View tracker

Det här inlägget kommer handla om Sveriges Hundungdom, hur jag är aktiv i min lokalklubb, och varför det är bland det roligaste jag håller på med i mitt liv.

Jag har egentligen från ruta ett, när vi skaffade Iris och jag blev medlem i Skarpnäck Hundungdom, alltid varit aktiv genom att gå mycket kurser. 

Vi är en relativt liten klubb, och har nästan alltid varit det. Vi är ungefär 120 medlemmar, så vi är inte jättestora. Därför är det lätt att bli uppmärkssammad, och det var nog något år efter att jag träffat Cornelia (nouw.se/fullfart) som jag får frågan om jag vill sitta i ledargruppen, dvs Sektorn i klubben som bestämmer vilka kurser vi ska ha och vilka som ska hålla i dem. Jag tackar ja, men det dröjer litegrann tills jag får vara hjälpinstruktör på min första kurs (p.g.a att de jag skulle hållit blivit inställda). 

Under tiden som jag blev med i ledargruppen så gick jag en Klubbledarkurs, där vi under några veckor lär oss om hur man sköter en styrelse och föreningsarbete. Jag var ganska ny i vad det där nu var för något, men jag lärde mig väldigt mycket!

Under senare 2015 får jag även frågan om jag vill sitta i Styrelsen för klubben, och till en början känns det som ett stort men hedrande uppdrag. Jag tackar ja, och blir till årsskiftet invald som Suppleant på 1 år. (2016). 

I april åker jag och Tyra, som också blev invald för första gången, på Styrelseutbildning i Upplands Väsby där vi får bo på hotell och äta supergod mat (och klubben betalar, hur bra?!). Vi träffar många nya och trevliga personer, och har en toppenhelg. 

Styrelseåret går super, och jag tycker det är skitkul! Vi arrangerar massa kul, och vi i Skarpnäck får till och med en artikel om oss i Hundsport (eller Brukshunden?) där det står lite om hur vi är som klubb. 

I Augusti anordnar vi tillsammans med andra klubbar i Östra Distriktet Ungdoms SM, vilket för min del var superkul, både att tävla och arrangera. 

Vi åker under tidig höst på en Styrelse kick-off i Nyköping, (även då betalar klubben) med hundarna, och bor på hotell. Även det är en erfarenhet rikare för mig. 

Det senaste som hänt för min del, var Repskapet, som är Sveriges Hundungdoms centrala årsmöte där klubbar från hela Sverige möts och pratar om verksamhetsåret. Det var sjukt kul, vi fick bo över en natt, och så extremt lärorikt. 

Det som är fantastiskt med Sveriges Hundungdom är gemenskapen, och det ville dem lyfta väldigt mycket på Repskapet. 

Vi gjorde " teambonding" övningar, avslutade lördagen med en riktigt flott middag, och hela upplevelsen var super. 

Sveriges Hundungdom är verkligen speciellt, och det är mycket under ytan som man inte ser som vanlig medlem som bara går kurser. Jag säger bara, försök vara med på det klubben ordnar, lär känna folk, det blir superkul, och nästan alla klubbar i Sverige vill alltid ha fler aktiva medlemmar!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Snart är det dags att dra igång tävlingsandan, sätta på de snabbaste springskorna, och ÖSA, KÖRA, ÖSA, KÖRA!

Ja, jag kan knappt tro det. Vi är ÄNTLIGEN ute ur vår onda cirkel av sjukdom!

Bara det gör min skitglad.

Innan vi kommer till "the good stuff", och det som de flesta faktiskt vill läsa om (hint: Agility), så tänker jag göra mitt bästa för att kort och roligt dra ett och annat om förra veckans freestyletävling.

Den dagen kommer jag in på tävlingsplatsen, och jag känner mig förvånansvärt lugn. Nästan så lugn att jag överraskade mig själv. Nästan så lugn att jag trodde jag hade läget under kontroll. Notera ordvalet "trodde".

Usch jag hade fel, det blev efter allt som tiden gick, ren och skär Tortyr! På ett sätt älskar jag tävlingsnerver, på samma sätt som en adrenalinjunkie gillar att hoppa från ett berg. "It makes me feel alive", så att säga.

Men för det mesta hatar jag tävlingsnerver, usch. Mina tävlingsnerver var super innan vårt långa avbrott, och nu efter avbrottet har allt gått åt h*lvete. I alla fall, lång story kort = jag blev väldigt nervös.

Men vet ni: Det där fantastiska med att tävla, är att allt rinner av som en flod om — Lyssna på mig noga nu — OM DU LÅTER DIG VARA LUGN, KONTROLLERAD, OCH (*surprise surprise*) KÄMPA!

Dessa tre ingredienser är 1. Väldigt underskattande. 2. Väldigt viktiga.

Den sista meningen jag vill lägga till om Freestyletävlingen, är hur det gick: HtM, där går det super, hon är med mig och trots att det är kaos (att kontrolla hund + musik = KAOS) så stannade hon vid mig framtills att JAG fick glädjesus i kroppen, sa "bra" lite för högt, Hurrade för mig och henne lite för glatt, släppte tyglarna lite för mycket, och då tog hon ett charmvarv runt dormarna, av lycka. Men hon svarade fantastiskt på inkallning, och vi stiger av planen med en obeskrivbart fantastisk känsla.

I Freestyle är jag superlugn inför, jag har själv fått finna mig och henne igen som ett team och som ett tävlingsekipage, vi går in, och vi kör!

Jag vill bara säga att när jag går av den freestyleplanen, jublar jag i lycka! Jag får glädjetårar i ögonen, och studsar upp och ner. Hon stack inte, och jag tackar varenda person som haft minsta influens på mitt liv och hjälpt oss dit, och inte minst Iris själv.

FAN VAD BRA det kändes. Glädekicken, känslan, den är så fantastisk och ändå så obeskrivbar! Det är något värt att kämpa för, och något du inte kan köpa för pengar (appropå det här med att lycka inte kan köpas). Det är definitivt något värt mer än den fetaste pokal.

I Freestylen landade vi på 0.25 från uppflytt i en kategori, vilket kändes surt i ungefär 5 minuter, men jag lät det absolut inte ändra något, och Iris mer än levde upp till mina förväntningar så jag är ändå skitnöjd. Dessutom är det inga problem att ta igen de där decimalerna till nästa gång, eftersom vi långt ifrån körde vårt bästa PROGRAMMÄSSIGT.

Det var det om Freestylen.

Nu kommer det som är lite mer spännande för de flesta:

AGILITY OCH LYDNADSTÄVLINGAR

På Lördag, om en vecka, är det dags för agilitycomeback. Jag har inga krav/mål/etc. Förutom att vi ska gå in, ha skitkul, och jag ska ha stränga tyglar på fröken Pudel och så ska vi försöka synka det med dessa jäkla hopphinder och handling och allt vad det är. Men det är - bortsett från stickningen - ganska mjuka krav jag ställer.

Inte tränat agility på väldigt länge, vi körde senast en gång på KM (där det faktiskt gick super, bara en minimal disk) och Iris körde en gång med Cornelia för några veckor sedan. Det är typ vad vi gjort. Men jag tror det kan gå bra, och vi kan definitivt få till något.

Jag är på sätt och vis inte lika positiv till lydnad.

I och med att det är debut har jag ingen aning om hur jag ska förbereda mig, hur jag ska tänka, eller ens om jag har koll på alla "Höger, helt om marsch, halt" och vad dem nu heter. Jag får samla mig, och träna. Verkligen köra, köra hårt. Jag vill inte återfå slö-attityden jag haft på tävlingar innan, med sjukt låga krav och bara den här "sålänge det där och det funkar". Utan vi ska göra vårt bästa.

Sen vet jag inte hur långt det räcker under dem förhållandena. Jag säger inte att vårt bästa kommer leda till det bästa resultatet, men det vore synd om jag gått därifrån med kanske 90p (maxpoäng är 200 i lk1, uppflytt är 160p ) och inte gjort vårt bästa, ÄN om jag gått därifrån med samma poäng fast gjort vårt bästa. Då har vi kämpat, och då är jag nöjd.

Vi får se hur det går.

Om du orkat ta dig igenom hela inlägget, tack!

Med vänlig hälsning, Astrid.


Likes

Comments

View tracker

Lydnad

De senaste dagarna i veckan har jag knäppt loss Pudeln och kört lydnad.
Det kommer inte som någon överraskning, men vi ska faktiskt ut och tävla snart hoppas jag.
Jag har tränar på detaljer i alla klass 1 moment, samt en del moment som ingår i klass 2 och grunden till inkallning med ställande och läggande. Varför?
Jag vet inte hur högt jag vill satsa, men mitt svar blir då: För att det är så jäkla kul.
För några år sedan förstod jag inte grejen med lydnad. Men grejen som jag nu förstått är att det är så roligt att forma och skapa ett perfekt team där man utvecklas och utför momenten så bra som möjligt.
Det är så häftigt att köra, och att se hur hunden verkligen förstår. Dessutom så har jag utvecklats i både mitt tänk i hundträning och i själva hundträningen.
Jag hoppas att vi inte snubblar över några fel sjukdomsfällor så att vi faktiskt får hela nästa år på oss att ge järnet!

Likes

Comments

Agility, Freestyle, Lydnad

Ja, det är frågan?
Att jag anmälde mig till Agility, Freestyle, och Heelwork To Music är inget jag ångrar.
Jag är — tvärtom — EXTREMT taggad. Mitt mål (och på ett sätt min förväntning): Gå in på planen med attityden från en gud och ha så jäkla kul. Att kämpa. Att känna den här känslan när kroppen rusar, smilbanden spänner sig så mycket att det gör ont, och kanske, kanske tåras ögonen.
Den känslan. Du som tävlat förut förstår väl vad jag pratar om?
Det är den bästa känslan, hur loppet/banan/vad-det-nu-än-var gick, så kommer man av planen och hjärtat skenar, och man vill skrika i lycka, trots att man fick hundrafemtioelva fel.

Tillbaka till ämnet. För att förtydliga lite; mitt mål är att ha kul med attityd.

Varför inte våga hoppas?
Jag är nästan rädd för att säga "jag vill och satsar på att vi ska vinna." Jag känner många som är rädda för att påstå samma sak, men trots min korta erfarenhet av tävling så har jag hunnit lära mig en sak och det är att jag måste låsa upp de där låsen som sitter på den stora järndörren som hindrar mig från att våga.
Enklare förklarat: jag måste låta mig själv våga satsa och tro.
När jag går in på plan i framtiden har jag sagt till mig själv att bara ha en tanke i huvudet; "Fan vad vi är bra, och fan vad vi ska kämpa."
Min mening är inte att låta som en självgod tönt, min mening är att ge mig själv chansen att släppa loss och låta mig själv försöka.
Trots att jag många gånger vet att vi definitivt inte är bäst, och det måste vi inte vara, så vill jag bara påpeka att allt blir 200% roligare när man bockat av attityden att ha med sig på tävlingspacklistan!

Just det som jag "pratar", eller snarare skriver om nu, är en tanke som besvärat mig i flera månader.
Låt mig ta ett exempel:
Vår debut i Freestyle kommer alltid förbli ett sådant minne för mig som dyker upp mitt i natten och man blir tvungen att göra en hisklig grimas för så illa är det. Hon stack, hon var inte alls med, och det var en mardröm. Inte alls vad jag tänkt mig. Jag nästan grät efter att vi gick av planen.
8 månader efter debuten går vi in på HtM-planen, och under dessa 8 månader har vi gjort en fantastisk resa där vi lärt så så jäkla mycket, och det är som om jag har en helt annan hund! Hon är med, hon är taggad, och sticker inte!
Vad är skillnaden mellan gångerna? Jag. Jag är skillanden. Min attityd är HELT ändrad mellan gångerna. Jag kommer ihåg hur jag tänkte på debuten, något i stil med:
"Nervöst, nervöst, nervöst. Åh gud, vad gör jag?? Stanna Iris, snällaaaaa låt henne inte sticka, låt henne inte– hon stack. Okej, okej. Få INTE panik. Kalla in hunden, skrik bara. Det funkar inte, okej. Andas, lugn. Bra, jag fick tag i henne, ta tag i halsbandet och kör några slalom- hon stack igen, fan!"
Och på HtM planen så var det mer som:
"Yes, nu kör vi. Gå fot, rask takt. Vi äger. Du, hund, kolla på mig. Såhär ska vi göra."

Skillnad!
Jag måste inflika att jag tror att just debuten i FS kan vara en av anledningarna till att jag idag har så svårt att släppa loss och våga. Men vi jobbar vidare, och som sagt så är vi anmälda till FS & HtM 15 Oktober, och Agility 29 Oktober.
Jag tror det kommer gå väl.

Tack för mig!
//Astrid

Likes

Comments

Hej!

Såvidare du inte äger hund eller levt under en sten det senaste året så har du troligen hört om att Svenska Ungdomsmästerskapen inom Hund hålls den här helgen. Det vill säga 19-21 Augusti. 

Och jag, av någon anledning, är anmäld. 

Jag vet inte vilken tid på dygnet det var, eller vems idé det var att det skulle gå bra att tävla med löptik när jag anmälde mig. För, hallå, jag kan va dum, men inte dum. 

Jag gillar, och undviker helst att tävla med löptik. Det är dubbelt så jobbigt för ens egen del, och dessutom så är det jobbigt för andra. Men ändå är jag anmäld till u-sm, och min plan går väl till något i den här stilen:

  • Jag skippar nog agilityn. Lös stickande löptik? Nej tack!
  • I Rallylydnaden så har jag lagt in ett ”bryt”-kommando. Mitt bryt-kommando är ”Bang!” Och målet med detta är att ifall hon skulle bli ofokuserad, nosa eller liknande så ska jag med hjälp av bryt-kommandot kunna återfå hennes fokus. Jag har gjort så att varje gång jag sagt ”Bang!” Så har jag gjort något, t.ex. Petat lite lekfullt på henne på hennes skuldra, eller att jag sprungit åt motsatt håll. Dock så har det orsakat skall ibland, mest efter att jag redan taggat upp henne med kommandot några gånger. Vi får se hur det kommer användas under vår runda, det blir spännande! 
  • Jag kommer absolut inte ha med mig henne hela dagen. Nej, usch vad jobbigt. Jag kommer ta hjälp av troligen min mamma som kommer få skjutsa fram och tillbaka min hund från hemmet till tävlingsplats. I och med att jag också ska hjälpa till som funktionär så skulle hon bara suttit borta från mig, och jag skulle inte heller kunna umgås med vänner. 

Nog om det. Jag har sagt många gånger att U-SM är mer än tävling, och det är förstås sant. Jag ser fram emot helgen välidgt mycket, dels för att jag ska få umgås med vänner som man inte umgås med vanligen. Det kommer bli riktigt roligt. 

Sedan så är ju min kära klubb med och arrangerar i år, och har du varit extra uppmärksam så vet du att jag är med I Skarpnäck Hundungdom och vi arrangerar Freestyle samt Heelwork to Music. Det ska också bli roligt, särskilt eftersom det är just FS och HtM. Så skulle du tävla Freestyle eller HtM, så vet du att inroparen som du får träffa innan du går in på planen råkar vara jag! 

Här slutar egentligen blogginlägget, men det finns en liten oviktig sak till som jag skulle vilja ta upp…




VÄDRET


(Källa: SMHI.se )

Hallå? Vad hände här? Ganska så taskigt, om du frågar mig. 
Tack för att du läst!


Likes

Comments

Så existerar otur? Nej, det skulle jag inte säga. Trots det ringer en röst långt bak i huvudet, ”Vad är då detta?”, säger den. Detta? Jo, jag ska förklara.

Kortfattat; För mig och Iris har det för det mesta blivit tävlingsuppehåll ändå sedan i höstas med unadntag för småtävlingar som KM och en och annan inofficiell. Först under höstlovet trodde vi något var fel med Iris eftersom vi kände en ”knöl” vid ljumsken. Vi går till veteinären; de hittar inget ofarligt, de tror endast det är någon svullen körtel efter skendräktighet. Dock hittade de en tumör som satt på undre ögonlocket. Denna opereras bort fort, dock visade sig den vara aggressiv när man senare testade den så tur vi fick bort den. I alla fall, detta innebär ungefär några veckors vila. Vintern kommer, då är det inga tävlingar eller träningar.

Våren kommer, superkul! I Februari missar vi en freestyletävling pga löp, så vi siktar på nästa freestyletävling i April. Tyvärr så får Iris i slutet på Mars, en svullen analsäck. Denna är inte trevlig, och vi åker så fort vi fick se att den spruckit ändå ut till huden till veterinären. 

Den sticka hål på och rengörs. Det borde bli bra nu va?

Nej, den återkommer DAGEN INNAN freestyletävlingen! (Side note: Ändå bra att den kom en dag innan, hade kännt mig hemsk om jag hade tävlat med henne och det sedan visade sig att analsäcken sprack igen efteråt och jag då genomfört en stressig tävling med henne.)

 Så vad gör vi? Vi åker in till veterinären. Vi lider oss igenom väntetiderna en fredagkväll. 

Sedan så återupprepar de processen; de rengör säcken och låter den läka. Allt ser fint ut, vad skönt tänkte jag. KM skulle ju vara om några veckor, så då kunde vi mjukstarta där.

Vilken superidé att komma ut igen med KM som mjukstart.

Så dagen innan KM…

Självklart spricker rumpan igen! Då åker vi till Uppsala Universitetsdjursjukhus, där de gör ett större ingrepp och hon får en ordentlig operation där de faktiskt skär upp hela analsäcken och jag fick inga exakta detaljer, men de ska tydligen ha gjort så det läker inifrån och ut. Vi fick nya mediciner också, sedan det innan föll tilbaka två gånger.  

Men, minns ni när jag sa att vi i höstas åkte in till veterinären för att kolla den där knölen i ljumsken hos Iris? Visst sa jag att det inte var något? 

Vi blir rekommenderade att göra ett återbesök på ett djursjukhus i Stockholm då, och någonstans mellan att Iris kommit ut från Uppsalas djursjukhus och återbesöket är vi nu. 

Alltså, återbesöktet skall bokas. Uppsalas djursjukhus var några veckor sedan.

Blir väl spänt? Då får vi veta om vi blir av med denna period av oturheter, och förhoppningsvis är knölen i ljumsken inget. I värsta fall så är knölarna något. Vore även surt om analsäckarna strulade igen och de då kanske skulle få bli bortopererade helt. (Det är en operation som man kan säga har svår tilläckning, så man undviker den gärna).

Känns som att vi aldrig får chansen att visa vad vi är eller går för, eftersom det innan var stickning som höll oss tillbaka, sedan kom all den sjuka när vi precis fått ordning på stickandet. Men kan väl även säga att jag ser en utväg ur detta, och jaa. Ja du. 

Nog med depp! Hursomhelst, Iris är glad, och är inte det huvudsaken?🙂

Likes

Comments

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Likes

Comments

Hej folk! 👋
Den 7 Augusti går U-SM 2015 av stapeln. Fram till 9 Augusti så är det massa skoj, tävlingar och butiker och allt möjligt. Har hört att väldigt många jag känner ska komma och jag ser fram emot att träffa er hela bunten! 😄
Mina mål på U-SM är:
• Lära mig/Inse någonting om det går dåligt
• Träffa alla härliga människor jag talat med.
• Minst 60p i Rally
• Var lugn och skratta och le under mina lopp. Kom ihåg att jag är där för skojs skull.
• Få tillbaka Iris efter att hon stuckit i agilityn.
• Komma i mål på båda agility loppen.🙂

Med de två nedersta målen utmanar jag oss lite (egentligen med det tredje sista också, jag ser alltid så sur ut när vi tävlar 😅). Vi har inte kört agility på 3 veckor och förutom KM inte tävlat på över en månad, (en riktig paus enligt mig) hon lär få värsta ”TJHIHOOOO AGILITY ÄR SÅ KUL”-sticket.
Jag är ofta rädd att sätta för höga mål som man inte klarar sedan och blir besviken för det, men hellre det än att sätta för låga mål som man inte ens behöver kämpa mot och sedan när man klarar dom små små målen så flummar man flummigt omkring med hunden och är allmänt borta i träningen.
För grejen med mål är ju att sträva efter dem och kämpa för att lyckas.🙂
Angånde mål, vårt 2015 har hittils varit lite upp och ner, svajigt, som en bergochdal-bana.
Men jag ska dra hela historien sammanfattat från början av 2015:
Vi började året med en Freestyle start som gick åt helvete, Iris stack som aldrig förr och hon kom inte tillbaka. Helt ärligt så var jag gråtfärdig efter den starten.🙂
Ett av målen där var ju att kunna utföra minst 3 tricks med Iris men näpp, Iris log ljuvt och stack.

Sedan en rally start medan Iris löpte, ajaj ingen bra idé, slutade på en vacker sistaplats (54 starter) med 28p. I alla fall charmade hon in sig ordentligt hos domaren.

Men sedan så startade vi på en inofficiell mystävling i Agility där hela Limitless körde. Iris stack knappt och det gick framåt med stora steg, känslan var härlig!

På Strängnäs tävlingen efter det fick jag njuta av ett lopp med min hund utan leksak, och utan stickning. Handlingen sket sig men jag svävade på små rosa moln och dansade med Iris efter det loppet.🙂

Någon Rally start har jag för mig innan det blev dags för Agility tävlingen i Nacka, där Iris inte stack en enda gång och vi tog vår första pinne någonsin (!!)

Men lyckan blev kort, 9 Maj står vi på startlinjen igen och får några sjukt dåliga lopp kastade i ansiktet på oss. Dumma pudel.

Vi trodde bara det var en dålig dag, så vi körde nästa start 17 Maj, men också då stack hon.
”Okej, det kanske bara är en period.” Blev jag övertygad av fina Limitless,🙂
Men sedan 24 Maj går det inte heller bra, och sista loppet den dagen går värst. Iris sticker och har sig, och stack nästan till andra banan.

Vad gjorde vi då?

Jo, vi tackade för oss under denna korta lilla karriär, nickade, tackade och skakade hand med agilityn och tog semester.
Jag trodde ett tag det var kört, tills KM, som bara skulle vara en kulstart. Vi kör ett fint agility lopp utan leksak, utan stickning.
Det.
Kändes.
Så.
Bra.
Men det krävdes mer än så för att tina upp det frysna agility hjärtat och börja hoppas.

Nu ska jag bara inflika, att i och med att sommaren börjar så ses Limitless mer sällan på grund av bokade scheman, och mer och mer avstånd blev det mellan träningarna efter April, precis när vi hade tagit vår pinne.

Min familj åker bort i 2 veckor från och med 15 Juni = ingen träning med Limitless.
Så det går ett tag, rätt länge faktiskt, när jag beslutar mig för att åka hem. Mamma, Iris och lillebror stannade kvar i Dalarna där jag tidigare befann mig och jag åkte hem med buss. Men det där lilla krullet ger ett litet märkligt avsked.
Jag gick ut från huset, inte så noga med att stänga dörren, och började gå mot bilen. Det var tidigt på morgonen, och vi hade redan lastat in alla packning i bilen som skulle ta oss från den lilla gård vi hade bott på in till buss-stationen. Det fanns kvar dagg i det friska gröna gräset, och redan nu nalkades det regn.
Jag bar en ryggsäck och i handen en tung väska, vilka jag ena lutade mot bilen och andra kastade in i bilen.
Plötsligt såg jag bakom mig en pudel, som rymt från huset och smygit efter mig till bilen. Men när jag vände mig om och såg på henne, så glimtade det till i hennes ögon och i ilfart stack hon iväg. Hon sprang över en frisbee och försökte fånga den i farten men misslyckades så hon sprang vidare.
Dumma pudel, vad taskig du är! Tänkte jag.
Pudeln gjorde ett nytt försök med frisbeen och lyckades. Hon sprang och la sig i gräset med frisbeen i högsta hugg och väntade på mig för att jag skulle springa efter och jaga henne.

Inte så märkvärdigt tänker jag.

Men på bussen får jag ett mess av Cornelia:

Hon länkade till en artikel om stickning hos hund, skriven av Anna Larsson.
Anna menade att när hunden sticker så kan det vara en inbjudan till lek, så som vissa hundar bugar när de bjuder in till lek, andra skäller och så vidare.
Hon berättade också om ett exempel med en hund som stack på en av hennes kurser, och hon då sa åt föraren att lugna ner hunden, klappa lite, och på så sätt signalera att ”nu är det allvar”. Hunden gick jätte fint andra gången och stack inte.

Anna Larssons artikel HÄR

Jag blev så chockad när jag läste det här, och plötsligt gick allting ihop. Iris speciella avsked, hon hade stuckit OCH SÅKLART HADE HON BJUDIT IN TILL LEK!
Anna Larsson är lösningen på våra problem, det är klart Iris bjuder in till lek när hon sticker.
I Nacka hade jag varit lugn och dämpat pudeln, samma på KM men det hade jag inte gjort på någon av tävlingarna mellan.
Än har inte Limitless hunnit ses och jag inte hunnit träna lös agility med Iris sedan upptäckten av artikeln, så jag har ej hunnit utveckla en startrutin eller något liknande, inte ens testa säkert om artikeln stämmer in på min hund.

Men innan U-SM vill jag faktiskt hinna starta 1 gång, på en tävling jag spanat in den 30 Juli. Problemet är att en resa ligger över det datumet, men jag ska göra vad jag kan.
#AGILITYABSTINENS

Det känns som om vi inte alls är långt ifrån någonting nu, Jag och Iris… 💥

Likes

Comments

I lördags så var det agilitykurs, och jag lärde mig helt enkelt sagt så mycket! Körde med leksak hela tiden, men hon stack aldrig. Kände att det var ett ”VI” i lördags, vi var ett team med flyt och som hade alla nycklar till att komma någonstans!❤

Övade på bakombyten mest, men sätter dem fortfarande inte efter typ 1 års träning! x3 Men jag lärde mig bland annat att anledningen att Iris hoppar ur slalom 2 pinnar för tidigt är för att hon kommer för snabbt och med för mycket kraft in i slalom. Så jag ska tänka på att sakta ner lite och ”get our shit together” innan slalom.🙂

Men söndagens agilitytävling var lite av både en besvikelse och ett lyckopiller. Första loppet var helt ok, det flöt på sådär, lite fick jag stanna här och där för att liksom fokusera och lugna ner mig och Iris lite. Hade såklart leksak då, men ändå så stack hon en del. Kommer inte ihåg hur mycket, bara att jag var lagom besviken på att min försäkring (leksaken) inte riktigt hjälper längre.

Andra loppet var faktiskt bra! Körde med leksak då men Iris stack bara 1 gång! Det flöt på riktigt bra, utom stickningen och att vi 1 gång stannade upp och samlade ihop oss. Men i videon så ser man att Iris faktiskt har fart!😀 Det var dagens höjdpunkt, farten som inte brukar finnas där.🙂

Tredje loppet var det värsta någonsin, tävling eller träning. Jag körde utan leksak, och Iris stack precis innan slalom. Hon stack 20 meter bort, till änden av planen alltså, sedan kom hon tillbaka till mig men kastade endast en blick på mig innan hon stack vidare. Så jag skiter i publiken och skämmer ut mig och börjar liksom köra banan utan hund, då blev min hund sjukt avundsjuk och kom tillbaka. Skickade in henne i en tunnel, så hon fick samla sig lite men nope Iris skrattade och sa: HAHA! Ska jag följa dina drömmar? Nope skulle inte tro det! Och sedan stack hon på. Kände att vi nått botten då.

Men jag och Cornelia tog en promenad för att rensa tankarna och vi kom till en maskros äng, där vi fotade finpudlarna.🙂

Härligt att koppla av på det sättet bara.❤

Men hädanefter blir det paus i tävlandet, nu ska vi bara träna träna träna. Det har faktiskt inte blivit någon träning men Limitless sedan typ 1 maj då vi firade Katinka, så enda agilityn vi fått har varit på tävling. Men nu vill jag komma ut ur denna bubbla av tråkigheter, vad hände liksom? Vi tog en pinne på en tävling och sedan dess har det bara gått nerför. Jag hoppas i alla fall att det kommer gå bra, någon gång. Nu ska vi träna så mycket som det går!  :)

IMG_7778 IMG_7677 IMG_6844

Älskade pudel! <3
Älskade pudel!❤

IMG_6746 IMG_6714

Likes

Comments

Idag så åkte vi och firade Katinkas födelsedag (hon fyllde tolv) genom att åka och träna, men sedan Skarpnäcks inhägnade plan var upptagen så fick vi kila vidare till en fotbollsplan i närheten. Tränade inte så seriöst idag med Iris, för alltså flams och avkoppling (det vill säga inga krav) behöver man i sin träning.

Iris gick bra, men fotgåendet suger.😛
Alltså Iris går för långt bort från mig, för långt fram och hänger inte med alls. Har ju tränat med koppel på, så att jag drar henne in till min sida men det får motsatt effekt – hon drar sig bort från mig. Kan dock inte klaga så mycket, jag har knappt jobbat med fotgåendet. Egentligen vill jag belöna positionen under gång osv men alltså har varit för lat, och det skulle ta av den tid vi inte har.😛 Ska nog köra på den metoden när det börjar dra ihop sig för Appellklassen.🙂

Jag hade köpt tårta som vi firade med, i det lilla röda sidoskjulet på en grus fotbollsplan i regnet och smakade på den.
Tyvärr blev Katinka sedan tvungen att gå, så jag och Cornelia stannade lite längre.
Vi gick upp till en skog och la varsitt spår, jag la ett kanske 20-30 meter med lätt vänster sväng.
Iris drog på super fint de första 5 meterna (:D) men sedan tappade hon spåret totalt. Lät tillslut Iris bara gå sin egen vägg, hon skapade sitt egna lilla spår, men hittade fram till belöningen.🙂

Gratiis på födelsedagen igen finaste Katinka!😀

IMG_5462 IMG_5469 IMG_5474 IMG_5491 IMG_5509 IMG_5523 IMG_5524 IMG_5527 IMG_5531 IMG_5536 IMG_5542 IMG_5559 IMG_5567 IMG_5620 IMG_5621 IMG_5644 IMG_5652 IMG_5664 IMG_5675 IMG_5676 IMG_5688 IMG_5708 IMG_5717 IMG_5747 IMG_5748 IMG_5761 IMG_5766 IMG_5788 IMG_5789 IMG_5792 IMG_5793 IMG_5796 IMG_5800 IMG_5801 IMG_5802 IMG_5803 IMG_5804 IMG_5805 IMG_5806 IMG_5808 IMG_5809 IMG_5811 IMG_5816 IMG_5817 IMG_5821 IMG_5832 IMG_5891
I

Likes

Comments