View tracker

Såhär: Jag vet inte riktigt var det här manshatet kommer ifrån. Men det bubblar här inom mig, klockan 4 på morgonen, nyss hemkommen från [insert Stureplansklubb] med en sked jordnötssmör i munnen. Klubben stänger egentligen 05, men jag stod inte ut en sekund till. Det är så förutsägbart alltihop. Så tomt, meningslöst och slemmigt. Jag såg mina vänner fnissa och blinka och tvista håret mellan fingrarna och jag kan bara inte. Jag tror inte att jag är bättre än dem. De är snarare bättre än mig, för jag har det inte i mig längre, jag kan inte ens flirta. Jag känner mig som ett tomt skal när jag gör det, för jag ser till och med igenom mig själv.

Jag brukade tycka att jakten var det roliga. Att ge blickar, lite för långa. Lägga en arm på hans arm när han kom fram. Dansa tätare och tätare och antyda vad som skulle vänta om några timmar, om han följde med hem (aldrig till honom, jag måste fortfarande vara den som är in charge). Jag vet inte riktigt när det här byttes ut mot uttråkning och förakt. Jag bara blev så trött en kväll. Insåg att jag vet exakt varför du står här. Du står här för att du vill stoppa kuken i något. Inte ens mig specifikt, utan NÅGOT. Du har försökt med fler innan och säger jag nej går du vidare till nästa. Jag är inte speciell på något sätt för dig, men det ÄR JAG och det förtjänar jag att vara. Det är så tomt och det blir så tydligt att människor bara är djur.

Tack och lov hade jag en giltig ursäkt och sa till mina vänner att jag behövde gå hem. De var båda upptagna på varsitt håll med killar och vinkade åt mig och säger hejdå gumman vi ses imorgon. På vägen till tunnelbanan blir jag tilltalad och stoppad av tre olika killar som alla säger "hej tjejen, vad snabbt du går, varför ler du inte?". Jag sveper tyst förbi, som vi tjejer ju ska, vi ska bara stå ut, inte låtsas om, för det är skämmigt att säga ifrån. Med den sista killen brister det dock och jag säger "jag känner inte ens dig, fuck you!" och han svarar "gärna" och jag vill bara gå fram och krossa kuken på honom, ungefär.

Ikväll är första gången någonsin som jag har undrat om jag är asexuell. Eller ja, jag kan bli attraherad av killar, men bara i fysisk mening. Så fort de öppnar munnen så är allt borta. Jag vill inte vara en del av det här, jag vill inte leta efter en kille och nöja mig med någon bara för att det inte är meningen att man ska leva ensam. Jag vill bli stormande kär i någon som förstår mig på djupet, annars får det vara. Det kan låta som en dålig filmklyscha, men må så vara. Jag vill inte ha något annat, då dör jag hellre ensam.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är ingen speciell. Jag är inte känd på något sätt eller har förhoppningar att bli det. Jag har inget extraordinärt liv eller någon uppseendeväckande talang. Jag tänker mycket, precis som alla andra. Grubblar, drömmer, har ångest - åh så mycket ångest, blir kär, blir kåt, blir pirrande lycklig och krossad ibland, men det hör till.

Jag är 25 förresten. Jag tror att jag var 8 år när jag började skriva dagbok. I dagboken är inget hemligt. Allt ska ut. Varenda jävla smärtsam, pinsam och patetisk detalj. I början av varje ny dagbok har jag alltid skrivit en introduktion - en påminnelse till mig själv att här är det fan naket som gäller. Jag får inte fega. Jag får inte skämmas och jag skulle bara VÅGA döma mig själv i efterhand. Jag är väldigt öppen som person, en sån där som har för lätt för att öppna upp sig och sen går därifrån med en känsla av att ha delat med sig för mycket, att nästan ha blivit lite våldtagen. 

Så dagboken är också ett verktyg för mig att reglera hur mycket jag lämnar ut mig till personer i min närhet. Jag kanske inte kan hålla något inne, men jag kan åtminstone försöka placera skiten i två olika lådor. En smutsigare och en lite renare.

Men ibland snurrar tankarna för fort och pennan hinner inte med. Egentligen vet jag inte varför jag väljer att publicera mina inlägg istället för att skriva i en låst blogg. Jag är nog dels nyfiken på eventuell respons, trots att den kan bli som en tagg i hjärtat eftersom jag kommer vara så självutlämnande. Men dels har jag nog också ett behov att dela med mig till någon, inte något.

Jag hoppas att du som har snubblat in här vill stanna kvar. Kanske gräva lite i smutslådan med mig.

Likes

Comments

View tracker