Jag hade lovat mig själv att inom en vecka skriva en race-rapport eftersom jag uppskattat att läsa om IRONMAN 2015 flera gånger i efterhand. Texten har tagit mig tillbaka till den dagen och jag skrev upp flera saker jag annars hade glömt. Så nu sitter jag här exakt en veckar efter årets stora mål. Jag njuter fortfarande av målgången och har planer på att göra det ett bra tag till :D

Hela IRONMAN-veckan var väldigt intensiv. Jag började mitt nya jobb på måndagen och var där hela dagarna samtidigt som jag behövdes sova ut, förbereda allt och så ville jag så klart se på minitri och gå på racemötet. Jag kände att jag började få äta upp den fullspäckade veckan. På fredagen på väg hem på tåget kände jag att jag började få feber. Jag gick direkt upp i lägenheten och la mig och sova. Jag sov i över en timme. Men som tur var så hade det släppt när jag väl vaknade! Troligen ville kroppen bara säga att du måste vila. Hade gått upp varje dag kl.05.. Men det positiva var att jag hade ju vänt dygnet lagom till lördagen iaf ;) Efter att jag hade sovit på fredagen kollade jag igenom påsarna ordentligt och kollade cykeln en sista gång. Därefter var det dags att gå och checka in allt. Vi träffade hela vårt härliga kompis gäng där ner. Alla peppade varandra ordentligt. Jag träffade även många fina människor som jag lärt känna på Instagram under åren. Vilken gemenskap detta är <3

Jag hade lovat mig själv innan att inte vara lika nervös som jag var 2015. Svar jag misslyckades.. helt. Jag vaknar kl.04 på lördagen och det spöregnade och blåste helt galet ute. Försökte att inte bry mig och tänkte ”Fixade jag 2015, fixar jag detta också”. Jag började med det första toalettbesöket. Det blev säkert 5 stycken innan start. Efter det drack jag kaffe och försökte äta risgrynsgröt… Det växte i munnen jag skakade och jag höll på att spy. Skillnaden var att jag inte brydde mig om att jag inte fick i mig något detta år. Jag visste att jag ätit bra hela veckan innan. Men jag vill inte behöva spy av nervositet så jag svalde och jag svalde. På väg ner mot cyklarna hade det slutat blåsa och regna. Vattnet var lugnt. Vad hände?!? Wohoo snart åker vi! Känslan av att vädret var med oss lurar iväg min nervositet ett tag. I växlingsområdet pumpade jag däcken och satte på flaskorna med energi på cykeln. Efter det blev det ett sista toalettbesök.

Efter går jag och Anton ner till statshotellet där vi skulle möta mina föräldrar som varit ute med Malva på morgonen. Vi byter om till våtdräkterna sen ser vi Antons mamma och hans kusin med sin dotter. Vi ropar och de kommer och är lika peppa som vi är <3 Mamma och pappa hade också med sig en överraskning. Lillebror <3 Han hade sagt hela sommaren att han inte kunde komma men sen står han där! Började gråta och all nervositet rann av mig. Nu vet jag varför jag gör det här!

Därefter tar vi oss ner till simstarten vi ställer oss mellan 1:10-1:20 och komiskt nog hittar vi Johan där och hans kompis Andreas! Vi njuter av nationalsången och ”Just idag är jag stark”. Jag känner mig redo och pepp på dagen. Nu åker vi!

Simningen – 1h och 21 min

Jag lägger mig i kanten direkt. Jag hade bestämt mig för att hellre simma längre och slippa vara inne i den stökiga delen. Jag har inte så mycket att säga om simningen. Lugnt vatten men stökigt kring bojarna som det alltid är. Inne i kanalen ser jag min lillebror och hans kille så jag vinkar galt mellan armtagen åt dem. Nu i efterhand skulle jag tryckt på lite till, tog det väldigt lugnt. Men det är ju lätt att säga nu ;) Nöjd ändå, 5 min förbättring sen 2015. När jag kommer upp ur vattnet är jag lite yr som alltid men familjen står där och hejar för fullt. Inne i tältet är det många känningar. Bytet går på 4 min så jag är snabbt ute på cykeln!

Cyklingen – 6 h och 29 min

Cyklingen börjar med bra känsla. Jag tömmer en gel direkt och börjar dricka energidryck. Samtidigt cyklar många, många om mig. Men jag njuter av att jag gjort en bättre simning än dem. Över på Öland är det fullt ös med publik i Färjestaden. Man känner sig som en superhjälte och supersnabb! Vinden ligger snett på vilket gör att det är med vind på något konstigt sätt. Jag stannar inte i någon vätskestation utan trampar förbi alla. Sen cyklar de om mig igen ;) Efter 2015 illamående så valde jag att vara försiktig med energin. Jag tog bara en gel på hela cyklingen. Men jag hade små barbitar med mig som jag tog på känsla. Så fort jag kände lite obehag i magen drack jag bara vatten ett tag. Var väldigt försiktig. Det visade sig fungera. Ingen dipp under hela cyklingen och inget illamående!!! Så underbart att få en bra känsla på cykeln, det behövde jag! Korta sträckor på Öland var riktigt blåsigt. Kändes inte som vi kom framåt. Sen på väg över till Kalmar igen var det som att cykla in i en vägg. Vinden var så stark! Men jag var med mentalt och tänkte att jag cyklat bra de andra sträckorna. Inne i Kalmar var publiken grym, vilka hejarop! Massor av familj och vänner som stod där <3 Efter 12 mil var jag fortfarande pigg. Hela vägen ut mot Rockneby hejade massor av vänner på mig, det ger sån energi! När jag kommer in till Kalmar den sista gången längtar jag så efter att få resa mig upp och sträcka ut ryggen. Jag längtar efter den där maran. Under cyklingen har jag inte kollat på klockan en enda gång. Men känslan var att det gick bra. Brukar bli knäpp av att kolla hastigheten så valde bort det. När jag rullar in ser jag att jag cyklat på 6h och 29 min. Jag är sååå nöjd!! 27 min förbättring! Den känslan tar jag med mig ut på löpningen.

Löpningen – 4h och 15 min

När jag går ut på löpningen känner jag mig riktigt stark. Troligen på grund av alla underbara människor som står och hejar. Jag känner dock att mina vader känns riktigt möra. Börjar ångra att jag tog ett par skor med lite drop. Men ahh sen vänder jag den tanken och tänker att det är inte det som kommer avgöra löpningen. Inne i stan står jättemånga vänner och hela familjen. Känns så roligt! Jag fortsätter ut mot Berga där hela Friskis gänget står och skriker. Längst ut står min gamla dagmamma med sin son och hejar <3 Alla förflyttar sig och hejar under hela vägen. Vilken känsla, vilken dag detta är! Andra varvet inne i stan, jag ger Lindqan och hennes kille en High five och skriker. Jossan och Alex skriker och hejar och säger att jag har en bra tid på g. Jag skriker och härjar om att jag springer där för sista gången. Så laddad för sista varvet! Jag ser även en gammal klasskompis från högstadiet som är där för tt heja. Tänk hur många som kom för min skull, blir känslomässig när jag skriver detta. När jag går ut på sista varvet har jag fortfarande inte gått ett steg. Kan det vara tur armbandet jag fått av Elvira? Kanske i kombination med att jag är mentalt stark och benen lyssnar. Vid 3 mil börjar benen stela till och jag börjar känna mig seg. Jag har svårt att få i mig colan samtidigt som jag springer. Sista varvet går jag genom vätskestationerna för att få i mig energi. Visade sig vara en bra plan, känner mig pigg direkt. När jag är på sista varvet tackar jag alla underbara funktionärer som ställt upp denna dag. Denna dag hade inte fungerat utan er <3 Inne i stan blir jag rörd, jag börjar redan bli hög på känslan av målgång. Upploppet är magiskt och jag är så stolt och nöjd över den tid jag åstadkom. Jag gjorde det och jag gjorde det f*n bra!

Sluttiden blev 12h och 16 min



Målet med IRONMAN

Mitt största mål med att göra mitt andra IRONMAN var att ta in allt. Och det var precis det jag gjorde. Jag tog in hela känslan, glädjen och kärleken <3 Jag gillar att utmana mig själv med något som är läskigt och som man kan misslyckas med. Men den största anledningen är att alla vänner och min fina familj samlas denna dag <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vår vän Carro anordnade via sitt jobb (Högalids folkhögskola) Högalidsloppet på 5 km i Smedby. Anton gick in för att gå under 20 min. Han anlitade till och med Alex som hare. Jag däremot skulle springa med Malva och hoppades på att gå under 27 min. Hon har inte sprungit snabbare än 5:20-tempo tidigare nämligen :)

Linn och Malva - Racerapport
Via instagram lockode Malva och jag med Stine och hennes vovve Pius. När man har vovven med sig och springer är ju rasttingen rätt så viktig haha. men Malva skötte sig innan så vi kunde köra hela loppet utan någon paus. Vid start ställde vi oss längst bak, i efterhand är jag tveksam om det var rätt val. För Malva älskade att springa om människor så första kilometern låg vi i 4-fart. Fullt ös medvetslös! Sen kom det i kapp henne runt 3 km för då började hon bli riktigt trött. Men då fick hon allt hänga på.

Bäst av allt! Har aldrig varit så många som hejat på oss (Kan varit därför hon sprang så fort också^^) Jättemånga roppade "Heja hunden!" Perfekt för att ge massor va energi :) Men Värmen tog nog Malva mot slutet, det var tryckande värme. Men vi sprang fullt ös in i mål och då stod Tessan, Anton, Alex och Johan och hejade på oss! Anton hämtade vatten och Malva fick dricka och sen blötte vi ner henne ordentligt. Vi hann återhämta oss och ta oss till målet och heja in Stine och Pius!! Han var också trött så Stine hade till och med fått dra honom runt. Inte lätt med mycket päls :)


Men jag är så stolt över Malva! <3 <3 <3 Hon var så duktig! Märks att hon älskar att springa och att få beröm av alla :) Vi kom in på 23:41 vilket innebär ett snittempo på 4:44.. Helt galet! Nu inser jag att Malva har maskat på träningspassen ;)

Anton - Racerapport

Jag hade som tidigare nämnt bett en kompis, Alex, att agera hare åt mig. Siktet var inställt på under 20 min, en total kross av ett gammalt rekord på 22 och nåt, så jag behövde verkligen all hjälp jag kunde få.

Så med en snabb rygg att fokusera på, 75 cl rödbetsjuice och två koffeintabletter i blodet var jag redo att anta utmaningen. Jag och Alex fick dessutom sällskap på startlinjen av en nyfunnen vän, Johan, som även han är en snabb rackare. Så nu kunde väl inget hindra mig från drömgränsen?

Vi började i rask takt och trots att jag fick känslan av att Alex höll tillbaka oss ordentligt så låg tempot på runt 3:30, vilket är väldigt snabbt för mig som långdistansare. Efter några hundra meter kom vi in i det planerade tempot och allt kändes riktigt bra fram till 2,5 km, benen var starka och huvudet var helt övertygat om att detta skulle gå vägen. Därefter blev loppet en ren plåga, jag kände hur Alex rygg försvann centimeter för centimeter och tillslut fick jag istället fokusera på Johans rygg. Med kanske 1,5 km kvar såg jag även den ryggen försvinna mer och mer. Nu var det tungt, benen var slut, lungorna ville inte mer och huvudet fullkomligen hatade löpning. Det syntes också senare på klockan som visade en sista kilometertid på 4:25.

Men trots ett otrevligt möte med den berömda väggen så tog jag mig i mål. Och även om jag inte riktigt nådde hela vägen så blev jag otroligt nöjd med ett nytt personbästa på 5 km på 20:13.

Efter lite återhämtning kunde jag stolt heja in mina tjejer. Dom var hur grymma som helst och jag vet inte vem av Linn och Malva som såg nöjdast ut på upploppet, det var hur som helst en underbar syn att se Malva slutföra sitt livs första lopp! 🙂

Allt som allt, ett väldigt roligt lopp med bra prestationer och, inte minst, ett nytt fint kvitto på att man har många härliga vänner att dela en och annan korv med en varm vårkväll i Smedby.

Likes

Comments

Det blev visst ett lopp till med kort varsel. Tanken var att inte springa men Erika hade fått en startplats över till Vårruset från jobbet och frågade mig dagen innan om jag inte var sugen på att hoppa in. Man kan väl inte säga nej till en startplats? Ne det går inte^^ Så det blev Vårruset i Kalmar.

Alltid roligt med löpfest! Men det var riktigt kallt faktiskt. Hade på mig vinterjacka och underställ innan start.. brr.. Erika sprang med sitt jobb, sjuksköterskorna från Oskarshamn. Kul att träffa nervösa och löpsugna människor! :) En av tjejerna var riktigt duktig på 5 km och hade tidigare kommit 4 på Margaretaloppet året innan. Det visade sig att hennes form var ännu bättre i år och hon sprang över mållinjen som första person. Grymt!
Erika är en riktig inspirationskälla. Alltid glad och grymt stark på korta distanser. Krut i benen! GIRLPOWER

Min kropp var fortfarande sliten sen i söndags och jag är inte stark på 5 km. Mitt personbästa på 5 km är från när jag sprungit milen, så tanken innan var att det vore kul att slå det åtminstone. Jag tryckte på hårt direkt och valde att bara gå på känsla fram till 3 km innan jag kollade på klockan. Fick bekräftat att det gått i bra fart, sen körde jag allt jag hade de sista 2 km. Så här korta lopp är riktigt riktigt jobbiga! Tyvärr var det inte så mycket publik alls längs banan.. Det ger alltid massor av energi när folk hejar på en. Men Anton, Becca och Carro var där för att heja och de förflyttade sig snabbt så deras hejarop levde jag på längs banan! Efter första svängen såg jag Annies (hon vi träffade vid målgången på Wings) rygg målet var att inte släppa henne ur sikte och det lyckades jag med! Jämt starka igen Annie ;) När vi väl hade gått i mål rörde vi oss snabbt hem, det var riktigt isigt och kallt så var inget väder för att stanna kvar i tyvärr.

Det tråkiga med loppet var att man fick betala extra för tidtagning..? Väldigt konstigt.. Men men.. Tyvärr var inte min startplats en sådan. Men hade jag betalat för det, hade jag sprungit in en 7:de plats :D Men lever lika gött på det :)

Resultatet blev: 5 km på 21:53, snittempo: 4:23

Likes

Comments

Som jag skrev i tidigare inlägg så släppte nervositeten samma stund som jag kom i vattnet. I Kalmar har man rullande start så det är inte trångt när man kommer ner i vattnet. Jag har bara positiva tankar. Det känns lätt att simma. Jag försöker leta ett par bra fötter att följa i vattnet. När jag väl kommit in i rytmen kommer det stora vågor och vattnet börjar bli oroligt. Min första tanke är att det kört förbi en båt. Men så fel. Vågorna var 1,5 m höga och det höll i hela simningen. I denna stund är jag väldigt glad att jag är en säker simmare. Det var svårt att hålla riktningen under simningen och jag lyckades hamna ordentligt fel en gång. Jag hoppades på en simtid på 1:15 som under träning, men förstod rätt snabbt att det inte kommer hända denna dag. Så jag försöker ta det lugnt och undvika kallsupar så mycket som möjligt.

När det är ungefär 400 meter kvar av simningen börjar det bli trångt. Man avslutar simningen inne i Kalmar kanal så det blir mer ihoptryckt. Jag tar mig upp på rampen och hör någon skrika "Linn!!" Ser min lillebror blir så glad och känner hur energin kommer. Jag ska erkänna att jag var bra yr här. Jag var väldigt glad att jag hade satt i öronpropparna (brukar skippa dem oftast).

När jag kommit upp är det full far. Jag följer med strömmen. Inne i tältet pratar många om hur hemsk simning det var. Jag tror inte jag helt hade förstått att det var så illa. Träffar också en kompis jag småpratar med samtidigt som jag sätter på mig cykelskorna. Därefter snabbt ut på cykeln för att cykla mina 18 mil. Jag är redo, jag känner mig pigg!


Simtiden blev 1.26 och bytet tog 5:50.

Likes

Comments

Ja var ska man börja... SÅ SJUKT ROLIGT LOPP! Wings for life är ett annorlunda lopp. Istället för att jaga mållinjen så jagar mållinjen dig. Det vill säga du ska springa så långt du kan innan bilen (som är mållinjen) kommer ikapp dig. Sen är det alltid lyxigt att få springa på Ölandsbron. Men bäst av allt är att hela startavgiften går till ryggmärgsforskning, en av få startavgifter man betalar med glädje!

Min mamma och pappa kom ner till Kalmar på morgonen för att heja iväg oss och sen ha Malva när vi sprang över till Öland <3 Vi träffade även min farbrors fru, Ullis, i starten.

I startfållan hängde vi med gänget vi ofta tränar med, en nervös och grymt pepp känsla! Tack Patrik, Daniel, Johan, Carro och Stefan :) Känslan av lite ångest och mycket förväntan beskriver minuterna innan start! Målet var att slå 2015 års personliga rekord på 24,14 km men vi hoppades på att ta oss 25 km.

Jag bestämde mig innan att jag skulle klä mig kallt för året innan tog värmen mig hårt. Men sen när vi väl kommer till starten börjar alla retas över att jag skulle springa i linne och shorts. Men i efterhand helt rätt val! Supervarmt på Öland. Så mottot, hellre för kall än för varm, kvarstår :)

Innan vi körde igång hade jag bestämt mig för att inte kolla på klockan alls, så jag vred displayen neråt. Jag kan bli lite knäpp och börja tänka tankar som "Det går för fort, det här klarar jag aldrig att hålla" om jag ser tempot. Det visade sig vara ett framgångsrecept. Jag kände mig stark hela vägen. Inte en enda dipp under hela loppet. Jag valde att kolla på klockan vid 21 km för första gången och såg att vi sprungit halvmaran på 1:43. Jag började inse att vi kommer nog få springa långt idag. När Anton och jag sprang förbi 25 km-skylten, så sa jag "Där satt den! Vi fixade det!". Båda kände sig fortfarande pigga och vi höll i tempot fortfarande. Benen började stelna till där runt 25 km. Men huvudet var fortfarande med, så känslan var grymt bra!

Cyklisterna kom ikapp oss och sa att vi skulle lägga på ett kol för bilen var nära och det vara bara några 100 meter kvar till 27 km. Vi missade 27 km gränsen med 180 meter. Men vad gör det!! Vilken kick, vilken känsla och vilken distans! Jag gick i mål tillsammans med Anton på 26, 82 km. Detta gav ett snittempo på 4:58 per km. Helt galet! Den starka känslan stämde verkligen. Vi var helt höga och hoppade runt.

När vi gick mot bussen träffade vi Annie och Tobias som är ett par från Öland som också springer ihop. De kom precis 27 km och vi misstänkte att vi kunde komma nära varandra och det hade vi helt rätt i! :D

På bussen hem träffade jag Hanna, en tjej från Oskarshamn, och det visade sig att vi var jämna också. GIRLPOWER!

Ni som hejade längs vägen, Therese, Mats, Carl och alla andra. STORT TACK, ni gav så mycket energi!

Kvällen slutade med pizza och gött häng hemma hos oss :)

Resultatet: 26,82 km - Placering 38 av 1059 i Sverige

Så nöjd och stolt! Det här gjorde vi bra Anton :)

// Linn

Likes

Comments

I lördags sprang vi Ölands kyrkstafett med massor av löparglada vänner. Året innan hade jag (Linn) sprungit den korta stafetten med ett par tjejkompisar. Men i år fick vi inte ihop ett lag, så vi satsade på ett mixlag och den långa distansen, 67,4 km uppdelat på 11 sträckor. Men vi ville inte överge vårt lagnamn så laget SNABBA TJEJER gjorde comeback i rosa även i år! :)

Racerapport - Linn

Det bästa med hela dagen var att man är ett lag! Så roligt att åka runt och heja på sitt lag för att sen ställa sig på startlinjen och göra sin egna insats. Samtliga i laget har löpning eller triathlon som största intresse vilket gjorde det ännu roligare. Många kände inte varandra från början men vilken team-känsla vi hade under hela dagen! Tack SNABBA TJEJER för en superdag!

Jag sprang sträckan mellan Gårdby - Tävelsrum på 7,2 km. Jag sprang samma sträcka för två år sedan så mitt mål var att göra en snabbare insats. Eftersom den sträckan hamnar på eftermiddagen lärde jag mig att jag behövde äta något mer än en bar. Så jag åt pannkakor, banan och en mars till lunch som uppladdning. Det visade sig vara ett framgångsrikt recept då jag sprang sträckan på 33.34 jämfört med tiden 34.23, 2015. Men vädret bjöd på allt annat än rosor. Det var en hemsk blåst och spöregn. Detta kvittade helt för jag kände mig så mentalt stark. Jag tänkte under hela sträckan på varför jag gör det här och svaret var hela tiden: FÖR JAG ÄLSKAR DET!

Men den bästa energin jag fick under sträckan var när jag såg Anton, Tryggve och Mizera hejandes och hoppandes längsvägen. Det gav superkrafter. Löpning ger inte bara träning det skapar också världens bästa gemenskap enligt mig <3 Så klart ser ni SNABBA TJEJER på Öland även nästa år :)



Racerapport - Anton

Hejhej, Anton här! Jag fick (tog?) äran att ta stafettpinnen i mål, vilket innebar att jag sprang rundan Torslunda-Färjestaden på 5,4 km. Förutom regn och blåst visade det sig vara en kanonrunda med mycket nerförsbacke och jag kom in på en smått chockerande snittkilometertid på 4.04 min/km. Så klart otroligt nöjd och det blev ett härligt kvitto på att formen är så bra som jag känt den senaste tiden. Men den egna insatsen var bara pricken över det stora i:et, vilken jäkla dag det var, vilket härligt umgänge och så galet mycket glädje! Detta var min första kyrkstafett, men definitivt inte den sista. Till nästa år vill jag bara ändra på vädret, så att man tillsammans med alla andra löpare kan njuta av grillbuffén och dela dagens händelser. I övrigt hoppas jag på att vi är exakt samma Snabba tjejer som ställer oss på startlinjerna och hejar fram varandra!



Några av oss stod emot vädret och hängde kvar hela vägen!


Nu laddar vi om för Wings For Life, nu på söndag den 7 maj :D



Likes

Comments

I denna blogg kommer man kunna läsa olika race-rapporter och speciella träningsäventyr. Inläggen kommer skrivas av både mig, Linn och min man, Anton. I vissa fall som detta så kommer vi även skriva inlägg ihop.

Tanken med bloggen är att kunna inspirera fler till rörelse och förhoppningsvis kunna ge lite tips inför kommande utmaningar. Exempelvis kommer jag att publicera min race-rapport från Ironman i Kalmar 2015. Förhoppningsvis kanske den kan vara till någon hjälp i förberedelserna inför sin första men även andra, tredje och fjärde Ironman :)

Om allt går som planerat i sommar så kommer vi att genomföra:
- Ölands kyrkstafett
- Wings for life
- Högalidsloppet
- Göteborgsvarvet
- Swimrun - Kalmar
- Kalmarmilen
- Ironman - Kalmar

Under sommaren har vi även bokat en resa till Fuerteventura till träningsanläggningen på Playitas. Helt enkelt, det kommer bli mängder av rörelsglädje i många olika former! :)

Ni kommer med stor sannolikhet även stöta på vår unghund, Malva, som hänger med på det mesta. Outtröttlig under löprundorna, den perfekta löparkompisen!

Eftersom den största glädjen med träning är att träna tillsammans med andra har vi planer på att anordna simning tillsammans med några vänner en kväll i veckan ifrån Kattrumpan i Kalmar. Mer om det längre fram :)


Hoppas ni hänger med och att vi ses under ett träningspass i Kalmar eller någon annanstans!

// Linn & Anton



Likes

Comments