Det smälls en bomb, en missil lyfter, giftig gas har tagit flera liv och vi läser vidare. Bläddrar förbi. En bröstoperation har gått fel, någon har skilt sig och de nya sommarskorna finns äntligen i butiken. Folks liv står på spel efter ett ödestiget val, torkan har grepp om allt vatten någon stans för långt bort, vilda demonstrationer med livet som insatts för frihet utspelar sig som en film. Och vi bläddrar vidare. Någon har blivit kränkt, en ny lyxvilla har inhandlats och vilda sexscener som vi ändå inte får se lockar oss vidare. Förbi de vi ändå inte tros kunna påverka. In i en drömvärld vi vet inte finns.

Vi oroar oss för tredje världskrig, för Ryssland, för Kina, för Nordkorea. Men allt som dessa skrämmer oss med är redan här. Vi lever redan i krig, förtryck och svält. Vi vet det, men låtsas inte se eller märka det. Vi har blivit bekvämt blinda av våran egen bekvämlighet.

Låt mig förklara om du känner dig förvirrad...

Du oroar dig för krig, vad är krig och vem krigar idag? Om du tänker efter så har krigen ändrats ganska radikalt mot hur krig utspelades förr. Då var det i regel två eller fler länder som i regel var oense om gränser eller liknade. De samlade sina styrkor och stred för vad de tycktes vara rätt. Den enas sidan vann och resten fick anpassa sig, enkelt utryckt.

Idag ser det lite annorlunda ut. Idag symboliserar demokrati och frihet gränserna som ville vinnas. Idag är det sällan två makter radar upp sina styrkor. Idag har vi krig med bara en sida som strider, medan den andra får försvara sig bäst den kan. Det har blivit en hysterisk jakt på frihet och demokrati. Som om demokrati vore den enda och sanna lösningen för alla. Du kanske sätter i halsen nu, men jag menar vad jag säger. Den demokrati vi krigar för idag har visat sig som ett ofungerande system.

Krig idag handlar inte om något annat än kontroll och makt, söndra och härska. Och även om krigen ser annorlunda ut idag än förr så är det samma typ av makter som styr styrkorna och själva sitter säkra på läktarplatsen. Vi luras och sväljer snällt alla lögner och ursäkter för krig av stormakterna. Och vi håller med så att vi ska säkra våran egen säkerhet. Naiva är vad vi är...För här utspelas ett annat typ av krig. Men utan vapen och utan bomber, missiler.

Här krigar vi mot varandra och oss själva. Här är kylan total, här är alla skyddsväggar uppsatta mot såväl vän som fiende. Här har vi byggt fasader mot oss själva. Här matar vi oss själva med gift för en långsam död. Här föder vi våra hjärnor själva med tortyr för våran egen intelligens. Här lyssnar vi inte till krigslarm, men till rytmer som sakta stänger av våran själ. Här intar vi av egen fri vilja beroendeframkallande preparat som dödar all vår kreativitet. Här låter vi oss hypnotiseras av lockelser som leder oss till våran egen skärseld. Vi är soldater i samma typ av uniformer som de som krigar i vallgravarna, skillnaden är inte större än de ser olika ut. Vi visar lika mycket status och grad med vad vi har på kroppen, och vad som står i våra papper. Vi skiller oss bara hårfint. Vi kämpar för frihet varje dag, för att behålla den. Men sanningen är att vi aldrig hade den. Så om vi inte har frihet, hur kan vi då invadera andra länder för att överlämna våran fungerade frihet? Det kan vi inte. Och det gör vi inte. Det vi gör är att införa samma typ av hypnos som vi är satta i utan att förstå det. Vi är lika fast och frihetsberövade som dem ni bläddrar förbi i tidningen. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min man tror på sig själv. Han vet att ingenting är omöjligt. Han vet det för att han känner det. Han har en glöd i sig som han vet aldrig kommer sluta brinna, om han själv inte släcker den. He don't give a fuck! För som mig vet han att allt är ett spel, allt är en upplevelse. Och räddsla är det ENDA som står ivägen för ens drömmar och mål. Men han låter sig aldrig skrämmas. Han skrattar åt rädslan, rakt upp i ansiktet. Medan alla andra har skitit ner sig står han där med rak rygg och pekar "Fuck you" till rädslan.

Finns inget jag är så stolt över som att vara hans fru, hans partner, att vi är ett team. Och jag stöttar honom i ALLT! Och jag vet att han gör det samma för mig.

Många tror inte på honom, hans vilja eller mening. Många är rädda för honom. Man kan undra varför, men jag tror jag vet. Folk blir rädda och osäkra av andra som inte skräms av rädsla. Folk här är så fega, så mesiga, så rädda för sanning och ärlighet.

Min man ska köra sin andra stand up ikväll. Vem här skulle ens våga testa stand up? Och tydligen är han en av de farligaste komikerna, eftersom få vågar boka in honom...utan att ens ha hört honom. För de vet att han är rätt fram, för att de vet att han don't give a fuck.

Det gör mig ont att inte ens hans vänner vågar tro på honom, eller ge suport till honom. Vågar knappt visa att de känner honom. Då kan man ställa sig frågan vad vänskap är? Folk gillar det han gör på fb, de gillar hans musik. Men att komma nära honom är det tydligen få som vågar. Fega jävlar. Att man är så rädd om sitt eget skin att man inte kan suporta en vän som ger sig ut på okänd mark visar hur feg man är.

Men min man är inte feg. Han är styrkan själv!

Ikväll på big ben kommer han visa för dem som vågar hur han kommer krossa svensk mesig tillgjord stand up! För han är allt annat än mesig och tillgjord. Han är inte publikens lilla hora som andra stand up komiker. Han är här för att rädda stanud up i sverige. And gues what, he will do just that!

Likes

Comments

Bland det ockulta säger man att träd är som sändare och mottagare till universum. De bär på livets alla minnen. De bär på livets alla händelser. Träden sägs vara våran kontakt mellan oss och andra liv, andra dimensioner. Och visst känns det magiskt att vara nära riktigt stora gamla träd. Som om de bar på livets alla hemligheter och historiens alla sanningar. Man önskar att de kunde tala, och lyssnar man till det ockulta så talar träden sitt eget språk till oss. Men vi har sluta lyssna till universum och livets antenn. Istället för att lyssna till ockulta träd som häxor och druider, lyssnar vi nu till Lucifers svarta lilla låda....

Jag tror inte det finns något jag avskyr så mycket idag som min mobil. Den stör min vardag, den väcker mig på morgonen, den distraherar mig på kvällarna. Den kräver energi av mig och påminner mig ständigt om dess existens. Den göder rädsla och oro i mig. Den stressar mig och får mig osäker. Den kan växa svartsjuka och avundsjuka. Den informerar mig ständig om vad som händer i världen, även när jag inte vill veta eller om jag inte vill veta. Den gör mig frustrerad och förbannad.

Och ändå behöver jag den, ändå vill jag hålla i den. Ömt och smeka skärmen som aldrig ifrågasätter mina frågor eller önskningar.

Och det är just det, att den gör mig så mycket ont samtidigt som jag vet att jag behöver den, som gör mig så förbannad. Tro mig, hade jag inte behövt mobil i dag så hade jag heller inte haft någon. Jag har tagit mobilfria år då jag bott utomlands. Helt underbart! Att inte alltid vara nåbar, att inte bli överöst med information, en barnslig frihetskänsla. Även nu kan jag ibland försöka ta mobilfria dagar och då kan jag riktigt känna lugnet. Hur jag bara kopplar bort och står utanför. Jag tror att alla skulle behöva det ibland. Börja dagen med att höra av sig till de närmaste så de slipper oroa sig och sen bara stänga av och lägga undan. Inte på ljudlös, inte på flygplansläge. Stänga av!

Jag ser hur långt fler än jag är fast och hur många är långt mycket mer fast i deras lilla svarta låda än jag någonsin kommer bli. Jag ser på dem som aldrig levt ett liv utan mobil och tänker på när jag själv växte upp. Min "mobil" var mammas rop som kunde gå djungelvägen, cykeltur runt kvarteret för att se vilka kompisar som var hemma. Hemtelefonen och posten, that's it! Och min uppväxt var underbar. Barnen var fria.

Jag undrar verkligen hur dagens generation kommer påverkas av detta. För jag har aldrig sett människor så ensamma som i dag, jag har aldrig sett samhället så kallt som idag.

Det går omkring som robotar. Stirrandes i sina händer, hypnotiserad av ett ljus. I trans efter en dansande skärm som ger dem allt de önskar. Vi ser inte varandra längre.

Brottsligheten bland unga har sjunkit dramatiskt säger experterna, först låter det bra tills jag får höra anledningen. Ungarna ses inte längre i verkligheten. De träffas genom sina svarta lådor. I mina öron värker det. Jag blir nästan rädd och önskar att någon kunde slå ut alla master.

Vi mår inte bra, vi har blivit ledsna, vi har blivit ensamma. Vi har klivit bort från livet i verkligheten in till verkligheten i den svarta magiska lådan som ger oss allt, utom liv. Vi har blivit ensamma med tusentals vänner vi aldrig mött. Vi har slutat att träffas. För nu har vi tusentals människor vi aldrig kommer se, att träffa. Ensammare än någonsin i en värld med allt. Det förundrar mig hur man kan bli så fast, det måste vara trolldom likt hypnos.

Om utvecklingen kommer fortsätta åt samma håll kommer det sluta med att vi alla sitter isolerade i bekväma fåtöljer och behöver aldrig mer ses, behöver aldrig mer röra någon, behöver aldrig mer behöva någon. Är det verkligen drömmen för människan? Är det verkligen dit vi vill? Vi är så förundrade och imponerade av tekniken, som om det vore gud själv, att vi följer blint. Som slavar, som får, låter vi hypnotisera oss bort från varandra.

Jag känner kylan som kommer ur de svarta lådorna. Jag ser klorna på den blanka baksidan. Jag ser hur hårt ni håller dem. Men ni måste släppa taget. För om ni inte släpper taget kommer kylan har gjort er stela som robotar och klorna fått era själar att förblöda. Ifrån den svarta lådan kommer lösningar till era påhittade liv, men den kommer aldrig ge er frid eller kärlek. Den styr era liv, men den kan aldrig styra er till liv. Ni tror att det är människor ni skriver med, ni tror att det är människor ni ser. Men det är bara personer, prosopon, masker, polygoner formade till erat begär.

Om vi inte stänger av snart, släpper taget och börjar titta upp kommer vi fastna. Frysa fast i ensamhet. Utan liv, möten, beröring. Utan kärlek. Utan frihet.

Likes

Comments

Det förundrar mig hur förbjudet det är att dö i den här delen av världen. Hur förnekande vi står inför någons död. Hur vi ser bort från det faktum att någon snart inte finns, i alla fall inte i kött och blod, röst och värme.

Vi gör allt för livets sista gnista. Även om den brinner svagt så vill vi att den ska brinna länge. Även fast vi ser dödens grepp i någons ögon blundar vi. Ibland känns det som att döden inte finns längre som alternativ till liv. Men döden är ju bara motsatsen till liv. Utan död finns inte liv, utan liv finns inte död.

Allt existerar genom sin motpol, allt är sin egen motsatts. Du kan inte veta vad mjukt är om du inte upplevt hårt. Du kan inte veta vad mätt är om du inte upplevt hunger. Du kan inte dö om du inte har fötts. Du kan inte födas om du inte har dött.

Det är en evig loop, utan början och slut. Ett spel, en upplevelse för varje födsel för varje död.

Vi ser på livet och döden så annorlunda från öst. Vill citera en tanke från Alan Watts " Ett barn från väst skulle fråga sina föräldrar; Hur är jag gjord? Medan ett barn från öst skulle fråga sina föräldrar; Hur växte jag?"

Förstår ni skillnaden i frågan. Den ställs av samma nyfikenhet men med olika medvetenheter. Det handlar om hur man ser på sig själv, livet och döden. I öst är döden inte förbjuden, inte livet heller. Man vet att döden bara är en annan väg, en annan upplevelse, en annan existens. Du är evig, du är odödlig.

Döden motverkas ständigt av oss med olika livsuppehållande medel, på olika platser, i olika rum. Av olika människor med olika kunskaper, känslor och relationer till den som helst skulle behöva lämna dem. Döden förnekas ständigt av dem som står den döende nära. Som om döden inte var ett alternativ. Ett otänkbart scenario. Om du är rädd för döden men inte är nära att dö just nu, varför skrämmer den dig då hos någon som kanske vill eller behöver dö?

Egot är svaret. För det du fruktar är bara din egen ensamhet, din egen saknad. Du är egentligen inte rädd å den andres vägnar utan å dina. Vad ska hända med dig när din kära dör, för vad som händer din kära som lämnar kan du aldrig veta förens du själv släcker ditt ljus.

Det kan låta hårt, men det är sant. Det enda som skrämmer oss med döden är vårat ego. Men vårat ego lämnar vi när vi släcker vårat ljust. För egot är inte du.

Inom yrkeskåren skrämmer döden för den kan få dig att känna misslyckande. Att du inte gjorde tillräckligt, att du prioriterade fel. Åter igen handlar det om egot och inte den döende.

Egot, vårat ego bestämmer över andras död. Styr andras överlevnad. För det är vad det är i de flesta fall, inte att hjälpa någon att leva utan att bara överleva. Det är stor skillnad på dessa två. Leva ska innebära liv, överleva innebär tomhet. Vi kan inte se oss själva som små över gudar som kan bestämma och styra över någon annans död. När själen vill vidare, låt den gå och låt då även ditt ego gå.

Likes

Comments

Rädsla, den har vaknat nu. Som om den legat och grott i oss sedan vi tog det första andetaget.

Ju fler andetag vi andas in, desto mer blir vi medvetna om den, rädslan.

Den finns i allt, alla ögonblick, alla ögon vi möter.

I alla val, i alla tillfällen. Alla tillfällen den får gör den sig påmind.

Vi kan vara rädda för allt, om vi vill. Det är enkelt. Den kräver inte mycket av oss, bara att vi låter den ta över. Och den tar över så lätt. Det är som att öppna eller stänga en damm. Det är så mycket enklare att bara låta den flöda. Istället för att slita med stockar och rep för att stoppa den.

Och just för att den är så enkel att släppa in har vi blivit så lätta offer för den. Vi är rädda för allt nu och rädslan visar sig som oro i oss. Vi oroar oss ständigt. För pengar, för jobb, för vänner, för familj, för dem vi håller kära. Vi oroar oss för krig, för börskrascher, för jordbävningar, för väder.

Vi oroar oss för vårat yttre, för vårat inre.

Vi oroar oss för att inte oroa oss, och tvärt om.

Det finns bara två val i våra liv. I allt vi gör, i allt vi tänker. Två val.

Kärlek eller rädsla.

Inget mer inget mindre. Så simpelt.

Kärleken föddes i oss så fort våra första celler vart medvetna. Så fort våran uppenbarelse gjorde sig tillkänna. För vi är kärlek. Inget annat, inget mindre.

Kärlek är det som styr oss. Kärleken är den vi är, våran själ, våran kärna. Kärleken är den oändliga medvetenheten vi alla är del av, oändligt.

En människas högsta dröm och enda uppgift är att älska. Då är du fulländad. Då är du fri.

Med fri menar jag inte frihet i att göra vad man vill när man vill, att vara rebellisk eller negligera andra. Det är frihetstänkande som endast är bundna till ditt ego.

Med älska menar jag inte en romans eller en attraktion. Även det är bundet till ditt ego.

Med frihet och kärlek menar jag att vara fri i tanken. Fri i ditt sätt att hantera, reagera. Den friheten bara ovillkorlig kärlek kan ge. Den friheten du känner när du är med någon du älskar. Eller den friheten du känner när du klarat av det du aldrig trodde om dig själv. Det är i dom stunderna du känner äkta frihet, äkta kärlek. Det är den känslan du alltid ska sträva efter, i allt!

Men rädslan är där som din ständiga motpol, som den andra vikten i vågskålen. Och den vinner alldeles för ofta. Inte för att den väger tyngre, tvärt om. Den vinner för att den är lättare.

Det enda vapnet du har är det enda du äger. Dig själv, för du är bara kärlek. Inget mer, inget mindre. Rädslan kom till dig från din omgivning. Kärlek föddes du utav, föddes du med.

Det är bara du som kan lägga vikterna rätt i din vågskål. Det är bara du som kan styra dina tankar. Om du bara viste hur maktfull du är i ditt eget liv. Om du bara viste hur mycket dina egna tankar påverkar dig och din omgivning.

Man måste bestämma sig. Man måste vara medveten. Man måste förstå hur kärlek och rädsla styrs av en själv.

Allt du önskar finns redan där, i dig. Och allt du fruktar finns redan där runt om kring dig. Du måste bara välja vem som ska få påverka dig och dina val. Kärleken i dig eller rädslan runt omkring dig.

Alla dina val är gjorda med dina tankar på det ena eller det andra, inget i mitten. Du har antingen gjort dina val utifrån din rädsla eller din kärlek. Och när du förstår det förstår du också vilken makt du besitter.

När du förstår det, förstår du att ingenting är omöjligt.

När du förstår det, förstår du att det inte finns något att vara rädd för.

Allt du vill ha finns på andra sidan vågskålen.

Allt du vill ha finns på andra sidan av rädsla.

Allt du vill ha, har du redan.

Likes

Comments