Tjaa trevligt att se dig här!

Tänkte första inlägget var något jag verkligen bara kände att jag var tvungen att skriva och kände nu i efterhand att jag kanske borde dela med mig av mig själv lite mer. Kan redan nu säga att jag främst startade denna bloggen för att ge råd till andra och helt enkelt dela med mig av mina tankar, kommer därför inte utge direkt personlig information utan istället personliga tankar. Vilket jag hoppas är okej men kan ju inte tänka mig något annat det finns redan tusentals andra intressanta människor som delar med sig av nästintill hela sitt liv, såå ni lär nog kunna hitta någon annan i så fall😉

Kort och gott är jag en väldigt utåtriktad tjej på vet ni vad, ni ska faktiskt få gissa i slutet av detta inlägget min ålder. Sorry jag vet det blev inte så mycket information om mig men det beror helt enkelt på att denna bloggen inte ska handla om mig som person.🌹

Anledningen till varför jag valde rubriken "splittrade känslor" (den andra delen var ju rätt självklar😝) beror på just det många går igenom, känslor för en kille/tjej. I mitt fall så handlar det om en kille eller rent utav en killkompis, har nämligen känt han sedan ett tag tillbaka. Ni har säkert varit med om att ni är på en vanlig fest som ens kompisar har där man växte upp (när jag började på gymnasiet valde jag en annan stad) med nästintill enbart sina ungdomskompisar, i alla fall enbart kompisar inte någon direkt som man skulle anse vara snygg direkt. Men så den här killen, rätt rolig historia egentligen men drar den kortfattat för er. Vi började verkligen lära känna varandra först när jag tog hans cykel och förstå mig inte fel jag snodde den inte utan den hade redan blivit snodd (vilket jag inte visste om) och jag hittade den helt enkelt. Jag tog den enbart för att jag skjutsade en av vänner på en riktigt liten cykel och såg då denna cykeln vid sidan av vägen och tänkte att jag kunde få slippa behöva skjutsa henne vidare, då det var en bit kvar in till centrum. Du kan ju själv tänka dig då att jag tog cykeln och vi drog vidare in till centrum för att möta våra andra vänner vid ett ungdomshus. Självklart var ju denna killen där och för att avrunda historian så visade det sig att det var killens cykel och hans föräldrar kom till och med och hämtade den😳Lite pinsamt ja men som sagt den här killen asså jag visste knappt om hans existens vid den här tidpunkten medan i nuläget betyder han rätt mycket. Det är här de splittrade känslorna kommer in.

Som jag nämnde, innan har jag knappt lagt märke till denna killen han har enbart varit en sån vän ni vet som man träffar tillsammans med ens andra vänner. Men så de senaste två festerna i min "hemstad" (egentligen en liten by) var vi med varandra under hela kvällen/natten, vid båda festerna. Det började med att han drog upp det där med cykeln han kallar mig för en så kallad baxare haha men bara för att helt enkelt jäklas med mig. Under kvällen pratade vi pretty much konstant med varandra och var nära (vi kysstes inte eller så) vi dansade några gånger. På första festen värsta baldansen typ och på andra festen lite mer "intim dans" eller vad man ska säga använd er fantasi lite😊 Men som sagt det hände inte mycket mer än så utan han drog senare under kvällen vilket även jag gjorde. Men av mina närmsta vänner sov över hos mig och hade känt honom längre än mig så jag bad henne om hans snapchat och när han hade lagt till mig så skrev han direkt ett cute meddelande🙆 Grejen var bara den att det var så weird för mig eller vad man ska säga för jag hade träffat en annan kille som jag hade snackat med ett tag typ precis så hände det här, och det kändes så sjukt rätt med den här killen från festen helt plötsligt. Ska även dela med mig av en dessvärre sämre egenskap som jag har, vilket är att jag litar alldeles för mycket på människor. Visst det låter inte så dåligt och förstå mig verkligen inte fel utan det är super viktigt att kunna förlita sig på andra men man ska även verkligen tänka på vilka man väljer att lita på.

Det slutade med att jag och den här killen snackade ett tag och kom fram till att vi ville träffas, vilket vi gjorde. Jag drog hem till honom och vi kollade film och det hände inget speciellt vi bara pratade mest, strax därefter skulle han resa bort ett bra tag, nämligen i 3 veckor. Vi fortsatte att prata under tiden han var borta men efter ett tag började jag tappa hoppet verkligen för han började avvika och svarade inte på mina snaps som han brukade alltid annars göra. Och grejen med mig är att jag har varit med om olika saker under den senaste tiden i mitt liv som har gjort att jag har väldigt svårt att lita på folk, vilket gör att när jag tvekar så slutar jag att bry mig. Jag slutade bry mig ett tag men sen blev allt som vanligt igen och det kändes bra igen, men när han väl kom hem sa han att vi skulle ses men tyvärr skulle han iväg igen. Han är väldigt duktig inom en idrott och satsar verkligen på den, vilket gör att han oftast är bortrest. För mig gjorde det inget att han skulle iväg igen så länge det skulle vara som vanligt mellan oss och att vi skulle ses när han kommer hem igen, men återigen har det nu blivit "stelt" mellan oss och jag är redo att ge upp igen. Mina vänner pushar mig ständigt att inte ge upp eftersom de vet vad jag har gått igenom och, de vill inte att jag ska sluta tro på att jag kan hitta någon som verkligen bryr sig om mig. Men det är svårt, antagligen det svåraste jag upplever just nu.

Det är bara jobbigt att ständigt längta efter någon som du är så osäker på om det någonsin kommer ens bli något med.

Är rätt säker på att alla ni har gått igenom det någon gång och om inte, ni kommer att göra det. Men var inte rädda det är i alla fall inte jag längre. En av mina närmsta vänner sa en otroligt klok sak till mig nämligen "det är bättre att kunna känna något överhuvudtaget även om det är heartbreak, än ingeting alls" och till en början ville jag bara försvinna och gråta, men det hjälpte mig verkligen. För det är sant. Det visar bara att man är en människa precis som alla andra, vi känner oss sorgsna ibland men vi kommer inte göra det för alltid utan det kommer bättre tider. Man måste bara ta sig igenom det och mitt bästa råd till er att våga prata om det. Jag var livrädd att prata om det med mina vänner för det enda jag kunde tänka på var att de skulle tänka "gud va jobbig hon är". Kan bara säga en sak, dina vänner kommer aldrig tänka den tanken. De finns där för en precis som du själv skulle vara där för dem i samma position. VÅGA ta steget och tala ut, det kommer att kännas så mycket bättre.❤

Hör av er om ni behöver prata🌟--> trudybengtsson@hotmail.com 💋

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vill börja med att säga döm inte inlägget baserat på rubriken, läs lite innan vettja 💎

Varför jag valde att döpa inlägget till "den dysfunktionella familjen" är därför att vi alla människor lever i en. Förstå mig inte fel jag menar definitivt inte att någon i familjen är farlig eller något sådant, utan enbart att vi alla är en del av en dysfunktionell värld.

Många anser sig vara den där typiska "vanliga" familjen, men helt ärligt vad innebär ordet normal ens? Personligen anser jag att det inte existerar något eller någon normal eller vanligt, istället ser jag nästan ordet "normal" som det avvikande med andra ord det dysfunktionella. För att förtydliga dysfunktionell är något som man anser vara utöver det normala. Men vem är det som egentligen bestämmer vad som är just normalt? Det är en fråga jag undrat över största delen av mitt liv, mina vänner framförallt har alltid pratat om hur viktigt det är att passa in och vara så kallat normal medan jag personligen har aldrig viljat vara en i mängden. En sak många kan relatera till är att när man är omkring sin familj kan man verkligen vara sig själv, man vågar att spela ut sin personlighet till fullo istället för att ständigt tänka på vad andra ska tycka om en. Men som sagt vem bestämmer vad som är normalt, svaret är att normalt är vad man själv anser det att vara. Att vara fånig, våga spela ut sin personlighet, att helt enkelt våga vara sig själv är vad jag definierar som normalt.

För att återkoppla till vad jag först pratade om "den dysfunktionella familjen" visst vi alla har varit med om när våra föräldrar får utbrott på oss eller när de har satt sig själva i en s.k. syndabocksroll, ni vet när man ska exempelvis på en fest och man berättar det. Då suckar de oftast och säger "okej då" vissa säger även "ah ha så kul, medan vi sitter här hemma och oroar oss", enbart för att de vill att man ska stanna hemma egentligen. Det är ju inte så allvarligt men det är inte förens det faktiskt börjar gå ut över ens egna liv som man måste börja tänka, vad är det som orsakar så som jag mår?

En nära vän till mig hennes föräldrar skiljde sig för 2 år sedan och hennes föräldrar bråkade rätt mycket med varandra ett bra tag innan det faktiskt hände och mamman "flyttade." Varför jag väljer att använda citattecken kring flyttade beror på att hon praktiskt taget drog ifrån dem, inte långt men de fick ingen förvarning utan en dag kom hon hem med en flyttbil och bad min vän och hennes två brödrar hjälpa henne att flytta. Det hade väl kunnat vara okej eller vad man ska säga men det var inte enbart detta, utan innan hon flyttade var mamman iväg nästintill konstant och var knappt hemma antagligen på grund av bråken hon och pappan hade. Men jag kommer ihåg min vän hon började undra om det berodde på henne möjligtvis att hennes mamma inte ville tillbringa tid med henne, då sa jag till henne att hon aldrig någonsin får lov att tro på det. Vilket är vad jag vill lyckas nå ut till er alla med.

Våra föräldrar är inte perfekta, ingen är det, men de har heller inte rätten att få oss att känna oss meningslösa eller att vi är problemet. DET ÄR INGEN. Varför ens föräldrar beter sig som de gör ibland, får extrema utbrott på en att man inte ens klarar av att hålla tillbaka tårarna, beror INTE på ER. Ta det till er vi har alla den där dysfunktionella familjen men det beror inte på en själv utan ingen är ensam i detta, vi alla har det samma dock somliga har det värre än andra. Men ta till er följande: var STARKA och låt INGEN känna er som ett problem, någonsin.

Feel free att höra av er till med angående just era erfarenheter🌹 trudybengtsson@hotmail.com

Likes

Comments