View tracker

Visst gör det ont när knoppar brister...


Aj...


Aj, aj...


Jag tar mig rätten att känna in det ett litet tag. Snart ska jag rycka upp mig. ​


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Person i min omedelbara närhet har plötsligt gått och blivit småfåglarnas bäste vän. Hastigt och lustigt skulle inhandlas ett fågelhus, till småfåglarna. Frön till detta. Dessutom talgbollar, till småfåglarna. 


Större delen av en söndag gick sedan åt till att montera sagd fågelhus (samt talgbollarna), tänkt till småfåglarna, högt upp i ett träd. En stege var inblandad. Frön fylldes på till bredden och sedan inleddes; den stora väntan på småfåglarna. 


Nyss nämna person har sällan hängt så mycket i köket som denna dag. Glanandes ut i plommonträdets kala grenverk. Smygandes i fönstret med förhoppning att kunna överraska någon söt liten sparv som tacksamt skulle sitta där och nicka in mot huset; thank you Master. Han tänkte sig nog, som ett vackert julkort, att domherrar från när och fjärran skulle skockas i vårt fina gamla träd och trivsamt kvittra och trivas. Han tänkte sig nog också att jättesäcken med frön som släpats hem skulle räcka fram till Påska. Det började talas om en kärve också. Det blev allt en smula fågelmaniskt en bit fram på dagen. Särskilt då det vaktade fågelboet fyllt till brädden med (för småfåglar) smaskig föda hängde där så ensamt och obesökt. 


Se där!!?? En sädesärla? Nej, det var visst ett fallande löv... Men se där!!! En kråka! Stor och tung som ett as på det lilla nätta fågelfröboet. Hänger sig fast, gamar efter frön, tippar effektivt hela fröboets innehåll rakt ned i gruset på marken. 


Personen i min omedelbara närhet hävdar bestämt att det var nödvändigt att inköpa mer fågelfrön, större säckar, mer talgbollar. Han låter sig icke nedslås av det faktum att småfåglarna just inte blev målgruppen för utfodringen och att utsikten från köksfönstret numera är aningens mer Hitchcockakting än man skulle önska sig. Men, det är kanske inget som inte en kärve skulle kunna råda bot på?


Likes

Comments

View tracker

"När du har publicerat ett inlägg gäller det att nå förbi din EBL (Engagement Bottom Line). Tipsa vänner och bekanta, använd bloggens sociala kanaler på ett kreativt sätt. Tipsa personer som du tror skulle vara intresserade av det som du har delat.

När du har nått din EBL så är det fritt fram för dig att posta nästa inlägg och börja om. Om du postar innan så sänker du din EBL och därmed både din tyngd som inflytelserik bloggare och ditt momentum. Frekvens i digitala kanaler ska styras av din publiks engagemang, inte av din kalender."


Är ni med? När jag ser att tillräckligt många har varit inne och läst - DÅ kommer nya inlägg. Bara så ni vet min nya strategi... Vänligen vidarebefordra detta till mina obefintliga sponsorer, tack! 

Likes

Comments

Gahh...

Man kan ju leta ihjäl sig. Det finns för många val. Det finns för många omdömen. Ska man bo här eller där. Ska det vara med eller utan frukost. Special offer NOW. Nähä, så bra var det visst inte... Betala nu, betala sen. Nära stan eller nära stationen. Best price, my ass!!! Boka via den sida, eller den sidan. Boka direkt på egna sidan. 


Leta, leta, leta...


Får ont i huvudet. Slutar leta. 



Likes

Comments

Ibland kan jag tänka hur fantastiskt det skulle var att leva i en metropol. Mitt i bruset, mitt i vimlet, mitt i händelsernas centrum. Vakna till taxibilars tutande, med utsikt över skyskrapor. Morgonkaffet köper man i pappmugg på väg till kontoret (i sneakers, klackskorna har man i väskan, man har väl sett Working Girl* - *lökig film från tidigt 90-tal, reds anm). För här måste man arbeta, mycket, för att få ihop till den svindyra hyran. Om man inte plötsligt har blivit troféhustru eller medföljande till någon välbetald hockeystjärna, eller nåt. Sannolikheten för detta anser jag nog dock vara lika med noll. Sannolikheten för att FAKTISKT kunna hamna som förvärvsarbetande i storstad är väl ändå något högre?? (Visserligen när en, till mig mycket närstående person, en het dröm om att slå sig i slang med en skäggig, olämpligt mycket äldre sportstjärna boendes i NY. Om hennes dröm slår in kanske jag kan hänga på dem och vakta fantasibarnbarnen eller nåt?)


Jag skulle käka ute på nya restauranger varje kväll. Dricka drinkar på rooftopbarer. Vifta in en taxi som ingenting. Göra naglarna på salong. Shoppa, shoppa, shoppa. Kanske få en gayvän som var härligt och piggade upp mig om jag var nere (vilket jag troligtvis mycket sällan skulle vara i mitt liv i storstaden) Vänner och familj från Sverige skulle få komma över ibland och då skulle jag visa dem allt om min nya hemstad som en vanlig turist aldrig skulle fått se. Utställningar och långa bruncher på helgerna. Det skulle aldrig bli äcklig vinter utan vara som värst lite höstkyligt. 


Jag skulle åldras otroligt snyggt och värdigt och både jag, och min våning, skulle vara F.A.B. Smakfulla men piffade med diverse spännande detaljer inköpta i lokala vintagebutiker. Här inreder jag äntligen min skrivarlya och kanske uppträder jag ibland på någon mysig liten jazzklubb. 

...

Jormåmensåatte...


Likes

Comments

Ibland kan jag tänka att det skulle vara fullständigt ljuvligt att lämna det vanliga livet och dra sig tillbaka till ett liv på landet. Att lämna överkonsumtion och stress i stan för tystnaden och livet i det lilla. En liten, liten gård som skulle vara vår hela värld och där vi skulle leva av vad vi själva brukade. Hönor som gav ägg. Fruktträd och buskar med bär som jag skulle skörda och förvara på genialiska sätt så det räckte hela vintern. Potatis på åkern och så mycket rotfrukter man kunde önska sig. (Ha, fråga personer i min omedelbara hur mycket rotfrukter de kan tänka sig...)


Baka eget bröd i min gammeldagsa bakugn. Klappa geten på väg till postlådan om morgonen. Sitta och kura vid öppna spisen med morgon kaffe och dito tidning utan att behöva passa någon tid på kontoret. Kommer snö så gör det det. Kommer man då inte ut med bilen så gör man inte det. Man bara eldar lite mer i öppna spisen. Tar möjligen in geten i boningshuset för att kunna krama sig varm på den - och för att den ska överleva? Alltså, jag är ju inte så kunnig på getskötsel, just nu.


Och på sommaren, schalett om håret, ett havrestrå mungipan. Tvaga sig direkt i den närliggande ån (nej, jag vet att jag vanligtvis inte kliver i ett vattendrag av någon sort om det inte är minst 25 grader däri, men nu bortser vi från detta...) Kvällarna är långa och ljusa och ljumna, inte ett mobilpip eller glassbilstut som stör.


Kanske står jag på torget på helgen och säljer av gårdens ägg och hemslöjd som jag skapar. Den enda kontakt med det moderna bruset som jag i övrigt valt att välja bort. Omåttligt populär skulle jag vara med det ekologiska och närodlade - utan att för den skull ge avkall på stil och finess. Naturligtvis inte! Jag menar inte att jag ska garva skinnet från den slaktade kalven och tillverka mina egna stövlar, med halmsulor - någon måtta får det vara. FÖRE allt detta lantliv börjar har jag naturligtvis kittat upp mig, familjen och boendet så vi kan utstå lantlivets utmanande livsstil. SEN ska vi sluta konsumera.


Vi kanske köper någon get ytterligare bara...


Likes

Comments

​Är det någon mer som inte kan hålla tårarna tillbaka när man hör nedanstående jullåtar?


* One more sleep - Leona Lewis

* All I want for Christmas - Mariah Carey

* Himlen i min famn - Carola

* Grand Hotel - Mauro Scocco


Vi bara undrar...


Likes

Comments

Kära Sponsorer,


Jag måste tillstå att jag tycker det dröjer lite för länge innan era makalösa erbjudanden ramlar in. Jag måste tillstå att det är lite tomt i inkorgen, att mobilen är lite tyst Jag måste tillstå att jag är lite besviken...


Kära nån, vad väntar ni på? Finns här inte något för alla? Lite flärd, lite vardag. Lite mat, lite sport. Kultur. Praktiska tips och dagens outfit. En lagom blandning ämnen för en lagom blandad målgrupp. 


Det var ju en herrans tur att jag inte sa upp mig och satsade slutlönen på en skrivarlya redan i augusti. Jag tolkar tystnaden, kära Sponsorer, som att ni ännu inte är övertygade om denna bloggs förträfflighet. Det gör mig förtvivlad. Ack, min genialiska plan att kunna dra mig tillbaka och lättjefullt livnära mig på ett spirituellt inlägg, eller två, om dagen. Ack, den planen ser ut att ha sprickelispruckit innan den ens fått pröva sina små flygfärdiga fjuniga vingar. (Hmm, om det sistnämnda var min bästa metafor inser jag att jag ligger illa till för att ens stavningskontrollen ska orka ta sig igenom inläggen...)


Jag får acceptera min lott - för nu. Jag blir vid min ordinarie läst, men håller ett fönster öppet. För den lilla drömmen att kunna flyga ut igenom - när mina sponsorer slutligen köper mig feta vingar för pengarna!


Likes

Comments

Hopplösheten när man kommer till sans, astidigt en morgon, när man tänkt att det är fredag - och det bara är onsdag!!! Det har varit knepigt att förhålla sig till denna vecka som bara känts fel. Dagarna har arbetat emot mig, jag har varit på fel matdag, fel aktivitetsdag, fel tv-dag. Men prisad vare Gud, imorgon är det faktiskt fredag. Och vi kan väl enas om att det är en härlig känsla? Man kommer undan med det mesta en fredag. Kollegorna är extra kamratliga och glada. Personer i min omedelbara närhet är lättade över att det knappast blir vegetariskt till fredagsmyset och att man oskälld får äta chips. Och vin får man dricka bums när man kommer hem från jobbet även om klockan bara är halv fyra.


Sannerligen fredagen är en härlig dag. Synd att den inte räcker så långt bara. Framåt niotiden är det knappt möjligt att hålla ögonen öppna. Blott timman tidigare kan man kaxigt ha suttit och bessewissrat sig på första resan (På Spåret *reds anm) "Jag sa Torkekov på 8:an, ni hörde det va, Torekov!?" För att sedan blott 50 minuter senare vara så förbi av trötthet att inte ens det mest uppenbara svaret på 2 poäng kommer över läpparna (Och då är det ändå fysiskt plågsamt för bessewissern att låta det passera...)


Sådan tur då att på fredagskväll följer lördag morgon!


Likes

Comments

Vi kan kalla den "Downstairs Downton".

"Hello Mrs Hughes"

Likes

Comments