Wow! Att få hoppa upp ur sängen vid 6-tiden och ha "piggkänsla" är det bästa jag vet. En sådan dag kan inte bli annat är en toppendag! Startade morgonen utan frukost men med årets första paddelpass, båten hade jag inte kollat av på nästan 3 månader så lite pirrig inför vad jag skulle mötas av. Hel o välbehållen Surfski på båtklubben, känns mer som tur än som förutsättning när jag lämnat den utomhus hela vintern.

Två riggade paket för paddling på havet

Underbart morgonljus.

Sen fika och snack om det ska bli en anmälan till Åre Extream. Lite tveksamt då träningen inte fått det utrymme som behövs för tävling.
Men ett tydligt mål är ju så grymt motiverande.
Resten av dagen bara levererade; lämnade på återvinningen, fyllde på sista jorden i växthuset, planterade klart. Tomat, roccola, koriander, basilika, ingefära, sockerärtor. Allt är i jorden så nu är det bara att rensa o vänta. Lämnade racern på service, bestämde att jag ska gå upp en storlek på däck till 25 mm. från 23 mm. som jag kört på hittills. Fixade utekrukorna med penséer och påskliljor.
Skapade nyhetsbrev till firman som jag lagt på autosend till 05.30 i morgon.
En härlig söndag helt enkelt.

Likes

Comments

Tänk om allt bara kan falla på plats? Jag skulle bli så lycklig!

Först vill jag säga ett stort tack till alla som skickat omtanke efter mitt inlägg om Lukas. Jag lovar att hålla er alla uppdaterade här via bloggen om hur allt går och hur han mår.

Nu planerar de för bröllop och så snart datumet är satt kommer jag lägga ut det här så att alla som vill kan skicka en hälsning direkt till dem.

Idag har jag suttit i bilkö på väg hem från Minc (Malmö Innovations... någonting) efter en olycka på E65an. Satt inte still direkt utan hoppade om kring, kopplade upp dator och jobbade på undertiden som kön stod ohjälpligt still. Pratade med en business kontakt som lovade att fixa med logos till alla filmer som är skapade till träningsprogrammen, Träningsprogrammen är tänkta som en extra bonus till alla som kör företags utmaningen. Finaste Magnus på MA film och TV.

-För dig ska jag fixa allt utan att ta betalt. Du har redan haft så många motgångar dax för lite medvind. Wiii blev så otroligt glad så det fick bli en happydance rakt där på motorvägen fick några konstiga blickar men det var det värt.

Nu väntar pirrig vätan på att appen ska bli godkänd av Apple, om allt går som jag önskar och hoppas kan det vara klart redan i helgen.

Vilken underbar vändning det skulle vara... håll tummar och tår för att det blir verklighet.



Likes

Comments

Det här är inget lätt inlägg, men jag har lovat både mig själv och de som jag kommit i kontakt med som befunnit eller befinner sig i samma situation som jag att skriva när jag var redo. Här kommer det där "redo" inlägget. Det här är min upplevelse om hur det är att vara mamma till en son som drabbades av svår psykisk ohälsa som resulterar i ett allvarligt självmordsförsök.

Det är inte tänkt som gnäll eller klagomål. Men det kommer finnas en del frustration. Frustration över att bli ensam, ensam i alla beslut och ensam i att klara att hantera en mycket sjuk anhörig, det egna företaget och alla uppdrag. Att inte riktigt klara ut allt samtidigt som jag måste klara allt. Lite gnäll blir det och då gäller det framförallt över hur vården ser ut och hur Försäkringskassan kräver orimlig arbetsinsats vad gäller bevisbörda.

Från början

Den 11 juli får jag ett konstigt meddelande på Facebook från någon Tony, jag känner ingen Tony och dessutom absolut ingen spansk man med det namnet, så jag ignorerar meddelandet. Lite senare på kvällen blir jag uppringd från ett spanskt nummer och då börjar jag misstänka att det hänger ihop. Svarar och får meddelandet om att min son Lukas 22 år ligger på psyket i Barcelona. Jag får fråga om flera gånger men tillslut tycker jag mig ha klarat ut situationen så pass mycket att jag har en bild av vad som hänt. Lukas har försökt ta sitt liv med hjälp av tabletter och droger för att sedan hoppa framför tunnelbanan. Och överlevt.

Nu ligger han inlagd på psykavdelning, det visar sig att det är intensivvårdsavdelningen på ett av Barcelonas största sjukhus St. Pau. Han har varit nedsövd 3 dygn för att försöka rädda så mycket som möjligt av hans hjärna. Hela informationen är surrealistisk. Beskedet får jag på jobbet och vet först inte hur jag ska reagera.

Vad gör man i en sådan situation? Gråter, kastar sig hem, bokar första bästa flyg till Barcelona?

1000 tankar snurrar i huvudet. Bestämmer mig för att jobba klart mitt pass och bara landa och hantera informationen innan jag klarar av att gråta eller boka biljetter.

Dagarna efter flyter samman, kontaktar sjukhuset, får lite mer info på knapphändig engelska. När de inte förstår mina frågor lägger de bara på. Får ringa upp flera gånger bara för att få lite mer koll på det aktuella läget. Jag förstår att de tror att jag mer eller mindre ska kasta mig iväg samma dag.

Men efter att vi pratar några gånger och en del missförstånd kunnat redas ut så kommer vi fram till att bäst för alla parter är att jag stannar i Sverige för att hitta bästa möjliga mottagande för Lukas när han kommer hem till Sverige. Frågan är bara hur han ska tas hem. Så i stället för att åka ner till Barcelona och träffa honom så börjar ett tufft arbete med att lösa ett mottagande och en möjlig hemresa.

I min svenska naivitet tror jag att det inte borde vara så svårt, borde räcka att ringa psyket här i Skåne och så vet de hur man gör och så kommer allt att lösa sig.

Så var min tro… men inte länge till.

Jag försöker nå psykvården flera gånger om dagen, varje dag under 1 vecka. Jag behöver få tag på någon, som vet hur man hanterar ett liknande fall. Ingen vill ta på sig ärendet. Under sommaren finns det inte någon fastanställd läkare i tjänst på Psyk i Malmö eller i Ystad och Ystad anser inte att det är deras ansvar utan hänvisar till Psykakuten i Malmö. Från Psyket i Malmö får jag höra att det inte finns någon fast läkare att tillgå sommartid. Det finns hyrläkare men dessa kan man inte lägga ansvaret för ett sådant här ärende då det inte är säkert att det är samma läkare nästa dag.

Psykavdelningen i Barcelona vill ha ikontakt med mottagande avdelning i Sverige. Deras frustration växte över att inte någon återkopplade, att jag svarade att det inte fans någon läkare, nästan så att de trodde att jag hittade på. Jag ber Psykläkarna i Barcelona att skriva ett intyg, någon typ av journalkort som jag kan lämna till ”någon” då det inte finns någon ansvarig. I två veckor mailar, ringer kämpar jag med att hitta en mottagarklinik eller i alla fall en mottagande läkare, men misslyckas. Sjukvården i Skåne har inte resurser att hantera mitt fall. Inte ens en en läkare som kan ta emot journaler finns att få tag på. Rådet som jag får från hyrläkaren på psykakuten i Malmö är att gå till just psykakuten med min son. Det hjälper inte med att jag förklarar att jag är i Sverige, min son är i Barcelona och ligger inlagd där på psykintensivvårdsavdelningen.

Jag förstår snart att jag måste ge upp tanken på att koppla ihop de två länderna så att vården i Sverige kan ta över kontrollen. Så nu får jag koncentrera mig på att lösa Lukas transport och hemkomst. Då hoppas jag ha ett säkert datum och en ”leverans” som det går att hänvisa till. Nu drar jag i alla myndighetskontakter; SOS International (nej dem kan han inte använda sig av. Han har varit utanför Sverige i mer än 45 dagar), Försäkringsbolaget (nej Lukas reseförsäkring slutar gälla vid 45 dagar), sjukvården igen (nej det är inte deras ansvar att lösa hemtransporter), jag googlar på nätet (nej, inget hjälp och förstår ganska snart att jag inte är ensam. Många familjer brottas med samma problematik, med en sjuk eller skadad anhörig som blivit fast utomlands).

Jag tappar modet och inser att allt ansvar kommer landa på mig. Allt. Som ensamstående sedan Lukas småbarnsår är jag van. Det är inte mindre jobbigt för det. Det finns ingen hjälp att få.

Jag pratar med spanska Tony som jag nu vet är morbror till Lukas flickvän Rebecca.

Under perioden försämras Lukas och sjukhuset i Barcelona säger att han inte är flyttbar, alla fall inte de närmsta dagarna. Jag bestämmer mig för att åka och hämta honom, så snart jag får klartäcken från psykavdelningen att han kan flyttas. Oavsett hur det än ska gå till. Läkarna på sjukhuset i Barcelona är lite tveksamma och säger att jag inte kan ta hem honom ensam. Det behövs en vårdare eller kunnig person med under transporten till Sverige. Jag kommer överens med Rebecca om att hon kan följa med, att jag står för biljeten, så vi är två vuxna om ansvaret.

Jag hittar biljetter och bestämmer mig för att åka, är han inte stark nog att flyga hem så får jag väl hitta alternativa lösningar. Är han tillräckligt bra så har jag ett datum att ange till psykvården och då borde det rimligen fungera. Jag förutsatte att så snart Lukas är hemkommen till Sverige så kommer psykvården att ordna resten. Biljetterna är bokade ner till Barcelona för mig den 31 juli och tillbaka hem till Sverige för Rebecca, Lukas och mig den 2 augusti.

Flygresan ner till Barcelona går bra, landar i ett augusti varmt och fuktigt Spanien. Blir upphämtad på flygplatsen av Rebecca, Rebeccas mamma och så Morbror Tony. Vi kör genom Barcelona och de undrar om jag vill se hamnen? äta något? jag tackar nej till allt. Känner mig långt ifrån som en turist. Jag vill till hotellet och checka in. Komma ner i sängen för nu är klockan en bit efter midnatt och jag som är så kvällstrött. Jag kan inte uppskatta vacker neonbelysning, coola nattklubbar eller fina byggnader. Mitt huvud är fullt av oro över hur allt ska lösa sig och hur det kommer bli. Jag vet vad som måste lösas av mig innan hemtransporten av Lukas är ordnad. När jag checkar in på hotellet frågar nattportiern mig om jag ska göra hela Barcelona på en enda dag? Ja, det borde jag väl hinna svarar jag med ett tillkämpat leende. Det där hinna med hela Barcelona… betyder i mitt fall att hinna med Svenska konsulattet, St. Paus psykintensivavdelning nr. 8. Landar i sängen och somnar direkt, helt slut.

Planen är att hinna med att lösa alla papper som Lukas behöver för att kunna komma hem till Sverige. Jag behöver ordna tillfälligt pass från Svenska konsulatet. Konsulatet vet att det är jag som kommer då de hjälpt till i kontakten mellan Sverige, mig och sjukvården i Spanien.

I normala fall måste pass hämtas ut personligen. Jag har förberett mötet och har med mig en hel bunt med signerade dokument från Skattemyndigheten och så legitimation, eget pass och handlingar som styrker att jag är förälder. Konsulatet är fullt med folk, jag är uppenbarligen inte den enda som behöver hjälp. I väntan på att alla papper ska bli färdigställda får jag låna toaletten. Skön paus från verkligheten att stiga in i allt rosa.



Alla papper klara som krävs för att ta in Lukas i Sverige och för att få honom utskriven från psykvården i Barcelona. I väg mot mot sjukhuset. Van som jag är att röra på mig väljer jag att gå. passerar Sagrada Familia Kyrkan som håller på att byggas, jo det är sant, kyrkan började byggas 1882 och är ännu ej färdigställd.

Skönt att vara vanlig turist i så där 15 minuter. Kan inte låta bli att tjuvta lite bilder på andra turister, främst från Italien som också vill se kyrkan. förundras över vart mänskligheten är påväg. Hur kan vi ha blivit så här stora?


Möter upp med Lukas flickvän Rebecca och så tar vi tunnelbanan direkt till Sjukhuset. Väl där är de tveksamma, jag får visa fram papper på att jag är mamma och så blir jag inkallad i ett litet rum med två läkare. På stapplande spanenglish kämpar de med att redogöra för hur Lukas tillstånd ser ut i dag och vilka mediciner och metoder de har använt på kliniken. När mötet väl är över får jag träffa Lukas. Han kommer mot mig i vita sjukhuskläder gången är stolpig men jag har blivit förvarnad av läkarna att detta är biverkningar av medicinerna. Oavsett hur mycket förvarnad jag har blivit är det en chock. Blicken är så påverkad och långt borta. Hyn så grå och närvaron i stunden är så främmande. Givetvis är han samma pojke men ändå så förändrad. Rösterna i huvudet och medicinerna har honom i ett starkt grepp.


Det finns inga bilder från avdelningen då det råder både mobil och kamera förbud.


Vi får 30 minuters permission, vi väljer att gå en runda kring sjukhusområdet, vi slår oss ner och tar en espresso. Allt känns så surrealistiskt. En espresso i den varma augustikvällen på en uteservering i Barcelona. Långt i från vad tanken skulle förnimma vid den beskrivningen. Vi sitter tysta en stund och funderar nog alla tre över stunden och allvaret. Klarar Lukas permissionen kommer vi att få en lite längre permission under kvällen. Då ska vi känna efter om vi vågar flyga hem till Sverige. Läkarna har önskat att jag inte ska flyga själv utan att jag bör ha med minst ytterligare en person, Vi kommer vara två kvinnor som flyger hem honom till Sverige. Vi känner inte varandra än, men vi har båda hjärta för Lukas. Rebecca hans kärlek som räddat honom till livet och så jag som mamma. Tillsammans stämmer vi av situationen och känner oss hoppfulla.

Kvällspermissionen funkar fint och vi förbereder oss på morgonens flygresa mot Köpenhamn och sedan vidare med tåg till Malmö.

Jag smiter förbi bageriet på hörnan och köper en baguette smugglar med den upp till hotellrummet och mumsar i mig hela sittandes i sängen. Orkar knappt ta mig till toaletten för att borsta tänderna men tänker på hur äckligt det är att vakna med mun full med gammal macka. Borstar tänderna och somnar. Klockan är satt på trippellarm för att jag inte ska försova mig. Vi måste lämna hotellet senast kl. 05.00 för att fortsätta till Sjukhuset där vi ska hämta upp Lukas.

Rebeccas mamma har lovat köra Rebecca och mig för att sedan köra vidare till Sjukhuset där vi ska hämta Lukas och få hela arsenalen med av mediciner. Lukas har valt att sitta ute i korridoren hela natten för han vågar inte sova, orolig för att han ska försova sig och missa när vi kommer för att hämta honom. Han är en besynnerlig figur där i shorts, t-shirt och sjukhus skjorta allt alt omsvetp i en sjukhusfilt. Allt han har är nerpackat i en prassilig plastpåse.

Den lilla bilen är så fullastad med Rebeccas bagage och oss tre + Rebeccas mamma, vi kör genom ett folktomt Barcelona tidigt, tidigt på morgonen på väg mot flygplatsen. Vi checkar in och med alla kontroller avklarade, går vi genom inchekningshallen och taxfree vilket är en lättnad för mig. I min handväska ligger förklaring från läkarna på psykavdelningen till både eventuella beteende och extra akutmediciner redo om det behövs. Vi bordar och Rebecca och Lukas somnar omedelbart. Själv har jag svårt att slappna av, känns som jag måste bevaka.. vad vet jag inte.


Phu, påväg mot Sverige! Vi kommer igenom passkontrollen och tåget rullar in. Dum som jag är köper jag ingen biljett innan (då hade vi dessutom missat tåget och i vår situation var det viktigast att komma med) Väl på tåget blir det biljettkontroll och jag visar mitt Jojokort detta gäller för mig och barn. Kontrollanterna vägrar gå med på att Lukas är mitt barn så jag fick vackert godkänna 1000 kr i böter. Klarar inte av att förklara situationen att vi bara tagit oss från Intensiv vårdspsykavdelning direkt till tåget, att det inte är möjligt att lämna Lukas ett miniögonblick inte ens de sekunder det tar att köpa biljett.

Tåget rullar in på triangeln i Malmö och det är här vi ska stiga av för att ha så kort gångväg att gå till psykakuten som möjligt. Psykakuten är förberedda på att vi ska komma, jag har skickat över våra biljetter och vilka datum och tider som gäller. Psykakuten menar att de inte har haft möjlighet att backa upp med någon överlämningskontakt mellan Spanien och Sverige som läkarna i Barcelona önskade. Promenaden är inte lång det tar bara några minuter trots vårt stora bagage. Lukas kallas in och utfrågas om hur han mår; Vill du åka hem eller vill du stanna här? Frågan känns helt galen för mig som sitter bredvid (är det bara Lukas som bestämmer om han kan åka hem?) ”Hem” svarar Lukas med eftertryck. Jag får kort info från läkaren på psykakuten i Malmö att Lukas kan åka hem och att Lukas kommer att flyttas från Malmö psykakut till Ystad Vuxenpsyk och deras psykosteam. Jag får tabletter till Lukas för några dagar och det hissnar i min mage. Vad har jag gett mig in på? Kommer jag klara att vårda, sköta, stötta och samtidigt vara mamma och alla andra roller jag plötsligt tvingas ta 24 timmar om dygnet?

Det var länge sedan jag kände mig så ensam och utlämnad som där under promenaden tillbaka till triangelns tågstation.


Hemma.

En ny kamp börjar.

Jag orkar inte ens skriva om den första tiden nu. Kommer kanske att komma tillbaka till detta vid ett annat tillfälle.

Veckorna går… Lukas har överlevt. Han börjar sakta återkomma till livet. Vi börjar vänja oss, Lukas sover någonstans mellan 14-18 timmar av dygnet. På grund av alla mediciner får han ökad aptit och lägger på sig en hel del kilo, han som alltid varit så smal. Rebecca och jag turas om att finnas i närheten. Han är aldrig ensam. En annan kamp som utkämpas är att få någon typ av rutin. Stiga upp ur sängen, äta, ut och röra på sig. En promenad är som en kamp. Stundtals behövdes både Rebecca och jag för att få honom att gå något som liknar promenad. En av grannarna stannar upp och frågar om vi tränat hårt, Lukas ser så slutkörd ut trotts att vi bara gått 2 km ner till vår lilla badhåla.


Nu börjar det som jag var mest oförberedd på. Jag var medveten om att min tid och mitt engagemang skulle styras om från mina egna åtaganden till Lukas behov. Men jag har de ingen aning om att administrera psykvården, försäkringskassan, LSS handläggarna och kommunens boende hantering fullständigt skulle äta upp all energi och sluka den lilla tid som finns utanför att vara vårdare. Bara att få fram ett läkarintyg för att styrka att Lukas kräver tillsyn så att jag kan vara hemma med honom är helt omöjligt, detta är fortfarande inte klart. Ansökan skickade jag in i slutet på augusti 2016.

Den 6 feb. 2017 fick jag besked att jag får avslag, jag kommer inte få någon ersättning alls. Jag fick inte vara hemma och rädda livet på min son. Lukas räknas inte som tillräckligt vårdkrävande. Jag får också besked att om en person är suicid så ligger inte ansvaret på föräldrar eller anhöriga utan då ska psykvården ta ansvar. Psykvården i Sverige erbjöd aldrig sin delaktighet.


Kommunikationen mellan försäkringskassan och psykvården är obefintlig allt ansvar ligger på den som är sjuk. Trots flera snälla påtryckningar från min sida så svarar vuxenpsyk inte med rätt underlag till Försäkringskassan.

Denna cirkus med underlag och intyg och problem med dessa var jag inte alls förebrädd på, jag trodde att om jag skickade in de Svenska och Spanska läkarintygen så skulle det räck för Försäkringskassan. Jag trodde att jag självklart skulle få stöd. Nu hamnar jag i en tuff ekonomisk situation. Att vårda en Suicid person och samtidigt klara att sköta jobb och företag blev omöjligt, i alla fall för mig.

Få ny medicin var däremot enklare.

Lukas fick också ett recept på träning. Vi blev båda jätteglad då min starka övertygelse är att kroppen är självläkande om den får fysisk aktivitet och att hjärnan mår bra av de ämnen som träning frigör. Lukas kom igång med träningen men sedan visade det sig att ett recept på träning inte är mer än ett papper. Oavsett högkostnadsskydd eller inte så måste den sjuka betala för sin träning. I Lukas fall är det inte möjligt då han inte har någon inkomst eller annan ersättning.

Läkartrasslet fortsätter och Lukas får träffa olika läkare varje gång. Ingen har helhetsgrepp. Bäst kontakt har vi med Benno som är sjuksköterska på Psykosteamet. Han backar upp och gör sitt bästa men det är inte lätt när han inte kan styra över läkarna.


25 oktober. En liten studie över hur det kan gå till.


Vilken chock!

Läkaren går förbi mig i väntrummet. Hon kommer fram till mig och frågar hur det är och hur jag mår. Jag kväljer lite över andedräkten som osar av rök. Svarar att jag gör så gott jag kan och att jag väntar på Lukas. ”Inte behöver du gå till Lukas” säger hon då. Jag skakar på huvudet och försöker se så undrande ut jag bara kan. Jag svarar att jag ska inte gå till Lukas, jag väntar på honom, Lukas är mitt barn. Läkaren verkar inte ha någon koll. Hon verkar tro att jag är patient.

Jag förtydligar att vi träffade henne för 1 och en halv månad sedan. Vi väntar fortfarande på de läkarutlåtanden som vi behöver och som hon då lovade att skriva. Läkaren smilar och säger: ÅÅÅÅ du ser så Lugn och bra ut. Det kommer bli bra. Vi är specialister här, ska du gå till samtals terapeuten? Jag får dra efter andan, nej jag är här med mitt barn som är på läkarbesök. Hon tittar oförstående på mig och lämnar väntrummet.


Kommunens LSS.

Kommunen måste göra en utredning för LSS boende, Så nu blir det nya möten med Boendeplanerare. Nya möten och nya försök att förklara situationen för ytterligare personer.

Lukas och jag letar genom Sverige efter alternativ, eftersom vi får veta att kommunen inte har några ledig platser. Vi lämnar över en lista med alternativ på andra orter än Skurup. Vi får besked att kommunen vill erbjuda boendet själva. Givetvis beror detta på pengar. Dessutom hade kommunen regler… det är inte tillåtet att vara sambo eller gift. Jag var givetvis tvungen att kolla upp detta. Det finns inget lagstöd för kommunens beslut om att förbjuden sammanboende för personer so behöver särskilt boende enigt LSS. Jag tar upp detta med boendestödjaren och hon ville inte svara utan behövde tid på sig för att återkomma. Jag måste ta upp detta med min chef säger hon.Bara känslan av att inte få möjlighet att leva med en person som man älskar och vill leva tillsammans med gör att de personer som har behov av stöd bli stympade på ett normalt liv. Är du en ung människa så längtar du efter en partner och att hindras detta av kommuns är verkligen att särbehandla trotts att lagen säger att alla ska behandlas lika. Kommunen återkom dock med ett reviderat beslut och nu får de bli sambos om de vill det.


Dagarna tar slut.

Lukas och Rebecca har nu bott 3 månader hemma och dagarna börjar ta slut. Om du inte har någon ordnad försörjning får du stanna 3 månader i annat EU land. Men eftersom Rebecca inte hade någon ordnad försörjning och inte studerade i Sverige så var hennes dagar räknade och om hon stannade över så, visst ingen skulle komma och slänga ut henne men det skulle kunna försvåra att få personnummer och medborgarskap. Både Lukas och Rebecca började längta efter förändring, det blev både långsamt och outvecklande att ”bara” gå hemma. Lukas börjar må lite bättre och då kommer också lusten att göra något annat än att bara äta och sova. Vi letar efter flyg som passar för dem att resa med. det behövda vara direktflyg och rätt tid på dagen. Resan krävde även bunkring av medicin och mer intyg för att få flyga med så mycket psykofarmaka.

Vi lyckas ordan både biljett och alla de intyg som krävs.

Lyckligt par på väg tillbaka till Barcelona. Mitt mammahjärta kan andas ut, i alla fall just nu.


Just nu ser det ljust ut. Lukas och Rebecca väljer att stanna i Barcelona och det har löst sig med en privatläkare på plats. De planerar för giftemål och kärleken håller i sig trotts alla påfrestningar som den har fått gå igenom.


Jag ber bara en innerlig bön om att allt ska få fortsätta vara stabilt och att de ska få vara ett lyckligt par.


Allt går om man vill. Jag valde att rädda min son, som samtidigt betydde att jag tvingades släppa mitt eget liv och dessutom min inkomst. Även om det varit olidligt tufft så har kampen mot psykisk ohälsa gett mig stark insyn och förståelse för hur viktigt det är att lyssna till sin inre röst och att ge sig själv utrymme för återhämtning och hur otroligt viktig fysisk aktivitet är för vårt mående både fysiskt och psykiskt.

Det har faktiskt också gett mig en annan sak, ett team, eftersom jag inte längre klarade att vara själv är jag inte längre ensamföretagare i mitt startup bolag. Actimate är resultatet, Fredrik och Mikaela och jag är nu lika delägare.

Ibland måste välja.

Styrka till alla som befinner sig i linkande situation. Behöver du en syster så finns jag.

Jag vill även passa på att tipsa om boken Hjärnstark, den har hjälpt mig mycket i hur jag hanterat träning och medicinering.

Vill du ge Lukas och Rebecca ett litet bidrag till det planerade bröllopet?

Swisha till 0706632420 så ordnar jag ett kort med alla namn som ett bevis på att körleken är det viktigaste!



Likes

Comments

Mysstund i soffan efter att jag klämt tassen på Milla i bildörren. Aj gör ont i hjärtat när sånt händer.

Vår!! Varmt i växthuset så tillväxten är hög! Snart eget bladgrönt på tallriken

Grön lunch

Vill du oxå ha ett eget växthus? Jag har fina fönster som du lätt bygger ett personligt växthus av. Fönstren är i trä med aluutsida. Lite olika storlekar.

Likes

Comments

Vaknar strax efter klockan 5 och kan inte somna om, jag som bestämt att det är sovmorgon. Känner igen känslan i kroppen liknar precis den som jag får efter en Ironman eller annan hård tävling. Det är som om kroppen är överladdad så sova är helt omöjligt. Kanske inte så konstigt efter 2 dagars superspännande mässarbete ned massor av intryck och möten med intressanta människor, starkt intryck på mig gjorde Elaine Eksvärd retorikexpert, fifan och Kristina Palten. Världsrekordhållare på 48 timmars löpning. Vill du ge dig själv något extra rekommenderar jag att lyssna till dessa två.

Likes

Comments

Utmaningen Årets Hälsoföretag är officiellt invigt🙏
Allt för att motivera hela Sverige till mer fysisk aktivitet.
Om 1 år kommer Sveriges bästa företag på fysisk aktivitet att lyfta 🏆 på scenen under Personal och Chefs mässan.

All in!! 270 meter på 1 minut i klänning!!

Inte hela vägen in i mål, revansch idag?

Fantastisk dag på mässan!!

Efter många timmar i monter så, maaat!! Även om det blev lite mer än jag tänkt..

Lite tagen o en hel del stolt!! Från idé till färdigt koncept för att inspirera människor till mer träning, oavsett vad. Vi människor har i alla tider tränat tillsammans bara det att det inte kallats "träning" vi har dansat kring lägerelden, klättrat, tävlat
Med utmaningen Årets Hälsoföretag så finns det sociala verktyget för att träna tillsammans i företaget oavsett om det är flera kontor på olika orter eller 3 personer på ett hemma kontor. Ge varandra en spark ibaken, puffa och lyft personalen med Årets Hälsoföretag.

Likes

Comments

Från idé till verklighet! Idag är det premiär för Åretshälsoföretag! Resan har varit allt annat än rak men nu finns möjligheten för Sveriges alla företag att ge personalen en extra kick och tillsammans kämpa för att ta hem titeln Årets Hälsoföretag 2016. Berättar snart mer..

Likes

Comments

Först lite välgörande rödbetsljuice sedan många timmar i bilen. Stockholm-Skåne
Mässa på Emporia.

Likes

Comments

Helt sluuut..

Likes

Comments