​Nu börjas det igen. Hösten är här, nu nalkas det med ångest och depression...

Det är ganska vanligt för oss svenskar att gå in i en sorts bubbla när hösten kommer. Vissa älskar hösten, vilket jag kan förstå. Det är fina färger, man kan äntligen täcka sin kropp med stora stickade och pösiga tröjor, halsdukar, sockor, you name it!

Men med hösten kommer mörkret. Jag hatar mörkret. Egentligen inte, jag gillar att sitta i mörka rum och bara ta det lugnt och andas efter stressen från en hektisk jobb dag. Det jag inte gillar är att det konstant är mörkt. Det är mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går och lägger sig. Man blir konstant trött, ingen motivation till något.

Varför blir det egentligen så?

När man "får" en depression så ändras ens ämnesomsättning i hjärnan. Den normala balansen mellan olika signalsubstanser förändras, vanligt vis serotonin och även noradrenalin. Detta är en så kallad ärftlig sjukdom till en viss del. Om många i din familj eller släkt har liknande drag så är det inte omöjligt att även du har det eller att du kanske så småningom får det.

Så klart kan även ditt mående regleras av svåra händelser i livet, missbruk av droger eller alkohol osv är också en sak som kan ändra ämnesomsättningen i hjärnan.

När man tar antidepressiva så ökar det på mängden serotonin och/eller noradrenalin i hjärnan för att få bort de värsta svackorna. Men en del depressioner har ett speciellt mönster då vissa verkar ha en årsbunden depression. Med det menas att det vanligtvis uppträder vid samma årstid som höst eller vinter. Detta har faktiskt ett namn Seasonal Affective Disorder, denna sjukdom är mycket vanligare i länder som har tydliga årstidsväxlingar. Dock är detta begrepp helt okänt söder om Medelhavet, lucky guys!

Man vet inte helt säkert vad det beror på, men liten ljusmängd och låg temperatur kan vara en orsak till Seasonal Affective Disorder.

​De viktigaste symptomen är:

​1. Nedsatt aptit eller viktminskning eller åt andra hållet ökad aptit samt viktökning.

2. Återkommande tankar om döden, självmordstankar osv.

3. Nedsatt eller ökad sömn.

4. Inget intresse eller glädje vid vardagliga aktiviteter eller nöjen.

5. Rastlöshet, tröghet.

6. Minskad sexlust.

7. Mindre energi, trötthet.

8. Självförringande tankar, självförebråelse eller överdriven skuldkänsla.

9. Oklara kroppsliga besvär, överdriven oro kring kroppslig sjukdom.

10. Nedsatt koncentrationsförmåga, långsam tankegång eller obeslutsamhet.

Vet inte vad ni tycker, men för mig stämde typ allt in. Men då är frågan, vad gör man åt det? Om man googlar lite kring detta så står det för de mesta att man bara ska lära känna sin sjukdom och acceptera den. Men det gör inte direkt saken lättare. Man kan gå till en psykolog och prata om det, kanske få medicin som hjälper.

Jag var hos min psykolog här om dagen, men jag börjar känna att det snart kanske är dags för att byta. Hon är oerhört godhjärtad, don't take me wrong, men hon har inte alltid de bästa teknikerna eller metoder att lära ut. Hon är inte heller en sådan som har så mycket hjälpsamt att säga. Vilket gör det svårare för varje gång att prata om saker, för man vet att man kommer få ett halv taskigt svar som liksom inte riktigt hjälper till för stunden. 

Sedan så är det lite jobbigare här att kunna få tillgång till bra medicin, då man måste ha en läkare som man träffar då och då för att stämma av om medicinen fungerar. Men ibland blir det för lång emellan dessa tider, vilket gör så att man lider ganska hårt under en period. Sedan vet man inte heller om den nya medicinen hon vill att man ska testa kommer funka eller inte.

Medans när man är hos psykologen så ska man få hjälp med olika metoder för att hantera sina problem. Men det känns ofta som att det bara är samma gamla vanliga svar. Andas ordentligt, ta en stund för dig själv osv. Men vad hjälper det när ens hjärna konstant tänker på något dåligt? När man alltid är i högvarv för att man råkat födas med en hjärna som ska över analysera allt i minsta detalj.

Jag har i alla fall tagit kontakt med Prima och förklarat min situation och att det är jobbigt att ha en gnagande ångest 3 veckor i sträck. Så jag hoppas att de ringer upp och kan ge någon sorts hjälp!

Moral of the story, alla har sina egna problem. Alla tar itu med det på olika sätt, alla ser på sina problem på olika sätt. Det är normalt att ha dåliga perioder i sitt liv, ni som har det extra tufft ni är inte ensamma.

Varför jag ens startade denna blogg är för att jag har så många tankar, att skriva har alltid hjälpt mig lite att få bort orationella tankar och släppa dem. Det är en annorlunda känsla att skriva det så här på en blogg, samtidigt vill jag såklart vara anonym så att man kan ta upp grova privata saker utan några problem.

Hur som, välkomna till en lite annorlunda blogg!


Likes

Comments