Och helt plötsligt kommer man på sig själv i sargen, helt enkelt för att man finner sig själv i lycka.
För plötsligt kommer man på hur lyckan spridit sig i moln runt sig själv den senaste tiden. Hur alla skratt du gett & hur alla skratt omkring slagit ut allt det gråa. Att finna sig själv med att var dag går snabbare och snabbare, att tiden rullar på och denna gången utan alla de mörka tankarna och onda molnen av ångest.
Man märker det inte själv när det väl händer, men efteråt kan man sakta inse att den senaste perioden faktiskt bestått av en själ som mår bra, en lycklig själ.
Och så plötsligt samlas all den sorg som tidigare varit vardag, för den har inte längre någon utväg ur kroppen mitt ibland all lycka.

Likes

Comments

Jag är femton år. Jag är femton år och så liten. Världen är så stor och jag har så mycket att möta och ta in, jag är inte där än.
Jag är för liten för att veta hur äkta kärlek ska kännas, för liten för att ta rätt beslut ch för liten för att kunna ta reda på något om min framtid och hur den ska vara. Samtidigt som jag är för liten för så mycket är jag samtidigt i en medelålder
-För jag är också alldeles för stor. Jag är för gammal. För gammal för att sitta hemma med min familj på fredagskvällarna och jag är också för stor. Ett par år för stor för att kunna vara lycklig och glad, utan att veta vad problem innefattar och bär med sig. Jag är precis någonstans där mitt i mellan.

För det mesta i mina tonårsår känner jag mig för liten och otillräcklig, vilket jag fokuserar på för det mesta. Det är ofta då jag längtar tillbaka till när jag var yngre, när allt var så mycket enklare.
Jag är bara femton år, har så många år kvar i livet och så mycket som väntar. Ändå har jag tänkt mycket det senaste, på att vi vet så ofantligt mycket för att vara så unga.

Denna sommaren har jag fått mitt första jobb, dessutom bland barn. Det är så lärorikt på många olika plan, och det är först nu som jag på riktigt kan inse att jag lärt mig så mycket på dessa år i min uppväxt, på de få år jag levt. Att jag är så pass ung och ovetande, men ändå så erfaren och kunnig.

Jag har levt i femton år. Dessa år är mindre än en tredjedel av mina föräldrars liv och mina bröder har hunnit leva nästan dubbelt så länge.
Trots att jag är i så pass unga år som jag är i, vet jag tillräckligt mycket för att kunna ta hand om sjuåringar. Att få lära dem och förbereda dem för framtiden och det som väntar -Trots att jag ännu inte vet själv vad det innebär.
Jag har många gånger tänkt på så sätt att det inte är så stor skillnad på nu och när jag var yngre, att man vet det mesta redan i de yngsta åren men att skillnaden är att man slipper ta in, och kan fortsätta vata lycklig.

Jag har nu förstått att det är så fel, att dessa år däremellan spelar så himla stor roll, för det handlar om att inse och uppfatta saker på rätt sätt. Att kunna förstå. Och det är precis det man bearbetar de åtta åren som sträcker sig mellan sju och femtonårs-åldern.
Och kanske är det just hanteringen av det som vi inte orkar klara av att förstå som tar bort vår eviga unga lycka som försvinner när vi växer upp. Kanske är det just den hanteringen och förståelsen som förstör. Men det är precis den jobbigaste delen som ändå är den viktigaste, för att vi ska kunna lära oss att stå på egna fötter.

Med bara lycka och utan uppfattning klarar man sig inte, och det är därför det är så svårt att få dessa sjuåringar att förstå och lära sig vad de gör för fel när de ännu inte har lärt sig att stå på egna ben. De kan inte förstå, innan de levt dessa år. Men det är också just därför vi som levt dessa år behövs, för att lära ut till de som ännu inte vet. I femton taniga år har jag levt på jorden. Jag har så mycket kvar att lära men ändå är det så mäktigt, att jag trots detta vet så mycket redan nu så mycket.
Jag är femton år och är redan nu händig att förbereda en sjuåring för hela barnets liv och allt det ska komma att möta, trots att jag ännu inte mött det än.
Och tänk om trettio år, vad kommer jag då inte kunna göra och uppnå då?

Likes

Comments