MINA TEXTER


I detta hål ska du hissas ner och ligga för evigt, eller iallafall tills du flyttas till en annan plats för att göra plats till någon annan.
Du lovade mig att aldrig dö, inte innan mig. ”Om någon av oss dör så blir det du som drar först”, du sa alltid om, som om vi var övernaturliga, som om livets lagar inte gällde oss.
”Om jag dör så får du lova mig en sak”, du hann inte berätta vad jag skulle lova innan du blev avbruten av telefonen.
Det där jävla samtalet. Det som skulle ändra allt. Det som skulle ändra dina om till när.
Jag hatar det där samtalet.
Kunde det inte vänta, bara en liten stund till, bara tills du inte behövde veta att det alltid var när och aldrig om.
Du var den som fick mig. Du fick mig på riktigt. Det var näst intill magiskt. Jag var fångad av dig.
Sättet du skrattade åt mina impulser, du såg det som ingen annan kunde se.
När du log mot mig för första gången såg jag dig. Jag såg dig på riktigt.
Fy fan var du var fin.
Du är fin.
Fast du inte finns så är du fin. Eller finns du?
Jag tror att du är kvar, även fast du hissas ner i jorden idag, även fast din kropp aldrig mer kommer vara densamma, även fast jag aldrig mer kommer känna din beröring, även fast du aldrig mer kommer vara varm, även fast du aldrig mer kommer att synas eller höras.
Du är fin.
Ditt hår föll av, och du var fin. Din hy tappade lyster, och du var fin. Du förlorade synen, kände min beröring, log. Alltid så fin.
”När jag dör får du lova mig en sak”, din hand var kall, men inte ditt leende. Det var varmt.
”Le”.
I slutet kunde du inte se mitt leende, inte för att du missade mycket. Jag fann inget som fick mig att le. Inget som dig. Inget som förr.
Hur fan ska jag finna kraft till att le när jag knappt kan kliva ur sängen? Hur ska jag kunna le när allt jag känner sen du dog är misär? Hur är det möjligt att le utan dig?
Jag sover i din tröja, den luktar som dig.
Lukten börjar försvinna. Den byts ut av min. Jag vill inte ta av den, för tänk om du försvinner helt då. Men jag måste.
Jag kommer inte ihåg hur man lever utan dig.
Jag kommer inte ihåg hur man ler.
Inte på riktigt.
Inget är på riktigt.
När jag dör kan vi le tillsammans.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

MINA TEXTER

Med min första riktiga pojkvän så blödde jag under sex, för att jag inte kunde sluta tänka på det du gjorde mot mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag än ville ha sex med honom så var det dig jag såg. Det var dig jag tänkte på.
Jag kommer ihåg att du frågade mig vad min favoritblomma var. Det var solrosor.
Notera att jag skriver var. För nu kan jag inte se på dem utan att se ditt äckliga ansikte, och din motbjudande nakna kropp.
Du använde det som stoppord. Jag skulle säga solros om jag ville att du skulle sluta. Ett nej räckte inte. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att jag inte ville, för du ville, och det var allt som spelade roll.
Mitt nej var en invit till dina sjuka fantasier.
Du höll ner mina armar så att jag inte skulle klara av att trycka bort dig, du gillade mitt motstånd, och du gillade att se mig svag. Du ströp mig tills jag knappt kunde andas, sen höll du en kudde över mitt ansikte så att de få ljuden jag klarade av att forma skulle tystas helt. Du gillade det också.
Även om jag hade vågat säga ordet som skulle få dig att sluta det du börjat utan mitt tillstånd, så kunde jag inte det.
Jag gav upp. Jag låg där tyst och äcklig. Använd.

Snart har två år gått och jag hatar dig lika mycket som då.

#metoo



Likes

Comments

MINA TEXTER, FOTON

Vi sa alltid att vi var här för en rolig stund, inte en lång stund. Jag visste inte att det skulle få ett så snabbt avslut.

Det är fredag. Jag sitter med vinglaset i handen, och stirrar mig blind på burken med piller framför mig.
Det har gått en månad sedan du försvann. En månad sedan jag slutade känna dig.
Förr var det som att jag kände ditt hjärta slå i takt med mitt, jag kände av dig.
Jag har hört att det blir så med själsfränder, hjärtan går alltid i takt, och man hör varandra leva.
När du gick ut den kvällen så slutade jag höra dig.
Jag föll ihop, för jag visste.
Det var som den där gången när jag försökte dö, då du hittade mig i duschen medvetslös. Du sa att det kändes fel i hela kroppen, som att ditt hjärta halvt slutat fungera. Du sprang för att se till att jag var okej, och där låg jag. Blek och döende med duschens heta strålar mot min ömma hud.
Det handlar inte om att tappa hoppet, för det fanns inte från början.
Du gick ut mitt i vintern, vi skulle egentligen dit tillsammans, men jag mådde inte bra. Något kändes så otroligt fel i hela kroppen. Allt var så obeskrivligt. Jag borde ha fattat att det handlade om dig. Det gör nästan allt.
"Är du säker på att du inte ska med? Det är säkert bara ångest, det blir roligt när vi är där ska du se! Jag kan vänta på dig vid pendeln!" det var det sista du sa till mig innan du aldrig mer skulle höras ifrån.
Jag låg där i soffan, helt slut. Jag kände redan då att något fruktansvärt var påväg att ske, men jag kunde inte sätta fingret på vad.
Det hade gått två timmar då jag kände avslutet. Det kom så plötsligt. Det är som om jag cyklade på en cykel som blivit fastbunden med ett snöre i ett träd. Jag cyklade helt utan problem, tills snöret spänns åt och jag kastas framåt i och med cykelns abrupta stopp.
Jag försökte ringa, men din mobil var av.
Polisen gjorde inget förens två dagar efter. Jag hatar dem för det.
De sa att du skulle komma till rätta, men jag visste redan. Du var död.
Jag hittar på ursäkter för att slippa träffa folk, de fattar ändå inte vad jag går igenom. De kände inte avslutet som jag gjorde, så för dem finns du fortfarande kvar i livet någonstans. Ibland önskar jag att jag också hade hoppet kvar.
När vi sa att vi var här för en rolig stund och inte en lång stund, så trodde jag aldrig att du bara skulle bli 19 år. Jag trodde aldrig att du skulle lämna mig. Den gången efter jag försökte lämna dig lovade vi att aldrig släppa taget om varandra. Du fick mig att lova att inte dö utan dig, och om du skulle dö så skulle jag likaså.
Detta förblir mitt sista glas. För hellre känner jag inget än att bara känna mig själv.

Likes

Comments