View tracker

Många av oss är fast i dom där äckliga förhållandena. Dom där förhållandena när man älskar någon så mycket, men samtidigt så hatar man människan. Man gick in i relation med hopp, med hopp om att denna relation faktiskt ska fungera. Man hoppas att den här gången ska det bli annorlunda. Men tyvärr så blir det oftast inte så.

Tyvärr så går det som vanligt, man går in med hopp. Man vill så innerligt att det ska funka. Men i slutändan så blir det alltid lika dant. Kärleken räcker inte till längre.

Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa. Om det inte funkar så funkar det inte. Det spelar ingen roll ifall det här är människan du ville spendera hela livet med eller om det bara var en "kul" grej.

Oftast så kommer man ändå till den punkten när kärleken tyvärr inte räcker till längre. Det är ingens fel egentligen, alla små tjafs blir till något stort och man ger oftast upp.

Det är såklart inget fel i att inte längre orka tjafsa. Att inte längre orka kämpa är inget att skämmas för.

Man brukar säga "skam den som ger sig". Dock så vet jag inte om det gäller för fall som dessa. För vem kan egentligen klandra en människa som gett allt, gett hela sig själv för något som i slutändan gav mer smärta än glädje.

Det är självfallet inte lätt att lämna, det kommer nog alltid svida. Men när allt kommer omkring så är det ändå en själv man måste tänka på.

Man kommer för alltid att bry sig om människan, men när kärleken inte längre räcker till.. måste man vara stark nog att säga hejdå. Säga hejdå för en själv.

Inga nya blommor blommar i en frusen själ.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag precis som många andra dagar, startar med en god kopp kaffe.  Man kliver upp på morgonen, med gårdagens bekymmer som under natten släppt sitt grepp om dig tillbaka runt halsen. 

Så nu sitter man här, ensam i tröjan man på morgonen slängde på. 

Jag har ofta tänkt att jag ska sluta dricka kaffe, att det är alldeles för dåligt för min hälsa. Men sen kommer jag och tänka på en sak. Slutar jag dricka kaffe, kommer jag nog aldrig mer sitta här i soffan i min påslängda tröja med bekymmer upp till nacken. Utan kaffet, kommer jag troligtvis inte ens lämna sängen. 

Så även fast kaffet kanske är dåligt för min hälsa, är den min räddare i nöden vissa dagar. 

Trots att allting kring mig raserar, har jag iallafall mitt kaffe som tröst. 

Likes

Comments

View tracker

En solnedgång är väll något vi alla ser, men kanske inte alltid tänker på särskilt mycket egentligen. Det är en sak så vanlig i vår vardag, något vi för det mesta ser varje dag.

Dock så är solnedgången speciell för mig. Det är en symbol. En symbol för livet. När solen går ner, så är det ett tecken för att dagen är slut.

Typ som att vi släpper det här, vi börjar om på en ny kula nu. När man ser solnedgången så tänker man kanske oftast att ja, vad vackert allt blev. Jag tänker att ja, vad vackert allt blev när solen går ner och vi får börja om.

När vi får släppa allt kaos vi haft under dagen, när vi tillslut kan säga att dagen är slut. När vi öppnar upp oss själva för nya möjligheter. 


Jag läste en gång att natten är en tid för oss att vara oss själva. Att det är under natten som vi släpper fram alla de saker, tankar, känslor och bekymmer som vi under dagen förträngt. Men jag anser inte att det är under natten som vi ska tynga ner oss själva med allt vi kanske ångrar. Det är under natten vi ska acceptera. Acceptera att livet kanske inte gick som vi ville, men att det samtidigt är okej. 

När jag nu sitter här på balkongen med solnedgången som bländar mig, så påminns jag om det ännu en gång.       Att det är nu, här och nu som jag ska tacka för att jag kommit igenom ännu en dag.  

För vem fan vet vad som väntar imorgon. 


Likes

Comments