25 år gammal har jag hunnit bli, om det känns något annorlunda nu mot innan junis mitt, nja inte direkt. Men mina 25 år har gett mig lite livserfarenhet iallafall, liverfarenhet som får mig att vilja säga att världen är helt sjuk. Men det är en fråga för en annan dag.

Idag ska jag dock ändå prata om ett problem här i världen. Framförallt i länder som Sverige, där vi är privilegierade. Vi får lära oss tidigt att skämmas, för nästan allt vi gör. Misslyckas vi på ett matteprov, det berättar vi inte, har vi några hårstån i armhålan, bäst att raka bort dem, råkar vi fisa bland våra vänner, men herregud, alla dör skämsdöden. För så är det, vi ska skämmas. Vi ska skämmas för misslyckande men även vid framgång.

Men vi är egentligen inte mer än människor, så ibland misslyckas vi med tester som vi tror att vi satt alla rätt på, ibland så fastnar kjolen innanför trosorna så vi visar lite av trosorna när vi går, ibland så smiter en fis förbi. Det är bara sånt som händer. Och i det långa loppet, vad spelar det ens för roll. ALLA gör några misstag längs vägen, det är vad som gör oss mänskliga.

Därför är det så himla viktigt att vi pratar om just det här ämnet och det jag idag ska gå in djupare på är just misslyckande. Failure.

Nu är inte "epic fail" längre en mening som ungar slänger omkring med, men för 8-10 år sen så användes det. Episkt misslyckande. Menar det att vi misslyckas så hårt att det blir episkt, legendariskt? Ett riktigt hårt misslyckande. Men varför är vi så prestationskåta?

Varför ska vi jaga det perfekta hela tiden. Jo för att vi tidigt lär oss att vara perfekta. sitt rakt, fis inte, få alla rätt på proven, få bra betyg, gå i en bra skola, ja listan kan bli rätt lång. Vi strävar efter framgång och misstag på stegen mot framgång är ju därför oacceptabla.

Jag har egentligen alltid trott att jag har varit okay med att "sticka ut". För jag kommer alltid (om inte världen och alla människor byter stil inom den närmaste framtiden) att sticka ut. För jag gillar att gå ifrån normen, jag känner mig mer levande då. Men samtidigt är jag så himla rädd för att inte passa in. För att känna utanförskap. För jag har aldrig fått haft en plats med innegänget. Hela min uppväxt var jag mobbad och den "udda" ungen. Många kunde prata med mig när ingen annan såg, men när världen såg på så var jag ingen, då var jag en fluga på väggen. En fluga som ville vara med i gemenskapen. Jag ville inget hellre än att vara som alla andra, trots att jag hatade varje sekund av det.

Jag kommer alltid ha ADHD och jag kommer aldrig passa in i något fack. Men ändå så önskar jag att det fanns ett fack där jag fick plats.

Jag är också prestationskåt och framgångskåt. Jag har så många drömmar. Vissa drömmar har slagit in, jag har ju mina två helt underbara barn och jag har en partner som fyller mitt hjärta. Men jag vill också ha ett liv utanför hemmet. Jag skulle vilja ha vänner som visar intresse och som inte överger mig för att jag är annorlunda när de tröttnat på mig. Jag skulle vilja ha den där bokhyllan/vitrinskåpet till vardagsrummet som jag så länge suktat över.

Men framförallt så vill jag ha en trygg och säker framtid. En framtid där jag får jobba med vad jag älskar mest. Jag älskar verkligen mitt jobb men just nu går jag igenom någon slags existentiell kris. Eftersom jag läser ämneslärarprogrammet så var det nu i våras dags för mig att söka ämne nummer två i utbildningens gång. Jag har redan historia som mitt förstaämne, och jag kände att jag skulle gå efter min magkänsla och göra det som jag älskar. Nämligen bli bildlärare.

Haken var att det krävdes arbetsprover. Lätt som en plätt sa alla jag pratade med, "det klarar du galant", "hur kan du inte klara det, såklart du kommer lyckas", "det finns inte en chans att du inte kommer in!"

Och jag är verkligen inte arg på alla er som sa så. Det är bara sånt man säger.

Men nu är det så att jag misslyckades. Min arbetsprover blev inte godkända, inte ett enda av mina 9 arbeten. De arbeten som jag till stor del lagt min själ i och verkligen försökt att prestera. Och jag skäms. De första dagarna ville jag inte ens gå ut efter att jag fått beskedet, jag övervägde tillochmed om det ens var värt att leva, en fråga som jag inte ställt på säkert sju år. För jag skäms. Jag jobbar ju som bildlärare, hur kunde jag inte komma in? Det gick lixom inte ihop. Nu har jag i två månader försökt samla ihop glasskärvorna som är mitt liv. Men jag skäms fortfarande. Så olidligt mycket. Och jag mår så ofantligt dåligt. Min depression som hade börjat klarna upp har lagt i turboväxeln och jag hänger inte med i svängarna.

När ens drömmar krossas så hårt så blir det svårt att veta hur man ska gå vidare, för helt ärligt så har jag ingen plan. Jag hade ingen plan B, för det var ju så självklart. Så nu står jag här, krossad och svag och det värsta med det här är nämligen detta.

Jag har förlorat all inspiration, all kreativitet och all lust att skapa. Jag vill inte längre. Vad är det för mening? Jag ser inte längre någon mening med det. Varje gång jag försöker måla eller pyssla så låser det sig och jag har knappt fått ner något på ett enda papper sen i maj. Jag som älskar att skapa, egentligen.

Det har etsat sig fast på min själ och all inspiration är som bortblåst. Brevet med beskedet ligger fortfarande framför mig varje gång jag sluter ögonen och orden ringer i mina öron, jag känner mig helt miserabel.

Min inspiration och min skaparglädje har varit mitt berg genom mina återfall ner i depressionsdalen, men nu har jag inte ens det.

Det här är något som vi måste prata om, drömmar kan krossas. Och det gör riktigt ont. Vi måste börja prata om skammen kring misslyckandet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag ser mig själv som en rätt så stark person. Jag klarar av det mesta innan jag vågar erkänna nederlag. Det var nu länge sen jag kände av ett nederlag, tills igår kväll.

Tobias jobbar som vissa av er vet natt nu under hela juli. d.v.s. han jobbar tre stycken nattpass och är sedan hemma tre dagar. Det är ca. 40-50 min bort, så eftersom där finns möjlighet att övernatta(daga?) så har vi sagt att han ska göra det. För att spara på bensin och miljön. Det innebär att han åker iväg sitt första nattpass och kommer sedan hem på morgonen efter två och ett halvt dygn.

Igår var jag själv precis hela dagen, från kvällen dagen innan. Hela dagen bestod av olika sorters konflikter. Neo har kommit in i någon slags fas där han försöker lära Marvel så mycket bus/dumheter som möjligt känns det som. De drar ut soffkuddarna och bygger torn som de sedan raserar osv. Men det är inte allt, Neo sätter sig på Marvel och därför sätter sig Marvel på Neo. Helt plötsligt hör jag någon av dem skrika i smärta, eftersom jag ibland går runt och diskar/viker tvätt och så. Så ser jag dem inte alltid. Vilket inte bör vara ett problem. Eftersom de brukar leka lugnt förutom något bråk om nån leksak då och då. Men igår fick jag springa fram och tillbaka hela tiden.

Det börjar oftast med att Marvel gallskriker och är ledsen och Neo slänger ut ett argt "FÖRLÅT MARVEL!!!" Som att han skulle mena det, jo visst.... Jag springer och kollar och Neo säger till mig "Jag sa förlåt mamma!!!!".

Så just nu är de två inte världens bästa kompisar... Vilket gjorde mig ofantligt trött igår, trött och utmattad. Plus att min rygg den senaste veckan varit hemsk och jag har haft konstant mensvärk i tre dagar cirkus. Så jag var helt slut.

Sen kommer vi till nattningen. Som funkat rätt bra de tidigare gångerna. Vi har en rutin där vi läser en hel sångbok och sjunger de olika sångerna. Sen brukar barnen däcka i soffan, när vi sjunger de sista sångerna, som är vaggvisor. Men igår var det knappast så. Marvel hoppade runt och stojjade när vi skulle ta det lugnt. När jag sen läst färdigt och vi gick in och la oss på min och Tobias säng så började karusellen på riktigt.

Marvel sparkades, skrattade, sprang ur sängen, kastade nappen på mig. Han gjorde allt för att inte somna. Neo somnar däremot så Marvel börjar störa honom. Sparkar honom, skrattar högt och ljudligt osv.... Så jag bär ut honom i hopp om att han ska lugna sig, han bara gapskrattar. Så frustrerande!

Jag hinner prova varenda nattningsmetod som jag kan tänka mig. Tillslut ställer jag mig med honom i famnen och vaggar honom som en liten bebis. Vilket han inte är och utan bärdon som sele eller sjal så känns det som att min rygg ska gå av, jag står där och gråter i desperation och tillslut börjar han lugna ner sig, vi lägger oss efter 10 minuter av vaggande ner och inom 20 min så somnar han, tillslut. Nattningen tog totalt en timme och 20 minuter. Det låter kanske inte särskilt länge. Men efter en sån dag, och när han bara gapskrattar så känns det hopplöst.

Och jag vet att han var trött, för innan tandborstningen så var han helt lugn och sömnig. Men någon stans brast det och han kom in i någon slags "andra andning". Där han kämpade för att hålla sig vaken....

Jag älskar min små barn, men Marvel har alltid varit svår på nätterna. Som bebis skrek han hela nätterna, varje natt och skriket fortsatte tills han var 1,5 tror jag. Nu vägrar han bara istället.

Likes

Comments

Den här terminen kan vara en utav de värsta terminerna hittills. Mest på grund av att jag redan hade med mig kompletteringar på min B-uppsats vid terminsstarten. Vid sidan av den så har jag mitt 50% jobb och VFU. Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) innebär att jag är ute på en gymnasieskola och "jobbar". Jag skulle hålla i minst 270 minuters undervisning, med planering, genomförande och utvärdering. Men sen krävdes också 3,5 dagar ute på skolan. Plus att vi fortsatte att ha seminarium och läsning med skriftliga uppgifter varje vecka. Vilket krockade lite med mitt schema.

Mitt vanliga jobbschema är måndagar, hela dagen och eftermiddag-kväll på onsdag och torsdag. Så jag har nästan inte haft någon tid över alls. Läsning och skrivande av uppgifter inför seminarium behövde göras på kvällstid. Höll på att seriöst gå in i väggen flera gånger. Jag är så glad att jag har Tobias som håller mig uppe, hade aldrig tagit mig igenom VFU-perioden annars.

Men nu är min VFU för den här gången klar. Jag har också skickat in mina arbetsprover inför hösten. Som jag också varit extremt stressad över. Jag har ingen aning om vad jag har gjort kommer vara tillräckligt eller inte. Jag har så svårt med min ADHD att förstå uppgifters formuleringar.

Jag har en omtenta på fredag, samt stress inför vårskrik kvar. Men jag kämpar på. Ingen kan iallafall påstå att jag skulle vara lat!

Det som är bra med att sommarlovet börjar närma sig är iallafall att jag får mycket mer tid med ungarna! Jag kommer läsa på 50% under sommaren, bara för att inte bli chockad till hösten när jag går på allt igen. Men 50% är ganska lagom. Och det känns hanterbart.

Än så länge har vi inte så mycket planerat för sommaren. Hela familjen ska iallafall åka på Stockholm Pride, vi bokade biljetter redan i vintras. Sen ska vi också åka upp till Härnösand och hälsa på Tobias morfar i hans sommarstuga.

Likes

Comments

Idag så tog jag med mina äldre elever bort till keramikrummet på jobbet där vi testade lite att dreja, jag själv har ju aldrig heller testat tidigare, men jag hade kollat upp en hel del i förväg och hittade snabbt rätt teknik. Jag läste ju keramik på gymnasiet, men det var ju typ åtta år sen och då testade jag aldrig att dreja. Mina elever var också jätteduktiga och det är så himla kul att titta på processen, även om det egentligen är lite för kladdigt för min smak. En skål lyckades en av mina elever få ihop, innan vi gick och tittade på Februarirocken, som anordnas av kulturskolans rockskola, där en hel del av mina elever var med och spelade olika instrument. De är så himla duktiga!

Resten av dagen har bestått av tentaplugg, läsande och tittande på föreläsningar. Och än känner jag mig inte redo, trots att det bara är 9 timmar kvar tills tentan ska skrivas. Jag klockar nog fler timmar inatt dessvärre....zzzzZZzZZ

Likes

Comments

Vissa dagar så får jag kämpa, rätt så hårt, andra dagar så flyter det nästan på utan att jag behöver tänka. För det mesta mår jag ok, ganska ofta mår jag dåligt, vissa dagar mår jag extremt dåligt och då och då så mår jag riktigt bra. Min psykiska hälsa är något jag har kämpat med så länge jag kan minnas nästan och det är okay, det är okay att prata om att en kanske inte mår bra på insidan, även om utsidan ser fine ut.

Idag har jag en dipp, en låg dag. T märker direkt det och frågar mig om det, men oftast finns det inget att prata om, det bara är så, idag är jag ledsen. Ibland vet jag precis varför, men idag och många andra dagar så känner jag mig bara låg. Jag försöker studera och läsa min kurslitteratur, men det går inte, jag somnar bara, kroppen orkar lixom inte med en dag som denna. Istället blir jag sittandes och gör ingenting.

För jag har ingen ork, jag är stressad, nervös och orolig, men samtidigt så står kroppen och hjärnan still och vill inte alls samarbeta.

Förra tisdagen, då mådde jag helt ok, även om jag hade en infektion i kroppen som låg och bubblade. Förra tisdagen fick jag skolarbete gjort och den här tisdagen så läser jag samma sida om och om igen.

Så är det idag, jag bara måste acceptera det.

Jag mår dåligt idag, jag kanske mår dåligt imorgon också, det vet jag inte idag, men jag hoppas att jag mår bättre imorgon.

Likes

Comments

Barnens rum blev helt klart samma vecka som Neo fyllde fyra år, så att de äntligen kunde ha sina egna plats. Det som är gjort därinne är att dra bort en fruktansvärd fondtapet med struktur, massor av spacklande och slipande. Sen köptes färg från rusta, golv från rusta och tapet från Ellos. Allt som allt gick nog renoveringen på runt 2500-3000 kr, så en ganska billig renovering ändå.

Men vi är sjukt nöjda och har valt att köra en modern skandinavisk touch i rummet, med pasteller, ljusa träslag och vitt.Det färdiga rummet får ni se en annan dag när hyllor och småfix kommit upp, har ju skrivit på min b-uppsats sen rummet färdigställdes, så småfixet har inte hunnits med.

I rummet så har de ett skrivbord, ett briokök, en KURA-våningssäng till Neo, med myshörna och förvaring under, Marvel har sin spjälsäng med en borttagen sida så han lätt kan klättra i och ur. Sen har de en kallaxhylla och några backar med förvaring. Det ryms ganska mycket ändå i det relativt lilla rummet.

Likes

Comments

Idag har jag gjort något som jag önskade att jag hade möjligheten att göra oftare, inte för att jag gillar omständigheterna bakom situationen, utan för att jag älskar mina barn och det är alltid lika fantastiskt att umgås med dem.

Jag behövde vabba idag, precis som jag gjort nästan hela december. Minstingen blir sjuk gång på gång, och jag lider med honom, verkligen, han har det inte lätt när han blir förkyld, det har blivit extremt många vakna nätter för min och T's del, eftersom liten vaknar och skriker och är otröstbar nästan varje gång han är förkyld. När jag läste på komvux för x antal år sedan och N var liten, då kunde jag lugnt vänta ut vabben, jag kunde vänta tills alla tecken på förkylning var borta, hörde jag rykten om att det gick magsjuka på förskolan, då fick han stanna hemma, tills det verkade lugnt. N var också en extremt lugn ettåring som älskade att sitta länge och bygga lego eller leka i sitt lekkök. Jag hade möjligheten att vabba för jag kunde då lätt ta igen vad jag missat, jag hade inga föreläsningar eller seminarier och hade inte bråttom att göra färdigt något, jag hamnade efter och tog senare igen det, när jag var mammaledig med barn nummer två, på kvällar och helger när min man kunde ta hand om barnen.

Jag vet inte om ni vet hur det är att läsa på högskola/universitet, men jag kan dra drillen för er lite snabbt. Jag läser på 100%, på distans, vilket kanske får det att låta som att jag helt själv kan välja när och hur jag vill studera, det stämmer inte. Jag läser distans på dagtid, vilket innebär att jag har riktiga föreläsningar i realtid, jag har riktiga seminarier där jag ska dyka upp och diskutera aktivt, och även oftast dagen innan sända in förberedelser inför seminariet, jag har tentor precis som alla andra som läser på campus, oftast cirka 4 tentor per termin, var femte vecka på ett ungefär. Jag läser helt enkelt lika mycket som andra på universitetet, och förväntas lägga 8 timmar om dagen på mina studier.

Eftersom M behövde vara hemma nästan hela december så hamnade jag efter, i skrivandet av min B-uppsats, den skulle varit inlämnad i början av januari, men jag misslyckades, för jag hade helt enkelt inte tid. Jag kan inte studera när barnen är hemma, det går helt enkelt inte, jag har förlorat otroligt mycket arbete de helger jag behöver lägga på mina studier, för ibland kommer de och trycker av mina dator, klickar runt i mina dokument eller liknande, så fort jag måste iväg och hjälpa dem med något. Sen kan ni ju också tänka er att jag inte vill studera när de är hemma och är sjuka, hur kan jag med gott samvete sätta mig bakom min skärm när M sitter bredvid på golvet och gråter med snor rinnandes ner från näsan och feber som gör att hans huvud känns kokande, nej jag vill sitta i lugn och ro med mina barn, ge dem den tröst de behöver och när de orkar sitta och leka/pyssla lugnt med dem. Jag vill faktiskt inte studera då, för mina barn kommer alltid först.

Nu sitter jag alltså med en b-uppsats som ska kompletteras och lämna in i slutet av den här månaden, på sidan av mina redan pågående och fortsatta studier. Jag skulle alltså egentligen behöva lägga 16 timmar om dagen på mina studier i nuläget. För att hinna allt som måste göras. Men det är ju helt omöjligt.

Den här veckan kommer troligtvis också behöva läggas på högen av misslyckande. För i måndags skickade jag min lilla plutt till förskolan snorig, jag vet, hemskt, jag visste att han var snorig, men han hade ingen feber och visade inte på den korta tiden på morgonen något tecken på att han skulle vara sjuk. Så jag skickade iväg honom och hans storebror. Jag hade nämligen en kursintroduktion samtidigt som jag jobbade, jag fick springa fram och tillbaka mellan mina elever och att själv vara elev. För ja, jag måste jobba på sidan av mina studier. Jag har nämligen inte en flod av pengar som flödar, jag lever på studielån och eftersom studielånen bara räcker ett visst antal månader så jobbar jag in sommaren, för att kunna överleva om jag inte skulle hitta någon sysselsättning under sommaren. För att kunna ge mina barn mat på bordet och betala hyra. Så jag läser 100% och jobbar 45%. Det är verkligen inte optimalt, men tyvärr så behöver ekonomin det.

Dessutom så var min man bortrest måndag - tisdag för att han skulle på en kursintroduktion på en annan ort, även han har nu börjat läsa för att bli en lärare. Så vi båda studerar, på distans, på 100%. Vanligtvis delar vi på vabben och ser till att hamna i seminariegrupper som inte är samtidigt så att en av oss kan vara med barnen, eftersom det behövs så pass ofta.

I måndags så var det helt omöjligt, jag satt fast i min kursintroduktion och jag får då samtalet, att min lilla unge har feber och måste gå hem. Såklart vill jag springa till förskolan, ta med honom och storebror och sitta och mysa hela dagen, jag skulle inte vilja något hellre. Men det är inte riktigt så enkelt. Nu hade jag en enorm tur att min far kunde hämta dem och vara barnvakt, en lyx som inte alla har, och även något som jag sällan har då mina föräldrar jobbar heltid och min mans föräldrar på tre timmar bort, vi har alltså väldigt sällan möjlighet att få barnvakt.

Idag var de givetvis hemma igen, eftersom M fortfarande var dålig, men idag hade jag också en föreläsning på två timmar, som jag fick hoppa och därmed missa mycket viktig information men jag hade även en deadline att lämna in diskussionsfrågor inför morgondagens seminarie, deadlinen var klockan 17, och från igår vid lunchtid till idag klockan 17 så hade jag i uppgift att läsa cirka 120 sidor, lyssna på en 30-minuters dokumentär, leta rätt på en kortare skönlitterär text samt hinna skriva diskussionsfrågorna och ladda upp dessa innan klockan 17. Klockan 17 då min man beräknades komma hem igen. Jag fick mellan snortorkningar, tröstningar, blöjbyten, matpauser och liknande, försöka gräva ner näsan i min bok och få lite läsning gjord. För det finns ingen VAB på uni nivå, behöver man vabba så får man endera ha barnet med sig eller så får man göra kompletteringar, kompletteringar som jag verkligen inte har råd med när jag redan ligger efter med något så stort som min B-uppsats.

Jag har känt mig som en värdelös mor idag, för att jag har inte haft tid att sitta i lugn och ro med mina barn, utan jag har behövt stressa hela dagen. För jag försöker bli klar med min utbildning så jag sedan kan få ett fast arbete och sedan ha möjligheten att kunna VABBA.

Jag skickar aldrig iväg mina barn när jag helt klart vet på morgonen att de inte kommer orka en dag på förskolan eller när jag anar ugglor i mossen, och ofta så vaknar M cirka 30 minuter innan lämning, vilket innebär att jag helt enkelt ibland inte hinner uppskatta hur han mår och om han eventuellt kommer bli dålig.

Jag vet att smittor går runt en massa på förskolor och att det antagligen inte blir bättre när M kommer dit med en snorig näsa, men ibland så är en snorig näsa, bara en snorig näsa och om jag skulle ha mina barn hemma varje gång näsan behövde snytas en extra gång, då skulle jag aldrig kunna studera överhuvudtaget. Jag gör mitt bästa och försöker ha dem hemma så mycket jag kan, för jag lider verkligen när mina barn är ifrån mig, jag menar, jag har haft barnvakt till dem båda färre gånger än jag kan räkna på mina fingrar och tår troligtvis, för jag vill verkligen inte vara ifrån dem. Jag gråter de enstaka gångerna N har sovit borta och jag älskar när de kryper upp i min säng på natten, trots att det innebär att jag får mindre sömn den natten.

Mitt jobb är inte viktigare än mina barn och inte heller mina studier, men när VAB inte är ett val, vad tusan ska man göra?

Likes

Comments

Det här var en övning som jag gjorde tidigare i höst med några av mina yngre elever, det är en väldigt enkel övning som man kan försvåra lite, samt utveckla om man känner för det.

Mina elever fick först göra en bakgrund med höstfärger, röd, grön, gul, som jag klickade ut i mitten av en palett, sen tog de en svamp och doppade i alla tre färger på samma gång, man kan med fördel använda lite olika nyanser av färgerna. Sen duttade de med svamparna på ett stort papper, på vissa ställen blandades färgerna och blev brunaktiga och på andra ställen så blev färgerna mer distinkta.

När bakgrunden torkar så kan de börja med sina ugglor, här finns det ju möjlighet att använda alla möjliga färger, mina elever ville använda sig utav kladdkritor, men jag höll mig till färgpennor. Man kan använda akvarell, kladdkritor, pastellkritor, färgpennor, tuschpennor, ja lite allt möjligt!

När ugglan är klar och man har klistrat på ögon, till ögon och näbb så finns ju också möjligheten att klistra på sånna rullande ögon, samt klippa ut och vika en näbb så den får lite 3d effekt. Men vi körde på 2d varianten. Jag hann dock aldrig göra klart min uggla helt. Men iallafall, när den är helt klar så kan man klippa ut den och klistra fast på den torkade bakgrunden. Sen kan man med fördel göra lite löv och klistra på också.

Likes

Comments

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad, inte nog med att jag har en fin familj som finns där för mig, utan jag har också fått möjligheten nu under hösten att undervisa, jag har redan arbetat två månader som bildlärare på en kulturskola, där jag har världens bästa kollegor. Det är bara ett vikariat visserligen, men det betyder så himla mycket för mig, att få gå ut och jobba mellan alla långa pass med näsan vid skärmen eller i kurslitteraturen.

Jag känner varje gång jag är på jobbet hur bra det känns, vad glad jag är att jag valt just lärarutbildningen. Jag får träffa fantastiska elever, lektionsplanera och komma ut, framförallt. Att bara sitta inne gör mig inget gott. Jag behöver arbeta med människor.

Men hur funkar det då att arbeta, studera och ha barn då?

Ja, fritiden räcker väl inte till lika bra som den gjorde förr, jag behöver ibland plugga kvällar och helger, jag pluggar nästan varje helg. Jag läser på 100 % och jobbar ungefär 50 %, plus lite andra vikarietimmar här och var. Så det är fullt upp, men det är så värt det.

Jag trivs också fantastiskt bra i min nya lägenhet, så snart renoveringen är helt klar så ska ni få se :) Vill bara göra det så fint som möjligt först.

I framtiden så kommer den här bloggen handla mycket om olika pyssel/bildövningar. Eftersom det är en extremt stor del av mitt liv, som ligger mig varmt om hjärtat. :)

Likes

Comments

​Jag har länge gillat hösten, det är nog min favoritårstid. Det är inte längre galet svettigt varmt, man kan ha mysiga koftor och sjalar, fina mössor på barnen, snygga kängor och mys med filt, film och tända ljus. Det blir mörkare ute, vilket innebär att barnen sover bättre. 

Även om flytten kan bli lite jobbig, så ser jag fram emot att ha mer pengar över i slutet av månaden, vi vill ut på äventyr, köpa fina saker, och en massa annat skoj! 

Nu gick jag precis runt och tände fönsterlamporna, så alla rum är mysigt belysta! Kanske ska ta mig en kopp té också och ta på mig filten!

Hoppas ni alla får en supermysig höst! Den här bilden tog jag på N, förra hösten, hoppas knäppa ännu fler den här hösten!

Likes

Comments