​Den där känslan ni vet. Den där där man inte räcker till och är helt betydelselös för allt och alla. När det känns som om allt är på väg åt rätt håll men olust känsla kryper på. Känslan när man inser att man inte har några vänner eller är betydelsefull för någon annan än sina barn. Livet borde vara fantastiskt men nej den tur har jag aldrig i livet. Så jag kryper ner i sängen bredvid en av det bästa jag har och håller henne i handen och försöker somna. Kanske känns det bättre imorgon............

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag kan inte säga att jag är förvånad att det har kommit hit men jag blev väldigt rädd för att det kom så nära. Jag hade tänkt ta med barnen till Stockholm på måndag för att hälsa på deras pappa på hans jobb och för att de skulle få åka tåg. Men nu är jag osäker om vi ska åka och det gör mig arg. Varför ska de få förstöra vår utflykt? Vad ger dem rätt att skrämma mig och bestämma vad jag får och inte får göra? 

Jag hatar att andra människor tror att det kan bestämma över andra människor och framför allt om deras liv. Vad ger dem rätt att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Hade det bara varit jag som skulle åka så hade jag åkt utan att blinka men nu har jag barnen med mig och vad ger mig rätten att bestämma om de ska leva eller dö? Jag kan ju inte garantera (och nej det kan man aldrig) att det inte händer något igen på måndag. 

Jag hatar makt och religion utan dessa två tror jag att jorden skulle vara en mycket bättre plats att leva på.

Likes

Comments

Jag hörde av mig till en vän och frågade om vi skulle dricka vin. Hon svarade javisst. Efter ett par dagar hörde hon av sig igen och sa att hon hade hört av sig till en annan vän och bjudit in henne också. Toppen tänkte jag vad kul. Vinfredag kom och jag den andra vän skulle samma åka in till stan. Vi var båda lite sen så vi textade henne vi skulle till och sa att vi var lite sena. Hon svarade att det var lugnt ingen brådska. 

Vi var hos henne strax efter 19. Väl där hade vi supertrevlig. Vi har inte setts alla tre på jättelänge så vi hade en del att ta igen. Framåt 22 tiden säger hon vi var hos " är det ok för er om jag tar bussen som går 22:45?" Hon hade nämligen träffat en ny kille som bor utanför stan. Vi trodde först att hon skojade men när klockan blev 22:20 och hon säger att vi måste gå om 10 minuter för annars hinner hon inte till bussen förstod vi att hon menade allvar. 

Jag har nog aldrig känt mig så betydelselös som då. Hon hade bjudit hem oss till henne och hon visste hur mycket jag hade sett framemot det och då sparka ut oss som två betydelselösa skitar. Jag och den andra vännen pratade om det här hela vägen hem och tyckte verkligen att hon hade bettet sig uselt. Så gör man inte mot sina vänner och framför allt inte mot dem som har tagit hand om henne under hennes svåraste perioder i livet så långt. 

Jag önskar så mycket att jag kunde tala om för henne hur mycket hon sårade mig just då men jag vet att jag kommer aldrig att tala om det för henne. Hur ska jag kunna såra henne genom att säga det när jag vet hur dåligt hon mår från start. Jag vet att jag är starkare än henne och tål klart mycket mer. Men jag tycker ändå att hon på något vis behöver veta att hon sårade mig. 

Jag har också upptäckt att hon har skaffat en ny vän som verkar vara mer betydelsefull för henne än mig och det gör också ont. Men det är som vanligt i mitt liv. När mina vänner mår bättre efter att jag har hjälpt dem upp på benen så betyder jag ingenting längre. Just den här gången gör det sjukt ont. En betydande del av mitt hjärta har lossnat. 

Hur gör man för att laga sig själv men inte sårar den som det berör?

Likes

Comments

​Idag har jag en extra stor känsla av att vara värdelös, att inte duga eller räcka till. Är det något i mitt liv som jag har gjort rätt. Jag kanske ändå skulle ha hoppat från den där byggnadsställningar som funderade på när jag gick i åttan. Tänk så mycket sorg och smärta jag hade undvikit att upp leva. Dock hade jag ju aldrig fått chansen att se min barn. Det är för dom jag lever. Utan dem hade jag varit helt ensam. 

Med dessa svarta ord säger jag god natt. 

Likes

Comments

​Jag har insett att jag kommer aldrig ha en vän för livet. Varför undrar ni. Ja det kan man fråga sig och tro mig det har jag gjort i flera år. Det var nog en av orsakerna till att jag ville ta livet av mig. Nu har jag kommit på vad det hela beror på och att jag kanske borde utbilda mig också.

Alla mina vänner har alla haft något slags problem när vi har träffats och under vår vänskap så verkar det som jag har hjälpt alla att lösa sina problem. Så fort alla problemen är borta eller att de har börjat må bättre så försvinner de och hör aldrig av sig igen. Jag borde kanske plugga till psykolog så jag kan få betalt för det också.

Jag frågar mig flera gånger i veckan vem ska hjälpa mig??? Vem kan jag vända mig till när jag behöver prata om mina problem med. Det verkar som om jag får vända mig hit för att prata om dem och det är inte illa det. Klart bättre än att låta problemen förtära mig och göra så att jag vill självskada mig igen. Det vore ju klart trevligare att sitta i någons soffa och dricka te eller starkare grejer och få en kram när det behövs. 

Masken jag bär dagligen har verkligen fastnat i mitt face för att det är ingen som än kommit på eller kanske inte ens bryr sig att jag inte mår bra. Det är bara att fortsätta som jag gör, en dag så kanske mina problem magiskt försvinner också.


XOXO

Likes

Comments

Denna blogg är mest skapad för att kunna skriva sådant som jag inte vill att de jag känner väl inte läser. Ett stort problem som jag har är att jag inte vill såra någon på något sätt men jag måste ändå få ur mig det på något sätt. Hur gör jag då????? 

Jag skapar en ny blogg. 

Tada!!

Likes

Comments