Jag var 17 år gammal när jag åkte in till psykologerna och läkarna på BNP avdelningen i Örebro för sista gången. Jag fick ha ett ganska långt samtal med dem om att de nu efter utredningen var färdig kunde konstatera att jag hade ADHD och Atypisk Autism. De ville även utreda mig vidare för Bipolär sjukdom, men jag avböjde då eftersom jag varit inne i BUP-karusellen i omkring 7 år då och när jag äntligen fått svar så ville jag inget annat än att ta mig ur den.

Det var inte ett chockerande svar egentligen, hela min uppväxt så hade vi pratat om ADHD, svårigheter och utredningar. Det var skönt att få det på papper och att få veta att mina svårigheter genom hela min skolgång berodde på min funktionsvariation, jag var inte dum i huvudet, inte mer än vanligt iallafall.

Men under de här sju åren så har jag varit med om den ena märkliga företeelsen efter den andra när det gäller att prata om min diagnos bland andra. Jag tänkte ju lite kort och gott att när jag fick min diagnos så skulle allt bli rosa moln och regnbågar, men så har det knappast varit. Jag ska lista några av dessa saker som har gjort mig förvånad här nedan.

  • Kroniskt tillstånd. ADHD är en kronisk funktionsvariation/nedsättning. Det är många som tror att ADHD är något som man växer ur när man kommer upp i vuxen ålder. Ibland önskar jag att det var så, men det är tyvärr bara önsketänkande. En människa med ADHD kan ha olika perioder med olika mycket symptom. Precis som "normalfungerande människor" har olika perioder av stress, ledsamhet osv. så har vi ADHD:isar också olika perioder i våra liv där saker funkar olika bra. För att jag kommit upp i vuxen ålder så behöver inte det betyda att mina symptom försvinner.
  • Medicinering. Väldigt många känner sig nyfikna att fråga mig om vilken medicin jag äter, hur mycket medicin jag äter och vad den gör med mig. Det här är en väldigt privat fråga som är extremt irrelevant om du inte är min läkare. Om jag tar medicin eller inte är helt upp till mig.
  • Försvarande. Jag får extremt ofta försvara min diagnos. När jag träffar nya människor så är faktiskt inte det första ämnet jag tar upp med den nya människan min ADHD. När sedan diskussionen tenderar att vandra vidare så kan ämnet falla på där jag berättar att jag har ADHD. Ibland berättar jag för att människor ska förstå varför jag har svårt för att stanna på ett ämne, eller varför jag har svårt med ögonkontakt eller behålla koncentrationen eller liknande. Eller så kommer det bara på tal, helt plötsligt. Här får jag extremt ofta försvara varför jag har ADHD.
    Många blir nämligen förvånade när de får veta att jag har ADHD, för det syns inte på utsidan. Oftast, speciellt när jag umgås med nya människor så analyserar jag allt. Jag tänker på varenda liten rörelse jag gör, hur jag pratar och hur jag ska bete mig som att framstå som en "normalfungerande person". För jag har arbetat hela mitt liv för det här. Jag har arbetat hela mitt liv för att passa in i den trånga lådan. Men lådan rymmer inte mig egentligen. Efter en timmes samtal med en ny människa så är jag utmattad, jag får bara vara en yttepytte-liten del av mig själv och det är så otroligt svårt att hålla tillbaka. Men jag gör det för jag har sett under hela mitt liv vad människor tycker om mig när jag från början visar upp hela mitt ADHD-jag, det blir ofta missförstånd och obekväm stämning.

    Men på grund av att jag ofta gömmer mitt ADHD-jag så har människor svårt att förstå att jag har det. Samt att många verkar tro att det är en komplimang när de säger "Jaha, har du ADHD, men du som är så normal?"
    ^ Den här kommentaren är faktiskt något som jag fått höra flertalet gånger och det är en hemsk kommentar som både är funkofobisk och dryg. Den indikerar att människor med ADHD är onormala, alltså är jag egentligen onormal.
  • Förminskande. Det här är behandlingen som jag sparat till sist, för det här är den vanligaste och oftast jobbigaste.
    När jag berättar eller pratar om min ADHD så tenderar människor att förminska det.

    Det här är helt vanliga kommentarer jag får höra riktigt ofta, och många av er som läser har troligtvis sagt dessa en eller flera gånger. Jag är inte arg på er, jag vill bara att ni ska förstå varför ni bör tänka er för innan ni säger så igen eller tänker så.

    -"Jasså, har du ADHD? Jag har nog faktiskt också en släng av ADHD! "
    -"ADHD, vaddå, alla kan väl ha lite koncentrationssvårigheter ibland?"
    -"Alla kan ha problem oavsett om de har en diagnos eller inte!"

    Alla dessa och fler liknande är något som jag ofta får höra och varje är förminskande. När ni säger det här så förminskar ni min funktionsvariation. Som jag har pratat om tidigare i det här inlägget så är min ADHD kronisk, det är inget som kommer försvinna. Och även om ni verkar tycka att jag fungerar bra så har ni ingen aning om hur jag fungerar. Jag har genom hela mitt liv fått kämpa med min ADHD och nästan dött på grund av den psykiska ohälsa som kom på köpet med ADHD:n. Varje dag är jag utmattad från allt jag tvingas hålla inom mig. Jag ska inte behöva försvara mig eller höra att ni också minsann kan ha problem. För vem skulle säga till någon med till exempel diabetes att den också minsann har lågt/högt blodsocker ibland, det gör man ju inte, eftersom det är en kronisk sjukdom.

    Jag har ADHD, det är en kronisk funktionsvariation som jag kämpar med varje dag, som ger mig en del fördelar, men även väldigt många nackdelar. Jag uppskattar om du inte förminskar den eller berättar för mig hur ovanligt "normal" jag är.

    Bara för att något för det mesta är osynligt så behöver det inte betyda att det inte existerar.
    Tack för mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I fredags så var jag iväg till Karlstads universitet där jag läser en kurs i bildskapande i skola och förskola. Vi hade först en föreläsningen och sedan några timmars krokiteckning, det är faktiskt något som jag aldrig gjort förut, så det var ganska spännande, men otroligt svårt samtidigt! Hoppas jag får chansen att prova det igen någon gång. Sen på lördagen så var det fortsättning i kroppens tema, vi arbetade gruppvis fram en tredimensionell skulptur gjord av papiér maché och hönsnät inspirerad av kroppen och rörelse. Det blev otroligt fint, jag är så stolt över vår grupp som bara arbetade som en välfungerande maskin, det behövdes inte ens arbetsuppdelning, utan vi körde bara på. En sån himla häftig känsla.


Så idag så kände jag mig ännu inspirerad så jag plockade fram lite pyssel till barnen, la ut plast på köksbordet och lät dem pyssla rätt så fritt, det blev en himla massa fina skapelser, får visa dem när de torkat sen! Barnen hade helkul, så kul att se dem jobba på så kreativt!

Likes

Comments

Något som varje förälder gör på ett eller annat sätt är att forma ens barn. Vissa mer och vissa mindre. Mina barns liv formas till stor del av kultur. Vi pysslar ofta hemma och barnen är med mig på mitt jobb och får se dans, musik, teater och bild. När de blir större så kommer vi ta med dem till museum och prata mer om konstformer. För det är mina största intressen att röra mig kring kultur på olika sätt. Neo hade precis börjat prata när han redan visste vilka färger man skulle blanda för att få sekundärfärger, nu försöker han komplicera det och pratar ofta om vad som händer om man fortsätter blanda.


På så sätt så formar jag mina barn. Jag ser till att de får mycket kultur i deras liv, men sen om det inte skulle vara intressant för dem, nej då är det så. Då får de givetvis göra något annat, eller om de intresserar sig för flera saker så är det helt upp till dem.


Marvel visar redan större intresse för att måla och pyssla mer än vad Neo gör, och Neo är mer teatralisk och älskar att dansa och sjunga. Det ska bli riktigt kul att se vad deras intressen blir när de är äldre.

I torsdags så hade vi lyxen att få se en konsert på jobbet, Kulturskolans elever visade upp under en konsert som heter HÖSTVRÅL! Dit tog vi med både Neo och Marvel och de njöt av musiken, Neo dansade tillochmed loss till vissa av låtarna. Efter konserten och innan alla instrument var bortplockade så passade de på att prova runt lite.

Likes

Comments

Nu har jag haft kort hår såpass länge att jag nästan glömt att jag en gång haft rätt så långt hår. Jag sparar och sparar och sen klipper jag av det för att jag har helt enkelt inte tålamodet att låta det växa ut. Men nu har jag haft den oturen att jag haft riktigt slitet hår, så slitet att jag tog saxen i egna händer och, ja, ni gissade det.... Jag klippte mig igen. Inte särskilt mycket, men typ 3-4 cm, så nu kommer det ta ännu längre tid. Har börjat med hårolja och försöker ta bättre hand om håret nu iallafall!

Första bilden nedan är mitt hår i juni 2014, riktigt långt för att vara jag. Sen kom graviditet nummer två och jag visste att jag skulle börja tappa en hel del hår, så runt september/oktober 2014 då kapade jag håret rätt rejält och klippte en pytteliten sidecut för första gången. Sen hösten 2014 så har jag haft rätt kort hår, har inte en endaste gång sen dess lyckats få längre än till axeln. Nu försöker jag spara, men det går som sagt segt...

Likes

Comments

Jag reagerade på något jag nyss läste på instagram, det var en person som skrev att den önskade att den orkade hålla sig vaken vid tvn, för det var en serie den ville se några avsnitt av. För mig är det raka motsatsen. Jag hoppas att jag ska bli trött.

"I julklapp då önskar jag mig fler timmar på dygnet" - Jag för någon timme sen.

Jag blir nästintill aldrig "färdig" med något. Jag tröttnar sällan om jag verkligen är inne i något. Till exempel en serie, på tre eller fyra dagar så hade jag sett färdigt hela den nya säsongen av arrow som nyss släpptes på netflix. Bara sådär. För jag bara måste komma till slutet. Oavsett vad.

Imorgon ska jag upp tidigt och åka till jobbet och jobba en hel 8-timmars dag. Men ändå så tvivlar jag på att jag kommer sova innan klockan slagit minst 01:00 inatt. För jag kan inte avsluta och göra något annat. Jag har helt enkelt inte tid.

De flesta kvällar har jag börjat somna rätt så fort sen jag fick barn, men iallafall 2-3 kvällar per vecka så ligger jag vaken i nästan minst en timme/vaknar flera gånger mitt i natten eller drömmer så intensivt att jag vaknar och är tröttare. Men ändå så kan jag inte gå och lägga mig. För mycket som måste göras, för lite tid.

Mörkret och jag har blivit bästa vänner, något som mitt 16-åriga jag hade älskat att säga....

Likes

Comments

Min äldsta som fyller fem år i vinter har just precis börjat leka med en kompis från förskolan, en kompis som han hört ihop med i flera år. Så det känns riktigt roligt att de börjat umgås lite även på fritiden. Och det hela har fått mig att tänka på mitt egna sociala liv, som jag hoppas att mina barn slipper ärva.

När man som jag har växt upp med en diagnos så vet man att det kan bli många problem längs med den sociala vägen. Jag har nog aldrig haft särskilt svårt för att skaffa vänner. Det har alltid varit en styrka hos mig, jag kan vara extremt social och utåtriktad, om jag har orken till det. Vilket gör att jag till en början har väldigt lätt för att forma nya relationer. Men sen när man kommer förbi den första intensiva perioden så tenderar människor att tröttna på mig. Jag är lite för på, lite för ärlig och jag kan inte hålla mina åsikter för mig själv. Det är sån jag är, tyvärr. I många fall innebär det här stora problem för mig. Jag har till exempel inte kvar någon nära vän. Jag har en del vänner som jag ibland är i kontakt med. Men min enda riktigt nära vän är Tobias, min make.

Med åren så har allt fler fallit bort. En del av mig stöter bort människor med flit, för jag orkar inte hålla uppe en relation. För det krävs så mycket av mig för att orka med hela den sociala cirkusen. Hur ska jag sitta, vart ska jag titta, vad ska jag göra med mina armar, vad ska jag säga, sa jag något dumt, gjorde jag något dumt, etc. Det är mitt liv, analys efter analys. Något som inte många förstår. Jag får ofta höra kommentaren "men du har väl inte ADHD? Du är ju så lugn och sansad?" Men egentligen så går mitt huvud på helvarv och jag hinner knappt skilja en tanke från en annan.

Vet ni vad som händer om man har svårt att hinna med allt i ens huvud? Vissa saker slinker förbi, ibland småsaker, men ibland så händer det att jag stoppar foten i munnen. Dels för att mitt filter för stunden stängs av och dels för att jag helt enkelt inte hinner få fast tanken innan den formar ord på mina stämband. Jag är också snabb på att argumentera och sårar oftast människor lite för mycket, för jag vet exakt vad som trycker på deras knappar. Något som jag ibland är glad för, men oftast hatar. Jag gillar egentligen inte att bråka med människor, men ibland blir det bara så. Ni vet, ADHD, tyvärr....

Jag tror att det är därför som människor tröttnar på mig. Eller så är det på grund av mina andra del "nörddelen", jag blir för intensiv med mina intressen och jag vill helst prata om det hela tiden.

Någonting måste det iallafall vara, om det inte bara är så att jag har världens otur. Jag har helt enkelt svårt för att behålla nära vänner.

Jag tror att det här är ett problem som är rätt så vanligt i vuxenvärlden överhuvudtaget, hur skaffar man och behåller vänner som vuxen?

Likes

Comments

25 år gammal har jag hunnit bli, om det känns något annorlunda nu mot innan junis mitt, nja inte direkt. Men mina 25 år har gett mig lite livserfarenhet iallafall, liverfarenhet som får mig att vilja säga att världen är helt sjuk. Men det är en fråga för en annan dag.

Idag ska jag dock ändå prata om ett problem här i världen. Framförallt i länder som Sverige, där vi är privilegierade. Vi får lära oss tidigt att skämmas, för nästan allt vi gör. Misslyckas vi på ett matteprov, det berättar vi inte, har vi några hårstån i armhålan, bäst att raka bort dem, råkar vi fisa bland våra vänner, men herregud, alla dör skämsdöden. För så är det, vi ska skämmas. Vi ska skämmas för misslyckande men även vid framgång.

Men vi är egentligen inte mer än människor, så ibland misslyckas vi med tester som vi tror att vi satt alla rätt på, ibland så fastnar kjolen innanför trosorna så vi visar lite av trosorna när vi går, ibland så smiter en fis förbi. Det är bara sånt som händer. Och i det långa loppet, vad spelar det ens för roll. ALLA gör några misstag längs vägen, det är vad som gör oss mänskliga.

Därför är det så himla viktigt att vi pratar om just det här ämnet och det jag idag ska gå in djupare på är just misslyckande. Failure.

Nu är inte "epic fail" längre en mening som ungar slänger omkring med, men för 8-10 år sen så användes det. Episkt misslyckande. Menar det att vi misslyckas så hårt att det blir episkt, legendariskt? Ett riktigt hårt misslyckande. Men varför är vi så prestationskåta?

Varför ska vi jaga det perfekta hela tiden. Jo för att vi tidigt lär oss att vara perfekta. sitt rakt, fis inte, få alla rätt på proven, få bra betyg, gå i en bra skola, ja listan kan bli rätt lång. Vi strävar efter framgång och misstag på stegen mot framgång är ju därför oacceptabla.

Jag har egentligen alltid trott att jag har varit okay med att "sticka ut". För jag kommer alltid (om inte världen och alla människor byter stil inom den närmaste framtiden) att sticka ut. För jag gillar att gå ifrån normen, jag känner mig mer levande då. Men samtidigt är jag så himla rädd för att inte passa in. För att känna utanförskap. För jag har aldrig fått haft en plats med innegänget. Hela min uppväxt var jag mobbad och den "udda" ungen. Många kunde prata med mig när ingen annan såg, men när världen såg på så var jag ingen, då var jag en fluga på väggen. En fluga som ville vara med i gemenskapen. Jag ville inget hellre än att vara som alla andra, trots att jag hatade varje sekund av det.

Jag kommer alltid ha ADHD och jag kommer aldrig passa in i något fack. Men ändå så önskar jag att det fanns ett fack där jag fick plats.

Jag är också prestationskåt och framgångskåt. Jag har så många drömmar. Vissa drömmar har slagit in, jag har ju mina två helt underbara barn och jag har en partner som fyller mitt hjärta. Men jag vill också ha ett liv utanför hemmet. Jag skulle vilja ha vänner som visar intresse och som inte överger mig för att jag är annorlunda när de tröttnat på mig. Jag skulle vilja ha den där bokhyllan/vitrinskåpet till vardagsrummet som jag så länge suktat över.

Men framförallt så vill jag ha en trygg och säker framtid. En framtid där jag får jobba med vad jag älskar mest. Jag älskar verkligen mitt jobb men just nu går jag igenom någon slags existentiell kris. Eftersom jag läser ämneslärarprogrammet så var det nu i våras dags för mig att söka ämne nummer två i utbildningens gång. Jag har redan historia som mitt förstaämne, och jag kände att jag skulle gå efter min magkänsla och göra det som jag älskar. Nämligen bli bildlärare.

Haken var att det krävdes arbetsprover. Lätt som en plätt sa alla jag pratade med, "det klarar du galant", "hur kan du inte klara det, såklart du kommer lyckas", "det finns inte en chans att du inte kommer in!"

Och jag är verkligen inte arg på alla er som sa så. Det är bara sånt man säger.

Men nu är det så att jag misslyckades. Min arbetsprover blev inte godkända, inte ett enda av mina 9 arbeten. De arbeten som jag till stor del lagt min själ i och verkligen försökt att prestera. Och jag skäms. De första dagarna ville jag inte ens gå ut efter att jag fått beskedet, jag övervägde tillochmed om det ens var värt att leva, en fråga som jag inte ställt på säkert sju år. För jag skäms. Jag jobbar ju som bildlärare, hur kunde jag inte komma in? Det gick lixom inte ihop. Nu har jag i två månader försökt samla ihop glasskärvorna som är mitt liv. Men jag skäms fortfarande. Så olidligt mycket. Och jag mår så ofantligt dåligt. Min depression som hade börjat klarna upp har lagt i turboväxeln och jag hänger inte med i svängarna.

När ens drömmar krossas så hårt så blir det svårt att veta hur man ska gå vidare, för helt ärligt så har jag ingen plan. Jag hade ingen plan B, för det var ju så självklart. Så nu står jag här, krossad och svag och det värsta med det här är nämligen detta.

Jag har förlorat all inspiration, all kreativitet och all lust att skapa. Jag vill inte längre. Vad är det för mening? Jag ser inte längre någon mening med det. Varje gång jag försöker måla eller pyssla så låser det sig och jag har knappt fått ner något på ett enda papper sen i maj. Jag som älskar att skapa, egentligen.

Det har etsat sig fast på min själ och all inspiration är som bortblåst. Brevet med beskedet ligger fortfarande framför mig varje gång jag sluter ögonen och orden ringer i mina öron, jag känner mig helt miserabel.

Min inspiration och min skaparglädje har varit mitt berg genom mina återfall ner i depressionsdalen, men nu har jag inte ens det.

Det här är något som vi måste prata om, drömmar kan krossas. Och det gör riktigt ont. Vi måste börja prata om skammen kring misslyckandet.

Likes

Comments

Jag ser mig själv som en rätt så stark person. Jag klarar av det mesta innan jag vågar erkänna nederlag. Det var nu länge sen jag kände av ett nederlag, tills igår kväll.

Tobias jobbar som vissa av er vet natt nu under hela juli. d.v.s. han jobbar tre stycken nattpass och är sedan hemma tre dagar. Det är ca. 40-50 min bort, så eftersom där finns möjlighet att övernatta(daga?) så har vi sagt att han ska göra det. För att spara på bensin och miljön. Det innebär att han åker iväg sitt första nattpass och kommer sedan hem på morgonen efter två och ett halvt dygn.

Igår var jag själv precis hela dagen, från kvällen dagen innan. Hela dagen bestod av olika sorters konflikter. Neo har kommit in i någon slags fas där han försöker lära Marvel så mycket bus/dumheter som möjligt känns det som. De drar ut soffkuddarna och bygger torn som de sedan raserar osv. Men det är inte allt, Neo sätter sig på Marvel och därför sätter sig Marvel på Neo. Helt plötsligt hör jag någon av dem skrika i smärta, eftersom jag ibland går runt och diskar/viker tvätt och så. Så ser jag dem inte alltid. Vilket inte bör vara ett problem. Eftersom de brukar leka lugnt förutom något bråk om nån leksak då och då. Men igår fick jag springa fram och tillbaka hela tiden.

Det börjar oftast med att Marvel gallskriker och är ledsen och Neo slänger ut ett argt "FÖRLÅT MARVEL!!!" Som att han skulle mena det, jo visst.... Jag springer och kollar och Neo säger till mig "Jag sa förlåt mamma!!!!".

Så just nu är de två inte världens bästa kompisar... Vilket gjorde mig ofantligt trött igår, trött och utmattad. Plus att min rygg den senaste veckan varit hemsk och jag har haft konstant mensvärk i tre dagar cirkus. Så jag var helt slut.

Sen kommer vi till nattningen. Som funkat rätt bra de tidigare gångerna. Vi har en rutin där vi läser en hel sångbok och sjunger de olika sångerna. Sen brukar barnen däcka i soffan, när vi sjunger de sista sångerna, som är vaggvisor. Men igår var det knappast så. Marvel hoppade runt och stojjade när vi skulle ta det lugnt. När jag sen läst färdigt och vi gick in och la oss på min och Tobias säng så började karusellen på riktigt.

Marvel sparkades, skrattade, sprang ur sängen, kastade nappen på mig. Han gjorde allt för att inte somna. Neo somnar däremot så Marvel börjar störa honom. Sparkar honom, skrattar högt och ljudligt osv.... Så jag bär ut honom i hopp om att han ska lugna sig, han bara gapskrattar. Så frustrerande!

Jag hinner prova varenda nattningsmetod som jag kan tänka mig. Tillslut ställer jag mig med honom i famnen och vaggar honom som en liten bebis. Vilket han inte är och utan bärdon som sele eller sjal så känns det som att min rygg ska gå av, jag står där och gråter i desperation och tillslut börjar han lugna ner sig, vi lägger oss efter 10 minuter av vaggande ner och inom 20 min så somnar han, tillslut. Nattningen tog totalt en timme och 20 minuter. Det låter kanske inte särskilt länge. Men efter en sån dag, och när han bara gapskrattar så känns det hopplöst.

Och jag vet att han var trött, för innan tandborstningen så var han helt lugn och sömnig. Men någon stans brast det och han kom in i någon slags "andra andning". Där han kämpade för att hålla sig vaken....

Jag älskar min små barn, men Marvel har alltid varit svår på nätterna. Som bebis skrek han hela nätterna, varje natt och skriket fortsatte tills han var 1,5 tror jag. Nu vägrar han bara istället.

Likes

Comments

Den här terminen kan vara en utav de värsta terminerna hittills. Mest på grund av att jag redan hade med mig kompletteringar på min B-uppsats vid terminsstarten. Vid sidan av den så har jag mitt 50% jobb och VFU. Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) innebär att jag är ute på en gymnasieskola och "jobbar". Jag skulle hålla i minst 270 minuters undervisning, med planering, genomförande och utvärdering. Men sen krävdes också 3,5 dagar ute på skolan. Plus att vi fortsatte att ha seminarium och läsning med skriftliga uppgifter varje vecka. Vilket krockade lite med mitt schema.

Mitt vanliga jobbschema är måndagar, hela dagen och eftermiddag-kväll på onsdag och torsdag. Så jag har nästan inte haft någon tid över alls. Läsning och skrivande av uppgifter inför seminarium behövde göras på kvällstid. Höll på att seriöst gå in i väggen flera gånger. Jag är så glad att jag har Tobias som håller mig uppe, hade aldrig tagit mig igenom VFU-perioden annars.

Men nu är min VFU för den här gången klar. Jag har också skickat in mina arbetsprover inför hösten. Som jag också varit extremt stressad över. Jag har ingen aning om vad jag har gjort kommer vara tillräckligt eller inte. Jag har så svårt med min ADHD att förstå uppgifters formuleringar.

Jag har en omtenta på fredag, samt stress inför vårskrik kvar. Men jag kämpar på. Ingen kan iallafall påstå att jag skulle vara lat!

Det som är bra med att sommarlovet börjar närma sig är iallafall att jag får mycket mer tid med ungarna! Jag kommer läsa på 50% under sommaren, bara för att inte bli chockad till hösten när jag går på allt igen. Men 50% är ganska lagom. Och det känns hanterbart.

Än så länge har vi inte så mycket planerat för sommaren. Hela familjen ska iallafall åka på Stockholm Pride, vi bokade biljetter redan i vintras. Sen ska vi också åka upp till Härnösand och hälsa på Tobias morfar i hans sommarstuga.

Likes

Comments

Idag så tog jag med mina äldre elever bort till keramikrummet på jobbet där vi testade lite att dreja, jag själv har ju aldrig heller testat tidigare, men jag hade kollat upp en hel del i förväg och hittade snabbt rätt teknik. Jag läste ju keramik på gymnasiet, men det var ju typ åtta år sen och då testade jag aldrig att dreja. Mina elever var också jätteduktiga och det är så himla kul att titta på processen, även om det egentligen är lite för kladdigt för min smak. En skål lyckades en av mina elever få ihop, innan vi gick och tittade på Februarirocken, som anordnas av kulturskolans rockskola, där en hel del av mina elever var med och spelade olika instrument. De är så himla duktiga!

Resten av dagen har bestått av tentaplugg, läsande och tittande på föreläsningar. Och än känner jag mig inte redo, trots att det bara är 9 timmar kvar tills tentan ska skrivas. Jag klockar nog fler timmar inatt dessvärre....zzzzZZzZZ

Likes

Comments