View tracker

Jag älskade alltid när du satt och berättade all onödig vetenskap som fanns, och allting du kunde om historia vilket var mycket. Jag lyssnade aldrig riktigt på ad du sa, det ar inte det som intresserade mig.

Det som intresserade mig var hur du så passionerat berättade om allt, du kunde varenda liten detalj. Jag brukade sitta och memorera alla dina ansiktsuttryck och bara njuta av att höra din mörka stämma.

Nu är du där, i staden som du egentligen hör hemma i. Du går runt och ser allting du läst om i historieböckerna och jag önskar att jag kunde få vara där med dig och se dig se allting.


H.W

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Sängen hos din mamma vi brukade sova på var så liten. Den var alldeles för liten för oss båda, men det gjorde egentligen ingenting. Det blev en trygghet, du var hela tiden nära. Jag behövde aldrig sträcka ut armen eller rulla åt ditt håll. Du var alltid där när jag vaknade mitt i natten och varje morgon efter. 

Du var så otroligt vacker när du sov. Det var alltid en stor kontrast mellan att se dig sova och vara vaken. Du var aldrig lugn en enda sekund i dina vakna timmar, men när du sov så såg du så sårbar ut, en helt annan sida av dig.  

Nu när jag vaknar mitt i natten är det aldrig någon i närheten. När jag sträcker ut armen är det tomt bredvid mig. Det är som att jag varje gång vaknar mitt i natten och får för mig att jag vaknar ur en mardröm där jag förlorar dig. Och varje gång jag inser att du inte är där blir mardrömmen till verklighet. Jag ligger där helt ensam i min egna säng, som till och med är större än din säng som vi brukade dela på. Det känns ännu mer ensamt än det går och beskriva. 


H.W 

Likes

Comments

View tracker

Idag är det exakt 99 dagar sedan min bästa väns födelsedag, som slutade med att bli den värsta dagen i mitt liv. Samma morgon hade jag vaknat lycklig och helt ovetande. Jag hade kollat på biljetter för oss till en konsert jag visste att du otroligt gärna ville gå på. Helt ovetande.

Det är exakt 99 dagar sedan jag fick meddelandet från henne. Jag visste vem hon var, jag visste att ni hade haft någonting tidigare och jag som var så blind trodde bara att hon skulle fråga om det var sant att du och jag var tillsammans nu.

Idag är det exakt 99 dagar sedan du satt i andra änden av telefonen och grät så mycket att du inte fick fram ett enda ord. Skuldkänslorna bara vällde över ur dig. 

Idag är det exakt 90 dagar sedan jag såg dig senast. Exakt 90 dagar sedan vi stod utanför din port och höll om varandra så hårt att det kändes som att vi skulle ha sönder varandra. Jag bokstavligen kände från din kropp pressad mot min att du inte ville släppa mig, även fast du sa att du behövde. Och den där sista kyssen kommer jag aldrig att glömma. Du har aldrig kysst mig på det sättet, det kändes verkligen att det var den allra sista. Jag kan fortfarande känna dina läppar mot mina om jag blundar. 

Det har gått 90 dagar men det känns ändå inte som att det är helt över på riktigt. Vår bok kanske alltid kommer ha ett oskrivet slut, det är bara vita blad kvar efter historian som i alla fall hade en fantastisk början. Om jag fick välja själv vet jag exakt vad jag skulle skriva på de tomma sidorna. 


H.W

Likes

Comments

Jag letar efter dig. I varenda kille jag är med letar jag efter dig, men du är försvunnen. Jag letar efter dina mjuka och lena läppar hos andra, och jag letar efter dina starka perfekta armar hos dem. Men ingenting känns lika, det känns bara så fel. Som om du och jag är ett pussel med endast två bitar. Men jag fortsätter att försöka sätta ihop mig med andra bitar som jag egentligen vet inte passar. Ändå så försöker jag. Jag försöker bedöva smärtan från att sakna dig genom att vara med andra, men det fungerar inte.

Du finns ingenstans, förutom i dig själv. Jag förstår inte varför det här behöver vara så svårt, jag trodde inte att det var möjligt att sakna en människa så mycket att det gör ont i hela kroppen, ända in i benmärgen. 

Jag vill bara få höra din röst, få hålla dig i mina armar och kyssa dig igen. Men jag vet att det aldrig kommer hända. Jag vet inte hur jag ska acceptera det här. 

Likes

Comments

...sitter jag här på taket och stirrar ut mot den kolsvarta natten. Mina tankar drar i väg och tänker på dig. Det är ju ingenting som händer sällan, men tankarna blir så mycket starkare när det är så tyst och mörkt som det är här just nu. Jag sluter mina ögon och föreställer mig att du sitter bredvid mig. Jag föreställer mig din arm om mina axlar och plötsligt fryser jag inte längre. Jag sitter i ditt vardagsrum hemma hos din mamma i den vita soffan som vi nästan alltid satt i och kollade på tv. Allting var som vanligt igen och det kändes så bra.

Men jag får upp bilden av dig när du satt där i den vita soffan, helt stum av skuldkänslor den senaste gången vi såg varandra. Det blir plötsligt kallt igen när verkligheten slår till och jag minns vad du gjorde mot mig, det som jag så mycket försöker att tränga bort utan någon succé. Alla bilder kommer återigen ovälkomna in i mitt huvud. Dig över henne. Din röst i telefonen när du fick reda på att jag visste. Du gråtandes så du inte ens kunde prata. När du sitter där i soffan helt stum, så nära att brista totalt. Jag stormandes ut i hallen. Du när du följer efter mig ut. När du höll om mig och kysste mig en sista gång. När du säger att jag måste gå. När jag vänder mig om utan att kolla på dig.

Jag öppnar ögonen igen till mörkret och känner nu att mitt ansikte är alldeles blött. Ännu en gång gråter jag över dig. Jag undrar när detta ska sluta. Smärtan, all minnen, den brutala saknaden...


H.W



Likes

Comments

"Jag var alltid på min vakt, jag visste precis vart han brukade dyka upp och hela Stockholm gick från att vara min lekplats till att blir ett minfält. Jag la all min energi på att tippa runt och försöka att inte sprängas i luften"
- Michaela Forni, Om hur man klarar av att se varandra för första gången sedan allt tog slut

Likes

Comments

Flyger över haven, flyger över alla husen. Känslan är så obeskrivlig, känslan av att vara fri. Ett enda rus, och jag är fast i drogen. Jag vill ha mer, men i mitt liv är denna drog alldeles för sällsynt. Men varför verkar denna drog finnas helt obegränsad i alla andras liv? Vart får jag tag på den? Kan någon snälla svara. 

Jag känner mig som en fånge som får komma ut på gården lite då och då. Jag lever ju, men det här är inte ett riktigt sätt att leva på. 


H.W

Likes

Comments

"I still wake up with things to tell you. One day, I won't. I will learn placid acceptance. I will stop panicking when I can't perfectly remember the pitch of your voice, or the curve of your jawline. The smell of cinnamon won't make me sad anymore.
At this point it's not about finding someone to replace you, I have spread my love all over the place.
It's about trying to sleep knowing, I live in a world that has your hands in it"
- Trista Mateer

Likes

Comments

Du vet när man var liten och oskyldig? Man brydde sig inte om mycket och var för det mesta glad. Och det bästa som fanns var när man äntligen fick den där leksaken som man så länge hade önskat sig. Man lekte med den i några veckor, kanske några månader och sedan glömde man bort den och den hamnade i någon låda under sängen.

Du har fortfarande mitt hjärta som du önskade dig. Du har hållit ett stadigt grepp om det tills nu. Nu har du slängt det där på din byrå bland enkronorna du inte heller bryr dig om. Snart kommer du att bli trött på att se det hela tiden och skyffla undan det i någon låda under sängen så du slipper påminnas om vad du gjort mot mig. Och tanken på att lämna tillbaka det slår dig inte. För dy bryr dig egentligen inte, även för att du säger att du gör det.

Jag förstår inte det där. Varför säger man saker om man egentligen inte menar dem? Jag börjar till och med tvivla på att du någonsin älskade mig efter alla dina lögner som nu har kommit fram. Trots att det var den saken jag var näst mest säker på i hela världen. Den saken jag var mest säker på var att jag älskade dig. Jag har aldrig varit säkrare på någonting i hela mitt liv.

Och jag tror att en liten del av mig alltid kommer att älska dig, resten av mitt liv. Och det är okej. För jag kommer att gå vidare snart, och du kommer alltid att finnas kvar där i mig. Det är på ett konstigt sätt en slags trygghet. Du var min största trygghet, du var den som skyddade mig mot allt ont. Men du kunde inte skydda mig från dig själv.

Vi är väl fortfarande barn som önskar sig en massa saker. Vi har fortfarande 1000 misstag att lära oss ifrån. Jag kan inte avgöra om du var ett misstag. Antingen var du det största misstaget jag någonsin gjort, eller så var du det bästa misstaget jag någonsin gjort. Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll. För det är över nu, det är över på riktigt. Och det är okej. Kanske inte just nu, men det kommer bli okej.

​H.W

Likes

Comments

Dina armar kunde nästan gå två varv runt mig för att du kramade om mig så hårt. Det kändes som att du aldrig skulle släppa mig, jag skulle kunna stå där för alltid. För där var jag trygg. Inget ont kunde nå mig, för du skyddade mig. Jag vet att du aldrig ville släppa mig, jag kunde fysiskt känna det från din kropp som var pressad mot min, även fast du sa att du behövde. 

För vi behöver gå våra egna vägar, vi är inte bra för varandra. Eller det är väl mer du som inte är bra för mig, fast jag kanske egentligen inte är så bra för dig heller. Jag tror att du har insett att jag har fått dig att känna saker du aldrig känt förut och det har gjort dig svag. För kärlek gör en så otroligt svag, men samtidigt så otroligt stark. När man älskar en som älskar en tillbaka känns det som att man kan övervinna allt, samtidigt som man är så sårbar. Man lämnar sitt hjärta helt och hållet över till den andra personen och jag tror inte att du var redo för vilket ansvar det var. Man måste lära sig att lita på att den andra håller i ditt hjärta försiktigt och inte krossar det fullständigt i sin hand.

Jag gav dig mitt hjärta. Jag litade på dig. Men vad jag inte visste då var att du aldrig hade hållit i ett hjärta förut och du visste inte riktigt hur du skulle hålla i det. Sedan råkade du tappa det. Och sen råkade du trampa på det utan att riktigt se att det låg där på golvet. För jag vet att du aldrig ville såra mig, trots vad du har gjort mot mig. Eller mer såhär: Jag vet att du aldrig ville se mig sårad, du trodde ju aldrig att jag skulle få reda på någonting.

Jag vågade inte inte se dig i ögonen innan jag vände mig om för att gå. Jag vågade inte möta din blick för just de ögonen som jag så många gånger kollat in i, just de två ögonen i just det ögonblicket när de kollade på mig skulle sitta fastbränt i mitt minne för alltid. Jag klarade inte av det. Så jag gick bara.

​H.W

Likes

Comments