Idag är dagen jag äntligen bestämde mig för att skaffa denna bloggen, efter många månaders fundering så kände jag att nu får jag ta tag i detta. Mest för att kunna skriva ner mina tankar och funderingar på vad vi går igenom. Även om jag vet jag kan prata med min sambo och vänner, så är det inte riktigt någon av dom som kan förstå hur man mår och känner. Jag vet inte om det är någon som kommer gå in och läsa vad jag skriver. Så det är väl mest för min egna del som jag skriver här. Men om det är någon som väl lyckas ta sig hit så släng gärna iväg ett hej och kanske också gått eller går igenom det som vi gör just nu.

Allt började för ca 4 år sedan, då jag och min svägerska började prata om barn och hur kul det hade vart att va gravida samtidigt. Jag började då plantera ett litet litet frö i min sambos huvud, som senare sakta började gro sig större. Vintern 2012 åkte vi iväg till Filippinerna på semester i 4 veckor. När vi var där nere började vi mer och mer prata om barn. Och när vi gick i ett av dom stora shoppingcentren dom har där nere hittade vi ett par ursöta bebisskor och sen va vi fast vid tanken. Väl hemma kände vi oss faktiskt redo att börja skaffa familj. Och vi pratade och bestämde att vi ville minsann ha ett vårbarn, då både jag och sambon är födda tidigt på året. Så vi väntade någon månad innan vi började försöka på riktigt. Och vi trodde väl att det skulle gå lätt som en plätt. Men icke. Tiden gick och inget hände. Jag skaffade ägglossningstest för att ha mer koll på när ägglossningen var. Då jag ätit P-piller sedan 15 årsålder så kände jag inte min kropp så bra. Men med hjälp av testerna kunde jag snabbt komma fram till att jag hade ganska exakta ägglossningar på rätt dag. Vi försökte alla dagar i veckan. Men efter att det gått ca 1 ½ år av försök så tog jag kontakt med en privatklinik som en vän hade rekommenderat. Jag ringde dit i slutet av maj, början av Juni om jag inte minns fel. Vi fick först en tid i början av Augusti, men den blev ändrad till slutet av månaden. Väl där började vår utredning. Jag va inställd från början att allt kunde ta tid. Dom ställde frågor och gjorde prover, spolade äggledare, som jag tyckte va en hemsk upplevelse, inte för att det gjorde så ont, utan mer för att jag var hör på tramadol (vilket fick mig att må dåligt) och så nervös så jag spände mig, så häll på att svimma efter spolningen. Sambon fick ta blodprov första gången i sitt liv och höll på att svimma han med. Sambon fick också lämna spermaprov, vilket va bra, eller dom a lite segsimmade, men det skulle inte vara några problem. Ja, dom hittade inget större fel på oss, utan vi fick domen ofrivilligbarnlöshet. Vår läkare skulle nu alltså skicka remiss till Sahlgrenska och detta va i februari månad. Jag var fortfarande inställd på att vi kunde få vänta iallafall 6-8 månader. Men under sommaren fick vi ett brev om att vi skulle få komma in och påbörja vår IVF behandling. Jag va nervös för allt hade ju flutit på så bra sedan vi började denna resan. Så den 18 Augusti 2016 satt två nervösa och förväntansfulla människor som ska börja ett nytt kapitel i sitt liv...




Likes

Comments