MINA TEXTER, FOTON

Vi sa alltid att vi var här för en rolig stund, inte en lång stund. Jag visste inte att det skulle få ett så snabbt avslut.

Det är fredag. Jag sitter med vinglaset i handen, och stirrar mig blind på burken med piller framför mig.
Det har gått en månad sedan du försvann. En månad sedan jag slutade känna dig.
Förr var det som att jag kände ditt hjärta slå i takt med mitt, jag kände av dig.
Jag har hört att det blir så med själsfränder, hjärtan går alltid i takt, och man hör varandra leva.
När du gick ut den kvällen så slutade jag höra dig.
Jag föll ihop, för jag visste.
Det var som den där gången när jag försökte dö, då du hittade mig i duschen medvetslös. Du sa att det kändes fel i hela kroppen, som att ditt hjärta halvt slutat fungera. Du sprang för att se till att jag var okej, och där låg jag. Blek och döende med duschens heta strålar mot min ömma hud.
Det handlar inte om att tappa hoppet, för det fanns inte från början.
Du gick ut mitt i vintern, vi skulle egentligen dit tillsammans, men jag mådde inte bra. Något kändes så otroligt fel i hela kroppen. Allt var så obeskrivligt. Jag borde ha fattat att det handlade om dig. Det gör nästan allt.
"Är du säker på att du inte ska med? Det är säkert bara ångest, det blir roligt när vi är där ska du se! Jag kan vänta på dig vid pendeln!" det var det sista du sa till mig innan du aldrig mer skulle höras ifrån.
Jag låg där i soffan, helt slut. Jag kände redan då att något fruktansvärt var påväg att ske, men jag kunde inte sätta fingret på vad.
Det hade gått två timmar då jag kände avslutet. Det kom så plötsligt. Det är som om jag cyklade på en cykel som blivit fastbunden med ett snöre i ett träd. Jag cyklade helt utan problem, tills snöret spänns åt och jag kastas framåt i och med cykelns abrupta stopp.
Jag försökte ringa, men din mobil var av.
Polisen gjorde inget förens två dagar efter. Jag hatar dem för det.
De sa att du skulle komma till rätta, men jag visste redan. Du var död.
Jag hittar på ursäkter för att slippa träffa folk, de fattar ändå inte vad jag går igenom. De kände inte avslutet som jag gjorde, så för dem finns du fortfarande kvar i livet någonstans. Ibland önskar jag att jag också hade hoppet kvar.
När vi sa att vi var här för en rolig stund och inte en lång stund, så trodde jag aldrig att du bara skulle bli 19 år. Jag trodde aldrig att du skulle lämna mig. Den gången efter jag försökte lämna dig lovade vi att aldrig släppa taget om varandra. Du fick mig att lova att inte dö utan dig, och om du skulle dö så skulle jag likaså.
Detta förblir mitt sista glas. För hellre känner jag inget än att bara känna mig själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

MINA TEXTER

"Du! Jag tror att jag lever!", hon skrek från dansgolvets mitt.
"Om hon bara visste vart vi höll hus", mitt leende växte större när jag såg hennes blick.

Mamma rymde med en cirkus, och jag smiter in på Stockholms olika nattklubbar. Kontrasten kan verka stor, men i själva fallet handlar det bara om att lämna sig själv. Eller sina ansvar.
Jag är 16, och jag lever. Precis som mamma gjorde då, på 80-talet.

Jag skulle sen få reda på att allt har sitt slut. Sandra och jag pratar inte längre, det blev en konflikt mellan olika moraler. Vi var ändå så olika.
Några år senare skulle jag ändå smita iväg till Uppsala, jag sa att jag skulle träffa Tilda. Sanningen var att han jag träffade var 27, och att jag var konflikträdd. Hade jag bara sagt till mamma vart jag var så hade inte hon gråtit sig till sömns av rädslan att jag gjort samma sak som hon gjorde den där sommarnatten på 80-talet.
"Du! Jag tror att jag lever", det ekar fortfarande inom mig, i mina minnen lever hon kvar, även om hon är så långt borta som det bara går. Minnena jag har från tiden vi spenderat tillsammans spökar hos mig.

Denna är väldigt oklar. Jag fick i uppgift under min professionellt skrivande kurs att skriva med musik i bakgrunden, för att se om låten ändrade mitt skrivande.
Det blev en 80-tals låt, vilket uppenbarligen gav mig inspiration till detta.
Ibland hatar jag att så mycket av det jag skriver handlar om mina egna upplevelser, det kan bli så jobbigt att publicera. Förhoppningsvis så ses allt gott.

Likes

Comments

MINA TEXTER

Jag kände lukten av den nya igår. Du kom hem sent, senare än de andra nätterna. Igår glömde du att duscha av dig spåren av henne.
Det har gått snart tjugotvå år. Jag har sedan länge hittat tröst hos andra. Du lovade att ändra på dig, du lovade att den förra var sen sista.
Hon tar på mig, så som du gjorde förr. Hon ser mig. Det är inte meningslöst sex med henne, det är lustfyllt, passionerat. Så som vi brukade ha det. Hennes läppar pressade hårt emot mina är det som håller mig i livet, så som vi hade det, för så många år sedan.
Jag vet att du också vet att den gnistan vi hade har slocknat. Vi lägger oss i samma säng varje natt, ryggarna vända emot varandra. Det är inte för våran skull, det är för alla andras. Splittrade familjer är inte bra för psyket har vi ju fått höra, så vi håller ut för deras skull. De vet också att mamma och pappa inte längre älskar varandra. Varje samlad måltid är påtvingad. Varje bråk blir allt mer högljutt. Porslin slängs i golvet.
Vi kommer från splittrade familjer. Vi hatade det.
Jag tror att vi länge hållit kvar vid hoppet om att allt kommer att bli bra med tiden, att om kärleken är kvar så kommer vi att lära oss att älska igen.
Jag har lärt mig att älska, och det är med henne. De dagarna på kontoret delade med henne är det jag vaknar och ser fram emot, jag nästan glömmer de problemen vi har här hemma.
Jag skyller ofta detta på mig själv, även då du var den som låg med en annan först.
Jag önskar att jag visste tidigare, att jag utforskade tidigare, då hade inte vi förstört varandra som vi gjort. Då hade vi aldrig varit vi. Men då hade inte heller dem existerat, de enda bra som vi två åstadkommit tillsammans. 

Igår när du kom hem så sent, med hennes lukt som ett tjockt täcke runt dig, så insåg jag hur liten världen är. Våra älskarinnor använder samma parfym.

Likes

Comments