancersjuka är att vi skriker utan att någon hör vårat rop på hjälp, vi hoppas på att någon ska se och lägga märket till oss och undrar samtidigt varför ingen gör det. Vi kan prata högt om cancer, men vet ni hur svårt det är att prata om psykiskt mående? Ja, antagligen borde ni veta, eftersom att nästan ingen gör det och vet ni varför? För vi är rädda att bli missförstådda, dömda och inte tagna på allvar, det är i alla fall jag, och tillslut blir vi lika dödsdömda som alla med cancer.

I skrivande stund är jag rädd, men jag vet att rädslan kommer gå över till ett lugn, för jag vet vad som väntar mig.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet redan att jag inte uppfyller dina krav eller önskningar, jag vet att jag är nära inpå den sämsta personen att ha som del i sin familj och jag vet att jag aldrig är tillräckligt för någon eller något. Jag vet allt det där, så snälla påminn mig inte. För om du nu, konstigt nog, vill att jag ska må bättre, varför trycker du ner mig varje dag då?? Fattar du inte hur ditt tjat om samma sak om och om igen faktiskt går in i mig och vrider om, får tårar att tränga på, magen att vrida sig, självkänslan att sänkas ännu mer och ett enda ord "not good enough" att lysa framför mina ögon. Fattar inte du det? Nej verkar ju inte så. För jag tror att du ser hur jag hela tiden skriker på hjälp, men du gör inte det. Jag kan inte heller komma med några bra argument tillbaka, dels för att jag inte är sån, men framförallt för att jag vet att det egentligen är sant. Men det gör så jävla ont att få det upptryckt i ansiktet, minst en gång varje dag, av dig av alla människor. Det är du som gör det av alla. Det är du som trycker ner mig när jag är påväg upp. För jag är sån, jag vänder allt till det negativa mot mig själv och framförallt det som redan är negativt, fattar du hur svårt jag gör det för mig själv i dom lägena? Nä uppenbarligen inte.

Likes

Comments

View tracker

Ångesten över ikväll, över alla kvällar då jag är ensam. Ingen att prata med på telefonen och ingen att prata med i verkligheten. Det ända ja ser är mystories på hur alla umgås och har kul med folk i sommarvärmen. Känner mig så jävla fkn ensam och oälskad även fast jag någonstans vet att det kanske inte stämmer så tränger ångesten in på mig mer och mer. Jag hatar det här, hatar är känna mig så här jävla ensam. Fuck it

Likes

Comments

​Klart att det finns människor somhar det värre, men jag vet bara mina tankar och mina känslor och dom kommer jag aldrig få ur mig helt och hållet. Fast ännu ett försök är väl aldrig fel, även fast jag vet att jag inte kommer lyckas, för det finns alltid något att tlläga.

Jag är ful, jag har ful kropp, jag är sönderskuren, jag har komplex över kortärmade tröjor, min rygg, mina armar,mina bröst, mina fötter och mina ben. Jag känner mig inte hemma i min familj eller bland vissa av mina vänner, jag är inte bra på något och jag räcker inte till för någon. Jag låtsas att jag mår prima i min familj och jag vet inte om mina föräldrar älskar mig. Jag hatar mig själv för jag är borttappad som ett löv i vinden i detta liv och ibland vill jag dra rakbladet över halsen, istället förarmen och benet, och ibland vill jag säga upp kontakten med alla bara för att ha tåget som min ända vän.

Ni som aldrig har skurit er förr,ni kommer aldrig någonsin förstå vilken kraft det är som får en att vilja skära sig om och om igen. Egentligen vill jag bara be er dra åt helvete när ni ber mig att sluta, för jag kan inte, men någonstans vet jag ändå att ni bara menar väl. Så snälla bli inte arg varje gång jag misslyckas, det räcker med att jag själv blir det. Jag känner mig som en missbrukare, skillnaden är bara att det inte är missbruk av alkohol, droger eller liknande. Det är missbruk av ett rakblad, närmare bestämt en pennvässare jag skruvat isär, om det är viktigt att veta. Jag kan inte sluta förens det börjar blöda och knappt då. Jag har ångest inför skolavslutningen för att jag ska ha en blus med korta armar, jag har ångest för att bada i sommar för att mina ärr kommer lysa på ben och armar utan att jag kan dölja dom. Jag kommerinte kunna få en sån där bikinilinje, jag kommer ha bonnebränna för att jag inte vill visa lår och underarmar. Men störst är ångesten för mitt fyra veckors långa sommarjobb då vi måste jobba i T-shirt. Det värsta av allt med att skära sig är att det är jag själv som gör det mot mig själv, det är jag själv som skadar mig, jag själv som säger att jag ska göra det, ingen annan. Men ända känns det som att det är någon annan som säger åt mig att göra det, för rösten, djävulen, i huvudet känns inte som jag,men det är jag.

Förr förstod inte jag heller hur folk kunde vara så dumma att börja skära sig, vad var det för dum grej liksom!? Men nu när jag själv är här så förstår jag verkligen, det blir en beroendeframkallande ventil och ingen ska egentligen behöva utsättas för detta.Jag ska aldrig låta någon i min närhet börja med detta, för det är ett helvete rent ut sagt och hur fan tar man sig urdet!?

”Help I have done it again. I havebeen here many times before. Hurt myself again today and the worst part ist here is no one else to blame.”

Likes

Comments

Att vara på krogen å se så många brudar i kort kort, urringat, loosefit, långklännig, ja allt som är populärt just nu. Och DU tänker jag måste ha den perfekta kroppen som är ideal kroppen just nu är har!...... Allvarligt talat så har ingen den kroppen här på denna krogen! Jag är en tjej som gillar långa smala ben (som ja har). Hyfsat stora bröst (på mig själv å vissa tjejer!)Vilket jag ej har!
(smal midja ).

Men jag känner inget krav på mina vänner å bekanta! Det är klart går någon ut i något som ser väldigt konstigt ut säger jag till.

Men jag ÄLSKAR olika stilar och provar gärna nya grejer.

Grejen är att INGEN verkar vara perfekt! inte på denna krogen iaf. Och även om jag verkar vilja vara 'perfekt' kan jag inte vara det!

Var och en sätter sitt mål och blir perfekt efter det !!!!!! 💔💓💔💓💔💓💓💔

Likes

Comments

Jag hade till och med kommit över det där steget till att våga gå i T-shirt i skolan och offentligt igen, jag vågade träna i T-shirt och tvingade iväg rädslan för att någon skulle fråga. Klart att jag såg hur vissa kollade, men jag tvingade mig själv till att inte bry mig. Undra vad folk tänker om mig? Speciellt folk som inte känner mig så.

Tur att jag vet vad jag själv tänker om mig, jag hatar mig för det här. Hatar att jag inte klarade att stå emot tillräckligt. Hade klarat det i nästan en månad, fyra veckor, 30 dagar nästan och sen kommer det en helvetes dag då natten var värre än vad som varit och fram kommer tankarna, rösten som säger åt mig vad jag ska göra, även fast jag ligger där gråtandes och försöker vinna kriget mot mig själv i huvudet. Men det går inte, varför ska det vara så jävla svårt!? Varför går det inte att må bra? Vad krävs det att jag gör för att slippa fler sånna här perioder? Jag vill inte mer, kan ingen lyssna på mig? Kan ingen stoppa det här? Kan ingen stoppa mig från att förstöra och hata mig själv? Jag vill inte mer, snälla, jag vill inte det här. Vad har jag gjort för att få den här skiten över mig? Kan inte någon berätta det, oavsett vad det är. Jag vill veta varför detta händer för jag vill att det slutar. Jag orkar inte mer. Självmordstankarna snurrar och rakbladet kommer fram med tårarna forsande, snälla hjälp mig, vad fan ska jag göra? Jag vill inte mer.


Likes

Comments

Att ha någonstans att skriva av sig har jag ju alltid tyckt varit skönt. Men när jag sitter såhär och vill av någon anledning, för en gångs skull, skriva ner allt och tänker tillbaka till då det började, så vet jag inte ens när det var. Jag skulle vilja analysera hela mitt liv och ta reda på vad det var som gick fel och när det var. För nu vill jag må bra igen, jag är trött på det här. Men det är ju inte så att det finns ett tillverkningsdatum och ett bäst före datum på känslor och beteende, även om det skulle vara bra, för då skulle man ju veta när allt började och när allt tar slut. Men nu är det inte så, nu vet man ingenting, ibland inte ens hur det ska hanteras, och det är det värsta. Att inte veta någonting.

Ändå skulle man ju kunna säga att allt började för några år sedan när jag låg och grät mig till sömns varenda kväll och mamma och pappa trodde det var utan någon speciell anledning. Men det var bara jag som inte ville säga, jag var rädd och vågade inte säga varför, vilket resulterade till att dom ville skicka mig till en psykolog vilket jag starkt vägrade. Jag skrek och grät ännu mer för att jag inte ville att någon okänd person skulle ''ta sig ann'' mitt liv, jag ville inte att någon som inte visste vem jag var skulle få reda på det här eftersom inte ens mina föräldrar visste allt och det är inte för ens nu, ungefär fem år senare som jag vågat berätta om det för någon annan. Inte varför jag grät mig till sömns, men att jag gjorde det.

Det där med att gråta mig själv till sömns avtog efter x antal månader när jag kom på det där med att somna med musik i öronen, vilket jag gör än idag, för ibland är jag fortfarande rädd för att sova samtidigt som jag vissa dagar inte vill göra något annat. Men ända sedan dom där hemska nätterna började så har jag alltid varit lite rädd, lite osäker och lite ledsen innerst inne, även om jag kan vara överlycklig samtidigt, det är kanske låter konstigt med det är precis så det känns. Fast det är klart det fanns vissa dagar som jag kunde skratta utan att känna av rädsla, osäkerhet eller ledsamhet, det var ganska många av dom dagarna ett tag. Men nu finns det inte alls många av dom, kommer inte ihåg sist gång det var en sån dag. För jag är i det stadiet nu där jag hela tiden ifrågasätter mig själv varför jag ens skrattar och säger till mig själv i vissa stunder att bara lägga av, för jag mår ju dåligt egentligen, jag ska inte skratta även om det i den stunden kan vara så att jag mår bra.

Allt tog fart på allvar i höstas, någon månad efter skolstart med ny skola, ny klass och allt annat var också nytt. Fast riktigt på allvar blev det ju egentligen inte direkt. Redan i somras smög sig lite ångest tankar in på mig, men i slutet av oktober började det ta fart mer på allvar. Jag höll allt inom mig länge, skrev bara av mig i en bok jag har som ingen då visste existerade. Ibland undrar jag om jag väntade för länge med att öppna upp mig för någon, för kanske hade jag mått bra nu om jag vågat öppna mig för hjälp tidigare?

I början vandrade mina tankar ofta iväg till saker som handlade om döden, allt handlade om hur det skulle vara om jag dog eller om den eller den personen dog? Frågor och tankar som brottades i mitt huvud och som jag inte kunde ge mig själv svar på, det var oändliga tankar och ibland gjorde det mig helt matt. Jag blev trött på att tänka men det gick inte att sluta. Efter ett tag började också de dåliga matvanorna. Eller asså inte något extremt så, men jag tränade så fruktansvärt mycket och borde ätit sjukt mycket mat men jag sket nästan alltid i att äta om jag var tvungen att göra maten själv, alltså när det inte gällde lunchen i skolan eller middag på kvällen. Fast middagarna efter träningarna åt jag helst inte mycket av, ibland inget alls. Jag var hungrig men hade absolut ingen matlust och så är det fortfarande.

Fram emot jul sedan blev allt bara värre och värre. Jag hade ingen aning om varför det var så och det kändes som om jag skulle sprängas av alla tankar och känslor. Det hjälpte inte längre att jag bara skrev i min bok så tillslut hittade jag en gnista mod i mig själv och lät min närmsta kompis läsa lite, inte allt, men lite i min bok. Jag vågade så klart inte berätta med ord och framförallt visste jag inte hur jag skulle formulera mig för att göra mig förstådd, därav fick det blev en tyst lässtund, vilket kändes som en evighet för jag var så sjukt nervös. Skulle jag bli tagen på allvar? Eller var det ens så illa som det kändes som? Då, hade jag för det mesta bara skrivit om hur dåligt jag åt, rädslan av att vara på väg att gå in i väggen av all träning och saker runt min släkting som gått bort. Det var kanske inte så illa, men några dagar efter jul tog allt fart. Allting blev värre och tryckte på från ingenstans. Jag kunde gråta hejdlöst med kramp i magen och smärta i bröstet utan att veta varför. Det ända jag visste var att jag grät och att jag inte orkade annat än att ligga i min säng med musik i öronen och stänga ute resten av världen. Det var också då som självmordstankarna började komma. Jag låg ofta, framförallt på kvällen för då var och är det alltid värst, och fantiserade om hur det skulle vara att stå på järnvägsspåret och se tåget komma emot mig eller varför inte hoppa från en bro? Fast framförallt handlade det om tågen. Jag kan inte längre gå förbi en järnväg utan att tänka på det här sättet. Det händer även ibland när jag åker bil att jag börjar fantisera om att öppna dörren och slänga mig ut, fast det kanske är svårt att dö då, man blir nog bara allvarligt skadad. Ibland vandrade tankarna även till att hänga mig. Undra vilket som är smärtfriast? Åter igen många frågor, men inga svar.

Inte nog med självmordstankarna snurrande i huvudet, dom skulle också brottas med ångesttankar och avlösas med att gråta mig till sömns. Efter ett tag började självmordstankarna faktiskt avta lite, men istället började jag med något värre. Det var inte längre bara tankar och tårar det handlade om, nu började det också synas på mina armar. Först försökte jag med rakhyveln varje gång som jag duschade, men det gick inte, så istället gick jag över till att använda mig av köttknivarna i köket framförallt, men en sax kan funka lika bra. Förr undrade jag alltid varför folk skar sig, vad var det för idiotisk sak att göra liksom? Men nu förstår jag vad det innebär. Man vill inte göra det, men det blir som ett missbruk, det är ''krafter'' i en själv som säger åt en att göra det och det lilla som säger emot är nästan aldrig tillräckligt. Alla ber mig att sluta, men det går inte. Jag försöker att hitta en utväg men det är så sjukt svårt, det är det svåraste jag någonsin har försökt att göra.

Tillslut började folk i skolan fråga varför jag hade sår på mina handleder men självklart kom jag med någon dålig bortförklaring, jag ville inte att någon skulle veta så jag började endast använda långärmade tröjor. Efter ett tag berättade jag ända sanningen för samma kompis som från början hade fått reda på hur jag egentligen mådde, jag förklarade hur allt bara blev värre och värre. Att jag inte längre kunde skratta utan att ifrågasätta mig själv, jag berättade om mina självmordstankar och allt det andra. Det var då pratet på psykolog började igen och jag drogs tillbaka till minnet av när jag var mindre, men den här gången visste nog en liten del av mig att det var dags. Av dom tre kompisarna som nu visste om det här så bad alla mig att prata med en psykolog, problemet var bara att jag inte vågade. Jag var rädd, men jag ville ha hjälp, samtidigt som jag ville klara av att stå på egna ben och inte dra ner andra med mina problem. Tillslut gick jag ändå med på att ta det på allvar, eller egentligen var det min kompis som tvingade mig, och det är jag så himla tacksam för idag! För att ha någon att prata med regelbundet hjälper har jag nu insett. Fast det får inte glömmas bort hur otroligt glad jag är över att ha kompisar som jag känner mig trygg att prata med.

Som sagt så har det hjälpt, allt har blivit mycket lättare kan man väl säga. Under dom här månaderna hos psykolog har jag fått nya synvinklar på många olika saker och på ett sätt har allt blivit lättare. Det är framförallt en trygghet i sig. Mina bra dagar är nästan alltid sådär riktigt bra nu, jag kan skratta igen, oftast. Men det sämre är att dom dåliga dagarna är ibland ännu sämre än dom någonsin varit.

Det tog väldigt lång tid innan jag pratade men mina föräldrar om det här, eller lättare sagt så pratade dom med mig. Dom vet långt ifrån allt som tynger mig, för det mesta kan jag ju egentligen inte förklara, knappt förstå det själv. Det är då det är så viktigt och det är så himla skönt och tryggt att ha en kompis som förstår precis utan några ord. Jag har turen att ha två såna kompisar som har min rygg och som klarar av den tung bördan jag kan bli. Två fina personer som inte springer iväg med svansen mellan benen direkt det är något. För att återgå till mina föräldrar så sätter det stopp där, som om det finns en vägg i mellan mig och dom. Jag får hela tiden känslan av att dom inte förstår mig och dom får mig att känna mig otillräcklig för allting. Det kan vara en av anledningarna ibland till mina dippar och sedan är allt igång, igen. Jag tror aldrig att jag kommer sluta ställa mig frågan hur man kommer bort från det här? För jag tror inte det finns något svar. Jag vågar inte tro på att det en dag ska bli bra igen, jag gör faktiskt inte det. Jag kan inte se mig själv gammal, max 20 år men inte mer. För jag menar om det ska vara såhär, vad är då meningen med allt? Vi dör ju allihop ändå, så varför inte avsluta nu? Det är klart att ibland kan tankarna vandra till att ''tänk på allt jag kommer missa'' men det kontras med att ''det jag inte vet, har jag inte ont av''. Jag menar världen skulle ju se precis likadan ut även om inte jag var här, det skulle inte göra någon stor skillnad, människor dör ju varje dag. Men jag antar att den lilla gnistan av drömmar och det som faktiskt betyder något för mig, får mig att fortsätta kämpa i stunder som den här, men gnistan är knapp.


Likes

Comments

Tänk vad mycket man förlorar när man mår dåligt. Man kan förlora små saker som ex ett intresse. Sen förlorar man sig själv. Men det som gör ondast är vännerna man förlorar.

Vänner som finns där till en början, men ju längre tid det går och ju värre allting blir, desto snabbare ser man vilka som är äkta. Man ser vilka som verkligen klarar av att stå upp för en och framförallt vilka man själv kan må bra av mitt upp i allt kaos. Sen ser man vilka som inte kan hantera det och springer iväg med svansen mellan benen. Det är då man frågar sig själv; är det mitt fel? Man känner sig inte tillräckligt nog och bygger upp en rädsla för att samma sak ska hända med dom äkta vännerna. Man går runt och är rädd samtidigt som man tar vara på tiden och hittar en trygghet i den vänskapen. Men sen ska allt detta brottas med andra oändliga tankar och det ska kontras med att försöka att inte göra sig till ett vapen mot sig själv och att hitta tillbaka till den där balansen som en gång byggde upp livet.

Hur klarar man allt? När ens föräldrar, på allt detta, får en att känna sig helt värdelös och otillräcklig. Är det de man är då? Måste ju vara så. HUR tar man sig igenom allt detta på rätt sätt????


Likes

Comments

Det suger att inte kunna ha på sig det man vill, det går inte att gå runt i thisa eller linne, och inte vissa blusar med halvlång arm. Varje gång det är dags att köpa nya kläder måste man tänka på vad för tröjor det är. Eller om man hittar en fin tröja spontant i affären och sedan inser att den har korta armar och tvingas avstå den, det suger. Men värst av allt är att det är mitt eget fel, det är jag som gör såhär mot mig själv, men att sluta med det är det svåraste jag någonsin har försökt att göra. Ibland får jag känslan av att det är ett missbruk jag håller på med, fast det kanske det är? För det är så jävligt svårt att avstå och jag hatar mig själv för det, hatar att inte kunna bestämma över mig själv, är trött på att inte kunna påverka mina egna beslut.


Likes

Comments

Jag har hört många som glidit ifrån vänner eller andra saker, kanske en sport, eller vad som helst när man själv inte mår bra och jag är rädd att det nu händer mig. Fast jag vet ju att det redan har hänt mig, men med det har jag inga problem med, jag tycker bara att det är skönt. Det är bara det att varje dag går jag och tänker på det som håller på att hända just nu, jag håller på att tappa en av dom vännerna som står mig närmast. När allt började stod den här kompisen tätt bredvid mig och jag vet att det inte har ändrats men det känns inte som på samma sätt som förr, avståndet känns längre nu bara. Vi träffas inte och vi pratar inte som förr och jag saknar det så himla mycket. Jag saknar skrattet, dom dåliga skämten och dom konstiga idéerna som alltid gjorde mig så glad.

Ibland blir jag till och med arg, ledsen och irriterad och vill bara skrika för att jag saknar vår tighta vänskap, saknar våra långa samtal om allt mellan himmel och jord, saknar att alltid få dom mest konstiga smsen som bara vi kunde skratta så vi grät åt. Ibland hatar jag att saker förändras, ibland finns det inget värre. Jag saknar min fina vän så otroligt jävla mycket, jag saknar den vänskapen och det bandet vi hade. Eller finns det kvar? Är vi bästa vänner som inte behöver prata eller träffas på veckor och ändå vara lika tighta? Jag hoppas innerligt och önskar det av hela mitt hjärta för det är ju trots allt min bästa vän. Men ibland känner jag mig sviken, inte förstådd och alltid tagen i andra hand. Men samtidigt tänker jag att det är inget jag kan begära, för även fast jag vill få hjälp, stöttning och bli förstådd kanske jag inte går att hantera längre och det är inget jag kan begära av andra, även om det är en kompis. För jag vill ju inte att andra ska dras ner av mitt helvete. Allt jag vill är bara ha vår vänskap som den var förr och jag hoppas att det fortfarande är så, kanske är det jag som blundar och är för mycket uppe i mig själv? Kanske är det jag som är egoistisk, för tung börda och inte tillräckligt nog? Jag vet inte, för jag vet ingenting längre. Jo, just nu vet jag faktiskt en sak. Jag är inte good enough, jag når inte ända fram till någonting längre.


Likes

Comments