View tracker

Vem var det som kom då?
Vad förväntade vi oss?

Ganska enkla svar på de frågorna. Vi förväntade oss en grön väldigt snäll ponny med kapacitet.

Vad var det för ponny som kom då?
Det kom en grön ponny som var väldigt väldigt snäll och med en kapacitet som vi känner en stor ödmjukhet inför att kunna förvalta på rätt sätt. Tubs vände upp och ner på verkligheten i samma sekund som han klev in i stallet. Han har från dag ett inte gjort annat än att ta andan ur mig. Han är magisk och så mycket mer än vi någonsin vågat hoppats på. I honom finns bara glädje och den renaste vänlighet jag någonsin mött, det kombinerat med en känslighet som får en kolibri att verka klumpig och med en vilja att alltid försöka göra rätt så kan man inte annat än att bara häpna. Häpna och falla baklänges inför uppgiften.

Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan om vi verkligen fixar det här, livrädd att förstöra något så fint. Jag är så in i helsike tacksam att vi har en person bakom som hjälper oss, och som varje gång jag tvekar lugnt säger att det kommer att gå hur bra som helst och ja, jag tror faktiskt det. Det här kommer att bli hur bra som helst om vi lyssnar, lär och inte skenar iväg. Vi får inte gå händelserna i förväg vilket är ganska fort gjort om man låter sig påverkas av andra. Vi har inte bråttom. Finner det mycket märkligt att andra är så ivriga att vi ska ut och tävla eller åtminstone vara med på en Pay´n Jump, varför? Vi har inte köpt en färdig häst, vi har köpt en grön ponny som behöver så mycket mer än att stressas ut på tävlingsbanan. När Tubs är mogen för tävling då ska han få tävla men tills dess så ägnar vi oss åt det stora ansvaret att få förvalta över en guldklimp-to-be.


Och det fränaste av allt, vi har roligt på vägen. Ingen press, inga måsten och vi gör det tillsammans!

(och där sjöng änglakören sin vers om att utbilda häst själv)

...men vi får väl fylla i refrängen sen! <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Torsdag morgon kom och vi var så pirriga att vi bara skrattade, vi tittade på klockan och kollade att ljudet på telefonen cirka hundra gånger. Gunnars Olssons Hästtransport hade ringt på morgonen och bekräftat att de lämnat Stockholm och att de skulle in en sväng i Hudiksvall för att sedan köra raka spåret till Sundsvall och att de beräknade vara hos oss vid 14. Herregud så spännande.

Klockan blev 14 och det plingade till i min telefon. Det var en vän till oss som skickade en bild, hon låg bakom guldbussen...och där i var han...på väg till oss. Strax efter ringde det och det var guldbussen som meddelade att nu var de minsann i Sundsvall och skulle vara vid stallet om femton minuter. Femton minuter av andlös spänning. Tror varken jag eller Lova sa ett ljud under den tiden, vi gick bara omkring och "iiiade". Nu fick vi äntligen ta grimma och grimskaft och gå för att möta vår nya ponny.

Vi gick upp till avlämningsstället, stället som var stort nog för en stor hästbuss. Där stod vi med grimman i handen och väntade. Jag tror att varenda cell i hela kroppen skakade. Nu kom den, sakta smygande runt kurvan, där var den, guldbussen! Benen och andningen sviktade en aning. Chaufför och en personal hoppade ur, hälsade glatt och lade ett pass i handen på mig, log och sa, Mr Tubs!

Det tog en mindre evighet innan alla dörrar och ramp var i ordning för avlastning, men så bara plötsligt och från ingenstans kom han nerför rampen, på långa skakiga ben och med vänlighetens vingar utfällda så klev han så försiktigt han kunde nerför rampen. Det där var inte bara en grå ponny som kom emot oss, det där det var en ängel, det syntes lång väg.

Lyckan var total den dagen. Så vänlig, så uppmärksam, så vacker.

Torsdagen den 10 mars kom han till oss, dagen då en buss kom lastad med 350kg ren kärlek.

Likes

Comments

View tracker

Nu började den långa väntan. Vi hade köpt en ponny från Irland, nu skulle vi få hem den också och hur gör man då? Hundratals frågor snurrade i huvudet, men säljaren var lugn och lovade att hjälpa oss hela vägen. Vi kom överens om att ponnyn skulle stå kvar på Irland ytterligare en månad, dels för att karenstiden på försäkringen skulle löpa ut, samt att vår första ponny som var såld skulle hinna att flytta. Vi betalade en handpenning och veterinärbesiktningen och vi kom överens om att betala resterande belopp innan avfärd. Det var lite lagom läskigt att föra över pengar till ett okänt utlandskonto. Det var många som himlade med ni-är-lurade-ögon men jag lutade mig mot de trygga referenser vi fått och mot min magkänsla som sa någonting helt annat men visst var pirrigt, läskigt, nervöst och spännande.

Medan dagarna sniglade sig fram så fortsatte jag och säljaren att prata, hon skickade bilder och de fortsatte träna honom efter våra önskemål. Vi struntade i hoppträning och bad att de skulle fokusera på trafik, lastning och miljöträning. Vilket de gjorde och Tubs skötte sig utmärkt.

Vid den är tiden led jag alla helvetes kval, var det rätt att göra såhär, vad utsatte vi ponnyn för, skulle han komma hem hel i både kropp och psyke? Jag mådde psykiskt illa över den resa vi skulle utsätta honom för och bävade för vad som kunde hända under resans gång. Vad händer om det händer något? Vem gör vad och framförallt vad skulle det kosta att ha en sjuk eller skadad häst på en lastbil någonstans i Europa? Jag fick brottas ordentligt med mina kontrolldemoner men till slut vann jag mot monstren, hästen skulle hem och det skulle gå bra. Transporten var bokad och han skulle åka med en seriös och bra transportfirma som flera försäljningsstall i Sverige använder sig av, Prescott Transports skulle köra Tubs från Irland till Malmö.

Dagen var bokad, den 27 februari skulle han lämna Irland. Vi räknade timmar och minuter så när beskedet kom om ombokad transport kom blev vi såklart väldigt besvikna. Nu skulle vi behöva vänta en vecka till, sju evighetslånga dagar till. Nu var det några till som himlade med ögonen, nu var det väl solklart att vi blivit lurade. Tänk vad folk orkar tycka och tro. Nåväl, vi visste mer än så och fortsatte räkna timmar och minuter. Fredagen den 4 mars skulle han lämna Irland.

Torsdagen den 3 mars plingade det till på min messenger...en bild och fyra ord från säljaren, "He is heading home". Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Där och då fick jag puls på 200 av spänning, nu när jag tänker på det får jag puls på 200 av ren lycka.

Det var på riktigt, han var på väg hem! Nu började hans långa resa till Sverige och på måndagen, senast tisdag skulle han landa i Malmö. Jag googlade på resrutt och läste på om kanaltunneln mellan England och Frankrike allt för att hålla nerverna under kontroll och för att på något sätt kunna övervaka en ensam liten grå ponnys resa genom Europa.

Vart var han, hur mådde han, åt han, sov han, drack han...vilken pers, men det blev till slut måndag och helt plötsligt ringde det i telefonen som jag inte lagt ifrån mig sen på torsdagkväll, ett utlandsnummer och en glad röst som sa; HI, we have a little pony delivered for you in Malmö. Han var på svensk mark och han mådde bra! Nu gick det lättare att andas. Skulle det hända något nu så skulle vi kunna hjälpa honom.

Nu fick han vila en natt i Malmö innan Gunnar Olssons Transport skulle hämta upp honom. Nervöst, tänk om det kom fel ponny. Var det möjligt att beställa en ponnyleverans från Irland och hem till lilla stallet i Bergsåker? Det kunde man tydligen, för efter ytterligare två övernattningar, en i Göteborg och en i Stockholm så var han på väg norrut. Nu var han så nära att man nästan kunde ta på honom. Torsdagmorgon kom och jag tror faktiskt att jag aldrig längtat och varit så nervös i hela mitt liv.

Fortsättning kommer...

Likes

Comments

Hur kom det sig att det blev just den här ponnyn? Vi får många frågor om hur vi hittade honom, vem han är och hur det var att importera själv med mera. Följ ponnyresan från Irland till Sverige och in i framtiden.

Det hela började med att vi behövde byta till en större ponny och en ponny med mer kapacitet. I samråd med tränare satte vi upp en plan. Vi skulle åka till Skåne och provrida ett antal irländare. Vi skulle ha en D eller eventuellt en maxad C med fart och hopp i och den skulle vara väldigt väldigt snäll. Vi tog i hand och lovade att följa planen till punkt och pricka. Inget skulle lämnas åt slumpen och vi skulle vi provrida många ponnyer innan vi tog något beslut. Medan vi väntade in vår resa till Skåne och provridning av de tilltänkta ponnyerna så hängde jag på Hästnet och för att få mer kött på benen så lade jag till en massa irländska-salu-sidor på min FB. Jag matades av hundratals annonser varje dag. Läste och scrollade vidare, dag efter dag, annons efter annons. Modet sviktade, skulle vi någonsin kunna hitta en ponny som hade alla rätt bland alla dessa hästar?!

Plötsligt en kväll bland alla tusen annonser jag konsumerat dök det upp en liten grå skimmel på en irländsk fb-sida. Jag läste annonsen om och om igen. Annonsen var kort och rakt på sak, inga krusiduller, inga märkvärdiga bilder, men av någon underlig anledning fångade den mitt intresse. Kommer ihåg att jag tittade på den flera gånger samma kväll, men avfärdade den motvilligt. Vi skulle ju hålla oss till planen.

Kvällen efter skummade jag igenom Hästnet och där på till salu utland fanns annonsen också utlagd, annonsen på den lilla grå skimmeln. Fingrarna slant och jag skrev till säljaren och bad om en film. En liten film kunde ju inte rucka vår plan. Säljaren skickade några filmer och mer information om ponnyn och det vred till i magen, där är den, men jag tog mitt för stunden borttappade förnuft i örat, stängde ner datorn och gick och lade mig. Jag sa ingenting till varken Lova eller ponnypappan. Så galen skulle de inte få tro att jag var. Vi hade ju en plan!

När jag dagen efter tittat på filmerna igen så var jag bara tvungen att visa Lova också, titta kan man ju få göra. Vi hade ju tittat på hundratals ponnyfilmer innan och alla hundratals jag visat hade avfärdats med ett nja eller ett bestämt nej så varför skulle jag inte kunna visa de här filmerna. Lova tittade och sa det jag var rädd för att hon skulle säga, hon sa OJ, jag vill se mer! Jag sa ok och bad säljaren om fler filmer och mer info. Jag och säljaren började prata via messenger på FB. Hon ställde frågor om oss och bad att få se en filmer på Lovas ridning och jag fick svar på alla tusen frågor jag hade, allt verkade stämma.

Bilderna och filmerna gjorde att man om möjligt blev ännu mer knäsvag för den lilla grå varelsen som fanns alldeles för långt borta. Vi diskuterade lite på hemmaplan och nu var även den snusförnuftiga ponnypappan involverad, han i familjen som fortfarande har förståndet i behåll. Han kan inget, absolut ingenting om hästar med han har en förmåga att dra i bromsen när jag och Lova skenar iväg. För att få detta dårskap avslutat så hoppades jag på en rejäl sågning, ett starkt ifrågasättande och bestämt nej för vi är ju ändå tre om saken men det kom inget, istället sa han (utan kunskap om hästar) han ser jättefin ut, kolla vad tränaren säger.

Nu började vi bli nervösa, det var en boll i rullning, men vi visste samtidigt att vår kloka och erfarna tränare förmodligen skulle ge oss en rak höger och stänga av oss från alla framtida träning om vi avvek från planen men vi tog den risken. Vi skickade filmerna och väntade, men det kom ingen rak höger. Ni som känner och vet vem vår tränare är skrattar förmodligen nu, som om hon någonsin skulle dela ut smockor eller stänga av någon från träning, men just där och då hade det varit förtvivlat skönt att bara få ett nej så vi bara kunde dra ett streck över den här helt galna fantasin och landa med ett blåöga i verkligheten. Men det blev inget nej, det blev ett OJ även där.

Jag och säljaren fortsatte att prata via messenger, vi pratade varje dag i en vecka, vi fick massor av bilder av ponnyn i olika situationer och vi pratade mycket om skillnader mellan Sverige och Irland hästmässigt. Vi hade samma tankesätt och allt kändes väldigt bra. Det kändes bra ända in i magen. Jag kollade säljarens referenser i Sverige och alla sa bara positiva saker, fina ponnyer och en engagerad säljare. Jag dubbelkollade referenserna och de sa samma sak.

Allt kändes rätt, men att ta ett beslut att själv importera en oprövad ponny som var outbildad och helt grön till vår dotter som egentligen var i stort behov av en supertrygg rutinerad läromästare var inte det lättaste beslutet att ta, men ingen kommer ihåg en fegis så i samråd med tränare och ytterligare en plan så sa vi sent en kväll och på egen risk ett ja, ett ja som kändes overkligt och som blev hängande i luften i väntan på veterinärbesiktning.

Dagarna släpade sig fram men till slut kom papperna, helt utan anmärkning, en stark och frisk ponny. Den kvällen när jag fick smyga in till Lova som precis höll på att somna och viska, han gick rakt igenom besiktningen, det var något alldeles speciellt. Jag får fortfarande puls när jag tänker på det. När jag äntligen kunde skriva till säljaren, vi köper! Och när jag fick ropa till Lova, nu har vi köpt ponnyn! Den kvällen glömmer vi aldrig.

Jag kommer ihåg hur jag satt i soffan och skakade, cyberskålade fram ett handslag med säljaren och tänkte, vad i helsike har jag ställt till med nu då, samtidigt som jag var så himla himla glad! Lova var överlycklig och pappan var glad för vår skull. Nu hade vi köpt en ny ponny! Vi hade köpt den lilla grå som med sina långa vingliga ben skulle ta sitt fantastiska hopp ända till Sverige. Äntligen!

Somnade glada och lyckliga den kvällen, men med några stora frågetecken...hur gör man nu då? Hur tar man hem en ponny från Irland? Vad är det för ponny som kommer? Har vi gjort rätt eller fel? 

Fortsättning kommer...​

Likes

Comments

Nog om foder och sjukdomar för ett tag innan familjen tycker jag tappat förståndet alldeles. Kanske man skulle ta och skriva lite om ridning, träning och tävling. Vi kan börja såhär. En frisk och pigg ponny, piggare än någonsin, han var igångsatt efter konstens alla regler och allt fungerade fint så det blev äntligen dags för första hoppträningen. Joey har aldrig varit så snabb in i transporten som när han fick reda på att det var träning på Näset. Så glad ponny och en lite pirrig ryttare. Väl inne i ridhuset höll Joey på gå upp i atomer och Lova kämpade för att hålla honom på plats. När en ponny som gått mestadels ensam i ridhus under några månader och som älskar att hoppa får syn på hinder och får träffa sina dundrande hopp-kompisar då blir det lätt överslag, plussa på med kyla och en nyklippt ponnykropp, då förstår ni ju själva. Lova bet ihop och kämpade verkligen men till slut brast det både i orken och modet. Så det blev en halv träning och några tårar. Hon ville ju så gärna med vågade inte fullt ut när hon kände att hon inte hade kontroll på Herr Dynamit. Vi packade ihop och åkte hem med en överlycklig ponny och en lite nedslagen ryttare.

Veckorna gick och vi tog det lite piano, en ny pigg ponny att lära känna. Vi hoppade lite på hemmaplan och det gick fint men osäkerheten fanns kvar. Joey var pigg och stark och Lova kände sig inte helt bekväm med hans nya temperament. Vi lullade runt i skogen och hade inga som helst krav på ridningen. Vi började om lite från början och plötsligt en dag sa Lova till mig att anmäla till säsongens sista hopptävling. Jag startade säsongen i Timrå och jag tänker avsluta den där också sa hon bestämt.

Sagt och gjort, jag anmälde men jag var tveksam och tyckte att det var bättre att vänta tills de tränat lite mer än en halv hoppträning och tills att all rädsla släppt. Lova höll inte med, så jag anmälde.

Det efterlängtade tävlingpirret kom men försvann lika fort när Lova fick se startlistan. Ett mindre bryt för barnet och en tålmodig mamma som försökte förklara varför ekipage som normalt tävlar två klasser högre eller mer startar en LC. Jag drog alla tänkbara scenarion varför man går ner i klasser men det lyssnades inte på det örat, Lova var dagen innan bara sur och uppgiven och tyckte inte det var någon ide att starta då alla möjligheter till placering redan var borta och någonstans där brann det för mamman. Alla ska rida samma bana, alla har samma chans och vad som helst kan hända och om du bara rider för placering så kan vi ju lägga ner här och nu. Punkt efter det. Om jag är en hemsk tävlingsmänniska så är Lova hundra gånger värre, hon är ett monster. (förlåt Lova men du vet vad jag menar)

Tävlingsmorgon och surheten var borta, nu var det sådär kul som det ska vara när man åker på tävling. Ponnypappan var i sitt esse och tog hand om ponnyn som han aldrig gjort annat än att serva tävlingsryttare. Lova och jag kunde i lugn och ro titta lite på klassen innan. Lova hade en tidig start så det blev framridning innan vi skulle gå banan. När vi går banor är jag alltid med, tipsar lite och hjälper till lite vart hon måste vara lite extra observant eller lägga på lite extra. Ridvägar och svängar löser hon själv. Framridningen och banan kändes bra. Framhoppningen var lugn och städad, alltid ordning och reda på Timrås framhoppningar. Lova var nöjd och tyckte Joey kändes fin. Ett litet snack med Joey som jag alltid har och pang bom så var det deras start. Önskade Lova lycka till och sa, rida för din och Joeys skull och inte för någon annans.

Otroligt fokuserad och med alla konkurrenter glömda, nu var det bara hon och Joey. De gjorde en jättefin runda och vad hände med tiden?! Joey ser inte så snabb ut, det går alltid i ett lugnt tempo nästan på gränsen till undertempo fram till omhoppningen, då blir han inte speciellt mycket snabbare men han vänder och älskar att svänga så vips är dom i mål med noll fel och en bra tid. Det är så roligt att se dom på banan, det häftigt att se Lovas fokus och att hon kommer ihåg precis minsta lilla grej som vi kommit överens om innan. Lägg på lite här lyft lite där, hon kommer ihåg allt, fast om man frågar henne efteråt så minns hon inte att hon gjort det. Hursomhelst så var det en fin runda.

Lova var strålande glad, Joey hade känts toppen och hon var nöjd över rundan sånär som på en sväng där hon hade fått rätta till lite väl mycket för att komma rätt. De låg placerade men det var många starter kvar, så nu väntade en lång och nervös väntan på att alla ekipage skulle rida sina rundor. Vi trängdes under ett litet tak, det ösregnade så vi tog skydd under taket, jag, Lova, pappan och Joey. Vi stod där och huttrade med Equipe i högsta hugg. Ekipage efter ekipage avverkade sina rundor och tiden verkade hålla bra. Sista ryttaren red och vi kunde andas ut, där satt den, en fjärdeplacering. En placering som var en seger över rädsla och en seger över Lova´s det är ingen-ide-demoner. Allt går och alla har samma chans. Den lilla röda fuxen gjorde det igen, han går alltid in och gör sitt bästa och han har aldrig en tanke på att de andra ponnysarna är större och snabbare, det sitter i Lovas huvud inte i Joeys.

Sen spelar det nog ingen roll om det är en OS-final eller en LC, man blir lika förbaskat stolt oavsett.

Likes

Comments

Grönt kort i foderlära, varför tog jag inte det tidigare?! Nä just ja, någon sån kurs finns inte utan vi går direkt på tävlingsreglerna. Lär sig ryttare något om foder på ridskola? Nä, inte under våra ridskoleår iallafall. Alla "gamla" kloka hästmänniskor har dom alltid rätt? Hö och vatten det räcker, är det dom som har rätt?! Barn som tror och får lära sig att alla hästar äter och måste ha kraft. En foderbutiks individuellt uträknade foderstat stämmer den alltid? Eller tipset, sluta ge honom mat, det lät ju klokt?!

Skyller jag på någon annan än mig själv? Borde någon utbildat och lärt mig hur man håller en häst i bästa tänkbara form? Absolut INTE, det är och förblir hästägarens ansvar. Det jag blir arg och förbannad över är den okunnighet som råder och de svar man får när man frågar om hjälp, det är det jag blir arg över och ingenting annat. Jag har förbannat ihjäl mig själv att jag inte tog det ansvaret och läste på läxan INNAN det det var för sent. Jag bad om hjälp, men eftersom jag inte var påläst själv så kunde jag heller inte se att det var fel hjälp.

Vi tar det från början! Joey är en extremt lättfödd ponny och då menar jag ytterst extremt lättfödd och hur håller man en sådan ponny i rätt vikt. Jo, man har självklart en hö-analys och kan man inte räkna själv så tar man med sig den analysen och knallar in till en foderbutik och ber om hjälp. Alla värden knappas in och vips har man en foderstat, en foderstat räknad till en extremt lättfödd ponny som går i ytterst lätt arbete som bör gå ner några kilo i vikt. Jublande glad åker man hem och följer den till punkt och pricka men inget händer. Vikten ändras inte och man tänker att det tar nog lite tid. Tiden går och man kanske inbillar sig lite lätt att nu, nu vänder det. När foderbutiken dessutom sagt att mindre än så skulle jag inte ge och samtidigt oroar ihjäl sig för brist på tuggtid, magsår mm så kämpar man vidare fast utan resultat. Klandrar jag foderbutiken? Nej, absolut inte, jag kunde ha bett om att de räknade på b-ponny värden istället för att vara säker, men jag sa nog bara liten c. Jag kunde bett dom räkna på underhåll och inte ytterst lätt arbete. Gud förbjude om jag sagt som många tror att deras ponnysar går, medelhårt arbete. 

Joey gick på sex kilo hösilage och ett kilo halm, kraft muskel och mineral/vitaminer. Ingen märkvärdig fodergiva i huvud taget om det inte vore för den höga givan energi det gav. Något jag trodde jag fått hjälp med att räkna ut av foderbutiken. Jag skyller på mig själv! Jag borde vetat, jag som hästägare borde vetat bättre. Det är därför jag skriver det här inlägget och det kommer att bli långt. Jag skriver det inte för att sätta dit någon, det finns ingen att "sätta i fängelse" förutom mig själv, jag borde vetat bättre. Jag handlar fortfarande på foderbutiken för jag tycker dom är otroligt trevliga och tillmötesgående. Numer är jag såpass påläst så att jag kan ställa frågorna rätt och samtidigt vara väldigt kritisk till svaren och till vad det står på miljardindustrins otroligt fina förpackningar. Det finns ingen annan än du själv som har ansvaret för vad din ponny stoppar i sig och det är det din skyldighet att vara påläst. Du bör veta varför du ger kraft, musli, betfor och allt annat du stoppar i din häst, det är ditt ansvar och ingen annans. Likaväl behöver du veta vad du missar att stoppa i din häst. Vi fick lära oss den hårda vägen.

Varningstecken fanns det och dom var jag väl medveten, vi undvek bete, vi bytte till och med stall för att komma ifrån bete. Min stora skräck var just fång så hage med några grässtrån och en foderstat under kontroll så trodde jag faran var över. Jag/vi har likt detektiver vänt upp och ner på varenda liten pyttegrej som kunde ha framkallat fång-anfallet och de vi kom fram till var att förmodligen kanske hela systemet var överbelastat, en okänd sockernivå i hösilaget, foderbyte en gång i veckan. Det kan ha räckt med en kvart "mumsa gräs" om sockernivån var på max, så lite kan det behövas för att slå ut ett överbelastat system. Hösilage i alla ära, men med den skiftande kvalitén som våra balar i stallet höll vid den tidpunkten så kan det räknas som ett foderbyte vid varje ny öppnad bal. Kanske var det allt tillsammans eller kanske bara det ena eller det andra som utlöste fången. Det kommer vi aldrig att få veta, men det är de orsaker vi har hittat. Så vad ni än gör, låt inte era hästar bli tjocka och läs på om hö, foder och gräs. Nu kan fånga drabba vilken häst som helst när som helst, överviktig eller inte. Riskerna ökar om hästen är överviktig men även smala hästar kan drabbas då fång startar med en feljäsning i tarmarna. Nu ska jag inte tjata mer om hur ni ska göra, ni gör som ni vill men jag kan berätta hur vi gjorde...

Fången var ett faktum och vad gjorde vi då? Satte vi ponnyn på svält som vi råddes till av både den erfarna och den okunniga. Nej, det gjorde vi inte. Jag läste dag och natt och lyssnade inte på någon, för gudarna ska veta att frågar du hundra så får du hundra olika svar, även veterinärer ger olika svar beroende på vilken fång-skola de anammat och beroende på hur påläst de är på de senaste forskningsrönen. Jag tog det osäkra före det osäkra och utgick ifrån att vi hade att göra med en EMS/IR-häst att göra och vad händer om du sätter en sån på svält, jo kroppen går in i emergency-mode och du förvärrar hela tillståndet så vi gjorde vad vi kunde för att ta bort så mycket socker som möjligt. Vi blötlade hösilaget i väntan på att få tag på "fång-hö" och blandade ut med halm så att han fick i sig mat och hade något att pyssla med. Vi tog tillfälligt bort proteiner, gav mineraler, vitaminer och probiotika för att hjälpa magen och rädda det som vi kunde i mage och tarm. För att få i honom vitaminer, mineraler och probiotikan spolade vi och sköljde bort sockret från en liten mängd betfor. Vi tillsatte även MSM, i stort sett alla hösilage-hästar har svavelbrist plus att det verkar antiinflammatoriskt. För att hjälpa blodsockret mm på traven så gav vi även magnesium, höga doser magnesium, 150% mer än minibehovet för att vara mer exakt och det står han på fortfarande.

"Magnesium är en av kroppens viktigaste mineraler. Den aktiverar över 300 olika biokemiska reaktioner. Matsmältning, energiproduktion och metabolismen av protein, fett och kolhydrater. Magnesium aktiverar ca 75% av alla enzymer i kroppen och utan magnesium så upphör dessa enzymreaktioner. En brist påverkar alltså i hög grad kroppen."

Läs på om magnesium och mineraler och hur dom påverkar varandra, otroligt intressant.

IR mm är väldigt intressant, läs mer här...

Det var nu började förstå hur felräknad hans tidigare foderstat var. Hur många har koll på sin hästs individuella underhållsbehov? Jag hade det inte så jag läste och räknade. Joeys underhåll skulle ligga på ca 38MJ. För de lätta arbetet han utförde och för att han skulle gått ner i vikt borde han legat någonstans mellan 38 och max 46MJ. Den forderstat jag fått hjälp med låg på 57,6MJ! Inte konstigt att inget hände, han blev ju snarare tjockare än lättare av den givan, tvärtom mot vad jag sökt hjälp för. Vi hämtade hem ett magert torrt hö som han fick äta tillsammans med halm och med sina 38 uträknade underhålls-mega-joule, och nu hände det grejer. Energigivan på 38 tillsammans med magnesiumet gjorde att det rann av kilo efter kilo. Veterinär räknade med att han vägde 350kg och målet var 30kg ner. Joey väger idag 318kg så målet är nått, han har lite nacke kvar mitt på mankammen men andra små depåer är borta, nu hade han enligt veterinär inte de klassiska ems/ir-häst depåerna men vi har valt att behandla honom som om en ems-häst för att vara på den säkra sidan. Nu har Joey har aldrig varit en ponny som matats med en massa godis, morötter eller andra karameller som innehåller mycket socker, så det enda socker vi kunde kapa ner var det som eventuellt fanns i silaget.

Han äter nu ett bättre och näringsriktigt torrt hö med hyfsat lågt energivärde, till sommaren ska vi be bonden försöka få ner energin ännu lite till så att Joey kan få mumsa på något kilo till. Han får ett proteintillskott med lägsta möjliga stärkelse, samma som tidigare. Han får mineraler och vitaminer i den mängd han behöver precis som förut. Det han får extra nu som han inte fick innan är sitt extra magnesium och MSM och han mår alldeles toppen. Han äter egentligen exakt samma fodermängd som tidigare bara det att höet har ett lägre energivärde än det tidigare silaget, idag äter han 6,5 kg torrt hö mot tidigare 6 kilo hösilage. I hagen ligger det sly och någon grankvist, också likadant som tidigare. Godis får han i form av blåbärsris eller extra goda hallonkvistar. Vi har en ponny som är mer i balans nu än tidigare, han är inte längre lika mat-hysterisk som han var innan, så jag hoppas och tror att vi har en väldigt frisk och glad ponny och att fången var en engångsföreteelse som aldrig någonsin kommer att upprepas.

Nu har jag gjort allt det jag skulle ha gjort innan, jag har läst på läxan, ett kapitel för sent men jag har läst den. Så nu kan jag lugnt och tryggt säga att jag gjort allt jag kan för att motverka fång. Mitt enda sätt att någonsin kunna säga förlåt till Joey är att se till att den hemska sjukdomen aldrig aldrig kommer tillbaka! Och se för guds skull till att den inte kommer till din häst heller. Hur många MJ äter din häst, vad ligger underhållsbehovet på och vad skiljer det i energibehov när du tränar? Ger du något kraftfoder till din häst, vad innehåller det och varför ger du det? Ger du mineraler? Är mineralerna i balans, eller motverkar dom varandra? Så sjukt intressant... :)

Likes

Comments

Ut i solen och börja promenera. Vilken lycka och vilken glad ponny.

Planen vi följde var att börja skritt-promenera, börja med tio minuter och öka på med tio-femton minuter varje dag tills vi var uppe i en timmas skritt, självklart utan puls och värme. Gissa om vi hade noja på att leta efter puls. Joey tyckte att vi var oerhört fåniga och han kunde inte förstå varför han inte fick springa, så Joey gjorde som Joey gör när han inte får som han vill, då blir det upp i luften istället. Det var några svettiga promenader i början, man blir varm av att agera bromskloss åt 330kg häst.

Vi var snabbt uppe i en timmes skritt. Joey visade inga tecken på ansträngning av hovarna utan han vara bara glad, jätteglad hela mest tiden. Nu fick vi börja trava. Trava några minuter på mjukt underlag för att sedan börja trava på blandat underlag och längre sträckor. Allt flöt på utan problem. Galoppen kom och Lova åkte i backen. Kan man klandra honom för den glädjen, så glad och så busig, så söt. Inte lätt att uppföra sig korrekt med så mycket energi i kroppen. Att longera av energin var inte ett alternativ, det var rakt spår som gällde i början, inte påfresta hovarna med volter och böjda spår i onödan. Vi tog det väldigt försiktigt, hovis sa tuta och kör, veterinär sa 8-10 veckors igångsättning, vi valde den längre perioden så sakta men säkert var vi på väg tillbaka på banan. 

Den 9 september, på Lovas födelsedag tog dom de första skutten på väldigt länge, små låga hinder men vad kul det var. Både häst och ryttare var gladare än någonsin. Den dagen släppte det mesta. Lova hade varit orolig att hon skulle ha tappat så mycket i sin ridning och tänk om Joey hade glömt hur man hoppar, tokiga tanke. Första skuttet var lite ostabilt men sen satt sprången som dom skulle, dom hör ju ihop och känner varandra så väl att det inte märktes att de varit "lediga" i några månader, allt var precis som vanligt igen. Äntligen tillbaka på banan.

​Nästa inlägg ...foder och vägen tillbaka via maten!

Likes

Comments

Det har varit tyst och tomt här på bloggen ett tag. Anledningen till det är att vi trodde vi skulle förlora våran lilla häst, allt ställdes på kant, allt blev ett vakuum och bloggen stannade av. Det fanns så mycket annat som var hundratusen gånger viktigare, men nu har vi kommit ikapp oss själva och Joey är frisk. Så nu kör vi igång med bloggen igen.

Det som hände var att världen rasade lite för oss...Joey blev sjuk. Allvarligt sjuk.

Det var i slutet på juni det hände. Lova skulle rida ett pass nere på klubben, skrittade och travade fram men Joey ville inte fatta galopp. Lova sa direkt att något inte stämde, han kändes inte som vanligt och efter lite mer trav såg vi en lätt hälta. Han blev mer och mer öm, Lova satte av direkt och vi promenerade hem. På vägen hem blev det lite bättre men oron gnagde. Joey ställdes i hagen och Lova skjutsades till en kompis. På eftermiddagen åkte jag för att titta till honom, lätt hälta på vänster fram. Ringde hovslagaren och bad honom komma och kolla efter en eventuell hovböld. Hovis var där på ca 20 minuter och under den tiden blev han mer halt och stel. Ungefär samtidigt som hovslagaren sa det fruktansvärda ordet fång så insåg jag det själv också. Jag hade faktiskt inte haft en tanke på fång då vi varit så vansinnigt noggranna och gjort allt för att undvika den hemska sjukdomen. Kommer ihåg att det första jag sa var, det är inte möjligt. (återkommer om detta i ett annat inlägg som kommer att om foder och foderstater).

Nu gick det fort. Joey kastades in i duschen och våra hjälpsamma stallvänner hjälptes åt att spola Joeys ben med kallt vatten medan jag ringde veterinär, sambo och öste in ett ton spån i boxen. Joey blev sämre och efter drygt en timme var veterinär på plats och medicinering sattes intravenöst. 38,2 i temp, smärtpåvärkad och någonstans mellan 1-2 i Obelgrad-skalan men absolut inte över 2. Så fort smärtlindringen verkat piggade han på sig snabbt, men som alla vet så är det en falsk pigghet. Joey var sjuk och mitt hjärta höll på att gå sönder. Det var den längsta natten i hela mitt liv.

Dagen efter och veckan gick, digitalpuls och värme i alla fyra hovar, boxvila och fortsatt medicinering, som tur var så var jag ledig så det blev många timmar i boxen med Joey, allt för att han skulle slippa stå ensam. Vecka två gick, pulsen och värmen gav inte med sig. Återbesök av veterinär som ville att vi skulle byta till en starkare medicin, en medicin som man i största möjliga mån vill undvika till ponnysar. Jag tvekade inte en sekund, det fanns inget att förlora utan det vara bara till att be en stilla bön att Joeys mage skulle stå pall för de starka medikamenterna. Och det gjorde den, här snackar vi stålmage. Under den här veckan hade det också byggts en sjukhage, den finaste fånghagen veterinären någonsin skådat och tack vare den superfina sandhagen så fick Joey slippa boxvilan. Den lyckan :)

Medan Joey stod där i sin sandhage och kämpade för att bli frisk så läste jag, jag läste och läste. Tror jag läst varenda rad som skrivits om fång. Jag sållade och sorterade bland gamla myter och ny forskning. Tro mig, alla vet hur fång ska behandlas och alla har tips och råd...men i min värld kommer alltid fakta först så det var bara att slå dövörat till och bilda sig en egen uppfattning om sjukdomen och hur den skulle botas. Visst, det var mörkt, vissa dagar bra men de flesta dagar var vi helt inställd på att det kanske skulle gå åt helsike. Jag googlad Lantbrukstjänst och avlivning. Stålsatte mig, Joey fick inte lida, punk efter det. Dagarna gick men pulsen gav sig inte. Veterinärbesök nummer tre var inte kul, det kom två veterinärer och de var inte nöjda med pulsen så de ordinerade mer medicin, minst en vecka till. Magen höll och vi fortsatte med de starka preparatet. Nu var vi inställda på ett års konvalescens. Ett år, frågorna hopade sig. Ska vi stå med en sjuk ponny i ett år, som inte kan användas, som står och kostar pengar, vad händer med Lovas ridning, en ponny till, ja listan kunde göras lång...men svaret landade alltid i att vi måste göra det vi kan för Joey så får allt annat lösa sig eftersom.

Veckorna gick. Under den här tiden hade Joey fått sjukbeslag av en otroligt duktig hovslagare och det såg bättre ut, allt verkade gå åt rätt håll men fortfarande en låg dos medicin. Jag tog kontakt med ytterligare en veterinär för nu ville jag ha ett svar på vad som hänt i hovarna, hur såg prognosen ut mm. Veterinären kom ut, sade åt mig att rycka skorna och fasa ut medicinen och tog även ett prov för att utesluta Cushings men här kändes någonting helt fel. Jag sa, ja visst men istället för att ringa hovis åkte jag hem och tänkte. Medicinen hade vi redan börjat fasa ut, pulsen och värmen var borta så att då rycka skorna kändes så fel så jag bestämde mig att gå emot veterinärens råd. Här skulle inte röras några hovar nu när allt lugnat ner sig. Veckan gick och vi bestämde oss för att om provet visade Cushings så skulle vi nog avsluta det hela.

En lång vecka i väntan på provsvaret. Veterinären ringde till slut upp och berättade att värdena inte visade något och att Cushings kunde uteslutas. Det kändes som vi vunnit på lotto. Minsta lilla framgång firades vid det här laget. Jag erkände i samma veva att jag inte följt hennes råd om att dra av skorna. Hon lät barsk men tyckte att jag tänkt rätt, jag lovade dock att i fortsättningen göra precis som hon sa. Hon bokade även in oss för röntgen. Nästa tunga sten...

Dagen för röntgen kom. Lova klarade inte av att följa med, hon gruvades så inför svaret. Jag var rätt lugn, nervös men lugn. Vi hade ju bestämt oss och förberett oss för svaret, endera blir han utdömd eller så väntar ca ett års konvalescens. Fy vilka alternativ, men så var det. När veterinären parkerade bilen utan för stallet förbyttes mitt inbillade lugn mot ett extremt illamående, benen skakade och tårarna brände. Veterinären försökte lugna mig med orden, vi vet ju att något hänt i hovarna nu ska vi bara ta reda på hur illa det är.

Joey och jag riggades med röntgen-skydd och Joey stod som ett ljus på lådan och rörde inte en fena när hon plåtade och fixade. När hon tog upp bilderna på datorn då trodde jag helt uppriktigt att jag skulle spy. Här blev hon tyst, alldeles för länge. Det kändes som en timma...minst! Hon mätte och fixade innan hon sa, det finns inget. Det här är helt fina hovar, inte en millimeters avvikelse. Det här händer sällan, men ni har haft en vansinnig tur med tanke på hur länge han stått med puls och värme. Nu höll jag på att svimma igen! Sa hon inte utdömd, sa hon fina hovar?! Jag bad henne dubbelkolla att hon hade rätt plåtar uppe och hon mätte och visade mig igen. Kunde det vara sant och vad gör vi nu? Om inte hovslagaren ser något annat än mig så är det bara att sätta igång honom försiktigt, men låt henne titta och göra en bedömning också blev svaret. Jag hade bokat in hovslagaren direkt efter veterinärbesöket för det hade nu gått fem veckor sedan hon lagt på specialbeslagen så det var dags för nya. Här blev det nog lite svart för jag kommer inte ihåg vad som hände fram tills dess att hovslagaren kom en timme senare.

När hovis svängde in på gårdplanen var jag bara så himla glad, fast med en orosklump i magen. Det här var bra för att vara sant. Hon fick se röntgenbilderna innan hon ryckte av honom skorna. Hon var väldigt noggrann och kollade varenda hov i en evighet. Sen reste hon sig och gav Mr Niceguy som hon kallar Joey en klapp på rumpan och sa, det är inget fel på den här ponnyn. Om jag inte hade vetat hade jag aldrig kunnat se att han haft fång. Jag skor honom som en frisk häst. Han har en OK-stämpel från mig också. Jag kommer inte ihåg att hon skodde honom, jag bara dog av lycka! Att få ringa det samtalet till Lova var nog det härligaste jag någonsin gjort. Vilken total lycka! Med nya fina skor och blått glitter på hovarna ledde jag ut en friskförklarad ponny i hagen.

Kan tillägga att det inte synts ett endaste spår vid någon skonig sedan dess, inga breddade lamellränder eller blödningar. Vi har just nu en väldigt väldigt frisk och fin ponny. En frisk och magisk ponny som lurade den hemska sjukdomen fång från att äta upp honom ;)

Likes

Comments

Idag red ekipaget sin första LB-runda. Vi valde att debutera 90cm på en pay'n jump på hemmaplan. Först red dom en runda på 80cm som uppvärmning, Joey kan ha lite lång startsträcka ibland innan han taggar till, så det visade sig vara rätt tänkt att göra så. Lova var lugn och förväntansfull, Joey var den ponny han alltid är på tävling, en riktig klippa. Han knallar in och gör alltid ett bra jobb. En väldigt fin och stabil runda, inga konstigheter.

Jag är så stolt över dom här två och så fruktansvärt glad att vi valt vår egen väg utan att lyssna på andra. Så glad över vår fantastiska tränare Margareta Bäckström och så jäkla glad över vår underbara lilla röda fux-ponny, Joey med extra allt.

Likes

Comments

Jag är ponnymamma, en riktigt höns-ponny-mamma. Överbeskyddande delux, inget får hända och jag ser faror och olyckor i allt. Jag är sån, men jag har fått försöka lära mig att hantera det, och jag tycker själv att jag faktiskt blivit ganska duktig. Jag står inte längre och skakar när Lova tävlar en LC, jag är inte det minsta orolig när Lova hanterar sin ponny, numer är jag mest bara glad. Lova har lärt sig att "läsa" hästar, hon ser och förstår hur och varför dom tänker och reagerar som dom gör. Sånt tar tid att lära sig och man blir aldrig fullärd. Nu vet jag att hon reder ut de flesta problem som kan uppstå och hon tänker rätt, så rätt det går att tänka när oväntade situationer dyker upp och man sitter på 350kg ponny med egen vilja. Så ponnymamma börjar kunna slappna av.

Igår hopptränade Lova själv med en kompis som sällskap. Var jag orolig?! Nja lite. Kände mig ganska lugn tills telefonen ringde, då var det för en höns-mamma som mig detsamma som ett katastroflarm. Jag svarade på en hundradels sekund. Men katastrofen uteblev, en kvittrande glad Lova berättade att Joey varit jättetaggad = busig och att det hade varit jättekul. De hade hoppat bred oxer på 95cm och ett räcke på 1.10. Ungefär där någonstans satte mamman teet i vrångstrupen och knäna vek sig en aning. MEN, mamman höll god min och svarade glatt, gud va kul, vad duktiga ni är.

Lova Johansson och Joey Bus, tack för att ni lär mig att släppa kontrollen, och med alla mina nojjor och allt mitt katastroftänk så kan jag för mitt liv inte förstå hur coola föräldrar jag hade?! Hur tänkte ni när ni köpte en nykastrerad 3-åring till oss och bara sa, ni ville ju ha en ponny så varsågod och sen släppte oss vind för våg utan större eftertanke?! Ni gjorde mig till en väldigt, väldigt självständig människa som kan och löser problem och som inte direkt backar för jobbiga situationer. Jag hoppas kunna ge Lova en gnutta av det otroliga självförtroende ni gav mig just genom att få klara av saker och situationer själv. Jag hoppas att jag fixar det trots att jag är jäkligt "hönsig".

Likes

Comments