Header



Hur beskriver man sin kärlek till någon utan att få det låta förskönat och överdrivet?

Han får mig att må så bra. Jag finner inte ord att beskriva min kärlek till honom. Han vill alltid mitt bästa.

Jag kände mig så vilsen tills jag träffade honom. Trots att vi kanske inte hade den bästa starten på vårat förhållande, då jag var deprimerad m.m så har han visat att han vill inget annat än att leva sitt liv med mig och han går ingenstans.
Han säger alltid att vi klarar allt tillsammans.

Han har varit ett sånt otroligt stöd för mig när det gäller allt i livet, depression och min njursvikt. Hade det inte varit för honom så vill jag inte ens fundera på vart jag hade varit idag.
Jag sa det till honom när vi dejta att det är ingen dans på rosor att vara tillsammans med mig, jag har njursvikt och jag kan troligtvis inte ge honom några barn. Men han stod stadigt kvar vid min sida och han säger att det finns ingen annanstans han vill vara.
Då psyket var som de va i början när vi blev tillsammans så försökte jag både medvetet och omedvetet stöta bort honom, för att dels inte bli sårad. Jag till och med betedde mig illa, men han såg rakt igenom mitt beteende för han visste att jag älskade honom. Han har kämpat för mig sen dag ett.

Jag älskar honom mer än något annat och han ger mig hopp varje dag. Han är mitt allt!

Vi blev tillsammans den 1a december 2016 och den 29e december 2017 förlovade vi oss.

29e december 2017.
Han sa åt mig att när jag kom hem från jobbet så skulle jag göra mig iordning, och sen fick jag åka hem till hans mamma för han skulle fixa en överraskning åt mig. När han var klar skrev han till sin mamma att jag skulle åka hem.
När jag kom hem så hade han tänt massa levande ljus i hela huset, satt på romantisk musik och han hade lagat tre rätters.
När vi kom till desserten så överraskade han mig med en förlovningsring ❤️

Veckan efter så beställde vi även matchande ringar.

Jag blir så glad av att bara titta på honom så de är helt sjukt. Jag kan knappt ens bli arg på honom, typ bara när jag har pms haha. Jag älskar hans blick när han ser på mig 😍

Vad kan man mer önska sig i livet än en karl som man mår så otroligt bra tillsammans med och som man kan vara sig själv med? Finns nog nästan inget som jag inte kan prata med honom om.

Jag älskar honom så mycket att jag känner att detta inlägget blir lite luddigt för de är svårt att beskriva min kärlek till honom ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När jag lämnade Erik hade jag turen att jag kunde sova hos en bra vän ett tag o han hjälpte mig mycket och fanns där för mig så mycket han kunde.
Jag blev väldigt deprimerad och jag bröt ihop hela tiden och jag saknade Erik så himla mycket hela tiden.
Jag var rädd att jag inte visste vem jag var utan honom och hur ska jag klara mig utan honom. Jag hade sån extrem ångest, ”vad fan har jag gjort? Jag har förstört mitt liv”. Jag skulle ju leva mitt liv tillsammans med honom.

Depressionen blev bara värre och värre, och jag stötte bort alla. Jag slutade svara när folk ringde eller skrev.

Jag hade väldigt tur med att hitta en lägenhet, bara någon vecka efter separationen hade jag skrivit kontrakt på en ny lägenhet. Det blev en liten lättnad. Men det stora kvarstod, jag hade inte Erik. Trots att det var mitt beslut att lämna honom så kände jag att det var mitt livs dummaste beslut och jag mådde bara värre.

Även om vi gjorde något försök att börja om, så hade vi nog sårat varandra för mycket för att det riktigt skulle fungera.

Jag började så smått dejta lite, hade skaffat några dejtingappar och det kändes skönt att få lite uppmärksamhet.
Jag dejtade en kille som jag skrev med ett tag, men kände nog inte att vi klaffade riktigt.
En annan kille som jag skrev mycket med var Tommy, han fick mig glad och jag sken upp som en sol varje gång han skrev.
När vi hade skrivit ett tag så bestämde vi oss för att träffas.
Det var lite stelt och så som de kan vara. Vi båda har socialfobi så ni kan ju tänka er att det blir lite awkward med två personer som inte vet vad dom ska säga.
Men det kändes bra iaf och idag lite över ett år senare så bor vi ihop och är förlovade ❤️

Men i alla fall tillbaka till den deprimerade tiden. Erik var svår att släppa och jag saknade honom varje dag.
I början på november 2016 flyttade jag in i min nya lägenhet och det var toppen.
Men tankarna fanns ju där hela tiden,
ERIK.
Inte nog med allt det med Erik så krånglade kroppen o det var blodprover stup i kvarten kändes det som. (Detta med min sjukdom ska jag berätta om en annan gång).

Tiden flöt ändå på, jag skötte mitt jobb. Det var skönt att ha något att göra på dagarna så jag hade lite annat att tänka på.
Jag och Tommy blev tillsammans i december. Men det var fortfarande mycket struligt med Erik, hur mycket jag än försökte så fanns han i mina tankar. Vi skrev en del och utan att gå in på för mycket så kan jag säga att vi sårade varandra så fruktansvärt mycket hela tiden.

(20 februari 2016)
Tillslut blev allt för mycket för mig. Allt med Erik, min sjukdom och det att jag inte kan få barn. Så jag fick bara nog av allt och kände att jag orkar inte mer nu. (Jag hade några månader tidigare börjat självmedicinera med sömntabletter). Jag tog mina sömntabletter tryckte ur en karta till och börja med, svalde dom med ett svep med lite vatten, utan att ens tänka en andra gång.
Vid detta tillfälle så pratade jag med Erik på sms och vi bråkade om något. Och jag hade skrivit något i stil med att ”då kommer jag inte finnas ändå”. Kommer inte ihåg om han frågade vad jag hade gjort, men det tog inte lång stund innan han ringde upp mig och jag sa att jag hade tagit massa tabletter. Han sa att han skulle ringa min mamma, jag skrek åt honom ”det ger du fan i!”. I alla fall så slutade det med att han gjorde det. Sen minns jag inte så mycket mer förrän jag vaknar upp i en sjukhussäng dagen efter. Dagen efter är väldigt luddig med. Jag minns inte och läkarna har ingen aning om hur många tabletter jag fick i mig. Jag hade tänkt ta fler tabletter men om jag gjorde de är de ingen som vet.

Trots att detta var otroligt dumt så ångrar jag det inte, för nu vet jag att det bara kan bli bättre.

Jag har min underbara Tommy som jag vill leva mitt liv tillsammans med ❤️

Det är svårt att skriva om sånt här, iaf när man försöker att inte bli för långdragen. Hade nog kunnat skriva mycket mer om det hela, men de blir som sagt väldigt mycket då. Ångesten kommer och går men det är så mycket bättre nu än vad det var för ett år sen.

Bara för att vara tydlig så är ju självmord/självmordsförsök inget jag förespråkar bara för att jag ser ljusare på livet pga det.
Ta vara på livet, det kan alltid bli bättre!

Likes

Comments

Att lämna Erik va bland det svåraste jag någonsin gjort. Jag har älskat Erik sen jag va 15 år, då vi första gången blev ihop, och det varade i ett år.

Sen träffade jag en annan kille som jag var tillsammans med i 8 år.
När jag sen valde att avsluta den relationen så blev det så att jag började dejta Erik igen och det ledde sedan till ett 4 år lång förhållande.
Jag älskade Erik mer än något annat o han var min trygghet.

Men sen med tiden kom det grejer som gjorde att vi inte riktigt pratade med varandra ordentligt. Jag försökte o gav allt jag hade för att det skulle fungera (tog även upp förslag om parterapi), men på något sätt hade han redan gett upp kändes det som. Jag kan ju inte tala för Erik, utan bara skriva det jag kände. Men jag förstår att han hade tuffa perioder där vi alla önskade att det skulle ha slutat annorlunda.

Jag orkade tillslut inte och hade inget mer att ge. Det kändes som att det fanns saker som han inte berättade om som gav honom skuldkänslor och som gav mig ångest nästan varje dag (vilket jag fick bekräftat på ett hemskt sätt efter separationen). Det var mer som gjorde att det tog slut men känner ingen anledning för att skriva allt.

Men det var väldigt jobbigt, speciellt när det fick Erik att inse att jag var det bästa som hade hänt honom, och att han inte ville förlora mig igen.
Vi försökte ett tag o få de fungera, men jag var rädd att that was it - jag hade inget kvar att ge och han hade sårat mig så mycket.
Jag kan inte neka att jag inte sårade honom mycket efter att vi gick isär heller.

Jag önskar att vi hade kunnat hantera saker så mycket annorlunda, så hade vi inte sårat varandra så mycket.

Tiden gick o jag träffade en annan kille som behandlar mig så underbart bra, men den historien tar jag i ett annat inlägg.

Några månader efter att vi gick isär, var Erik och två till med om en hemsk bilolycka. De andra två som var med i bilen klarade sig hyfsat bra. Men läget med Erik var kritiskt och de tog ett tag innan någon visste hur allvarligt det var.
Jag fick reda på olyckan några timmar efter att den hänt.
Jag var helt förstörd och ringde killkompisen med en gång, o när jag fick det bekräftat att det var dom som var i bilen bröt jag ihop. Jag skakade o tårarna bara rann.
Jag och Erik hade inte pratat med varandra på ett tag vid detta tillfälle och jag visste att han inte ville att jag skulle veta hur han mådde. Men jag är tacksam över att hans fars sambo ringde mig på morgonen dagen efter och berättade. Och jag är lycklig över att jag har min fina vän, som också är Eriks syster som underrättade mig om hans mående, efter Eriks klartecken så klart.

När Erik hade blivit lite stabilare så åkte jag till sjukhuset o hälsade på honom, vilket kändes väldigt skönt.

Nu har jag inte pratat med honom på några månader. Men i veckan när vi var i Fkp en sväng så fick jag en snap av Eriks syster om att han hade en lampa som var min. Så vi åkte bort till hans nya lägenhet och till min stora förvåning så kom han faktiskt ut och gav mig lampa. Det kändes skönt, även fast jag inte riktigt vet vart vi står.

Men det känns ju nu som att jag skulle kunna röra mig i fkp och om vi skulle stöta ihop att de kanske inte blir för hemskt. Det känns skönt att han repar sig - för jag bryr mig fortfarande om honom! Jag har ändå känt honom halva mitt liv.

Det jag gick igenom psykiskt under den tiden från det att vi gick isär till ca 6 månader efter var bland det jobbigaste jag upplevt. Det kommer jag skriva om i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Det är snart två år sen jag började blogga, inte för att jag skrev så mycket men.
Tänkte att de kunde vara skönt att få skriva av sig lite igen.
Det blir väl inget långt inlägg just nu, utan mer bara nämna att sen efter senaste inlägget valde jag att lämna Erik. Och efter det har jag träffat den mest underbaraste mannen för mig, som får mig att må så bra ❤️

Likes

Comments

Det finns två saker (möjligtvis 3 saker) som gör att jag orkar med all skit, och inte bara slutar med mediciner o läkarbesök. Det är 1 att jag har Erik vid min sida och 2 min längtan till barn, en familj med Erik. Bäst att påpeka att jag älskar Eriks barn också och ser dom som min familj med! Men dom är och kommer aldrig bli mina egna hur mycket jag än skulle vilja.

Då jag står på mycket immunsupprimerande läkemedel (det sänker mitt immunförsvar så jag inte får en avstötning på min transplanterade njure) så pratar jag alltid med min läkare innan jag gör något som påverkar min kropp och mitt immunförsvar(t.ex. tatuera mig) så jag inte får en infektion.
Så det här med graviditet har jag haft uppe med min läkare regelbundet under en lång tid. Sen när jag och Erik kände att det var dax att försöka så följde Erik med på besöket hos min läkare och pratade om det. Min läkare kontaktade sedan transplantationsavdelningen på Sahlgrenska för rekommendationer angående planerad graviditet och medicinering.
Så en del mediciner byttes ut då de andra jag åt var fosterskadande. Han höjde även kortisonet, som är en av de hemskaste medicinerna jag äter då jag svullnar och drar på mig vatten, främst i ansiktet. Men jag kände att det var värt de.

Vi har försökt nu i närmare två år att bli gravida utan resultat. Har gått hos gyn för utredning och jag har fått testa en kur för att få ägglossning, då det är de som är felet till att jag inte blir gravid. Men det gav som sagt inga resultat. Min läkare på gyn tycker inte mina prover går ihop riktigt och förstår inte helt vad som är fel.
Hon remitterade mig vidare och kontaktade Sahlgrenska.
Jag fick en tid på Östra i Gbg och jag o Erik åkte dit, visste inte vad vi skulle vänta oss. Vi träffade en läkare som informerade oss om dom riskerna som finns om jag skulle genomgå en graviditet. Och eftersom jag behöver IVF för att bli gravid så är riskerna ännu större.
Risken för en avstötning som dom inte kan häva är väldigt stor. Och sedan är risken för havandeskapsförgiftning väldigt stor. Hon tror inte att jag och ett eventuellt barn skulle överleva.
Läkaren på Östra förstod att vi var insatta i det hela och sa att hon inte kunde avråda oss att försöka men tyckte att vi skulle överväga de.
Jag och Erik är medvetna om riskerna, det tog lång tid innan jag hade övertalat Erik till att vi skulle försöka. Och han tycker nu också att det är värt riskerna. Han är medveten om att han kan bli ensamstående, men ensam kommer han aldrig att vara. För han har både sin och min familj oavsett vad som händer ❤️

När jag var på besöket på gyn förra veckan så talade läkaren om att hon hade fått journalkopior från transplantationen på Sahlgrenska och gyn på Östra där det stod att dom inte tyckte att jag skulle bli gravid pga riskerna.
Så det kändes som en käftsmäll och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Det jag har funderat på mycket i efterhand är att min läkare på Kss pratade med dom på Sahlgrenska innan vi började försöka och det var dom som bytte ut mina mediciner, varför inte kolla upp detta innan jag började gå igenom allt? Och jag har ju trotts allt inte haft någon avstötningsreaktion på två år nu!
Jag har ätit en hög dos av kortison helt i onödan - jag vill ha tillbaka mitt ansikte!
Jävla rövhål som ändrar sig på mindre än en månad!

Jaha vad ska jag göra med mitt liv nu då? Fan ta den som säger - "Ni kan väl bara adoptera istället?" Jadu så enkelt är de inte!!

Men vi har inte gett upp än.
Ska begära ett andra utlåtande från annat sjukhus, måste bara ha tag på min gyn läkare när hon är anträffbar och min läkare på Kss.

Likes

Comments

Det här med bloggande har aldrig riktigt varit min grej, men jag tänkte testa på det då jag har så mycket tankar som snurrar i huvudet. Kanske inte blir så mycket inlägg eller så blir det massor, vi får väl se.

Just nu är det mycket tankar kring min o Eriks situation med att sjukhuset inte vill hjälpa oss att bli gravid på grund av riskerna.

Får se när jag orkar börja skriva på riktigt och om jag kan fatta hur allt på denna sida fungerar 😝


Stay tuned 😃✌🏻️

Likes

Comments