View tracker

Här kommer lite uppdatering från fantastiska Zanzibar där vi nu är inne på tredje och näst sista dagen. Vi bor på hotellet Doubeltree by Hilton i Nungwi, en liten fiskeby på norra delen av ön. Våra dagar här har varit väldigt lugna och avkopplande och vi har njutit till tusen av det varma vädret, det klarblå vattnet, härlig hotellservice, god mat och drinkar av varierande kvalité. Efter tre intensiva veckor på sjukhuset i Iringa är det allt vi behöver! Eftersom dagarna här inte har varit alltför olika varandra kommer istället en liten fotobomb från våra hotelldagar.

Efter att ha spenderat tid i 1. Ett hotellrum i Dar es Salaam där dörrarna saknade handtag, toaletten elektricitet och fönstren isolering (vi var vakna stora delar av natten pga en helt galen bröllopsfest utanför och ett konstant tutande från vägen nedanför), 2. De knarrande våningssängarna i Iringa med hundar utanför som envisades att skälla på kvällarna och tuppar som skulle gola tidigt på morgnarna, 3. En liten hydda i mitten av Afrikas savanner (mycket mysigt men ödlorna och spindlarna var lite läskiga...), 4. (Se nummer 2), 5. (Se nummer 1) - kändes det nu otroligt lyxigt att få komma till hotellet i söndags och öppna upp dörrarna till detta hotellrum. Vi kunde inte minnas när vi senast sovit i sånna otroligt sköna sängar och de varma chocolate chip cookiesarna vi möttes av var inte helt fel de heller.

Utsikten från rummet. Vi har full koll på både poolen och havet, så vi vet alltid var vattnet är blåast.

När vi inte hänger vid poolen hittar man oss oftast nere vid havet.

Eller i restaurangen kollandes på havet.

På morgnarna tränar vi innan vi njuter av den fantastiska hotellfrukosten.

Ibland är det lågvatten och då kan vi gå långt ut från hotellet, hitta fantastiska snäckor och strosa längst med strandkanten på den vita sanden som sträcker sig kilometer efter kilometer längs med kusten.

Sen på kvällarna kollar vi oss halvt blinda på de makalösa solnedgångarna och provar spännande drinkar (vi måste ju utnyttja vår All Inclusive till max).

Vi har det otroligt bra här och ser inte allt för mycket fram emot att åka hem imorgon - även om vi saknar er där hemma.

Kramar från ett soligt (med inslag av tropiska regnskurars) Zanzibar!
/Johanna och Rebecka

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej igen!

Mycket inlägg på en gång här, men här kommer ett inlägg om vår fredag också!

Rebecka

För min del så började dagen med morgonmötet. Vi hade inom gruppen kommit överens om att sätta oss längst bak för att undvika gårdagens jobbiga förhör, men blev snabbt framflyttade längst fram igen med kommentaren "Där ska ni sitta". Jag undrar om vi blir utnyttjade av läkarstudenterna, som får skydd från sjukhuschefen av att sitta bakom oss... Men sjukhuschefen visade sig vara på mycket bättre humör idag, även om det visst delades ut lite hugg till några läkarstudenter. Jag är helt fascinerad över hur de lär ut saker här. Det är visserligen effektivt, en läkarstudent som inte kunde en sak igår var idag tvungen att ställa sig upp inför alla och hålla föredrag om ämnet. Stackaren stammade något rejält men tog sig igenom det helskinnad tillslut. Även vi blev tillfrågade vad vi trodde om olika konsekvenser av diverse sjukdomar och jag fick motta en "doubleclap" (istället för applåder så klappar alla i rummet hårt två gånger i händerna för att visa uppskattning för bra svar/presentation/etc) när sjukhuschefen var nöjd med mina svar. Jag undrar lite om han kände sig skyldig för att han grillat oss igår och att det var därför han var snällare idag. Han kanske bara är en sån där som har antingen bra eller dåliga dagar! 😊

Då fredag är en dag där alla kejsarsnitt/andra operationer är inbokade så spenderade vi hela dagen i olika operationssalar. Vi fick se både kejsarsnitt och en så kallad "exploratory laparotomy" en operation där man öppnar upp magen för att titta runt. I detta fallet så var det en kvinna som klagade på smärta i lägre delen av magen, och syftet med operationen var alltså att hitta orsakerna till smärtan. Då vi var tvungna att gå innan operationen var klar så fick vi aldrig reda på om de hittade något. Det är så otroligt fascinerande att titta på operationer i det här landet, då det hela känns lite kaos och ganska ohygieniskt. Bland annat så finns det en toalett i rummet bredvid den operationssalen vi var i idag, och mellan de två rummen finns det ingen vägg.

Det kändes konstigt men också lite skönt att lämna sjukhuset på eftermiddagen. Jag kommer sakna att vara här i Iringa, men jag längtar också efter att få komma hem, få duscha i varmt vatten och kunna gå klädd som man vill! 😊

Johanna

Fredagens sjukhuspass, min allra sista dag på Iringa Regional Referal Hospital, var kanske inte den mest spännande dagen hittills. Vi gick rond (inte min favoritsysselsättning...) på avdelningen på Internal Medicine och det mest uppseendeväckande inträffade när det mitt under ronden plötsligt blev strömavbrott. Detta innebar bland annat att syrgasmaskinen till en mycket sjuk patient stängdes av. Vår mentor vände sig mot mannen och kommenterade: "It is very dangerous, the patient is on oxygen. So we are expecting death." En läkarstudent svarade då med: "This is Tanzania" och sen återgick alla till att presentera en annan av patienterna medan vi från Gap Medics chockat kollade på den stackars äldre mannen som låg helt utan övervakning i sjukhussängen. När strömmen efter tio långa minuter tillslut kom tillbaka igen var det ingen som gjorde en ansatts att gå fram och kolla till honom och det slutar med att den Gap Medics student som stod närmast honom gick dit och kollade samt rättade till hans syrgasmask. Än en gång en sån enorm skillnad mot sjukvården hemma...

Jag håller helt med om det Rebecka skrev, det är en kombination av känslor kring att vi åker härifrån imorgon. Sjukhuset har blivit en sån självklar del de här veckorna. Att träffa patienter, prata med läkarna och diskutera med läkarstudenterna. Att gå omkring bland byggnaderna och förundras över alla släktingar som gör allt ifrån att laga mat till att hänga tvätt på sjukhusområdet. Och sen alla stora kulturkrockar som vi stött på. Det kommer nog kännas ganska konstigt att sätta foten på ett sjukhus hemma i Sverige nästa gång och mötas av en helt annan miljö.

Rebecka och Johanna

Eftermiddagen ägnades först åt sista lunchen på Neemas och avkoppling på soldäcket. Sen blev det dags för en privat matlagningskurs med kocken Akiba. Kocken är en jättehärlig Iringabo som är väldigt engagerad i matlagning och att berätta om det han gör så när vi en dag tidigare i veckan frågade om receptet på det chapatibröd han gör var han snabb med att erbjuda sig att laga till det och några andra nationella specialiteter med oss. Efter att de obligatoriska kockhattarna åkt på fick vi inte bara lära oss hur man gör chapati utan även en fantastiskt god aubergineröra och böngryta. Det var så kul och allt blev riktigt lyckat - så lyckat att Akiba om och om igen sa att han nu var orolig att vi skulle ta hans jobb... Helt klart en av resans bästa middagar!

Efter middagen var vi tvungna att ta tag i packningen. Imorgon lämnar vi Iringa för den nio timmars bussresan till Dar es Salaam. Där spenderar vi natten innan det är dags att åka till Zanzibar för tre dagar av sol, bad och avkoppling.

Kwa heri Iringa! Kramar från oss!
/Johanna och Rebecka

Likes

Comments

View tracker

Mambo igen!
Onsdagen började med ett General Morning Meeting, mötet där alla från alla avdelningar tillsammans möts för att diskutera diverse sjukhusfrågor. Efter mötet begav jag mig till Obs&Gyn-avdelningen, som för första gången var full av människor. Dagen innebar därmed många både naturliga födslar och kejsarsnitt, där jag hade turen att få "ta emot" en bebis på ett av kejsarsnitten, vilket kändes supercoolt (bilder följer nedan)!

En stor del av dagen spenderades även med de nyfödda bebisarna, som så fort de kommit till världen, fått sin navelsträng klippt och torkats av, läggs in i ett eget rum under en värmelampa. Mamman får inte barnet förrän cirka en timme efter födseln och det känns allmänt ganska konstigt att bebisarna lämnas helt ensamma utan uppsyn bara några minuter efter förlossningen. Men att vara i bebisrummet är väldigt uppskattat från vår sida, då där alltid ligger en massa söta nyfödda som ska smörjas in och kläs på med små, små sockor och mössor, så när vi är där är de sällan de får vara ensamma... :)

Torsdagen började sådär halvbra. Sjukhusets chef sitter nämligen med på morgonmötena ibland, och han älskar att skälla ut folk lite hipp som haver. Det är antingen läkare, sjuksköterskor eller läkarstudenter som är hans mål, men idag hade han riktat in sig på oss från Gap Medics... Vi kom väl ganska lindrigt undan om man jämför med hur han behandlar läkarstudenterna men fick våra stötar vi också. Bland annat blev jag (som satt längst fram oturligt nog, där tar man emot flest stötar) anklagad för att inte vara uppmärksam trots att jag under hela mötet tagit anteckningar och skrivit ner frågor. Killen bakom mig fick frågan varför han bar glasögon om han inte var smart osv... Efter ett möte där vi suttit som på nålar hela tiden, gick vi till "bebisrummet" för lite välbehövd kärlek. Dock så märkte jag efter ett tag hur en av bebisarnas filtar var fläckig med blod, och efter att ha öppnat filten såg jag hur hela bebisen fullkomligt badade i blod. Efter att ha tillkallat en läkare så framgick det att klämmas på bebisens navelsträng åkt av, och efter att ha satt dit den igen så gick läkaren därifrån, utan en kommentar och lämnade bebisen helt indränkt i blod och utan något att linda in den i. Vi tvättade själva av den så gott vi kunde och undrade tyst vad som hade hänt om ingen av oss varit i rummet, då läkarna själva sällan är där.

Torsdagen fortsatte sedan med lite kejsarsnitt, där jag och en tjej vid namn Rose bestämde oss för att gå på ett sista kejsarsnitt precis innan vi skulle gå för dagen. Rose skulle "ta emot" bebisen och stod redo med handskar och filt när vi omedelbart märker att något är fel med bebisen som kommer ut. Bebisen var både mycket mindre än de brukar vara och såg ganska blå ut. Då bebisen inte såg för liten ut för att kunna klara sig visste vi inte riktigt hur vi skulle reagera. Läkaren skakade om bebisen lite, och la den sedan i Roses filt. Rummet var knäpptyst och ingen verkade riktigt veta hur de skulle reagera. Rose la iallafall bebisen där de brukar ligga efter kejsarsnitt, och en barnmorska klev fram och började torka av den. Hon la två fingrar över bebisens bröst och slutade sedan med att torka den. En av sjuksköterskorna sa något på swahili och teamet som står runt bebisen (som både jag och Rose vid det här laget förstod var död) börjar gapskratta. De verkligen skrattade så att de höll på att kikna. Jag och Rose utbytte bestörta blickar och hela situationen var bara så otroligt bisarr att man blev helt illamående. De står över ett dött barn där mamman ligger vaken intill och skrattar. Mellan skratten lyckas de få ur sig"But why do you look sad?" vilket blev för mycket för både mig och Rose som lämnade rummet.

Det kan ibland bli mycket med hur situationen på sjukhuset här ser ut. Hur nonchalanta vissa är inför sorg och andra människors lidande. Tidigare under dagen hade vi även varit på en annan avdelning där läkaren undersökt en kvinna som hade en så kallad "threatening abortion" dvs en risk för missfall. Efter undersökningen blev det dock tydligt att kvinnan skulle få ett missfall (så kallad inevitable abortion) och detta meddelade läkaren med två sekunders meningsutbyte, som om de endast pratade om dagens väder. Andra kompisar här rapporterde även hur en läkare fjantat sig med ett lik på bårhuset inför dennes familj. Vi visste ju innan vi kom hit att det skulle vara annorlunda här, men skillnaderna kan ändå vara svåra att acceptera.

På eftermiddagen följde lite antagningsbesked (GO Johanna!) och sedan åkte vi till barnhemmet igen. En av tjejerna hade samlat ihop pengar hemma, så bilen vi kom med var helt fylld av cyklar, mat, kläder och leksaker. Detta var såklart uppskattat, även om det var lite jobbigt att se hur desperata barnen blev att få tag i leksaker. På barnhemmet (som är för åldrarna 0-6 år) så finns det 78 barn, och inte mycket för dem att varken göra eller leka med. De gungor och liknande som finns är helt rostiga/trasiga med stora spikar som sticker ut ur dem. Johanna och jag blev dock något lättade när vi fick höra att många av barnen tydligen har levande släktingar som en pappa eller en morbror, som inte känner att de klarar av barnen när de är små, men som hämtar dem när de är äldre.

På kvällen följde BBQ under stjärnhimlen (vilken är helt fantastisk här). Då torsdagar är Shooterskväll (barkväll) så tömdes huset till stor del då många nykomlingar ville prova på hur det var där. Jag och Johanna stannade dock i huset då vi båda kände att Shooters inte riktigt var vårt slags ställe, och vi hamnade i stället framför brasan resten av kvällen. Vi kom snabbt överens om att vi båda tyckte att det var att föredra framför det skumma utestället!

Kwa Heri!
/Rebecka

Likes

Comments

Torsdag - vilken dag! Full fart på sjukhuset och otroligt bra på alla sätt.

Efter morgonrapporten (som igår bara höll på i en timme - skönt!) meddelade vår mentor Dr Pasi att dagen var en "clinic day". I väntan på att diabeteskliniken skulle öppna passade han på att visa oss runt på andra avdelningar på sjukhuset. Vi började rundturen på psykiatriavdelningen, eller som Dr Pasi lite skämtsamt kallade det: "sjukhusets fängelse". Det såg verkligen ut som ett litet fängelse med ett stort stängsel med gallergrindar runt den lilla ytan utanför byggnaden och med rum vars enda möblering var två smala britsar. Läkaren som tog emot oss där var dock mycket trevlig och försökte genast att känna oss hemma i den sparsmakade miljön. Vi lärde oss att de vanligaste orsakerna till inläggning där är schizofreni, depression och epilepsi. Nästa stopp på sjukhusområdet var bårhuset där vi, trots vår mentors tappra försök, inte lyckades hitta någon som kunde släppa in oss. Och lika bra var nog det för när jag fick höra berättelser från de som kommit in på bårhuset senare på eftermiddagen var jag inte längre så sugen på att ta mig dit. Innan det var dags för kliniken stannade vi till på avdelningen där lite mer välbärgade patienter med försäkring ligger. Det var en enorm skillnad mot den miljö jag vant mig vid på Internal Medicine. På vårdavdelningen för Internal Medicine ligger patienterna i sängar uppradade bredvid varandra i ett öppet rum och läkarna har berättat att det inte är helt ovanligt att det ibland ligger 2-3 patienter i varje säng, och om det behövs kan det även ligga patienter på golvet. På den privata avdelningen hade alla patienter enkelrum med egen toalett. Efter att ha tagit emot en massa människor på diabeteskliniken, och lärt mig en massa om olika komplikationer och behandlingar, lämnade jag min sjukhusgrupp för att istället spendera dagens sista sjukhustimmar på kirurgiavdelningen.

Jag kom i precis lagom tid för att vara med under två amputationer; den första av ett lillfinger, den andra av en arm. Konstigt nog var lillfingret allra värst. Patienten, en psykiskt störd man som kom direkt från fängelset, led av allvarlig diabetes och hans ens hand hade svullnat upp rejält. Eftersom han inte tagit av den ring han hade på lillfingret hade fingrets blodflöde klippts av och fingret var utom räddning. Under amputationen var patienten inte sövd utan endast lokalbedövad. Trots att läkarna sa att han inte kunde känna något såg han verkligen ut att lida enormt av smärta. Under hela operationen stod minst 5-6 läkare och höll fast honom och de delar vi såg av hans kropp var rejält förvrida. Amputationen av armen var konstigt nog inte lika jobbig att vara med under, kanske för att patienten var sövd under hela operationen. Patienten, en masai som blivit påkörd och vars hela högra arm behövde amputeras, hade tidigare vägrat amputation då han inte fick tillåtelse för blodtransfusion från sin stam. Men han var nu så dålig att det inte fanns något alternativ. Operationerna här är verkligen en upplevelse. När vi kom in i operationssalen och armpatienten låg på britsen var det öppet in till rummet bredvid där en man höll på att få armen gipsad och vi såg rakt in till operationssalen bredvid där en annan man förbereddes för operation. Mitt under operationen fick en av läkarna ett telefonsamtal och till vår stora förvåning svarade hon med ena handen samtidigt som hon höll i klämman med andra handen. Smått kaotiskt!

Efter sjukhuset hoppade jag över Neemas för att istället komma hem så snabbt som möjligt. Antagningarna till universitetet hade ju kommit ut under eftermiddagen och jag klarade inte av en nervös minut till. Efter det vanliga strulet med internet lyckades jag tillslut komma in på hemsidan och möttes av det positiva beskedet: ANTAGEN till läkarprogrammet på KI HT 2015. En enorm lättnad - så fantastiskt skönt det kändes! Det var dock smått overkligt att få beskedet i en liten stad i mitten av Tanzania, så långt bort från allt som har med svensk utbildning att göra.

Resten av torsdagen följdes av ett besök på barnhemmet och den bästa BBQ-kvällen hittills. Rebecka beskriver det lite mer detaljerat i sitt inlägg.

Kramar från mig!
/Johanna

Likes

Comments

Onsdagen började lite stressigt då jag och Rebecka började morgonen med att glömma bort tiden. Istället för att gå hemifrån vid 07.05 som alla andra gjorde kom vi iväg först 07.15 och var tvungna att skynda oss rejält för att inte komma försent till dagens stora morgonrapport för hela sjukhuset. När vi halvvägs till sjukhuset kom ikapp alla de andra (och alltså hade lyckats ta ikapp 10 minuter på bara någon kilometer) kunde vi konstatera att vi verkligen har några av världens mest långsamtgående personer i gruppen. Vi kom fram allra först till morgonmötet.

Min dag på sjukhuset fylldes av rond på Internal Medicine där fokus låg på alla patienter som är inlagda för komplikationer till följd av HIV/AIDS. Min mentor berättade att Iringa är den stad som är värst drabbad av HIV i hela Tanzania (förekomsten är ca 16% jämfört med 6% i hela Tanzania) och de får därför dagligen in svåra fall av patienter med AIDS i sena stadier. Det var jobbigt att se alla män och kvinnor i olika åldrar som var så illa drabbade av olika sjukdomar och som läkarna berättade förmodligen inte hade så långt kvar. Under dagen fördjupade vi oss sen ytterligare i ett antal sjukdomar och vi avslutade med att gå igenom hur man undersöker allmäntillståndet hos en patient. Efter ett par försök blev jag (nästan) proffs på att ta blodtryck. Min mentor var i alla fall hyfsat nöjd med den mätning jag fick fram med hjälp av deras ganska bristfälliga hjälpmedel.

När vi var klara på sjukhuset mötte jag upp Rebecka för eftermiddagsfika på Neemas och därefter gick vi in mot marknadsstånden inne i stan. Det är en himla häftig känsla att gå runt och kolla på allt de säljer, att få vara en del av det kaos som omger en och uppleva alla starka färger och olika dofter. Allt ifrån kläder och skor i alla världens färger och former till köksprylar, mat, reservdelar och toalettstolar går att köpa på gatan. Det är ett härligt kaos överallt - skorna ligger i metershöga högar och utanför klädskjul har ägaren fått för sig att även börja sälja en egenkomponerad sallad. Bilarna kör kors och tvärs och vart man en går möts man av välkomnade röster som ropar "mambo" (hej) och "karibu" (välkommen) efter en. Efter att vi gått därifrån kom vi fram till att vi nog aldrig skulle se trängseln på Drottninggatan hemma i Stockholm på samma sätt igen...

På väg hem gick vi förbi bankomaten för att ta ut lite pengar och just som vi var påväg att gå ut genom dörrarna för att gå därifrån kom en vakt gående och ställde sig utanför dörren. Det hade kanske känns tryggt och bra om det inte varit för det gigantiska vapnet han hade på magen och hans allt annat än glada min. Vi bestämde oss för att agera som att det inte var första gången vi råkat ut för att bli vaktade av en beväpnad man när vi tog ut pengar och försökte att så snabbt som möjligt packa ner våra saker och helt obesvärat gå därifrån.

På kvällen hade kocken Akiba förberett en middag med italiensk tema. Även om det kanske inte var hans allra mest lyckade middag var det gott med lite omväxling från alla de grytor och mängder av ris vi ätit de sista veckorna. Sen kunde vi njuta av en lång ledig kväll medan alla andra (de som varit här kortare än två veckor) var tvungna att lyssna på en Global Health Turorial som vi redan gjort.

Kramar!
/Johanna

Likes

Comments

Mambo!
Så i måndags började jag på Obstretics & Gynecology på sjukhuset. Efter ett hyfsat kort morgonmöte (tack och lov) så delade de upp oss Gap Medics-studenter i två grupper och jag fick följa med en läkare som gjorde rond på antinatal-avdelningen. Där ligger det kvinnor som inte ännu fått barn men har stött på komplikationer. T.ex. kvinnor som är på "bedrest" tills förlossning pågrund av risk för missfall, eller kvinnor som har svår anemi och måste få ständiga blodtransfusioner.

På tisdagen (en väldigt kort dag på grund av en lokal högtid) så fick vi se både ett kejsarsnitt och en naturlig födsel. Båda var verkligen så otroligt coola att se, även om vi förfärades något över hur de behandlar kvinnorna som ska föda. Det är verkligen inte medkänsla och motivation som gäller från barnmorskornas sida, de kommunicerar knappt med kvinnorna och när de klagar på smärta så fnyser bara barnmorskorna. Precis som Johanna tidigare skrivit så är det också ständigt kaos inne i förlossningsrummen. Rummen är små så det blir väldigt trångt hela tiden. Idag så kom det t.ex. in städare precis när en kvinna skulle föda, och läkaren kunde knappt komma fram då städaren prompt skulle moppa under kvinnans säng just då.

På eftermiddagen så hämtade vi ut våra kjolar, och kan nu ännu mer än förut smälta in i havet av vackra afrikanska tyger som rör sig på gatorna här! :)

På kvällen så bestämde sig jag och Johanna för att göra ett nattskift på Obs&Gyn-avdelningen. Detta då en av läkarna där tidigare under dagen talat om för mig att de bokat in en massa kejsarsnitt och annat coolt på kvällen. Efter middagen begav vi och fyra andra oss alltså åter till sjukhuset, bara för att möta en helt tyst avdelningen helt utan några patienter. Smått förvånade fick vi istället lyssna på en föreläsning om vanliga åkommor på den avdelningen (något både jag och Johanna kunde sedan tidigare) av samma läkare som talat om för mig att natten skulle vara fylld av spännande operationer. Men men. Vi blev iallafall lite underhållna av läkaren, som är något speciell och gärna spelar teater när han ska beskriva diverse sjukdomar. Samma läkare går alltid runt med afrikansk musik på högsta volym från sina mobil (även när han förlöser barn/opererar/talar med patienter) och envisas med att sätta på en låt som tydligen heter "Rebecca" varje gång han träffar mig. Det verkar som att namnet Rebecka för övrigt är ett väldigt vanligt namn här, för jag har inte kunnat presentera mig en enda gång utan att ha fått kommentaren "Åh det heter min dotter/fru/flickvän/faster". Alla minns iallafall vad jag heter sen, så jag antar att det är bra! :)

Kwa Heri!

Likes

Comments

Första dagen på Internal Medicine började precis som på alla andra avdelningar med den obligatoriska morgonrapporten. Jag som tyckt att jag fått stå ut med långa rapporter tidigare fick nu tänka om när dagens presentationer bara fortsatte och fortsatte och fortsatte... Efter drygt två timmar avbröt läkarna de hett diskuterande läkarstudenterna så att dagen kunde börja - puh! Då måndag är den stora ronddagen på Internal Medicine gick dagen sen ut på att gå rond bland alla de inlagda patienterna. Vi lärde oss snabbt att de allra vanligaste orsakerna till att en patient befinner sig på avdelningen är malaria, tuberkulos och komplikationer till följd av HIV/AIDS och diabetes. Så på så sätt var det lite liknande pediatrics. Men då patienterna här är vuxna får man en annan bild av sjukdomarna vilket är väldigt intressant.

Efter sjukhuset gick vi (som vanligt) till Neemas för lunch innan det var dags att besöka Masaimarknaden. Där blev det en himla massa prutande (efter att ha lyckats få ner priset på en elefant från 8000 TSH till 3000 TSH borde jag nästan kunna kalla mig "prutexpert") och lite shopping. Bland annat köpte jag och Rebecka varsin kjol från "The pants lady". Det blir väldigt spännande att se om hon lyckad sy två lyckade kjolar eller om hennes fantastisk färdigheter med sjalarna hon använder för att göra kläderna av slutar vid de berömda byxorna. Därefter blev det en skön slapp kväll med häng på soldäcket och sen kortspel med afrikansk dans i bakgrunden (och en väldigt läskig variant av Nalle Puh...)

Igår, tisdag var en nationell helgdag här i Tanzania, vilket innebar att vi gick kortdag på sjukhuset. Trots den korta dagen hann ändå vara med om en hel del. Bland annat den jobbigaste upplevelsen hittills... Efter att ha tittat till olika patienter och lärt oss en massa om olika undersökningsmetoder samt symptom och behandlingar för olika sjukdomar var vi med om något väldigt jobbigt. En av kvinnorna på avdelningen - som precis blivit diagnostiserad med typ 2 Diabetes och komplikationen hyperosmolärt hyperglykemiskt tillstånd - fick plötsligt en hjärtinfarkt rakt framför ögonen på oss. Våra två mentorer var snabbt där men de berättade i princip direkt att hon var döende och att deras begränsade resurser gjorde att det skulle vara svårt för dem att rädda henne. Den ena av läkarna gav henne lite sporadiska hjärtkompressioner i väntan på syrgasmaskinen och adrenalinsprutan (som de var tvungna att hämta från en annan avdelning), men när dessa väl kom ca 5 minuter senare sa läkarna att det hade gått för lång tid för att hon skulle överleva. Det var otroligt jobbigt och frustrerande att se hur hon blev allt sämre rakt framför ögonen på oss samtidigt som vi inte kunde göra något alls för att rädda henne. Läkarna förklarade det hela med att deras resurser är alltför begränsade för att klara av akutsituationer som denna. På sjukhusen hemma skulle en kvinna med liknade komplikationer säkert legat kopplad till diverse monitorer på intensivvårdsavdelningen. Här låg hon istället i ett stort rum med 20 andra kvinnor och närmaste syrgasmaskin var flera avdelningar bort. Även om läkarna försäkrade oss att de gjort vad de kunnat kändes det väldigt svårt att förstå att hon kunnat bli så mycket sämre så snabbt. Att hon, som bara en halvtimme tidigare sett ut att vara på bättringsvägen, plötsligt dött framför oss och framför hennes anhöriga som knappt hann förstå vad som hände. Det var verkligen jobbigt att uppleva och höra läkarnas bild av det hela. Jag har inte tidigare så tydligt upplevt vilka begränsade resurser de verkligen har här.

Resten av dagen tar Rebecka upp i sitt inlägg :)

Kramar!
/Johanna

Likes

Comments

Lördag

Lördag var vår första helt lediga dag här i Iringa. Fram tills dess hade vi alltid haft sjukhus/föreläsningar/safari/etc. som tagit upp vår tid, så när nu inget fanns på schemat visste vi först knappt hur vi skulle spendera hela dagen. Men det löste vi snabbt!

Efter ett tidigt morgonfarväl till alla som åkte hem passade Johanna på att träna medan Rebecka försökte kurera sig mot en allt jobbigare förkylning. Sen blev det ett par timmars häng på soldäcket innan det var dags att bege oss tillbaka till vattenfallet för att kolla in det som det amerikanska paret pratat om dagen innan.

Den här gången var vi bara ett litet gäng som åkte - förutom oss två följde två andra studenter samt Mirage (en i Gap Medics personalen) med. Väl framme möttes vi av den amerikanska kvinna som ägde marken. Hon började med att visa oss till sitt favoritbadställe där hon hävdade att det var helt säkert att bada, bara man höll utsikt efter flodhästen som bodde i vattnet. Trots hennes försäkringar om att flodhästen var mer rädd för oss än tvärtom bestämde vi oss för att det nog ändå var bäst att stanna på land. Istället tog hon med oss längs en fin skogsstig utefter forsen som ledde fram till det som hon kallade deras "base camp". Där fanns små hyddor utspridda längs med vattnet och det var ett perfekt ställe att njuta i solen på samtidig som vi hade vattenfallet i bakgrunden. Vi blev även visade till ett ställe där vi fick chansen att åka zip-line över vattnet. Även om zip-linen varken var så lång eller fanns särskilt högt upp i luften var det en fantastisk känsla att swisha fram över forsen. Det blev sammanfattningsvis en väldigt lyckad eftermiddag vid vattenfallet. Så lyckad att Mirage pratade med amerikanskan om att erbjuda samma sak som vi fått göra till framtida Gap Medics studenter. Men det som vi fått uppleva gratis skulle de i fortsättningen ta 5000 TSH för (kan låta mycket men det motsvarar bara ca 20 kr). Vi tyckte ändå att vi gjort ett kap!

Nöjda över vår lyckade "testutflykt" kom vi hem till Gap Medics huset och möttes där av resten av gänget som 4th of July till ära klätt sig i röd/vitt/blått och inhandlat både slipsar med amerikanska flaggan på och enorma mängder varmkorv. Idén var kul men när de aldrig lyckades tända en eld för att grilla över och vi insåg att det inte ens fanns något korvbröd (eller något annat tillbehör heller för den delen) tog vi två vår mat i egna händer och gjorde i ordning en riktigt god pasta med tomatsås och grillade grönsaker. Kanske inte så amerikanskt men vi åt i alla fall middagen sittandes i soffan...


Söndag

Planen för söndagen, vår lediga dag kommer två, var att gå in till "stan" och uträtta diverse ärenden. Och in till stan kom vi även om uträttandet gick mindre bra. Väl framme insåg vi nämligen att söndag verkligen är en kyrkodag här och många av affärerna var därför stängda så att deras ägare kunde gå i kyrkan. Som tur var så var i alla fall Apoteket öppet och Rebecka kunde köpa en flaska Dr Cold - en riktig mirakelmedicin mot förkylning som, trots de läskiga biverkningar såsom koma, visade sig vara en riktig räddning.

Vi fick sen en lång eftermiddag att bara slappa i Gap Medics huset - riktigt efterlängtat! På kvällen kom först veckans safarigäng hem från safarin och sen kom alla nyanlända från Dar es Salaam. Så från att ha varit en väldigt liten grupp över helgen blev det genast fullt hus igen. Det kändes lite konstigt att välkomna alla nya, nu för andra gången. Tänk att vi redan varit här två hela veckor. På ett sätt känns det som att vi nyss kom, men samtidigt känns det som att vi varit här i en halv evighet. Nu hoppas vi att sista veckan i Iringa blir lika bra som de två tidigare!

Kramar från oss!

Likes

Comments

Johanna

Fredag är en dag för planerade kejsarsnitt och mindre operationer kopplade till Obstretics & Gynecology, så igår var ännu en händelserik dag på sjukhuset. Tre kejsarsnitt (lika fantastiskt varje gång!) och en "cervical cerclage" (operation där de stängde till livmoderhalsen på en gravid kvinna för att hon inte ska få ännu ett missfall) hann vi vara med under. Och även ytterligare kulturkrockar... Bland annat gick jag idag förbi delen där kvinnor som precis fött barn ligger och återhämtar sig och där låg kvinnorna två stycken bredvid varandra i de smala sjukhussängarna. Men värst var det som hände efter ett av kejsarsnitten.

När vi kom tillbaka till bänken där de lägger alla nyfödda bebisar såg vi en
hög av filtar på den nedersta hyllan. Eftersom filtarna hade en märkning precis som de märker alla bebisar började vi undra vad som hänt med den bebisen som legat i filtarna. Det var först när någon i gruppen kände lite på filtarna och sen öppnade upp knytet som vi insåg att det faktiskt låg en liten baby där. Vi blev alla rejält förvånade och när vi frågade en läkarstudent som kom gående berättade han att det är där, under de nyfödda levande bebisarna, som de lägger alla bebisar som är dödfödda eller som inte överlever den första korta tiden. Det var väldigt jobbigt att höra och se och under hela dagen låg knytet kvar där under bänken.

Sammanfattningsvis var veckan på Obstretics & Gynecology otroligt bra! Jag trivdes jättebra med läkarna och med syster Mongae som var helt fantastisk och lät oss göra en massa saker, alla födslar jag var med om var något alldeles extra och att få gosa med de nyfödda bebisarna var inte helt fel det heller.


Rebecka


Mambo!
Fredagen började som vilken dag som helst, men ett ovanligt långt morgonmöte (en timme och 40 min...) som följdes av ronder. Många patienter skrevs ut och Marshmallow (barnet som hade ett hjärtproblem kallas så på grund av att han har en otroligt fluffig rosa overall) åkte iväg till Dar es Salaam. Är inte jätteledsen över att sluta på Paediatrics då det inte har varit superorganiserat, och är även taggad på att börja på Obstretics & Gynecology på måndag då det verkar hända lite mer där!


Johanna och Rebecka

När våra sjukhusplaceringar var klara för veckan gick en stor del av gruppen vi kom hit med till Neemas för lunch. Neemas är helt klart favoritstället nummer 1 här - god mat, otroligt billigt och så går en stor del av pengarna till att hjälpa handikappade. Efter lunchen väntade en utflykt till ett vattenfall i närheten. Vi förväntade oss en lugn stund där vi skulle sitta i närheten av vattnet och höra det porlande ljudet i bakgrunden. Det var inte riktigt vad som hände. Vi möttes av en stor fors med mängder av stenar och klippblock som man behövde klättra över. Det blev ett rejält träningspass där vi X antal gånger höll på att snubbla på kantiga och hala stenar och ramla i vattnet (vi var mest oroliga över våra kameror och mobiler...) innan vi bestämde oss för att vi kommit tillräckligt långt ner i forsen. Det var helt otroligt vackert och bland de häftigare saker vi gjort.

Efter att vi kämpat oss tillbaka hela vägen igen mötte vi ett amerikanskt par som sett vår bil och kommit gående. Tydligen ägde de all mark runt vattenfallet och kom för att se att allt var okej med oss. De sa att vi kommit till "fel" sida av vattenfallet, den strömmiga och mer svåråtkomliga ovansidan, och att de hade ett ställe på andra sidan där man mer kunde njuta i stillhet med duschar, toaletter, mat, etc. Vi fick deras nummer och eventuellt blir det en utflykt dit idag eller imorgon för att kolla in stället.

Sista kvällen med hela ursprungsgänget blev en taco-kväll (ja, det gick att laga tacos här också även om ingen hade någon aning om vad det var när vi försökte förklara det). Nästan alla vi kom hit med för två veckor sen åkte hem nu lördag morgon så både igår kväll och morgonen idag var fyllt av jobbiga farväl. Det är väldigt konstigt att se alla lämna Iringa när vi har en vecka kvar. Nu är det vi och några till som varit här allra längst. Men vi är båda två väldigt nöjda över att vi inte åkte hem idag. Vi känner oss inte färdiga här riktigt än utan känner att en vecka till blir perfekt! Men nu först har vi en lugn och skön helg att se fram emot!

Kramar från oss!

Likes

Comments

På torsdagskvällen hade vi vår sista Global Health Tutorial, vilket är de kvällsföreläsningar om olika sjukdomar och annat som är relevant här i Tanzania vi haft 3 gånger i veckan. Eftersom föreläsningarna hålls med ett rullande schema om två veckor betyder det att vi inte behöver vara med på dem nästa vecka. Även om de allra flesta har varit riktigt intressanta (vi har lärt oss massvis om HIV/AIDS, malaria, tuberkulos, etc.) blir det skönt med lite extra ledig tid på kvällarna.

Efter att vi blivit fullmatade med information om tuberkulos var det dags för BBQ. Torsdagsmiddagen är definitiv veckans mathöjdpunkt. Kocken Akiba lagar mat hela dagen och igår fick vi allt ifrån grillad get, kyckling och grönsaksspett till ugnsbakad sötpotatis, hemmagjorda pommes frites och samosas med olika goda såser. Och allt äter vi utomhus framför öppna eldar.

Men kvällen var inte slut där. Torsdag är även kvällen vi går ut här i Iringa. Förra veckan var vi alldeles för trötta efter en otroligt intensiv första vecka men igår kände vi att vi ville pröva på det afrikanska utelivet. Efter att ha hört diverse otroliga historier från förra veckan - allra värst var nog att en kille här slog ut sin framtand och var tvungen att få en konstgjord tand dagen efter - visste vi inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Definitivt inte det som vi möttes av i alla fall! När vi kom fram till Shooters insåg vi att vi hamnat på världens konstigaste kombination av en bar/klubb/pub/restaurang. Vi kom upp på övervåningen och möttes av discolampor och dunkande musik i form av dålig amerikansk rapmusik. Stället var i princip folktomt förutom en familj som satt och åt middag mitt i allt (svenskar framgick det lite senare) och ett gäng läkarstudenter som spelade biljard. Det var alltså en väldigt speciell blandning och medan de flesta andra Gap Medics studenter gick upp på dansgolvet och dansade loss till Gangnam Style kunde vi två och några kompisar titta på och skratta åt hur galen hela situationen var. Det var definitivt en upplevelse vi är glada att vi var med om, även om vi nog inte kommer göra om det nästa torsdag. Speciellt inte som kvällen slutade med att en av de vi var där med insåg att hennes mobil var borta (förmodligen stulen av en halvskum man som gick runt på dansgolvet) och vi ägnade sista timmen åt att förgäves leta efter den.

Kramar från oss!

Likes

Comments