View tracker

Men nu kom jag visst i en bloggsvacka iallafall. Nå, vi återupptar där vi slutade.

I fredags var målaren tillslut klar och jag packade ihop allt jag fick med mig i bilen och åkte med hem med tjejerna. Jag snurrade några extra varv här och var så att tjejerna skulle somna sen fick de sova kvar i babyskydden i hallen medan jag satte igång att städa. Sen flöt helgen bara bort. Som måndagar ter sig för oss for vi in till stan för att äta lunch med Lisa och sporadiskt vandra runt i alla butiker i hopp om att hitta något intressant. Jag hittade ett par stövlar på scorett. Inga jag köpte men ack så jag trånar efter dessa. Det är som att de viskar efter mig "Millie, låt oss bära dig fram. Låt oss göra dina steg lättare!" Åh så gärna!

Sen flöt veckan bara på och här är vi nu. Vi var på 10-månaders kontroll imorse på bvc. Mina små töser börjar bli stora och väger numera 7790g respektive 7415g och är 70cm långa. Älskade små gryn. Tänk att de snart fyller ett. Ett helt år har nästan passerat och trots att det varit den största prövningen hittills i mitt liv har jag aldrig varit lyckligare. 

Alla sömnlösa nätter. Alla gånger jag velat slita mig i håret i ren frustration över att inte räcka till. Det är värt det. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. En vän till mig brukar säga att hon hoppas på att inte få tvillingar för att hon vet vilken prövning jag har gått igenom. Men jag känner mig faktiskt utvald. Det var helt klart en oplanerad graviditet och att det dessutom låg två små gryn där i min mage. Det var ingen slump. Det var menat! Jag är så obeskrivligt tacksam för detta!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag hade faktiskt en bättre dag idag. Kände mig lite piggare och lite fräschare. Som att förkylningen börjar släppa. Det är väl som med allt, att det blir lite värre innan det kan bli bättre.

Jag packade ner tjejerna i bilen och åkte till Ikano i förmiddags för en liten shoppingtur. Pyjamas till tjejerna stod på listan, vi åkte därifrån med 8 stycken. På det hittade jag även en vinteroverall till tjejerna. Ja ni läste rätt, EN vinteroverall. Det är den vanliga turen man har med tvillingarna, att man oftast bara hittar ett av något. Men vi löste det genom att köpa overallen i butik och beställa den andra på nätet. Anledningen till att jag inte beställde båda istället var för att de hade 100:- rabatt på jackor och overaller i butik men dock inte på nätet. Däremot fraktfritt på nätet. Man får tänka till när snåltarmen gnyr.

Som vanligt blev det inget åt mig själv. Jag kollar inte ens längre efter kläder åt mig själv. Om det då inte är något jag verkligen, verkligen behöver. Jag är sådan att jag får skuldkänslor om jag handlar åt mig själv när jag kan lägga de pengarna på tjejerna istället. Helt plötsligt behöver jag ingenting. Jo jag köpte ju en vinterjacka på fjällräven i somras när vi ändå passerade Örnsköldsvik. Men annars kan jag knappt köpa billiga basickläder åt mig själv för att jag vänder på kronorna och tänker att "nä för detta kan jag köpa detta till tjejerna istället". Finns det någon som tänker likadant eller är jag bara galen?

Struntsamma och åter till ämnet. Trots gästfriheten och all hjälp jag har fått hos svärmor såg jag idag fram emot att få flytta hem igen. Då det blir lite svårt att städa upp hela lägenheten själv med två små huliganer väntade jag på att Jerker skulle komma och ta över ansvaret för tjejerna en stund. Han kom, jag åkte. Lite trött i huvudet stannade jag på macken och köpte kaffe innan. Kommer hem, spiller ut kaffet precis när jag kollat brevlådan. Svär lite, låser upp och finner att inte en enda tapetvåd är uppe. Det är spacklat och slipat men tapeterna som skulle vara på plats idag (igår egentligen) står kvar i rullar. Är det nu jag ska återkoppla till att det blir sämre innan det blir bättre!? Händer detta bara mig? Kan man ha sådan otur?

Jaha.. Nä men.. Jag tänker då ta ett varmt bad medan jag är här. Ensam i vår tysta lägenhet. Är det såhär fridfullt Jerker har haft det när han har åkt hem på kvällarna? Den diskussionen orkar jag förvisso inte ta men jag måste erkänna att det kokar inom mig. Jag känner mig lite snuvad på givmildhet. Kan man säga så?

Likes

Comments

View tracker

Jag är helt soppslut! Min förkylning blir bara värre och tjejernas håller i sig. Dagen har varit vild. Tjejerna vill busa runt trots förkylningen men har kort stubin. Wilma ska klättra på allt och Vera försöker ta sig omkring. Wilma trillar eller får inte tag på saker hon vill ha och tjuter. Vera tar sig inte fram i den takt hon vill och tjuter.

Hemma är inget färdigt heller. Tapeterna som skulle upp idag åker upp imorgon så vi är kvar hos svärmor. Jag och tjejerna alltså. Jerker har privilegiumet att åka hem i godan ro och nu är jag i den fasen att jag faktiskt inte bryr mig. Jag orkar helt enkelt inte lägga energi på att bry mig. Det är bättre att jag fokuserar den energin på att rå om tjejerna istället. De må vara jobbiga för mig att hantera i den här situationen men de är också min stora tröst. När Wilma kryper upp i famnen och håller i sig som att hon kramar om mig och Vera står och borrar in ansiktet mot min bröstkorg sjunker hjärtat på plats. Då får tiden gärna stå still i all evighet.

Just nu är tjejerna på bottenvåningen med sin farmor och faster. Jag fick gå upp och lägga mig. Jag är djupt tacksam för all hjälp jag får! Men ändå önskar jag att jag kunde packa ner tjejerna i vagnen på dagarna och promenera över till deras mormor och morfar. Jag tänker den tanken varje morgon. Men det går ju inte. Det är synd och det gör ont. Jag vill ju att de ska få vara lika delaktiga. Att de ska få se med blotta ögat hur tjejerna utvecklas och växer. Och självklart vill jag ha lite avlastning också det går ju inte att förneka.

Vi tar livet en dag i taget och ser vad morgondagen har att erbjuda. Jag vet ju att jag kommer åka på att städa efter allt stök hemma innan jag vågar släppa lös tjejerna. Detta är något jag bävar inför på grund av orkeslös, degig och helt väck. Men det klarar jag!

Likes

Comments

Vi får spendera även denna natten hos svärmor då vårat hem ännu inte är barnsäkert. Inte för att det luktar nu utan det har försvunnit men det är ju tejpat papper på golven här och var. Imorgon ska det tapetseras och då ser jag fram emot att få ordning på all förbannad oreda.

Nu är det bara jag och barnen som sover kvar hos svärmor. Jerker valde att åka hem. Det kan ha varit på grund av föregående natt som var ett rent helvete då Wilma grät, skrek och snorade. Det kan också ha varit på grund av att sängen här är oskön. Jag vet inte det. Jag känner bara den där hopplösheten smyga sig på igen. Detta pratade vi om nu innan han for så det är inget som ligger i skuggorna. Jag sa att jag unnar honom även detta men självklart känner jag mig sprickfärdig över att bli lämnad. Jag klarar mig alltid. Det har jag alltid sagt. Mycket har jag gått igenom men på något sätt har jag alltid klarat mig.

-Just när jag skrivit färdigt meningen ovan vaknade Vera och började gråta. Jaha det var det tänkte jag. Svärmor kom till undsättning. Vera fick en supp och ligger nu och myser inne hos sin farmor. Ja även om jag alltid har klarat mig så har jag sällan gjort det utan hjälp.

Men den där hopplösheten. Är jag för snäll? Begär jag för lite? När ska jag få tillbaka? När ska jag få känna mig utvilad? Jag ser inte lika ljust på detta som i mitt förra inlägg. Nu känns det inte som att jag måste hitta något att fylla min tid med. Jag har något att fylla tiden med. Sova ifred. Äta ifred. Gå på toa ifred. Duscha ifred. Se på serier ifred. Bara vara ifred! Jag vill sova en hel natt och inte vakna förrän10. 9 åtminstone. Okej 8 och där drar jag gränsen! Men som tidigare nämnt så är det min lott att härda ut. Jag är en seg, slitstark person så jag vet att jag klarar det. Jag klarar mig alltid.

Likes

Comments

Jag var påväg att skriva ett positivt inlägg i fredags då jag kände mig lite piggare. Jag hade fått hjälp av jerkers mamma, syster och mormor på onsdagen att natta tjejerna så att jag blev av med lite disk och småplock. Jag hade fått en tvärlång eftermiddagsvila tillsammans med tjejerna på torsdagen och på fredagar jobbar Jerker halvdag och helgen stundar. Vi fick köpt ett frukostbord till köket samt hatthylla och en underbar spegel till hallen.

MEN nu vill jag stänga in mig i en bubbla igen! Söndagkväll brast förkylningarnas förkylning ut. Nu är vi sjuka alla tre, jag Wilma och Vera.

Som om det inte vore nog! Igår var målaren hos oss för att göra om och göra rätt. På grund av dåligt spacklat, ojämnheter och bubblor i tapeten och dubbelskarvar med mera var han och rättade till felen förra veckan. Det vart värre!! Herregud hur kan det bli värre när man är där för att göra det bättre!? Nå igår fick han komma tillbaka och börja om. Jag och tjejerna höll oss undan hela dagen då han hade meddelat att det skulle lukta en del på grund av ? något han skulle grunda med. Men han sa inget om att det skulle lukta så pass att vi inte skulle kunna sova hemma!! Så vi kom hem hela familjen igår eftermiddag och fick vända i dörren. Nu har vi spenderat natten hos Jerkers mamma. Målaren kommer inte att vara klar förrän imorgon men vi får se hur läget hemma är ikväll, om det är beboeligt..

Jag känner en svag doft av hopplöshet just nu. Jag vill åka bort en sväng. Åka upp till Kalix, lämna över tjejerna till mamma och pappa och stänga in mig i mitt gamla rum en timme eller fem. Jag vill lägga mig i soffan hos en vän, äta chips, fisa och bara bry mig om filmen vi ser på. Jag vill se en hel film utan annat än kisspauser. Jag vill sova! Dessa förkylningsnätter alltså. Nu har vi visserligen bara haft två än men de är bra mycket värre än tandsprickningsnätter. Och jag gnällde på det förra veckan! Nu får varken jag eller Jerker sova.

Jerker har åtminstone något att se fram emot. Om tre veckor åker han iväg på en fiskeweekend i Värmland med sin kusin, en av tjejernas faddrar. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara detta då helgerna är det jag har att se fram emot när jag är ensam med tjejerna på vardagarna. Men jag unnar honom detta. Vi måste få egentid ifrån barnen ibland och till och med ifrån varandra för att ladda om batterierna. Och detta är hans tillfälle till egentid. Likväl som jag känner lite ångest så måste vi unna varandra såna här saker för hur annars ska vi orka? Jag vet att jag också kommer att få chansen. Jag måste bara hitta något fylla min egentid med.

Vad gör jag när jag inte är mamma? Vad brukade jag göra? Jag minns knappt längre. Jag orkar inte med det jag brukade fylla mina helger med. Festa? Nä jag försökte mig på det här för någon vecka sedan. Trött och dan kom jag hem tidigare än väntat, MYCKET tidigare än väntat. Jag kan säga så mycket som att jag inte ens tog mig ut.. Däremot känner jag inte att detta är något jag saknar. Jag finner inget nöje i det längre. Jag vill inte komma hem alkoholpåverkad till mina barn. Jag vill inte vara bakis på söndag. Då vill jag ju gosa och busa med min familj! 

Här har vi nu anordnat sjukstuga hemma hos tjejernas farmor. Vi myser, gnäller och snorar ikapp.

Likes

Comments

Okej, det som får mig att inte blogga så frekvent är för att jag är rädd att jag lämnar ut alldeles för mycket av mig själv och min familj. Att det jag vill skriva om kanske är för brutalt ärligt. Det kanske inte uppskattas här hemma. Det kanske kastar ljusen från lite fel håll. Men nej, nu kör vi!

Det kanske inte är så svårt att räkna ut att jag vill klaga. Jag vill gnälla om hur jobbigt jag har det. Hur trött jag är. Hur jag bara vill lägga mig i en bubbla och vara helt själv. Jag orkar inte gå runt och låtsas som att jag är en supermamma för omvärlden.

För närvarande är Jerker borta sjukt långa dagar. Han åker till jobbet 4.30 och är i lag hemma efter 18. Så jag är alltså ensam med tjejerna från det att dom vaknar till 1-3h innan de somnar. Vi har dessutom oavsett, alltid delat upp det som så att jag tar vardagsnätterna själv och på helgen tar han en natt i den mån han vaknar annars hjälps vi åt så gott det går då jag ofta tjurar ihop. Nu börjar detta kännas oumbärligt med dessa långa dagar. Tjejernas tandsprickning som ger ett par ordentliga uppvak på nätterna, hundrafemtioelva bajsblöjor och ett jäkla humör. De är naturligtvis otroligt charmiga, gulliga och bedårande emellanåt men ni förstår eventuellt, förhoppningsvis vad jag menar. Jag orkar inte göra något vettigt alls. Tvätthögen växer, dammhögarna likaså. Jag diskar nappflaskorna resten skiter jag i trots att vi har diskmaskin. Jag har till och med kommit på mig själv med att jag inte orkar leka med tjejerna och aktivera dom när vi är hemma. Jag slänger bara ut alla leksaker på golvet och låter dom kivas. Jag känner mig som världens sämsta mamma rent ut sagt! Ibland får jag lite energi när Jerker äntligen kommer hem men då även han är trött efter en lång dag inser jag lika snabbt hur ensam jag känner mig.

Självklart pratar vi en del med varandra om detta. Men vad kan vi egentligen göra åt saken? Jag tänker att vi får stå ut till vintern. Men nu vet vi inte ens om han kommer att vara hemma i vinter. Ja jag känner, som texten avslöjar en depression. Men även här tänker jag "Stå ut!". Bara dedär förbaskade tänderna ploppar ut. Bara Jerker får vara hemma lite mer. Bara jag får ta det lite lugnare och kanske slappna av lite. Då kommer jag nog att få känna mig piggare och gladare. Det ultimata hade varit att få slippa den ständiga känslan av stress. Herregud jag känner mig till och med stressad när jag ska sova för att jag vill kunna maximera sömntimmarna så gott det bara går.

Jag är 22 år UNG och plockar inte bara (bara! Vad är det för ord. Du i samma ålder har väl inte ens gråa hår ännu..) ett, två, tre eller fyra gråa (läs kritvita) hårstrån från mitt huvud. Jag plockar MASSOR!


Förut hade jag utsläppt hår och var sjukt rolig.


Men jag ger mina döttrar detta. Jag ger de allt vad jag haft, har och kommer att ha. Inte ens det räcker. De är värda mer än så!

Likes

Comments

Jag erkänner mig besegrad! Detta med att blogga är uppenbarligen svårt för mig. Jag är sämst på detta! Men jag ger det ett försök till.

Hur ska jag sammanfatta allt som hänt sedan sist? Det är ju jättesvårt. Det har hänt så otroligt mycket. Tjejerna är numera döpta, rörliga aktiva små apor och pladderkvarnar. Wilma kryper. Inte sådär så att det säger swosh, men hon tar sig dit hon vill. Hon kan dessutom ta sig upp på fötter själv men sen tar det stopp. Vera kämpar ännu med den delen. Däremot springer de båda friskt runt i sina lära-gå-stolar. Och ja jag är fullt medveten om att lära-gå-stol inte är det ultimata verktyget för att lära barnen gå rätt. Men hur tusan ska jag klara av att springa runt och hålla i båda två så att de får gå och stå som de vill? Herregud, jag hinner inte med!

Vi går just nu genom tandsprickning nummer två. De två nedre tänderna ploppade upp för ca tre månader sedan. De upptäckte vi precis efter att vi kommit hem från Kalix. (Jag återkommer till Kalix vistelsen.) Nu är det övre framtändernas tur att framträda. På Vera har ena tanden precis spruckit igenom. Wilmas ligger än och gnor precis under ytan. Dessa tänder känns jobbigare. Kan det vara för att de är större? De sover fruktansvärt oroligt på natten och på dagen är det skrik och gråt. De äter sämre och Vera har börjat spy mer. Jag smörjer tandköttet med mams tandsprickningskräm liksom förra gången och det hjälper tillräckligt för att det ska bli lugnt ett tag.

Kalix var det ja. När Jerker gick på semestern packade vi bilen full och gav oss iväg på den 120mil långa resan. Som jag bävade inför denna långa bilresa med tjejerna. Vi lämnade kvällstid, körde nattetid och med frekventa stopp var vi framme utan problem efter lunch dagen därpå. Det gick så pass bra att vi inför hemresan vågade oss på att köra dagtid för att kunna stanna vid sevärdheter längs vägen. Själva Kalixvistelsen var välbehövlig. Att äntligen få spendera tid med familj och vänner i en dessutom vacker och kravfri miljö var underbart. Att få bada bastu! Herregud så jag saknar att få bada riktig bastu!

Att få ta mina egna barn till den plats där jag själv vuxit upp var något av en speciell känsla. Något som gör mig sentimental såhär i efterhand. Jag ser så fram emot att få ta med mina döttrar dit år efter år och bävar inför den dagen de är hormonstinna ungdomar som hellre vill stanna kvar här i stan. Jag känner redan hur mitt hjärta brister.

Likes

Comments

Äntligen har jag fått förlossningshistorien ur världen. Som jag har skruvat på mig inför att skriva den. Som synes så har jag tagit otroligt mycket hjälp av journalen. Allt var ett enda töcken för mig. När jag tänker tillbaka på förlossningen är bilderna i mitt huvud suddiga och röriga. Jag får inte riktigt ihop alla bitar. Jag minns mest smärtan och att jag var så fruktansvärt trött.

Jerkers historia är lite annorlunda än min. Jag brukar tona ner det lite. Men han såg mig vrida mig i smärta. Han såg när de slängde ut absorberingsmattor på golvet för att jag blödde så pass. Han såg mig akut föras iväg i säng och han hade ingen aning om vad som sker. Han kunde inte hålla i tjejerna för att han var så avtrubbad. Men så fort vi återförenats efter op kunde vi liksom på något konstigt vis skratta åt det hela. Om än det blev som det blev hade vi klarat det. Vi hade tillsammans satt de vackraste varelser jag någonsin sett till världen. Det var utan tvekan mödan värt och jag skulle gå igenom samma sak igen om jag så var tvungen. Jag är ändå så glad över att jag fick chansen att genomföra en naturlig förlossning. Att jag fått uppleva detta och vara stolt över att jag klarade av det.

Likes

Comments

När vi kommer fram till förlossningen på Vrinnevi är jag öppen 3cm och kopplas direkt upp till ctg samt blodtrycksserie. Tvilling 1 ligger med huvudet fixerat i bäckeningången men Tvilling 2 ligger i tvärläge. Förlossningen bedöms som högrisk på grund av prematur duplex. Blodtrycket ligger i överkant, jag mår illa och kl.10 har jag ännu inte ätit något sedan gårkvällen. Förlossningen är nu under uppstart och värkarna kommer tätare av. Vi diskuterar smärtlindring. Jag vill absolut utan tvekan ha epidural när värkarna förvärras men än så länge klarar jag mig med värmedyna. Det tas toxprover och koagulationsstatus inför inläggning av epidural.

13:40 tas ctg bort på Tvilling 1 och läggs istället på skalpen. Man skulle kunna se det som en liten sladd som skruvas fast på bebisens huvud. Det låter mycket värre än det är. Bebisen märker det inte ens. Jag mår ännu illa och har ont i huvudet. Värkarna börjar bli påtagliga men jag envisas med värmedynan. Jag får för mig att jag inbillar mig smärtan. Det gör inte så ont som jag tror.

15.00 kopplas Oxytocin för att sätta igång värkarna ordentligt då det annars drar ut på förlossningen och man vill ha ut tjejerna. Jag envisas ännu med värmedynan men efter en halvtimme får jag ge upp. Jag får lustgas, men usch! Det var inte min grej. Nu gör det så förbannat ont och efter ytterligare en halvtimme tas prover om inför inläggning av epidural.

Nu har vi kommit till den punkten då Jerker sitter bredvid mig och maniskt stryker mitt hår, peppar mig och säger att det går bra, att jag är duktig. Jag vill därifrån. Det gör så innihelvets jävla ont. Jag tänker på det alla mödrar säger. Du glömmer bort smärtan direkt när förlossningen är över och du håller ditt barn i famnen. Så kan vi få det här helvetet överstökat någon gång så att smärtan försvinner?? En halvtimme efter att prover inför epdirul tagits är förlossningen i full gång. Vårat förlossningsrum är nu fyllt med folk. Bm, assistenter, överläkare, läkare, barnläkare och personal från neo redo att ta emot tjejerna. Jag hann aldrig få någon jävla epidural och suger i mig lustgas till förbannelse. Den gör mig yr och avdomnad. Det känns som att jag ska tuppa av och jag kastar bort lustgasmasken. Efter en värk utan lustgas sliter jag tag i masken igen och fortsätter. Hellre yr och avdomnad än denna helvetes smärta. Jag börjar spy blod för att jag tagit i så pass att blodkärl i halsen har spruckit. Jerker som håller i spypåsen åt mig får panik. Barnmorskan lugnar honom samtidigt som han försöker lugna och stötta mig.

18:17 föds tvilling 1, Vera. Hon mår bra och viras in i en filt och en bm-assistent håller henne bredvid mig i sängen. I töcknet ser jag henne, rör vid henne och mikrosomnar.

I vad som känns som en evighet försöker läkare att vända tvilling 2 i magen. De tar alltså tag i magen och vrider runt. Det gör förbannat ont. Tanken är att tvilling 2 ska vändas och följa med tvilling 1 ut men det går inte. Tvilling två ligger nämligen fortfarande i hel fostersäck och de får henne inte att ligga still. Då värkarna avtagit efter första födseln ges jag ännu mer Oxytocin. De ökar och ökar doseringen i 40 minuter men jag känner knappt av det. Tillslut bestäms att jag ska krysta när jag känner av en sammandragning.

19:12 föds tvilling 2, Wilma i säte och hela hinnor. När sätet är ute och hinnorna brustit drar de henne uppåt (den smärtan!) så att hon kommer ut i en kullerbytta upp på min mage. Jerker får följa med bebisarna ut. Medan han är ute börjar jag att blöda. Jag blöder rikligt. Jag är så trött, allt är en enda dimma och jag fattar ingenting. Jag märkte inte ens att Jerker försvann. Jag bara ligger där pustar ut och tuppar av. Läkarna får inte stopp på blödningen och jag förs till operation för att sys. Ute i korridoren står Jerker och ser alldeles förstörd ut. Jag blir rädd men orkar ingenting mer.

23.00 hämtas jag från uppvaket och får träffa Jerker som varit med tjejerna på neo.

00.10 får jag åka ner i säng till neo för att för första gången få hålla mina barn.

Tjejerna låg på värmedyna första dygnet sedan klarade de sig alldeles utmärkt.

Jag förlorade allt som allt 2500ml blod. Fick ligga kvar på förlossningen i 2 nätter sedan på BB i 2 nätter för att återhämta mig, få blodtransfusion, samt se till så blodtrycket stabiliseras. Efter det fick vi äntligen bo tillsammans med våra döttrar i ett familjerum på neo, först på Vrinnevi sedan blev vi flyttade till US. Innan vi fick komma hem lagom före jul.

Jag hade inte klarat detta utan Jerker. Bättre stöd kunde jag inte få. Som han ställt upp under hela graviditeten, förlossningen och efter. Vad hemskt det måste kännas att sitta bredvid och se den man älskar ha så fruktansvärt ont. Att inte kunna göra något. Att bara sitta bredvid. Men vilken klippa jag hade att luta mig mot.

Likes

Comments

Min historia börjar i vecka 35+1 på en söndag. Närmare bestämt 6/12-15, andra advent. Adventsmyset avslutades med en tripp till förlossningen på US då jag mådde så illa och hade onda sammandragningar så det stod härliga till. Jag fick ligga med ctg i över en timme. Att ligga på rygg när man är höggravid gör ont nå så förbannat ska ni veta. Fem minuter funkar ganska okej men efter det är det bara hemskt. Läget var stabilt i magen, jag fick en bricanyl-spruta för att stoppa sammandragningarna och skickades hem.

Jag sov natten utan sammandragningar och på måndagmorgon hade vi bm-besök inbokat. Veckan innan hos bm visade det sig att jag hade fått lite högt blodtryck samt lite protein i urinen. Vilket innebär havandeskapsförgiftning, därav skulle vi dit igen för att hålla koll så det inte skenade iväg (man kan då bli igångsatt). På måndagmorgon hade det skenat iväg. Jag hade kraftigt förhöjt blodtryck och +3 protein i urinen (på en skala från 0 till 3). Bm ringde förlossningen och hips vips var vi välkomna upp till special-bb och skulle mest troligt inte komma hem utan bebisarna.

På spec-bb blev jag sängliggande och fick bara gå upp för att gå på toa. Jag blev galen och smygvandrade inne på rummet. På morgonen var det tänkt att Jerker skulle hämta frukosten åt mig. Men då matsalen låg vägg i vägg med rummet smet jag med för att få komma ut. Tiden gick så fruktansvärt långsamt och jag ville bara hem och sova i min egen säng. Tidigt på onsdagmorgon runt kl.3 vaknade jag av att fostervattnet på tvilling 1 hade börjat sippra. Vid kl.6 fördes jag med ambulans till Vrinnevi sjukhus i Norrköping på grund av platsbrist på neonatal på US.

Likes

Comments