Dagarna gick och jag kände mer och mer att det var okej att vara där! Jag var liksom skyddad från omvärlden, jag kunde släppa allt hemifrån, alla jobbiga minnen och senaste händelser.Varje dag hade man en kontaktperson som skrevs upp på tavlan samt en ansvarig sjuksköterska. Kontaktpersonen kunde man gå till om man behövde prata, jag hade ofta en yngre kille som kontaktperson, honom gillade jag för han såg verkligen genom mig. Jag sa inte så mycket jag bara var. Han började ofta prata med mig istället för tvärt om. Ställde frågor. Tror han var genuint intresserad då jag kanske inte var som de flesta han stötte på inom sitt jobb.

Han frågade ganska mycket och sa att du får säga ifrån om du tycker jag inte har med det att göra, han var nog nyfiken på vad som gjort att jag mådde så dåligt. Han var också väldigt enkel att prata med, det var inget konstigt liksom. En dag drog han med mig ut på promenad. Kom så går vi ut och får frisk luft och pratar lite. En gång när vi satt o pratade så blev det väl lite jobbigt och helt plötsligt kom jag på att det var röktid. Så flydde jag från den diskussionen.

Mina kusiner kom med min pappa och hälsade på och mina kusiner var snälla nog och åkte och köpte kläder som jag fick i födelsedagspresent. Allt jag hade trillade ju av, så linnen, mysbyxor och sportbehåar fick jag. Det var skönt att ha dem där och det blev både gråt och skratt.

Där inne hittade jag även en vän! En jättego tjej som fick mina dagar att bli mer än att bara vara, vi hade till och med roligt! Måste även säga att maten var toppen så aptiten blev bättre och bättre!

Sen kom dagen då jag hade samtal med läkaren och planerade en dagspermission hem. Om den blev bra så skulle jag få åka hem dagen efter. Jag blev nervös och orolig. Hur skulle det kännas att komma hem till minnen osv. Att se barnen och andra. Den natten sov jag oroligt. Innan jag åkte hem bad jag faktiskt om att få med mig lugnande då jag inte visste hur allt skulle kännas.

Hemma klev jag innanför dörrarna, jag gick runt i lägenheten och tittade, det kändes som ett vilt främmande ställe, det kändes INTE som hemma. Jag ville bara därifrån. Kände hur paniken började komma. När jag gick in i rummet där jag försökt avsluta mitt liv såg jag snöret hänga där. då brast det, jag grät och grät gick ut och hämtade en sax och klippte bort det. kastade det och tog två lugnande.

Jag ville ju också träffa barnen och det gjorde jag i en timma kanske sen var jag helt slut och det var snart dags att åka tillbaka. Väl inne på avdelningen igen så bröt jag ihop, Panikångesten kom med full fart jag kom bara innanför dörren och benen vek sig under mig. En av tjejerna som jobbade kväll kom till mig och och jag fick ta mer lugnande och hon gick in med mig till lugna rummet! där fick jag lugna mig och vi pratade.

Dagen efter tyckte de att vi skulle följa planen och jag skulle skrivas ut. Efter hur det hade gått dagen innan var jag inte alls glad över det och läkaren sa att jag kunde ju stanna under helgen om jag ville men jag valde iaf att åka hem på fredagen. Jag klarade att vara hemma en dag sen packade jag och åkte till Norrköping>! Fixade inte att vara hemma och ständigt bli påmind. Jag stannade där ca en vecka innan jag åkte hem. Jag hade fortfarande känslan av att det inte var hemma. jag kämpade dock på och träffade barnen nån timma då och då! Blev ganska snart kallad till allmänpsyk i Fagersta där jag träffade både läkare och skulle även få börja i samtal. Fortsätter mer en annan gång!

KÄRLEK & RESPEKT

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu är det ett tag sen jag skrev igen, detta beror på att jag rent ut sagt mått pyton. I en veckas tid har jag på egen begäran sänkt dosen på min medicin vilket gör att jag mår sämre och dessutom inser jag att det kanske inte var läge för det. Har sovit jäkligt illa under en längre tid och har en himla massa saker som är jobbigt runtomkring nu!

För någon som inte lever med depression, ångest och panikångest kanske dess saker inte skulle vara så jobbiga men dels har jag sedan utbrändheten en väldigt låg tolerans för stress. Stressen jag har är inte ytlig stress, alltså att man inte hinner med saker utan jag har en inre stress, en stress där jag mår dåligt över saker jag inte orkar med eller känner mig otillräcklig på många olika sätt. Jag tror nu inte att så är fallet men jag rår inte för det jag känner. Jag är trots allt en person som haft massor att göra och velat göra och nu är det en kamp att kliva ur sängen!

Barnens pappa har också börjat jobba vilket innebär mer ansvar för mig och pusslande med hur har ska ha barnen osv, detta är även det något som stressar mig men det är ju så det är nu inget jag kan ändra på direkt. Tyvärr är det ju så att all min ork får gå till barnen och det de behöver och sen får resten vara. Jag orkar inte fara runt en massa!

Sen är jag väldigt besviken över olika saker som jag inte tänker gå in på här men även det drar ner mitt mående, inte så lite heller. Jag har under senaste veckan behövt mer av min behovsmedicin än vad jag behövt sista halvåret och panikångestattackerna avlöser varandra. Mötte en vän ute igår som frågade mig hur mycket jag har gråtit! Ja tyvärr en hel del.

Det kan vara en sån liten och i vanliga fall en helt betydelselös sak som utlöser en attack. Jag tror inte att jag till fullo kan förklara för någon hur det känns. Hur hjärtat rusar, hur det allvarligt känns som om jag kommer dö! Hur det gör så ont inombords att jag ligger i sängen i fosterställning varvat med hur jag sliter i kläderna och river över bröstet för att försöka få ut det onda. Hur gråt övergår till hyperventilation och jag bara vill fly från min egen kropp!

Det var länge sedan jag hade dumma tankar om att skada mig själv men de har hälsat på under veckan, Dock är jag ju medveten om varför jag mår som jag mår på ett annat sätt och det är bara under attackerna som dessa tankar kommer och det är nog mest för att jag vill fly undan smärtan.

Har också fått frågan varför jag inte ringer och varför jag inte ber om hjälp men helt ärligt så är jag oftast inte kapabel att höra av mig då! och efter är jag så slut att då orkar jag inte. Jag skiter inte i folk, jag vill umgås men jag orkar inte ta tag i det!

Jag har flera vänner som lider av detta men en av dem har jag kommit väldigt nära sista tiden och det är så skönt att umgås med henne då hon förstår utan ord. Mår jag bra springer jag till henne och tvärtom. När jag mår såhär tycker jag att det är jättejobbigt att be om att någon ska vilja umgås med mig. De som vill gör det ändå liksom. Jag vill inte tjata om tid med mina vänner! Sen är detta inget emot någon jag vet att folk har fullt upp med familjer och jobb osv men jag lovar att när man varit hemma sedan november så känns det jäkligt ensamt! Jag VET att jag har mina vänner och att de absolut inte menar något illa men fortfarande känner jag mig ensam.

Jag visste också att det skulle bli jobbigt att ha min kärlek 10 mil bort men sen hade jag väl inte tänkt mig att det skulle vara såhär jobbigt. Jag har alltid värdesatt min egentid men jag gör inte det på samma sätt! Men vi fixar det, det måste vi!

Sen har jag också ett problem med att komma ihåg saker vilket också är fruktansvärt frustrerande. Det kan vara vad som helst när som helst och vem som helst och det är inte min mening! Känn er inte tjatiga utan påminn gärna hellre 20 gånger extra!

KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Väl inne fick vi vänta en bra stund på sköterskor och läkare. Pappa var med mig och han var med mig enda till avdelningen jag skulle läggas in på. Väl på avdelningen kom näst panikångestattack. Jag ville ju inte vara där. Jag ville inte att pappa skulle åka. Sköterskan kom med theralendroppar till mig och pappa åkte. En jättegullig tjej visade mig till mitt rum o jag la mig i fosterställning i sängen och tårarna rann. Hur kunde det ha blivit såhär? Någon timma senre kom en sköterska in med en burk med tabletter och jag har ingen aning om vad det var men somna gjorde jag och sov enda fram tills jag blev väckt av en sköterska som sa att jag fick komma och ta frukost.

Ångesten kröp i kroppen, skulle jag behöva gå ut bland andra människor när jag mådde som jag mådde? Jag tog ett djupt andetag och gick ut, i en lucka fick man välja vad man ville ha till frukost och jag satt och pilla i mig den. Sen gick jag tillbaka till rummet som jag delade med en annan kvinna. Att ligga inne i sängen ökade bara ångesten så jag gick ut igen. De hade en sittgrupp med ett akvarium, där kröp jag upp i en fåtölj och satt och stirrade in på fiskarna.

Framåt eftermiddagen skulle jag träffa läkaren, och jag kom in i ett rum tillsammans med en av skötarna och där satt det ett helt gäng av människor. Läkaren ställde frågor och en av dem var hur det kändes idag då jag inte velat vara där igår. Jag svarade att jag vill inte vara här men det kanske behövs. Ok sa han då, Kan jag ta bort tvånget på dig då och skriva att du stannar här frivilligt?! Men du får inte gå härifrån sa han sen med ett vänligt leende. Jag svarade ja jag bestämde mig där och då att jag ger det EN chans, jag vill inte må dåligt längre men det här är verkligen sista chansen annars ger jag upp.

Efter läkarbesöket fick jag träffa en underläkare som gjorde en hälsokontroll och vägde mig. 60kg stod vågen på, det kanske inte låter så farligt men till mina 172cm och kraftiga benstomme kan jag villigt erkänna att jag såg riktigt sjuk ut. Hon berättade också att man kvällen innan hade de beslutat att jag ev skulle få ECT (elchocker) med tanke på skicket jag var i då jag kom in. Nu ville de dock avvakta då jag var lugnare. Röka fick man göra en gång i timman på innergården som var omgiven av ett stooort plank. Varje dag fick man även fylla i vilken lunch och vilken middag man ville ha. Maten måste jag erkänna var riktigt bra och efter varje måltid växte aptiten.

Efter några dagar där inne ar det min födelsedag. Pappa, Rikard och barnen kom och skulle hälsa på mig och fira mig. Vi fick sitta i ett eget rum och fika och de hade blommor med sig! Minns helt ärligt inte mycket av det. Efter de hade gått kollade en skötare av hur det kändes och så efter besöket.. Ja du det känns inte alls, visst var det trevligt men jag borde ha känt mer och definitiv när de skulle gå. Jag tyckte till och med att det var skönt och då fick jag dåligt samvete och ångesten ökade. Fortsättning följer...

KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Det gick någon dag men jag berättade ingenting, ilskan över mitt misslyckande var fortfarande stark. Jag låg i soffan och lyssnade på Instängd med Ken Ring och Robert Pettersson. Jag vet inte vad som hände där och då men När jag lyssnade på texten och Robbans röst så kände jag bara att NU måste jag be om hjälp. Jag skickade ett meddelande till en av mina nära vänner som jag dock inte hade så mycket kontakt med just då! Varför jag valde just henne vet jag inte, jag hade ju andra närmre. --Hej gumman! har du tid för att lyssna på en trasig vän?. Sen kom jag på att hon hade besök och skrev och bad om ursäkt. Något gjorde dock att hon förstod att jag behövde henne. Jag kan aldrig tacka henne nog för all hjälp.

Så sattes hela karusellen igång, hon körde mig till ätstörningsenheten, de ville att jag skulle kollas upp på medicinkliniken, mina värde var konstigt nog bra trots att jag inte ätit. Hon hjälpte mig att kontakta psyk där en helt underbar kvinna ringde upp mig och ställde en massa frågor. Hon tyckte jag skulle överväga att åka in på psykakuten men det ville jag inte. Fick en tid hos henne i väntan på tid till läkaren. Vi gjorde en vända in på psykakuten där jag fick propavan så jag skulle få sova. Fick stanna kvar om jag ville men hade riktig panik för det, det var ju bara konstiga människor som hamnade på psyk trodde jag. Min vän lovade att stanna kvar över natten tills min pappa skulle komma så att jag inte skulle vara själv!

Min pappa kom hit och jag kommer aldrig glömma hans min när jag mötte honom i hallen. Han blev chockad över att se sin dotter med insjunkna kinder och den kramen han gav mig sa allt. Smärtan i hans ögon. Pappa gjorde verkligen allt för att jag skulle må bra. han försökte få ut mig om så bara till Ica, han lagade god mat två gånger om dagen och jag kunde av respekt och kärlek till pappa inte låta bli att äta. I början tvingade jag i mig men ju längre dagarna gick desto lättare blev det och började få tillbaka energi. dock mådde jag fortfarande inte bättre och tårarna rann.

När jag kom till psykiatriska mottagningen i Fagersta och fick träffa kvinnan så berättade hon att jag kanske hade tur för att läkaren hade precis fått en avbokning så hon skulle gå o prata med henne. Pappa skulle åka och leta efter skor under tiden jag var där. Kvinnan kom tillbaka och talade om att läkaren ville att jag skulle läggas in, de ansåg att jag var i så pass dåligt skick att de inte vågade låta mig påbörja behandling hemma. Då kom panikångesten i full fart. Ringde pappa så han skulle komma dit, läkaren kom in och försökte prata med mig och förklarade att åkte jag inte in frivilligt skulle hon skriva ett vårdintyg och jag skulle läggas in med tvång. Det slutade med att de gav mig en större dos lugnande och jag lovade att åka in. Jag blev helt knas av tabletten jag fick, va nästan full och det meta blev rätt skojigt mitt i allt. Läkaren skrev vårdintyg ändå, hon litade väl inte på att jag skulle åka in.

Pappa och jag åkte hem och hade hjälp att packa av vänner, jag var helt väck så minns inte mycket av det. Blev ett kramkalas med några vänner och barnens pappa innan jag satte mig i bilen och åkte in. Måste säga att när jag ser tillbaka på detta idag är jag förvånad över hur allvarligt de såg på situationen och att allt gick så fort!

Fortsättningen på detta kommer. KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Jag vill börja med att varna er som är känsliga eller om ni kanske inte vill veta riktigt hur dåligt jag mådde i detalj att INTE läsa detta!

Jag gick igenom en depression och var sjukskriven från jobbet några månader och började sedan jobba så smått, i september var jag helt tillbaka på jobbet. Ja som sagt jag trodde jag skulle leva själv o såg fram emot det, jag levde och hade kul! Men sen blev jag kär, helt oväntat. Jag gick runt och trodde jag mådde jättebra, jag jobbade, var kär och hade allmänt kul. Jag minns dock att jag fick ofta fick frågan om jag verkligen mådde bra. Orsaken till detta var att jag rasade i vikt mellan September och början på Januari gick jag ner 22 kg. Jag funderade inte på det så mycket till en början och jag tyckte jag åt som jag skulle och mer därtill.

Klart att jag såg att något hände o att jag behövde nya kläder varje månad. Jag sov inte heller, max 3 timmar om jag nu lyckades sova och ofta då osammanhängande. Men jag mådde ju bra!? Jag hade ju inget att må dåligt över o vara ledsen över. Sen en vecka i februari började allt rasa. Jag tänker inte gå in på det mer än att förhållandet var tog slut. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Visst var jag ledsen och besviken och sårad men det var inte det som var orsaken till mitt tillstånd. Att jag poängterar detta gör jag för att jag vet att folk trott att det var så iallafall i en början.

Hur som helst, jag slutade äta helt, jag sov ingenting utan bara låg och grät och panikångesten kom och gick, Jag slutade känna alla känslor utom de dåliga! Jag tittade på mina älskade barn och frågade mig själv i huvudet va fan skaffade jag dem för?! Jag kände ingenting, inte ens för mina barn. Samtidigt någonstans visste jag ju att detta inte stämde, mina barn är ju mitt allt! Varje morgon när jag skulle kliva upp efter en kort sömn grät jag över besvikelse att jag vaknat till ännu en dag! Jag ville ju bara somna in och inte vakna något mer. Jag har fina vänner som ville mitt bästa, de var här och försökte få i mig att äta men till sist kom det mesta jag stoppade i mig upp igen.

En morgon när jag vaknade låg jag o stirrade upp i i taket, där och då bestämde jag mig! Nu vill jag inte mer, Jag gick med beslutsamhet upp och började rota i skåpen efter något rep eller något jag kunde använda. Jag hittade ett tunt, ja jag kan inte ens säga rep utan snöre. Jag försökte göra ett eget rep av det lilla jag hade och gjorde mig redo! Jag låste in mig i gästrummet och la "repet" runt halsen och släppte taget. Jag kände hur jag började försvinna men helt plötsligt låg jag där på golvet i kippade efter luft, "repet" hade gått av. Jag blev så förbannad, jag minns den känslan FAN. Jag gick och slog på vattnet och började fylla upp ett bad, sen ut i medicinskåpet. Fan jag hade ju bara några sömntabletter kvar. Aja jag tog dem o hoppades på att i alla fall somna djup i badkaret. Jag låg där i en timma eller nått, började frysa o sen om vreden tillbaka, jag minns att jag skrek att jag är totalt misslyckad jag klarar inte ens av detta! Gick in och kastade mig i sängen o bara låg o glodde. Efter ytterligare en timma vet jag inte vad som hände men helt plötsligt ringer jag barnens far o frågar om han ska med ner till affären. Jag sätter mig alltså i bilen och kör med sömntabletter i kroppen. Jag hade inte en tanke på detta och den ånger jag känner idag är sjukt jobbig. Jag hade kunnat skada någon annan! Då detta är jäkligt färskt så väljer jag att avsluta för idag då detta verkligen är hemskt jobbigt att gå igenom i tankarna!

KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Ja som ni märkt har jag inte skrivit på några dagar och det är helt enkelt på grund av att jag helt tappade motivationen förra veckan, Jag skriver som sagt denna blogg för att JAG ska kunna få läka så helt allvarligt jag kan inte skriva utifrån andras känslor! Däremot är mina läsare mer än välkomna att lämna kommentarer och på så vis även kunna säga sin sida av en specifik händelse om så önskas! Det är också mycket jag utelämnar då jag känner att jag inte vill göra människor runt mig ledsna, det är inte det som är mitt syfte, det hoppas jag att ni förstår!

Det var det ena. Den andra saken är att jag är så sjukt trött då jag sover dåligt och har nu tyvärr mer ont i mitt knä o det som händer med mig när jag är trött och inte orkar hålla uppe tempot i min vardag, är att jag känner mig otillräcklig, att jag inte duger och att livet är pest! Min hjärna börjar spöka om både det ena o det andra vilket gör att jag sover ännu sämre och blir ännu tröttare.

Ovanpå detta har jag haft massor av saker på det personliga planet som jag funderar på o saker jag inte vet hur jag ska lösa. Jag står sen igår helt utan bil då jag hävde köpet. Bilen har stått mer på verkstaden än hemma sen jag köpte den. så nu stressar jag över att hitta en annan bil så jag kan ta mig till läkare, tandläkare, terapeuten och sjukgymnasten vilket nu alltså blir att boka om då tre av dessa skulle skett denna vecka. Har haft hemsk huvudvärk både idag och igår o vill mest bara gömma mig under täcket men det kan jag inte då knät gör ont när jag ligger bekvämt med övriga kroppen. Så just nu känner jag bara FML som ungdomarna säger!

Idag har vi dessutom letat efter Filippa som var totalt försvunnen, hon skulle bara vara i lekparken men det var hon inte o det snöade o regnade, hon kom hem efter mycket om och men och var dyngsur och ledsen, mammahjärtat hann bli ordentligt oroligt!

Dock något positivt idag då en nära vän till mig sa att hon läst min blogg och att hon nu verkligen förstår varför jag brakade! Detta trots att vi pratat mycket hon och jag! Jag kände att då har den uppfyllt mitt syfte med att publicera offentligt för att de som är intresserade och undrar kan få ett svar samtidigt som jag tar upp skiten ur ryggsäcken, bryter ner den i beståndsdelar, känner, gråter osv och tillslut kastar bort skiten och gör min ryggsäck lite lättare för var dag!

Jag återkommer med min fortsättning så fort jag känner att jag orkar!

KÄRLEK OCH RESPEKT

Likes

Comments

​Jag har struntat att skriva varje dag nu, dels för att jag vill spendera min kvällar med min karl och dels för att det inte har hänt så mycket. Jag är enormt trött då jag har gjort alldeles för mycket sista tiden och jag har även väldigt ont i knät igen då jag aldrig kan lyssna o vara still. Nu har jag dock lovat A att jag ska vila o bara ta det lugnt medan han är på jobbet. Jag är inget bra på det utan håller på att kryper ur kroppen av rastlöshet om jag inte gör som jag gjorde igår och sov helt galet mycket. Långa dagar blir det dessutom. Idag tröttnade jag på att ligga vaken i sängen och gick upp klockan 5. 

Så jag försöker fylla mina dagar med att lyssna på musik och vila! Det är ruskigt tråkigt och jag längtar tillbaka till att jobba. än så länge har jag lättare övningar för att träna knät men snart ska det bli gymmet 3 dagar i veckan. Långsamt blir det i alla fall bättre! 

Jag fortsätter med att skriva om mitt liv fram till nu och hoppar in och skriver lite om vardagen då det hänt något som kan vara värt att läsa om ;) Vill ju inte tråka ut er redan haha.. 


KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Den sommaren tog jag jobb på ett demensboende i Köping. Jag trivdes riktigt bra och för första gången på flera år kände jag min behövd. Att jobba är så mycket mer än att tjäna pengar för mig. Trivs jag med jobb och kollegor och får chans att utvecklas så känns det som om jag har en mening i livet. Strax efter min sista dag där fick jag jobb som personlig assistent i Sura och jag trivdes även där men jobbade mestadels natt. Senare på hösten fick vi veta att jag var gravid. Jag blev jätteglad, jag ville ju att Tuva skulle få ett syskon då jag själv varit ensam tills jag var 15-16 år. Den graviditeten var hemsk, jag mådde så fruktansvärt illa och hade ont men gjorde så gott jag kunde o jobbade på. jag sökte dock om havandeskapspenning och fick det beviljat samt att jag hade sparat semester så att jag kunde gå hem redan i mars och väntade henne i början på Juli.

Mitt sista arbetspass blev dock inte som tänkt utan det uppstod en situation som utlöste min första panikångestattack som vuxen. Jag hade ingen aning om vad som hände och tur nog hade personalen som jag skulle lösa av inte hunnit gå hem. De ringde 1177 och de ville hämta mig med ambulans då de ville kolla så att bäbisen mådde bra. R kom till sjukhuset och var med mig och både jag och bäbis mådde bra så vi fick åka hem.

Den 26/7, 14 dagar senare än beräknat började värkarna och vår andra flicka kom till världen. Mitt och Rs förhållande var inte det bästa och jag hade dessutom upptäckt att han gjort saker som jag sagt att det sårade mig. Det var vårat första stor bråk och jag var på väg att ta barnen och dra. Han sa då att visst dra du men barnen tar du inte med. Jag lugnade mig och vi pratade om det och löste situationen. Dock fortsatte vårt förhållande vara dåligt. Jag var slutkörd och han fick ingen som helst närhet av mig.

När Filippa var 1 år började jag läsa till undersköterska och var ännu mera slut, fick i princip ta allt hemma, barnen samt allt skoljobb. På vårterminen bad jag R flytta, först var tanken att vi skulle vara tillsammans men någnågonstans där kände jag mig så fri att jag började leva. R såg då att han höll på att förlora mig så han lurade ut mig till stugan där han överraskade med mat och annat mys.

Vi gav förhållandet en ny chans och han flyttade hem igen och vi planerade bröllop. Ett tag hade vi det jättebra och kände mig lycklig, sen började vi gå tillbaka till gamla vanor. Vi gifte oss och var gifta ett par år innan jag tröttnade. Jag var på en fest och satt och pratade med en kille och han frågade väl lite och jag svarade och han frågade då hur fan jag kunde gå med på allt. Visst jag ska inte förneka att det fanns ett visst intresse från min sida men han var ju så ung också. I alla fall fick det mig att börja fundera. Vill jag leva såhär resten av livet? Mitt svar på den frågan var NEJ. Spelade inge roll hur mycket jag ville att vi skulle vara en familj, jag hade liksom inga känslor kvar. Jag talade om för R att jag ville skiljas och enligt mig själv betedde jag mig som en sit då jag började träffa denna kille. Jag vet inte men något gjorde att jag fastnade för honom, skitsamma vad han var ute efter. Jag kände mig i alla fall omtyckt. Sen att han behandlade mig som skit efter ett tag var väl rätt åt mig men ledsen blev jag. Jag hade jävligt svårt att släppa men var tvungen.

Jag började må bra och R fick en lägenhet så han flyttade. Idag är vi väldigt bra vänner trots att jag sårade honom. Jag vet att han finns där och han veta att jag finns för honom. Jag bestämde mig för att jag skulle leva och ha kul och vara ensam... Trodde jag.....

KÄRLEK & RESPEKT

Likes

Comments

Direkt jag kom till Norrköping skyndade vi till sjukhuset! Mamma försökte förbereda mig men jag tror aldrig jag hade kunnat föreställa mig den synen. Vår älskade Bengt låg där uppkopplad till alla möjliga olika maskiner, det var slangar och sladdar överallt! Den sekund jag såg honom visste jag att jag aldrig skulle få se honom vaken igen. Ville inte låtsas om något inför mamma men i magen visste jag. Jag hoppades ändå på ett mirakel, hoppet är ju det sista som dör!

Bengts dotter och hennes mamma kom efter ett tag och det blev en del tårar. Mamma och jag valde att ge dem tid med honom och skulle åka tillbaka dagen efter. Jag minns inte hur allt började gå åt skogen. Vet att vi pratade med läkarna och de fortsatte påstå att det fanns hopp. Tills en dag då de sa de vi egentligen redan visste. Hjärnan visade ingen aktivitet, han skulle inte vakna och nu var det upp tills han dotter att bestämma när maskinerna som höll honom vid liv skulle stängas av.

Jag hade blivit tvungen att åka hem så över telefonen fick jag veta att nu var han borta. Vad som sen hände var att Bengts dotter tillsammans med sambo och sin mamma började härja om Bengts saker. Mamma drack och bråkade med henne och det var ett jävla liv. Jag pratade en del med Bengts dotter, ville ha hennes sida av historien med och jag sa att hur mamma beter sig när hon är full är inget jag står bakom och jag tyckte det var hemskt att hon skulle behöva utstå det. Samtidigt tyckte jag synd om mamma som blev utelämnad vad gällde sin sambos bortgång. INGEN av dem gjorde rätt enligt mig. Jag då ja jag försökte koncentrera mig på att få mamma att inte göra dumheter under sitt drickande och på det viset slapp jag känna speciellt mycket.

Under den här tiden fick jag även ett telefonsamtal av min pappa, han ville träffa mig och Tuva. Det blev också väldigt känslomässigt! Pappa hade skiljt sig från Henne och jag fick tillbaka min pappa.

Jag minns dagen då mamma ringde och sa att vi inte var välkomna på Bengts begravning, det var som att få en kniv i bröstet, skulle jag inte få ta farväl?! Jag ringde upp och frågade Bengts dotter vad fasiken jag gjort för att förtjäna det, jag som försökt hjälpa och skydda henne från mammas utbrott på fyllan. Nä vi har bestämt så svarade hon. DET kommer jag ALDRIG förlåta!!! Då fick jag även en enorm ilska gentemot Bengt! Hur fan kunde han bara lämna mig!? Jag fick inte säga hejdå alls! Han som betydde mer än någon annan för mig! Vem skulle jag nu prata med? Vem skulle ge mig råd? Jag var så förbannad! Jag vet att jag sa en gång att är det så här jag ska få tillbaka min pappa då kan det vara. Inte det att jag inte älskar min pappa det gör jag! Jag ÄR pappas flicka men smärtan över att förlora Bengt var outhärdlig.

Samtidigt fick jag tampas med mammas drickande, hon ringde ofta full och jag kände att jag orkar inte mer. Rätt var det var fick jag ett samtal från en kvinna som heter Erna som jag tidigare hade haft kontakt med via socialen när jag var mindre, hon talade om att min mamma var hos henne och hade bett om hjälp med sitt alkoholproblem men inte vågade ringa mig själv, rädd för att jag var arg och besviken. Jag pratade med mamma och sa att jag inte alls var arg utan att jag tyckte det var riktigt bra att hon sökt hjälp och att jag var stolt över henne och att jag skulle stötta henne under resan! Min mamma hade själv insett att hon måste ta tag i det så klart jag var stolt!

Likes

Comments

Vaknade upp på Fredagen hon min kusin Åsa drack kaffe och min bror, far och min älskade lilla vovve kom o hälsade på. annars skulle jag inte hinna träffa bror. Satt där och drack kaffe och pratade fram tills Åsa skulle åka till jobbet. Det var fullt med snö och snöade fortfarande. Inte så kul med tanke på hur många mil vi skulle göra i bilen på lördagen. Åkte ner på stan och åt mat med en vän och sen fick jag visa upp min snygging för min andra Kusin Pia med familj! Det var evigheter sen jag träffade henne så kändes riktigt skönt att få babbla en massa med henne. Vi åkte hem till pappa och fick mat och sen var det nästan dags att sova på en gång!

På lördagen klev vi upp tidigt och drack kaffe o gjorde oss i ordning för en dag på Elmia. Fanns mycket ögongodis där i form av bilar, motorcyklar och hittade på några trikear. Lägger upp lite bilder från dagen där #elmia! Blev dock tidig hemgång då mitt knä inte alls orkade så mycket som jag ville. Resan hem gick bra och sista milen låg jag och sov gott.

Igår åkte vi vidare hem till Älsklingen och i bilen satt jag o reflekterade över hur jag har förändrats sedan min utmattning och depression. jag var så trött och det e är en trötthet som inte går att beskriva, man är inte bara trött utan helt jävla slut som människa och det kan räcka med bara någon timma bland folk som pratar. Det är liksom inte kroppslig trötthet jag pratar om. Denna trötthet gör mig enormt frustrerad och jag blir ledsen över att jag inte fungerar som jag vill. Vilkrt också kan trigga igång ångesten igen. Dock har jag tur att jag brukar kunna klara ut den ganska bra nu för tiden och ännu lättare är det när jag är tillsammans med min älskling!

Likes

Comments