Header
View tracker

Det är vad som hänt.

Jag fick en knäpp, bröt ihop och blev väldigt dålig.

Jag var så ledsen måndags att jag inte kunde öppna munnen utan att tårarna sprutade.

Jag var så less att jag faktiskt ringde till den Psyk.
Egentligen är jag för "ung" för psyk, men för gammal för att gå på unga vuxna. Jag har för lätta psykiska besvär för att få någon hjälp. Jag borde vända mig till vårdcentralen istället.

Vilket jag gjort. Fler gånger än jag kan minnas.

Men det blir oftast bara ett samtal varannan vecka som ska "lindra min ångest". Sånt jävla skitsnack.
Men diagnoser vill de inte hjälpa mig med.

Se bara på min ADHD-utredning jag gjorde för NIO år sen, den är fortfarande inte underskriven av en läkare. Vilket betyder att jag inte har ADHD på riktigt.

Anyhow, efter ett långt samtal och en lång livshistoria kort, så gick hon med på att skriva en journal.
Jag ringde dagen efter för att göra en nyanmälan och inom fyra veckor kommer jag få min första tid.
Och denna gång ska de hjälpa mig med diagnos.

Men denna gång ska jag inte bara kolla ADHD.
Jag ska gräva lite djupare och kolla om jag är bipolär eller manodepressiv eller något annat roligt.
Tänkte att det är lika bra och kolla upp om jag är knäpp innan jag blir knäpp. Right?

Nu känns det lite bättre men det är fortfarande fruktansvärt tungt.
Jag håller tummarna på att jag vågar öppna mig. Tyvärr har jag inte gjort det alla gånger jag varit på samtal.

Men nu ska jag få hjälp. Då är det bra att öppna sig.

Kämpa Fanny.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Otroligt viktigt ämne.
Fruktansvärt, men så viktigt.

I de flesta fall när människor hör om någon som har ett självskadebeteende tänker de oftast att den personen skär sig själv.
Kanske för att det är det vanligaste, kanske för att man inte tänker på att det kan vara så många andra grejer.

"Att skada sin kropp kan vara ett av flera sätt att göra sig själv illa för att lindra känslor av obehag."

Man skär sig, kontrollerar vad man äter, hetsäter, har sex, tar droger/dricker, umgås med "fel" människor, ja listan kan göras otroligt lång.

Men varför gör man så där?
Varför kan man inte vara som alla andra och prata med någon istället?

Jo förstår ni, alla kan inte prata med en vuxen eller psykolog. Andra litar inte på olika vuxna.
Många känner sig tvingade, trängda, missförstådda och allt möjligt.

Det är så himla jobbigt att känna att man inte kan vända sig till någon.

Jag hade väldigt många att vända mig till. Men det kändes inte som att de lyssnade (även om jag vet att de lyssnade och brydde sig), som att jag var löjlig. Överdramatiserade allt.

Jag skar mig, en gång i tiden.
Jag tror att jag var 17 när jag slutade skära mig.
Men då hade jag ju hittat annat som lindrade min smärta och känslan av ensamhet och tomhet.

Det är så svårt och så jobbigt att erkänna för sig själv när saker börjar gå riktigt åt helvete.
Jag hatar det. Men samtidigt så kan jag inte trycka undan mina förbannat starka känslor. Känns något ex fel. Då skriker min kropp: STICK! Ta dig D Ä R I F R Å N!

Och sen får jag en knäpp i huvudet som jag inte riktigt kan kontrollera, som hjälper mig därifrån. Oavsett om det är på ett bra eller dåligt sätt. Jag kommer därifrån. Sen bryter jag ihop. Varje gång.
Kan gråta hysteriskt hur länge som helst. Mår dåligt i flera dagar. Innan jag blir arg på mig själv, sätter näsan i vädret och börjar om.

Jag bestämde mig några månader innan jag fyllde 18 att jag ska fan inte tillbaka.
Hamnar jag i den där cirkeln av onda ting igen, då dör jag. Då kommer jag nog inte därifrån.
Därför kämpar jag extra hårt. Därför bryter jag ihop. Därför stänger jag in mig och skärmar av alla.

Jag måste. För mitt eget bästa.

Jag hade turen att överleva en gång. Jag vågar inte chansa igen.

Always choose life.

Likes

Comments

View tracker

Alla har nog nån gång haft en känsla av att känna sig värdelös, otillräcklig, äcklig och alla såna roliga tankar.

När hopplösheten kryper sig på välmåendet vill jag bara spy. Jag vill skrika, gråta och slåss.
Sätta mig ensam i ett hörn i ett tyst rum, så tankarna får flöda fritt. Ha en sån där superkompis som kommer direkt och håller mig i handen, ger mig en kopp te och bara hänger med mig. Lyssnar. Andas in.

I just den stunden så vill jag inte ha några tips eller råd. Jag vill bara få vara. Bara få låta det gå över, av sig själv. För åtta av tio gånger så gör den det.

Jag vet att jag är omgiven av en massa härliga människor. Ändå så kan jag känna mig så fruktansvärt ensam. När kvällarna kommer krypande och man tittar på den där serien man kollat på i en veckas tid, det börjar kännas tråkigt.

Jag vill ha en sån där mysig vän som vill komma hit nån gång och bara mysa. Kolla på en film, snacka skit, ta ett glas vin, dricka te/kaffe/oboy whatfuckingever. En sån där mysvän som kommer ibland och hänger och förgyller mina tråkiga kvällar.

Jag vill lära känna människor som är bra, så man slipper strö omkring med en massa löst folk som man egentligen inte vill umgås med. Såna där som gör det lite jobbigt och stelt.

Hopplöst.
Jag är en sån som absolut inte klarar av att vara ensam. Till och med när jag bodde själv så var det alltid någon hos mig tills jag somnade. Alltid.

Jag tror att jag egentligen skulle växa som människa om jag faktiskt stod på mina egna ben. Bo själv (med tjejerna så klart) ett tag och hitta det där lugnet som jag är livrädd för.

Något måste göras.

Likes

Comments

Den här minsta damen som vi har hemma, hon har hamnat i en sån gräslig tvåårstrots.

Alla har vi våra dåliga dagar, det är vi alla överens om?
Men som idag till exempel, hon har varit på fruktansvärt dåligt humör från att hon vaknade!
Hon kan tjata om samma sak fjorton gånger om man inte hinner hjälpa henne direkt, många gånger är det bara jag som får hjälpa men om J gör det så blir primadonnan vansinnig och skriker och har sig!

Vi brukar natta henne i vagnen fortfarande, både på vilan och vid läggning då hon bara leker i sängen.
Men idag var hon helt omöjlig!
Hon skrek och det gick inte att lugna henne alls, så jag la mig i sängen med henne och då somnade hon faktiskt rätt snabbt och sov i ca två timmar!

Men samma sak har varit nu på eftermiddagen, får hon inte som hon vill så skriker hon högt och lägger sig på golvet och gråter? Jättemysigt liksom...

Nu har hon bänkat sig med plattan och "Omizoomi", so far so good... Nu ska vi bara hålla henne vaken i ca en och en halvtimme till!

Får se hur snabbt man själv somnar efter dagens skrik- & gråtfest...

Likes

Comments

Enda sen jag var riktigt ung har jag haft extrema magsmärtor vid min mens. Läkare har sagt "ta en alvedon och vila dig", men vad gör man när man kräks eller svimmar av smärta?

Redan som fjortonåring började jag med p-piller av två anledningar; för att få bort min smärta och för att jag inte skulle blöda i mer än 10 dagar (vilket hände rätt ofta). I flera år provade jag alla möjliga p-piller, p-stav, minipiller osv. Ingenting fungerade särskilt bra och jag mådde inte så bra heller.

Efter min graviditet med mini bestämde jag nig för att ge hormonspiral ett försök. Prova kan man alltid göra! Satte in spiralen på efterkontrollen och alltid fungerade fläckfritt, tills jag slutade amma.

Jag nattammade mini väldigt länge och jag kommer aldrig glömma den där kvällen när jag trodde att jag skulle dö.
Från ingenstans kom den där huggande smärtan. Det kändes verkligen som att någon högg mig gång på gång i magen. Känslan av att svimma var nära, lika så känslan av att kräkas. Jag satte mig ute på balkongen för att få friskluft. Efter en liten stund ringde jag till 1177 för det gick liksom inte över.
Jag fick en akuttid till en gynekolog nästkommande dag. Tack gode Gud.

Åkte in till stan tidigt och gjorde alla möjliga undersökningar, tog prover, men de kunde inte hitta något fel. De började fundera på om jag har Endometrios och bokade in ett besök på gynakuten på SöS. De beslutade att jag skulle få göra en titthålsoperation i början av december 2015.

Operationen gjordes men de hittade såklart ingenting så jag fick en tid till en specialistgynekolog som jag har gått hos sen den 12 januari i år. Hormonspiralen sitter kvar där den ska och sen äter jag en medicin som heter Provera. I vanligt fall äter man 10-20mg/dag. Jag äter 30mg/dag, annars får jag ont och blöder en del.

Nu verkar det dock som att mina smärtor är på väg tillbaka ändå. På sjukhuset hittar de inget och jag kan inte höja min dos, då blir jag knäpp säger min gynekolog.

Så, vad gör vi?
Jag ska få en tid till MR på Huddinge sjukhus och sen ska jag göra utredningar av mina urinvägar.
Måste bara vänta i typ två månader innan utredningen kan börja och innan det finns tid på Huddinge.

Men men, jag har min medicin och mina smärtstillande fram tills utredningarna börjar. Hoppas verkligen att de hittar något denna gång och att de kan göra något åt det..

Tjingeling!

Likes

Comments

Nu var det alldeles för länge sen och snart är hösten här. Av någon anledning så känner jag starkare för att skriva under hösten och våren.

Mycket har hänt sen sist!

Har hunnit jobba en sväng på Willys, Espresso house och nu har jag börjat jobba i hemtjänsten.
Många byten, men jag verkar aldrig hitta "det där" jobbet. Det där jag verkligen vill göra. Men det kommer väl med tiden kan man hoppas.

För inte så länge sen blev jag sjukskriven. Jag hade sån ångest över att jag skulle jobba på mitt gamla jobb att jag knappt kom upp ut sängen.
Oturligt nog så blev jag ännu sämre den första veckan. Två dagar efter att jag blev sjukskriven så fick jag en sån jäkla smärta, trodde nästan att jag skulle tuppa av! Åkte in till SöS och tog alla möjliga prover, gjorde undersökningar, men de kunde inte hitta vad som var fel. Åkte hem med smärtan i ett par dagar innan jag åkte in igen.
Läkaren jag träffade den gången var så förstående och trevlig. Han var självklart frustrerad över att de inte kunde hitta några fel men jag fick en penicillinkur.

Bokade även in en tid till min gynekolog, som jag fick efter min titthålsoperation, och förklarade de senaste dagarnas smärta. Hon bestämde sig för att boka in en MR åt mig och sen ska jag göra en utredning på mina urinvägar då jag väldigt lätt verkar få infektion och jag har haft uvi i njurarna ett par gånger nu. Så får vi se om vi kan bota min smärta nån gång..

Igår jobbade jag 7:15-22, så idag tänkte jag ta en lååång sovmorgon, vilket tyvärr inte hände. Men jag ligger fortfarande sängen!

Tänkte hoppa in i en dusch snart innan jag förbereder lite middag som ska med till jobbet!

Ja, det var väl det!


Tjingeling :)

Likes

Comments

....Som jag aldrig skriver i längre...

Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden men just denna vecka ligger jobb i fokus!
Jesper gick ju på pappaledighet 1 juni och jag startade att jobba direkt.

I måndags gick vaknade Lilla E så klart klockan 04, jag skulle upp strax innan 05 och började 06.
Roligt kul!
Jag jobbar i Haninge i butik och i måndags fick jag köra frys.
Det är helt sjukt vilken stor butik jag jobbar i jämfört med den lilla, LILLA jag jobbade i innan.
Dagen flöt på jävligt bra och jag slutade redan 12, skön start faktiskt.
Igår jobbade jag 16-22, och natten mellan måndag och tisdag var också tuff.
Jag vet inte riktigt hur Lilla Es rutiner har blivit för hon vill gärna vakna på natten nu. Kan det vara för att jag har börjat jobba? Tar hon igen tiden vi har missat under dagen?
I natt var det katastrof.
Jag var hemma ca 23:20 och hon vägrade att somna.
Stackars Jesper kämpade och fan, nästan runt två somnade hon för natten!

Jag hade ju tänkt ta tio över fem bussen för att vara på jobbet lite tidigare, nu hoppas jag att jag kommer in genom alla dörrar i tid..

Har börjat lyssna på Bingo och Katrins podd, riktigt rolig faktiskt och inte för att vi har relationsproblem hemma!

Nu ska jag blunda på bussen i 20 minuter. Ha en härlig dag!

Tjingeling!

Likes

Comments