View tracker

Nu har jag varit sjukt inaktiv här, men det är för att jag har andra bloggar nuförtiden.

Blogg 1


Blogg 2


Kommer fortsätta logga in här då och då iaf. I think.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag stör mig så oerhört mycket på nouw numera, kan knappt logga in och alla nya inställningar är irriterande.
Därför kommer jag blogga mindre, tror jag... 

Kanske flyttar bloggen om det är möjligt. Men vi får se! 


Tänkte i alla fall säga att sommaren kommer med stora steg och mitt ansikte hatar det. Solen har redan börjat göra sitt och jag har ont rätt ofta. Dessutom måste jag börja med min eyepatch igen. För att jag kan knappt se på högerögat när det är sol. 


S'well. Bye.

Likes

Comments

View tracker

Så nu var det påsk igen...

Men vi firar typ inte. Det blir mest att det är lite godare mat och sånt där.
Vi har dessutom inte hoppat över vår rutin att ha karaokekväll på lördag! Så igår sjöng vi, och dansade. Och hade rätt roligt!

Jag har egentligen inte så mycket att skriva, tänkte bara uppdatera lite. Försöker mest överleva varje dag som kommer. 


Idag tänker jag inte göra så mycket. Har kollat på Forrest Gump (tror nästan att det blir en tradition som med Red Dragon - varje gång den går på tv, så måste jag se den. Jag tröttnar aldrig!) och nu kollar jag på Mrs. Doubtfire.
Sen ikväll är det John Barrowman på radio i två timmar. 


Jag hoppas lite att jag har tur ikväll dessutom, så jag kan se solnedgången igen! De ger mig glädje. Stor glädje.
Har ju inte gått och kollat på solnedgångar ett tag nu. Har glömt hur glad de gör mig. Det är verkligen något speciellt med solnedgångar.


Det är molnigt just nu. Men vi får hoppas!

Likes

Comments

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar filmer.
Det första jag gjorde idag var att fundera, och prata med mamma om hennes favoritskådespelare och favoritfilmer. För ärligt talat, jag vet inte. Även om det är tack vare henne jag har sett Edward Scissorhands, Schindler's List och nu Midnight Cowboy.
Båda vi tycker i alla fall om Liam Neeson och Dustin Hoffman. 


Jag har inte alltid varit såhär fast i filmer. Det började för några år sen, och jag har försökt lista ut när det hände.
Jag har tyckt om filmer när jag var liten, visst, och bland favoriter var Léon, och Taxi Driver. Har också ett minne av att jag kollade på en film om maffia, och blev så fascinerad att jag sen lekte med mina syskon och min vän att vi var maffia. Är inte säker, men en gissning på att det var Gudfadern. 
Jag tror i alla fall att det här med filmer började någon gång runt 2011, när jag blev "sjuk" för första gången. Och jag hade rejäla sömnsvårigheter. Så av någon anledning, någonstans, någon gång, sa jag till mig själv att jag kan väl kolla på filmer när jag inte kan sova. 

Jag sov knappt. Det var i nian då det var som värst, tror jag. Jag sov två, tre timmar, och sen satt jag flera timmar i skolan. Kom hem och kunde inte sova.
Nu när jag tänker på det, några år senare, så undrar jag lite hur jag ens överlevde. 

Så jag började kolla på filmer. De fick tiden att gå, och jag kunde äntligen rymma från min verklighet.
Om jag ska vara ärlig så blir jag besatt av filmer ibland, faktiskt. Oftast när jag mår riktigt dåligt.
Jag blir ofta fascinerad av huvudkaraktärer och deras liv. 


Vad gör jag idag om jag mår dåligt, eller har en dålig dag? Kollar på filmer. De hjälper. De är min terapi.
Men vissa kan få mig att tänka på dem i veckor efter att jag har sett dem. Här kommer ett exempel.

Jag frågade mamma om hennes favoritfilmer, eller filmer hon tycker att alla borde se. Hon verkade inte tveka när hon sa "Midnight Cowboy". Tyvärr har jag aldrig haft tillfället att kolla på den - tills för två veckor sen ungefär. Jag kollade vad som gick på tv och såg att det var Midnight Cowboy. Ropade på mamma och tänkte att hon kanske ville se den. Själv visste jag inte om jag var på humör för att se någon film just då. Så jag bestämde mig för att se en liten del bara. Mest för att jag inte är så mycket för gamla filmer (och Midnight Cowboy är från 1969!), och kollar sällan på filmer som gjordes förre 80-talet. Även om det finns undantag - som Taxi Driver, t ex.
Hur som helst, jag blev så fast i filmen och kollade klart. Nu, två veckor senare kan jag fortfarande inte släppa taget.
När jag lärde mig om teater, så lärde jag mig att man alltid ska väcka några tankar hos publiken, så de helst lämnar salen med några frågor i skallen. Har Midnight Cowboy lyckats med det? Jag tycker det.
Men jag är väl mest arg/ledsen för själva slutet.
Filmen handlar i stort sett om vänskap - om än väldigt speciell sån. Men slutet fick mig att gråta. Jag skojar inte. Det kanske beror på att jag blir så besatt av vissa karaktärer, och väldigt fäst vid dem ibland.
Så, jag tycker att alla som har möjlighet ska se den. Faktiskt.
(Psst, Dustin Hoffman är helt jävla fantastisk i sin roll!) 


Kan ju bara säga att min mor vet vad hon pratar om när det kommer till filmer.
Vi är nog ändå en familj som älskar filmer, så vi kollar någon film nästan varje dag. Ibland fler än en också.
Det är mysigt. Får mig på andra tankar.

Det är den bästa terapin jag har någonsin haft. Filmer.
Jag kan skratta, jag kan gråta, jag kan känna igen mig i fiktiva karaktärer. Jag känner mig inte så jävla utanför då. Äntligen passar jag in någonstans liksom.

Och på tal om mamma. Det enda man kan påpeka är att hon inte tycker om Gary Oldman, men även det kan jag förstå - har ni någonsin sett en film där en skådespelare var så övertygande, att man bestämde sig för att inte tycka om skådespelaren istället för filmkaraktären? Well, Gary Oldman är riktigt riktigt riktigt bra i Léon. Även om han spelar en hemsk, jobbig jävel. Mamma tyckte visst att han var för jobbig, så hon har svårt för honom.
Jag? Jag älskar Gary Oldman. För någon månad sen kollade vi på Harry Potter och Fången från Azkaban, och jag kommenterade "Han som spelar Sirius är så jävla bra!" bara för att sekunder senare inse vad jag har sagt. Jag glömde helt att det är Gary Oldman som spelar Sirius. bra är han.


Nu har jag nog inte mycket mer att berätta, tror jag. Förutom att jag är på jakt efter Midnight Cowboy på dvd! Den måste hamna i min dvd-samling. Den har redan hamnat på "favoriter-av-favoriter-filmlistan". 


"I'm going where the sun keeps shining
Through the pouring rain
Going where the weather suits my clothes"

______________________________________________________

Eftersom jag av någon anledning inte kan lägga till videoklipp, så får ni en länk.
Lyssna på den här.


Likes

Comments

Känns minst sagt lite konstigt, men aja.
Nu blir man väl 30 om nån vecka. Kommer antagligen kännas som det i alla fall. 

Väntar tills det blir midnatt för då får jag äntligen öppna en födelsedagspresent jag fick förra veckan! Det står att jag inte får öppna före den sjunde, och den sjunde är ju efter midnatt... är så nyfiken!
Annars har jag fått pengar av farmor, en tygväska av Luu, och en t-shirt av Pumpkin. Dessutom, behold, min far kom ihåg att jag fyller år och skickade ett kort. Med pengar. Det gjorde mig glad att han kom ihåg, och lite extra glad att han faktiskt skickade lite pengar också. 

Annars så lever jag. Har också en blogg där jag skriver av mig, men vill inte att alla läser den. Därför tänker jag inte länka till den. Man kan fråga efter den, men ja, jag kanske säger nej.

De senaste dagarna har jag kollat klart första säsongen av Will & Grace. Vill börja titta på Arrow, Doctor Who, och Supernatural igen, men orken finns inte... blä.

Snart är det i alla fall fredag, och då får jag äntligen prata med en psykiatriker! 


Btw. Det har hänt några roliga grejer. Bland annat det här:


John Barrowman har egen radioshow på Magic. Målade lite när jag lyssnade på radioshowen, och TADA.
Magic tyckte det var värt att vissa för fler, haha.
Det gjorde mig i alla fall löjligt glad! Faktiskt.

Nåja. 
Måste städa klart typ, och kanske fortsätta med Will & Grace! 
Kommer antagligen uppdatera sällan, även om ansiktet gör förbannat ont.
Men nu är det mer det psykiska som spökar.

Likes

Comments

Det här kommer vara ett superkonstigt inlägg antagligen, men det är för att jag har huvudvärk, ont i ansiktet, håller på att bli manisk och mitt huvud exploderar av alla tankar och känslor. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.

Mitt minne har blivit superkasst. Fem minuter efter att jag säger högt vad jag borde göra, så glömmer jag helt vad jag skulle göra.

Samma sak med att skriva här. Känner ofta att jag behöver liksom skriva av mig, få bort mina tankar. Men det går inte, och när jag väl är här så går det inte att formulera någonting. Mest för att jag inte längre kommer ihåg vad jag skulle skriva.

Jag vet inte var jag ska börja. Allting har blivit så konstigt.

Häromdagen sov jag 16 timmar, något som händer väldigt sällan. Det har kanske hänt när jag mådde sådär skitigt när jag gick i nian, eller så.

Eller när jag kom hem på morgonen efter en bra fest. Aldrig annars.

Men jag kan inte somna förrän tre, fyra eller fem på morgonen. Oavsett hur trött jag är. Jag kan lägga mig vid tolv, men det funkar aldrig.

Kan inte stänga av, kan inte få bort all skit.

Dessutom är jag superorolig för min födelsedag. Först och främst, jag vet inte ens vad jag vill göra. Kanske gå på bio, om det går någon bra film, kanske äta god mat.

Ska jag ha en liten fest? (Men vem skulle komma då liksom...) Eller ska jag fira själv?

Även om pojkvännen tydligen planerar att vara här då.

Men ärligt talat så känns det som att jag helst vill ha dagen för mig själv. För den kommer vara sjukt jobbig, och jag kommer antagligen gråta ändå.

Det som har plågat mig i dagar nu är om pappa kommer höra av sig. Vi har en konstig relation, vi två.

En gång i tiden var han bästa pappan i världen. Men ett barn kan ha fel, eller hur?

Även om vi pratar, och jag tycker om våra stunder någon gång om året. Men han har aldrig känts som en pappa på ett pappa-sätt. Kan inte ens förklara...

Jag har aldrig pratat om kärlek med honom, aldrig om mina problem. Han vet nog inte ens att jag går hos läkare och psykologer (fast jag har gjort det sen 2010), och han vet mycket nog om min nervsjukdom att han kan säga... nervsjukdom i ansiktet.

Ändå, när jag var där i februari 2014, och vi spontant bestämde oss att gå upp i ett torn och se över hela Coventry, var det en av de bästa stunder jag har haft med honom sen han lämnade oss. Kanske för att vi träffas så sällan.

Jag fick aldrig något grattis när jag fyllde 20. Han glömde. Som vanligt.

När jag fyllde 17, hade jag en liten fest för mina vänner. Det var otroligt hur många fina själar dök upp. Jag satt och skrattade, och sa till alla att jag skulle kunna slå vad med dem om tio spänn var, att min pappa kommer glömma att höra av sig. Jag skulle vinna minst en hundring, visade det sig samma dag/kväll.

När jag var 10, så kom han och hans fru, och istället för ett jävla grattis, så tog de bilen för att "han behövde den mer".

Samma sak med att han försvann. Ursäkten var att "hennes barn behöver en pappar". För hans egna gjorde inte det...

Det jävligaste är nog att efter så många år, det blir faktiskt 13 år i år, känner jag mig fortfarande sviken. Det är inte så att jag inte förlät honom, för till slut gjorde jag det. Men det känns fortfarande. Anledningen är att jag kommer ihåg den där dagen som om det var igår.

Han skulle ju åka iväg och jobba i Tyskland. Jag bad honom att lova att väcka mig innan han skulle åka, oavsett hur tidigt det var, för jag ville ge honom en kram.

Han skulle åka runt fem på morgonen. Jag vaknade klockan åtta, kanske nio. Ingen har väckt mig, ingen kram hejdå. Han bara försvann, och lämnade mig där. Jag såg att mamma packade hans kläder och grät. Som vilket barn som helst så frågar man varför hon gråter. Hon fick ur sig, mellan alla tårar, "han kommer inte tillbaka". Det första jag tänkte var att han var med om en olycka. Sen sa mamma "han har en annan familj".

Och jag kunde inte förstå, kunde inte få ihop det där. Efter ett tag kunde jag sätta ihop ett och ett. Jag kunde till och med se, nyfiken som jag var och undersökte, att vykort som skulle komma från Berlin, kom i själva verket från en stad i Polen. Sen dess har jag väldigt svårt att lita på människor, och ifrågasätter allting de gör. Jag har blivit lite stalker-aktig, och dessutom paranoid. Att bli sviken är bland det värsta som kan hända i mitt liv.

Ändå kommer jag inte ihåg så mycket av hur jag hanterade hela situationen. Jag har nästan inget minne av hur jag mådde. Alls. Jag kommer ihåg att folk var lite snälla mot mig i skolan, särskilt lärarna. De var underbara. Även om jag gick till skolan i smutsiga kläder, med böcker som jag fick köpa av nån äldre elev, såg de något i mig.

Särskilt min mentor, när jag gick i ettan till trean (vi hade samma mentor de tre första åren). Jag tyckte om att gå till biblioteket, och läsa böcker. Dessutom var jag en av de få som kunde läsa ordentligt, så jag fick ofta läsa högt i klassen. Det resulterade i att jag åkte på en tävling där man skulle läsa högt, någon text om stadens historia. Jag vann inte, men de blev nöjda. Jag var den enda personen i ettan som var med, vilket skolan var stolt över. Och jag tror att de var ganska stolta över mig ändå. Jag åkte på många olika tävlingar, där jag oftast kom på första, andra eller tredje plats. Särskilt när det gällde språk eller matte. Och allt det för att mina lärare trodde på mig, även när jag såg ut som skit. Så jag antar att det är där någonstans det ligger, att jag var så upptagen med skolan att jag förträngde känslor.

Jag kommer ärligt talat inte ens ihåg hur det hände att vi fick kontakt igen, jag och pappa. Somehow. Ibland, så många år senare, undrar jag fortfarande... om man ska hålla kontakten eller inte. Och ibland känns det här okej, hur det är nu. Men ibland önskar jag att han fanns där för mig mer än vad han gör.

Ibland känns det som att han, jag vet inte, kanske vill. Och jag har lärt mig att han försöker gottgöra det där med att han aldrig funnits, genom att köpa saker till mig. Eller ge pengar när vi ses (vilket ändå är som sagt, en gång om året, en gång på två år). För jag kan tänka mig att det inte var lätt för honom heller, hela grejen.

Under mina år på jorden har jag lärt mig att se två sidor av allting. Istället för att bara se att det var sjukt jobbigt för mig, så måste det ha varit sjukt jobbigt för honom också. Även om han inte säger det högt.

När vi flyttade till Sverige så blev kontakten med pappa sämre. Men sen började vi skriva brev, och efter något år skaffade båda Skype. Så nu pratar vi på Skype då och då. Oftast när han kommer ihåg att han ska höra av sig. Men vi pratar bäst när vi inte har pratat på flera veckor, eller månader.

Han har till och med varit här i Sverige en gång. Augusti 2013. Det var veckan jag började tvåan på estetiska, och det var lite dålig tajming för jag skulle missa en del tid med honom när han var här liksom. Ändå gick han med mig till skolan varje morgon, kramade mig hejdå, och när jag var klar så satt han utanför och väntade på mig.

Jag vet inte varför, men det satte sig på minnet. Och på hjärtat också kanske. Att han ändå kände att han kunde ägna den där tiden för att prata med mig, och kanske visa att han brydde sig. Jag vet inte.

Det märks antagligen inte på min text, men jag har gråtit massor. Särskilt när jag pratar om pappa. Jag kan knappt se vad jag skriver, och får ta pauser för att lugna ner mig.

Hur som helst, ja... min födelsedag var det. Jag tror ärligt talat inte att han kommer höra av sig. Och om han gör det, så lär han väl sms:a "Grattis" eller så. Samtidigt tror jag, lite, och kanske hoppas (men jag vill inte hoppas) att han kommer vilja prata på Skype, eller så. Det är ju ändå en lördag.

Det kanske är därför jag inte tycker om att fylla år, och fira. För att jag blir påmind om hur ofta min far glömmer att jag fyller år. Fast jag fyller en dag före faster...

När jag var liten så tyckte jag om det. Vilket barn gör inte det liksom. Mest för att det oftast var sportlov och jag var hos farmor de två veckor, där farmor och faster ofta fick skämma bort mig. Jag kommer inte ihåg en enda födelsedag med pappa, tråkigt nog. Men jag kommer ihåg de födelsedagar hos farmor, och särskilt när jag fick en väldigt fin födelsedagstårta, med mandlar.

Nu? Nu skulle jag helst vilja sova bort dagen. Även om jag kan ha en liten födelsedagsfest för mina vänner, eller så.

En av mina favoritfödelsedagar var nog ändå när jag fyllde 19. Det var en lång dag i skolan, 8-16:15 och direkt efter skolan åkte jag till Uppsala för att gå på teater och se Fanny och Alexander. Jag kom hem runt elva, midnatt kanske. Det är så jag vill spendera mina födelsedagar. För mig själv, njuta av det jag tycker om. Teater är ett sätt.

När jag fyllde 20 förra året så var det en lite annan story. Själva dagen var så misslyckad, att när jag inte blev hämtad i skolan som planerat, åkte jag med en snäll vän till Systemet, handlade lite, kom hem, bytte om och råkade träffa ett gäng (faktiskt några som jag spelade i ett band med förut). De var på väg till replokalen så jag hängde med (för att jag är cool, och jag får). Sen fick folk ringa mig för att fråga om jag någonsin kommer hem. Och till slut fick jag min kväll med pojkvännen. Med bubbelbad, vin och allt sånt där romantiskt. Det var det enda jag ville få i födelsedagspresent, för att känna hur det känns, då jag inte är så värst romantisk av mig.

Dagen efter var det födelsedagsfest hos min bror, då vi skulle dricka och Luu inte tycker om folk som dricker. Vi körde drinking game, och åt min väldigt speciella tårta som jag gjorde med två vänner, lite alkoholpåverkad.

Men i år? Vad vill jag göra? Jag är lite kluven. Men skulle någon ge mig en biljett till teater eller bio så skulle jag uppskatta det supermycket.

Folk har aldrig förstått det här med mig och ålder. Det är inte det att jag är paranoid, eller så (vilket många har tagit sig friheten att påstå, trust me) men jag tycker inte om att bli äldre. Bara mer ansvar och förväntningar. Många säger att man alltid ville växa upp när man var liten. Jag ville nog aldrig växa upp, inte riktigt. Och jag känner mig fortfarande som femton, eventuellt sjutton. Någonstans där. Som om jag har fastnat...

En sak jag kan komma på nu, när det gäller att vilja växa upp, är det att när jag var på min äldsta brors bröllop - och på tal om det så var han 21 när han gifte sig, alltså det jag fyller i år... - så ville jag nog växa upp så jag kunde gifta mig. Nu? Nu vill jag nog inte gifta mig. Kanske.

Dels är det för att det känns som att det ofta blir fel på något sätt, efter att man har gift sig. Jag har sett många fina par, gå skilda vägar bara några år efter att de har gift sig. Dels är det... på grund av min far. Jag har kommit fram till att om jag nu gifter mig någon gång i mitt liv, så lär det bara vara jag, partnern och vittnen. Det blir alltid drama annars, oavsett vem man bjuder eller inte bjuder. Och eftersom jag vet att pappa inte skulle komma utan sin fru, så skulle jag inte kunna bjuda honom alls (då jag aldrig skulle låtan den där äckliga människan till hans fru förstöra min stora dag). Ni anar inte hur mycket det har plågat mig.

Men sen känner jag också att jag gifter mig inte för andra, utan för mig själv. Dvs, om jag nu någon gång gifter mig överhuvudtaget.

Och nu har jag nog skrivit av mig ordentligt. Tror jag.

Jag antar att jag återkommer så småningom, då jag har lite annat att skriva om, men orkar inte just nu. Och inlägget är ändå långt redan nu, så... ingen har nog läst såhär långt. Och om någon har gjort det, så yay, du får en kaka när/om vi ses.

Nu ska jag försöka läsa lite i Anything Goes (yay, jag fick mina John Barrowman-själbiografier igår) och antagligen bli klar med boken idag. Den får mig att le. Något jag verkligen behöver nu. Sen ska jag försöka sova. Få se hur det går inatt.

Adios.


Likes

Comments

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här. Har faktiskt loggat in, men sen loggat ut för att inspirationen bara försvann så fort jag skulle börja skriva.

Men nu är jag tillbaka.
Livet har inte blivit så mycket bättre. Förutom det att jag har börjat fangirla John Barrowman. Och sett tre säsonger av Torchwood under december. Dessutom har jag börjat lyssna på Johns låtar på Spotify, och Gareth David-Lloyds förra band har låtar där också, så... yep.

Luu är fortfarande inlagd, men nu är hemma på permission över helgen.

Jag väntar på den trettonde februari. Ska träffa en läkare och vi får se hur det blir sen. Jag kanske inte alls är bipolär, enligt de här. Det här blir intressant, men det känns som att jag kastas mellan olika diagnoser hela tiden och ingen vet vad det är som pågår. Jag orkar inte ens med livet, ändå förväntar sig folk att jag ska hitta jobb eller plugga vidare just nu. Det är svårt att försöka förklara, när folk är så trångsynta. 

Egentligen är allting skit. Men vad gör man? Man vaknar, försöker överleva dagen, man går och sover. Om och om.

Nu snöar det ute. Äntligen.
Men det lär försvinna ikväll, eller imorgon. Varför får man inte en ordentlig vinter? 

Åh. Vet inte om jag nämnde det (antagligen inte?) men nu har jag sett Interstellar två gånger! Och musiken är minst sagt underbar. Men det är Hans Zimmer, så vad förväntar man sig annat än sjukt underbar musik.

Annars så ja... allting är kaos i min lilla skalle. Men jag har börjat prata massor med världens bästa Johanna.

Vi började prata massor i december, och nu pratar vi typ varje dag. Vet inte ens hur det började, men I'm not complaining. Har äntligen hittat någon som förstår mina psykiska problem på en djupare plan. 

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Om mindre än en månad fyller jag 21 och känner mig misslyckad som bara den. Vill inte ens fylla år, ärligt talat...



Likes

Comments

Livet är skit. Men det är ingen nyhet.
Bara det att det har blivit så mycket mer skit just nu. 

Jag pratar ganska ogärna om psykisk ohälsa i vår familj. Folk blir ofta väldigt förvånade när de ser Luus ärr, eller så. De frågar hur jag orkar.
Ärligt talat? Jag orkar egentligen inte men jag är van. Van vid att vår familj är speciell, att psykisk ohälsa finns.
Samtidigt är jag ganska privat när det gäller att prata om det, för jag anser att alla behöver inte veta hur det är. Visst, närmaste vänner och närmaste familjen vet hur vår familj är, hur situationen ser ut.
Men min far till exempel vet inte att jag är bipolär. Han vet inte ens att jag är deprimerad. Vi ses ju så sällan, och det blir svårt att prata om såna saker. Men med Luu kan han prata, då Luu har varit sådär sjuk i flera år. 

Men jag känner att jag kanske borde börja prata om det, så att folk kan förstå hur svårt det faktiskt är. Att det finns. Att vem som helst kan drabbas. 


Självmordsförsök, självmordstankar, massvis med medicin, psykologbesök, läkarbesök, psykakutenbesök, och massa blod och ärr är basically vår vardag.
Det är alltså det som inte många känner till. 

Igår hade jag en bra dag, tills Luu åkte till psykologen. Vi hade ju planer på att gå och handla efteråt och så.
Blev det så? Nej. De ville skicka Luu till sjukhuset för att läggas in. Ville Luu det? Nej.
Vet ni vad som händer när någon berättar att han eller hon är självmordsbenägen, och kommer försöka ta livet av sig så fort de kommer ut från läkaren, men vägrar åka in och bli inlagd? Det händer inte ofta, men det händer.
LPT.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Så polisen hämtade Luu, och nu är Luu inlagd. Vi ska hälsa på om typ två timmar. 

Mammas kompis är hos oss på besök, och för utomstående är såna saker ovanliga, så att säga. För mig? Jag är van.
Jag får inte panik, jag blir inte förvånad. Jag blir snarare en liten bubbla av känslor. Både glad och ledsen.
Behöver prata med någon, men ofta vägrar prata om hur jag egentligen mår vid såna tillfällen.
Men det sorgligaste är nog att jag är van vid det här.
Livet borde inte vara så. Psykisk ohälsa var man än vänder sig.
Visst, jag mår inte bra själv. Men jag vet mer eller mindre hur jag ska kontrollera det. Även om jag är nära att ge upp ibland. 
Men det finns de som har det värre. Bland annat Luu. 

Som storasyster oroar jag mig mer för Luu än för mig själv. Och så har det varit sen 2008 någon gång, när det hela började.
Ibland känns det som att det var där någonstans det började gå dåligt för mig med allting. Mest skolan då.
Sen dess har ingenting varit bra egentligen. Även om jag försökte vara bra, så har det inte riktigt funkat. Jag tänkte ofta på annat. Kunde inte alls koncentrera mig på skolan. Tankarna virrade runt, och det var mest "kommer Luu leva imorgon?".
Ett tag var det så att jag ofta vaknade före Luu, och försäkrade mig om att Luu andas. Varje dag.
Ändå försökte jag gå i skolan, men jag misstänker att mina resultat visade att något är fel.

Själv började jag må ännu sämre när jag blev sjukskriven p.g.a min nervsjukdom, och Luu var inlagd. Jag försvann in i bokvärlden, läste massor om psykologi osv. Senare var det filmer.
Och sen slutet av 2011, när Luu var inlagd för första gången, och jag fick mina paranoida psykoser, har jag flyttat från böcker till filmer.
Hade ordentliga sömnsvårigheter ett bra tag. Men det hade jag även när jag gick i åttan, nian. Jag kunde sova två timmar och sen gå i skolan, vara vaken 24 timmar, sen sova kanske tre timmar, och gå till skolan ändå.
Innan jag började gymnasiet så kom den perioden tillbaka då. Då har jag tittat på filmer, massvis med filmer, under nätterna.
Har hittat mina favoritskådespelare, favoritregissör, och allt sånt. Jag rymde in i min egen värld med filmer helt enkelt, där ingenting kunde störa mig. Där jag kunde lugna ner mig. Och jag kan erkänna att jag fortfarande gör det, men jag är en stolt "filmnörd".
Filmer och böcker lugnar ner mig, jag hamnar i en annan värld. Det blir ofta psykologiskt också, men jag tycker om sånt.
Det har hjälpt mig att få bättre kontakt med Luu, faktiskt. Och det har hjälpt mig att förstå vissa saker bättre, se det från annat perspektiv.

Jag kanske suger på matte numera (en gång i tiden var jag bäst i klassen, och fick högsta slutbetyg) och jag kanske inte kan komma ihåg viktiga datum och händelser i historien. Jag kanske är dålig på idrott, jag kanske är dålig på samhällsfrågor.
Men jag är rätt så bra på psykologi, om jag får säga så själv. Även om det är mest livet som har lärt mig, den hårda vägen.
Jag är bra på att förstå Luu, och jag är bra på att se hur Luu egentligen mår, trots "jag mår bra"-masken. 


Nu har jag nog skrivit av mig ordentligt i alla fall. Jag bryr mig inte om någon läser det här, eller inte. Jag behövde bara ett ställe där jag kunde få ur mig all skit. 


Om det gäller mig så är det i alla fall ganska okej just nu. Det funkar.
Läser Red Dragon igen, och kommer få Red Dragon på polska i julklapp. Dessutom har jag varit i Stockholm i veckan och det var mysigt. Jag lever i alla fall, med andra ord. Otroligt nog.
Även om mina demoner är tillbaka. Men jag har hittat sätt att distrahera mig, och känna att jag är bra på något i alla fall! 

Anyhow. Ska försöka packa lite grejer och göra mig i ordning, innan vi åker och hälsar på Luu.
Tur att Rammstein nu finns på Spotify, så jag kan lyssna på dem i bilen!

Likes

Comments

Skrev ett rätt så långt inlägg meeen självklart försvinner allting. Fucking shit.

Mina dagar har inte bestått av mycket mer än kattungar, Teen Wolf, energidryck och Sims Freeplay.
But that's okay. 

Jag har i alla fall kommit fram till vad jag ska köpa för julklappar. I alla fall till några.
Farmors lär bli den dyraste då den lär gå på ungefär en tusenlapp. Men det blir SÅ värt det. 
Måste bara veta om jag hinner få hem det jag behöver innan jul.

Hur som helst. Jag är så inne i det där med Sims Freeplay just nu. Men det är roligt, jag har något att göra för att lugna ner mig. 
De senaste dagarna har varit skit. Har inte riktigt orkat med livet - det gör jag iofs fortfarande inte - men vad gör man. 


Sushi har öppnat ögonen & är lugn när man håller henne.


Hamlet tycker om att använda mig som säng/stol.
But that's okay.

Likes

Comments

I måndags skrev jag att jag ville att kattungarna skulle komma.

Samma kväll fick vi tre små kattungar! 
Det tog nästan tre timmar, tror jag, för Sheldon att bli "klar". 
Vi oroade oss lite att Shelly inte skulle ta hand om ungarna, men hon fattade direkt hur hon skulle göra osv.


Vi vet inte riktigt vad vi ska döpa kattungarna till. Förutom en som vi döpte till Sushi. 
Men det löser sig också på något sätt!

  
                                                                          


  

_______________________________________________________


Det har snöat idag! 
Det är jag glad för. Avskyr alla som gnäller på snö.
Därför har jag loggat ut från Facebook och vägrar logga in igen, tills det blir självklart att fucking snö kommer komma i fucking november om man bor i fucking Skandinavien. 


Anyhow.
Kommer med fler bilder på kattungar, och med uppdateringar hur det går för dem!

Likes

Comments