View tracker

Jag har vart hos en psykolog igen nyligen.

Kan berätta att jag inte har så höga tankar om psykologer för egen del. För andra kan jag tyck​a det skulle kunna vara jätte bra, men jag blir oftast bara irriterad.

Jag blev mer eller mindre tvingad med till psykologen på bup när jag var inne i min depression. Jag var fly förbannad på allt och kände inte alls för att snacka med en helt okänd människa om mina privata känslor och upplevelser. Jag gick dit med mina föräldrar dit tre gånger sedan vägrade jag. 

Jag fick ingen kontakt med de som var psykologer när jag var där och höll på att börja skrika av frustration när de började rita cirklar och prata om det de ansåg vara tröstande. Vilket för mig bara är löjligt babbel.

Även nu när jag har går till en privat psykolog jag kan stå ut med kan jag bli riktigt irriterad när hon tittar mig med tröstande valpögon och säger att det är naturligt att känna så, att många känner på det viset..bla bla bla...  Jag vet att många känner så som jag gör, men hur fan hjälper det mig på något sätt?! Jag skiter i om det jag känner är normalt eller inte. Jag känner så ändå. Kom bara på ett sätt för att ta bort den känslan så är jag mer än nöjd.

Missförstå mig inte nu, om andra personer känner att de mår bättre av det så är det ju hur bra som helst! Men jag får inte ut något av det förutom att jag stänger mig själv ännu mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Men jaha ännu en skitdag som egentligen inte skulle vara en skitdag. Mår jättedåligt. Jag vill bara rulla ihop mig till en boll och gråta på golvet. Antingen det eller försvinna bort helt.

Blir så frustrerad på mig själv. Jag har egentligen ingen anledning för att må så här dåligt. Har en bra familj, en del vänner, ingen är elak mot mig och skolan går relativt bra. Varför mår jag då så jävla dåligt? Visst, jag gillar inte skolan och tycker det är lite jobbigt, men inga stora problem. Ändå vill jag bara dö och tyna bort.

Jag börjar också tvivla på om jag verkligen mår dåligt eller om jag bara intalar mig det för att.. jag vet faktiskt inte varför.

Jag tror inte ens på mina egna känslor längre.


Likes

Comments

View tracker

Har inte skrivit nått på länge :/

Har inte orkat, haft så jäkla mycket med skolan och allt annat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva heller. Det känns inte rätt för mig att prata exakt vad som har hänt under dagen..

Highfive till de som gör det, men jag kan bara inte riktigt :p

Har känt mig sprallig och glad idag.. utåt iallafall, men samtidigt ligger obehags känslan där djupt inne i mig. Usch! Bara att låtsas att allt är super bra känns så äckligt på nått sett. Jag tror att alla i min klass tror att jag är värsta positiva människan som ser något bra i allt.. men jag är inte alls så. Jag är en pessimist i verkligheten, även om jag kan vara positiv i visa situationer. Det känns som om jag har stängt in mig själv i en bur. Jag kan inte vara pessimistisk både eftersom att jag inte riktigt tillåter mig att vara det med allmänheten, men också för att de tror att jag är en stark optimist. Hade jag ändrat på det snabbt så hade det bara sett ut som om jag var förbannad eller nått.

Hela tiden den här jävla charads masken som sitter fast limmad i nyllet på mig. Att jag alltid ska visa mig glad och stark inför andra, när jag egentligen är så jävla trött på allt. ÅHHH! Det är så frustrerande alltihop!

Ne nu ska jag äta så skriver förhoppningsvis senare någon dag.

Hörs senare alla förvirrade människor där ute i universumet!

Likes

Comments

Halloj igen! Kväll än en gång då alltså. Är det bara jag som ofta tycker att dygnet har för få timmar? Jag håller ju fan på att få allvarlig sömnbrist här! Höll på att somna på mattelektionen idag liksom. I och för sig gillar jag inte alls matte så att somna hade kanske inte vart så dumt..men jag vet inte riktigt vad läraren hade sagt om det..

Över till något helt annat. Några klasskompisar och jag pratade lite om mobbning idag på skolan. Vi pratade om hur det kan kännas att träffa dom människorna som mobbade en.

Och det tänkte jag ta upp lite nu.

Men först måste jag säga, om ni blir mobbade eller på något sätt nertryckta, sitta inte och fundera på varför de gör det och att det måste vara något fel på dig själv. För fan gör det bara inte! Dom håller på med nått hemskt, inte du! Det finns inget hållbart argument varför man ska mobba och skada en annan människa.

Jag säger heller inte att man behöver förlåta dessa människor som har gjort en så mycket illa, det har iallafall definitivt inte jag. Visst är det jättebra om man kan göra det, absolut. Men om man inte kan det så är det okej. Det är okej att hata dom. Ha hatet om du vill. Använd det för att driva dig framåt, men låt det inte ta över och styra dig! Styr hatet dig så styr dom fortfarande över dig.

Jag hatar fortfarande dom som skadade mig. Men jag försöker hitta kraft ur det hatet för att göra något stort med mitt liv.

Jag kan säga att samtidigt som den mobbning och svårigheterna jag har varit med om har förstört mig, tryckt ner mig på botten och gett konsekvenser som jag har med mig. Har det också gjort mig så förbannat stark. Samtidigt som jag har rädsla för människor, dåligt självförtroende och allt det där, så vet jag att jag har överlevt de där sakerna. Och genom det känner jag mig också så allsmäktig. Som om jag kan klara av vad som helst.

Men återigen, visa för dom människorna som tryckte ner dig att du är stolt över dig själv och att dom i helvete heller kan skada dig igen.

Ah det var nog allt jag hade och säga för idag.

Så ni, alla förvirrade människor får sova så gott när ni än somnar på dygnet.

Likes

Comments

Då var det kväll igen. Har inte skrivit något idag eftersom jag har vart sjukligt trött och bara haft skolarbete i huvudet.

Det är inte så konstigt om vi ungdomar inte riktigt orkar med det hela.. skola, vänner, framtid, bf/gf, familj, hobbys, hälsa och allt annat köret. Samtidigt som man ska hitta tid och ork att slappna av och ta hand om sig själv.

För mig så väljer jag de saker jag vill fokusera på olika dagar. För jag orkar absolut inte med allt det där samtidigt.

För alla som har mått dåligt nån gång har ni säkert fått höra uttrycket "allt kommer bli bättre" av någon. Oavsett om det är en kärlek som man har förlorat eller om världen går under, känns det som att man får höra det hela tiden. Jag fick det iallfall.

"Du kommer må bättre snart.", "Det inte är så farligt.", "Det går över." var ett par meningar jag fick höra ofta. Och jag hatar dom! När kommer det bli bättre?! Hur vet du att det inte dödar mig?! När går det över och hur vet du det?! Det ville jag skrika i deras ansikten.

Jag kommer inte skriva att allt kommer bli bättre bara så där. Det kan bli bättre och det kan bli värre, det är verkligheten. Men det jag vill skriva är det att man inte ska sluta kämpa. Varken om det är sig själv och sitt eget huvud man kämpar mot eller om det är en annan människa. Fortsätt kämpa för att ta dig framåt!

För att vara ärlig så kommer nog inte så många saker förändras till det bättre om man inte gör något själv. Oavsett om man bestämmer sig att det är dags för en psykolog eller att man gör något annat man tror kommer funka. Försök hitta en väg ut ur mörkret.

Nehepp återigen måste jag sova om jag ska orka morgondagen.

Natti natti alla förhoppningsvis lite mindre förvirrade människor!


Likes

Comments

Så nu vart det alltså söndagskväll igen. Alla som inte gillar skolan vet vad söndagskvällar ger en... Den nedstämdhet och ångest som kommer förstör mer eller mindre hela söndagen.

Oj! Nu kommer jag på att jag inte har berättat att jag går på gymnasiet, men det kanske man kunde lista utav åldern. Jag går första året på ett samhällsprogram med beteende-kriminologi som inriktning.

Men nu ska jag fortsätta berätta lite om min bakgrund.

Jag blev alltså mobbat i mellanstadiet, och med det lämnar jag de åren. Eftersom jag gick på en rätt liten skola i en rätt liten ort fick vi åka in till en halvstor stad när vi började högstadiet. Från att gå från en skolan med ungefär 100 elever till en med ca 550 elever var rätt hårt för mig. Vi hade haft B-språk där medan vi gick i mellanstadiet och redan då kände jag mig illamående av att åka dit. Det var för många människor. Jag kände att alla dömde en när man gick igenom korridorerna. Jag började där iallafall. Mådde dåligt men kunde dra mig igenom dag för dag. Jag kände att folk inte ville ha med mig att göra. Jag kände mig obehaglig och äcklig bland människorna. Även om jag hade några av klasskompisarna från innan så drogs de ju till nya människor. Jag kunde mer eller mindre bara följa med.

I oktober, bara några månader efter att jag hade börjat där, orkade jag inte längre. Jag hade börjat bli sjuk ofta och jag hade också låtsas att jag var sjuk för att få stanna hemma. Tillsist stannade jag hemma varje dag.

Jag slutade gå ut, slutade prata med någon av de vänner jag hade. Och tillslut gick jag in i väggen totalt. Ramlade rakt ner i träsket av depressioner. Jag stängde helt dörren till civilisationen och vände mig inåt. Jag orkade inget och blev samtidigt arg på allt. Jag var så förbannad på allt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och samtidigt var jag så förvirrad att allt bara blev värre.

Jag slutade äta mat, duscha, klä på mig och gå ut. Jag slutade till och med prata med mina föräldrar. Varje gång dom försökte ta kontakt på något sätt stängde jag mig totalt. Jag har en stor period där jag inte kommer ihåg något alls. Det jag vet om den period har jag fått veta av min mamma. Jag gick inte ens ur sängen då.

Jag blev totalt skräckslagen över människor och kunde inte göra något alls. Jag ska poängtera att jag aldrig haft självförtroende för min kropp och har alltid hatat den, men nu kunde jag inte ens visa mig eftersom jag kände att alla dömde mig och ville mig illa.

Efter över ett halvår med det helvete jag bar med mig började skolan pressa och tvinga mig tillbaka till skolan. Dom sa att jag skulle komma en dag per vecka. Jag hade alltså knappt varit ute bland folk på över ett halvår. Det dom sa att jag skulle göra gjorde mig så ofantligt skräckslagen att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva det.

Jag började gå en dag i veckan. Jag vet inte om du kan förstå den skräck som fanns där. Och jag kan definitivt inte förklara den ordentligt. Tänkt dig en labyrint som du i panik desperat springer runt i, men i den här labyrinten finns det varelser som ska döda dig i varje vrå. Så kände jag skolan hade blivit. När jag gick in igenom skoldörrarna gick jag egentligen igenom helvetes portar som låstes bakom mig. Att gå en gång i veckan klarade jag bara av några gånger och sen bröt jag ihop totalt.


Ne nu får det vara nog för idag..herre min get, det var inte ett kort inlägg! Det blir ju som att läsa en bok, men förhoppningsvis orkar nån läsa igenom allt

Det var allt för idag. Nu måste jag sova om jag ska orka gå upp till skola imorrn. Hoppas att det inte blev för deprimerande alltihop.

Vi hörs imorrn och sov gott nu alla förvirrade människor där ute!

Inte världens bästa bild när man ska sova men men..

Likes

Comments

God morgon eller rättare sagt god eftermiddag!

Idag är det ju söndag igen. En till helg har snart slunkit en ur händerna.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med att skriva om.. hmmm..

När jag växte upp blev jag från och till mobbad eller vad man nu vill kalla det. Jag gillar inte att säga att jag blev "mobbad" egentligen, eftersom jag vet att det finns så många andra människor där ute som har vart med om värre saker. Men samtidigt mådde jag så dåligt av den behandlingen jag fick, att jag inte vet vad jag ska kalla det annars.

Jag blev mobbad i grundskolan b.l.a för att jag var ett år yngre. Ett år yngre eftersom jag hade hoppat upp en klass på dagis.

Jag var också och är inte riktigt så som det anses att tjejer ska se ut och bete sig. Jag är inte smal, inte tyst, har inte koll på modet, är envis så in i helvete och jag ville inte ge mig.

Detta kom att göra min barndom väldigt svår. Den klass jag hoppade upp till har jag aldrig riktigt haft några problem med. Men klassen ovanför och under hade visst problem med mig.

Klassen ovanför ville inte behandla mig som de andra utan skulle trycka ner mig. T.ex hade jag inget namn utan hette bara 99:an i deras ögon eftersom jag är född 1999 och inte 1998.

När jag var liten var jag väldigt bestämd att det skulle vara rättvist och därför kunde jag inte acceptera att de sa att jag inte fick göra vissa saker, vara på vissa ställen som de andra fick. Detta gjorde allt färre.

Jag ska inte berätta hela min livshistoria just nu men jag vill att du ska kunna förstå varför jag har blivit som jag är idag. Om du fortsätter följa denna blogg kommer du få följa med i mitt huvud och min värld.

Men nu måste jag stiga upp och försöka ta tag i dagen. Vi ska få släktbesök och jag måste duscha. Hörs senare alla förvirrade människor!

Likes

Comments

Jaha så här ligger man nu med redan lite ångest inför skola på måndag. Men jag ska inte gå djupt nu för det är sent och jag vill sova nån gång. Så jag börjar bloggandet imorrn.

Sov gott nu alla förvirrade människor och hoppas inte stormen utanför stör er för mycket!

Likes

Comments

Jaha då har jag gjort det som jag lovade mig själv att inte göra.. jag har skaffat en blogg. Aja gjort är gjort.

Hejsan, alltså har jag som sagt precis gjort den här bloggen. Jag har planerat att skriva om mitt liv och hur jag växte upp med mobbning. Hur det har och hur det påverkar mig i mitt nuvarande liv.

Hur det är att krascha rakt in i väggen och gå ner sig så in i helvete. Hur det är att slängas ut ur samhällets sociala krets. 

Vad som händer när man vänder sig inåt, möter sina egna demoner och stänger sig ute från alla andra. Den ångest, panik och ilska som finns inför skola och människor. Hur det är att vara så förbannad på allt och alla att man inte vet vart man ska göra av ilskan. Men speciellt ska jag skriva om hur man och hur jag försöker komma ur det här träsket av problem och försöka fortsätta leva vidare.

Likes

Comments