Idag är det min första farsdag som inte går att firas med min pappa psykisk, Idag är det min första farsdag där inte min pappa kan närvara fysiskt, Idag är det min första farsdag där i princip alla mina tankar går till min pappa, Idag är det min första farsdag som är otroligt plågsam, idag är det min första farsdag där jag egentligen bara vill försvinna men samtidigt göra allt som jag vet att han skulle älskat, idag är det min första farsdag som jag inte kan krama om honom och säga vilket fantastiskt jobb han gör varje dag, idag är det min första farsdag som jag inte kommer höra "Tuva vart är mina presenter och min tre rätters middag?"med ett skratt och en ironisk röst. Idag skulle det egentligen vart min pappas första farsdag på väldigt länge som han skulle vara lycklig på riktigt men jag vet att han ser oss där uppifrån med blandade känslor. Han är förmodligen ledsen över att se alla hans barn och vänner vara så ledsna av saknad och orättvisa men han är förhoppningsvis lycklig och tacksam för den tiden han fick spendera med sin kärlek och även att han ser att familjen kommit mycket närmre varandra och att vi är en släkt igen, som han hoppades kunna fixa nu när han var glad och lycklig på riktigt men inte hann.

Min pappa var en väldigt klok och vis man men han hade även åsikter och tankar som man bara undrade vart dom kom ifrån. Han är älskad av många på grund av att det bara fanns ett exempel av min pappa, en väldigt speciell man med tungt bagage och många års erfarenhet av mycket. Den sista tiden jag och mina syskon hade med pappa var nog de bästa halv året för både oss och för han. Han var lycklig och väldigt kär framförallt. Han hade hittat lyckan igen och det är vi otroligt tacksamma för. Han blev en annan människa, han satt inte och pratade med oss om hur livet var en pest utan han kunde sitta och säga tusen gånger om att han är lycklig igen, att han älskade oss över någonting annat och att han verkligen uppskattade livet igen. När jag läser gästböckerna från pappas begravning och den vi fick från hans jobb blir jag otroligt berörd och tacksam för att jag fick veta hur älskad och saknad han är av många. Den från hans jobb berörde mig mest för där fick jag se hur mycket han hjälpte andra utifrån hans egna perspektiv och de han lärt sig med åren. Jag tog alltid allt pappa sa om hans jobb och när han sa att han och hans kollegor satt och gav varandra råd med en nypa salt för att jag fick höra hela tiden hur mycket han inte ville jobba, att han ville gå i pension när han var 60 och så vidare. Men när jag läser boken inser jag hur mycket han och hans kollegor hjälpte varandra och att han egentligen inte hatade sitt jobb. Min pappa har även vart en förebild för många inom idrott, speciellt inom brottning vilket var den sporten han brann mest för under hans ungdom men även dom senaste åren när han var tränare åt knattegruppen dvs 7-13 åringar. Om ni som pappa tränade läser detta ska ni veta att han var otroligt stolt över er när han såg er utvecklas och när ni alla kom längre och längre i tävlingarna, jag vet att hade han haft mer fritid hade han blivit tränare igen. Han hade även otroligt mycket empati till de som kommit som ensamma flyktingbarn till Sverige och särskilt dom som kom till VBK (Västerås brottar klubb) Han hade världens största hjärta.

Ni som inte vet något om min pappas bortgång tycker antagligen att det låter som att vi visste att han skulle gå bort och verkligen tagit vara på den tiden vi skulle få med honom men så var det inte. Min pappa fick en grav hjärtinfarkt och hjärtstopp utan förvarning för exakt åtta månader sedan men det tog sex dagar innan vi fick beskedet att det tyvärr hade gått för lång tid innan vi fick igång hjärtat igen. Även fast det bara tog elva minuter från att jag ringde larmcentralen och berättade vad som hände och att dom måste skynda sig tills dess att två ambulanser stod på vår trädgård och tre ambulanssköterskor stod i vårt vardagsrum. En av ambulanssköterskorna var där för mig och min pappas sambos skull och berättade allt som skulle hända och försökte lugna ner oss och sedan fick vi åka till akuten och tillbringa sex dagar där innan dom kom med beskedet att pappas hjärna inte hade någon funktion längre (alltså att han var hjärndöd) och att han är dödsförklarad, lördag 18 mars 16.36.

Idag 8 månader senare mår jag helt okej, mår bra i perioder. Det är nu dom senaste två månaderna som jag börjat bearbetat traumat och bortgången, innan har det vart mycket annat som distraherat. Men vi kan säga att jag mår bra men kunde absolut mått sämre och kunde mått bättre. Det är såklart mycket annat som påverkar mitt psykiska mående, bland annat skolan och gymnasievalen som snart startar, nationellaproven och flytt!!!!

För att runda av detta inlägg vill jag bara säga... Ta hand om era nära och kära för man vet aldrig när dom inte längre finns vid er sida fysiskt men lev inte med rädslan att någon kommer försvinna, uppskatta bara vardagssaker mer och får ni feeling för att säga att ni älskar personen, säg det!

KRAAAM ♡ Tuva Pettersson

Likes

Comments