Mitt första blogginlägg..

Det känns som om jag har så mycket att berätta om mitt liv och mina tankar men för vem? Har ingen direkt som jag kan öppna mitt hjärta för. Min sambo, mamma och mina arbetskamrater jag prata med men det är ju såklart inte samma sak som att prata med sin bästis eller sina vänner.

Vi är/var ett kompisgäng på 5 st. Vi har hållit ihop sedan lågstadiet, vi har gått igenom massor vi har varit vänner och riktiga ovänner. Vi har bott tillsammans i en annan stad, festat, gjort tokiga saker. Men nu känns det som om livet har kommit emellan. Vi har alla familj och barn. Jag var alltid partypinglan i gänget som gjorde tokiga saker, det var mig dom skrattade åt "dagen efter". Träffade en kille som inte drack alkohol och som inte var ute i vimlet. Detta gjorde att jag ändrade på mitt beteende. Var ingen partypingla längre, höll mig hemma mest. Dom gillade inte riktigt min kille, hade svårt för honom.

Är det jag som tagit avstånd eller dom? Vår vänskap känns inte som förr. Dom förstår inte hur jag har det jobbar inom sjukvården så jag ser mkt elände och död. Dom däremot har "fina" jobb. Jag känner att jag inte orkar med den där egocentriska och utseendefixerade delen.

Vilket hoppande det blev mellan allt. Jag känner mig så sjukt ensam helt enkelt. Saknar någon att prata med!

Likes

Comments