View tracker

För över fyra år sen träffade jag en kille som förändrade väldigt många år för mig. Jag ställer mig frågan,vart hade jag hamnat och vilka fotsteg hade jag tagit om jag inte träffat honom? Hade det på något vis varit bättre för mig? Bättre för honom?

Varför

Varför

Varför

Jag bör sluta ställa dumma frågor till mig själv, det finns inget svar på varför, eller tänk om, kanske.

Ingen vet och det är vad som gör situationen så poetisk och flyktig. En sak vet jag dock säkert. Vi har behandlat varandra illa många gånger men minst lika gånger ställt upp för varandra. Nu? Vi har inte pratat på en evighet. Jag tänker trots allt på honom ibland, många gånger i ren ilska, andra gånger i förståelse, de flesta gånger i undran. Varför gick det åt helvete, var det mitt fel, var det ditt fel? Får jag slå dig? Vill du slå mig? Jag har väl egentligen insett att det inte är mig det är fel på, det är karlarna som har x antal skruvar som behöver skruvas åt –ORDENTLIGT.

Jag är en SANSAD person. Jag är många gånger oberörd. Blir jag då på något vis berörd så är jag det tillhundra procent. Tisdag var en sådan dag när det var väldigt jobbigt och när jag vaknade på onsdagen kunde jag inte förmå mig att göra någonting. Jag mådde och mår skit. Jag var så berörd att jag blev helt lealös, jag kunde inte bära min egen vikt, jag grät och allt var jobbigt. Sedan slutade jag och det gjorde ont på insidan. Mitt hjärta gör ont.

Ångesten är tillbaka.

Det var längesedan jag hade sådan ångest, hela hjärtat värker som om jag just utfört ett oerhört utmattande pass på gymmet. Jag kan inte göra någonting förutom att hyperventilera, andas fortare och fortare. Det slutar inte gör ont, jag kan inte resa mig, det är värre än vad det någonsin varit. Jag minns inte ångesten som såhär. Nu har bägaren runnit över, jag behöver låna en skopa så jag kan hälla av en del av innehållet på marken, eller helst över någon annan som förtjänar att må såhär dåligt. Ett riktigt svin som behöver en kallsup fullproppad med viktiga ingredienser såsom just ÅNGEST. Sådant som gör en maktlös. Jag känner mig såjävla svag. Jag som alltid tycker att jag är stödpelaren till alla andra ledsna själar. När man ger guld och får skit tillbaka känns det exceptionellt mycket värre. En enda motgång och det känns som att hela världen rämnar.

Jag vill inte, jag vill inte,jag vill inte. Ändå gör jag ingenting. Jag går inte ut och gör något dumt, idiotiskt och hopplöst för att det har jag för mycket hjärnceller för. Att ta livet av mig alltså, eller ni vet, skära mig eller något annat självskadebeteende. Mitt självskadebeteende kanske är att jag tillåter mig själv att må såhär jävla dåligt fastän jag vet bättre. Jag vet inte, jag vill inte ens veta, det är tillräckligt jobbigt att vara besvärad och vilsen.

Kan någon ta den här ångesten och skrota den? Det var bättre för en vecka sen när mitt hjärta var intakt och riddarrustningen inte hade en skråma. Förra veckan, samma tid – jag brydde mig inte ett skit, jag orkade helt enkelt inte bry mig. Innerst inne intalade jag mig själv att allting går åt helvete i vilket fall som helst. Så ångesten, välkommen, du är bieffekten utav att jag inte gjorde någonting åt situationen jag visste skulle komma men som jag sköt upp.

Nu har allt gått åt helvete.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

De säger alltid att den rätta personen dyker upp så småningom. Min måste ha blivit överkörd av en lastbil.


- Har ej skrivit detta, tyckte bara att det var klockrent! -

Likes

Comments

View tracker

Här i livet möter man en del människor. Somliga värda att minnas och de där andra.

Jag är en väldigt sprallig person i vanliga fall, det är mycket omkring mig och det är många saker som håller mig upptagen. Men så ibland så får en del människor mig att känna väldigt mycket känslor. Olika, om det nu inte var uppenbart. De gör mig paralyserade. Jag klarar inte av att göra någonting. Som ett töcken. Innanför pannbenet går små apor runt med cymbaler och någonstans mellan dem hyperventilerar en stackars krake och försöker få dem att lägga av. En katt skäller, en hund jamar och kraken försöker få tyst på alltihop. "Dämpa er, jag kan inte tänka." Viskar kraken medan han med händerna bakom ryggen är marionettledare och egentligen triggar dem. 


Det är tyst, alldeles för tyst för att överhuvudtaget kunna tänka. Vinden blåser någonstans, det är det enda ljudet. Det är oerhört lugnande men inte för mig, nej. Inuti huvudet gapar och skriker alla galenpannor och jag vet inte ut eller in längre. Shhhhh!

Likes

Comments

Jag säger det en gång och sen säger jag det inte en gång till.

Jag tycker inte om många men jag älskar dig.

Säg bara orden, ta min hand, jag är din om du vill.

Men du tycker ju fan inte om mig.


De sa att det var enkelt, de sa att det var simpelt.

Livet är en barnlek, känslor förstår du lätt.

Jag stod stadigt men inte länge innan jag blev omkullvält.

Vad är det för jävla sätt.


Nej, men allvarligt talat.

Jag är så trött på att inget går riktigt så som jag vill, jag tycker om att ha kontroll över situationer jag är i. När jag inte har det? Panik till hundra, jag vet varken ut eller in, jag blir förbannad, ledsen och arg igen... Nuförtiden? Det känns som att inget berör mig, jag borstar av mig de dåliga stunderna med orden "det visste jag väl". Varför? För att ingenting bra någonsin händer mig, och som sagt - inte deprimerad, vardagspessimist.


Jag vill ge lite för mycket, lite för ofta, resultatet blir ofta tystnad och knutna nävar, ingenting givet, ingenting sagt. Jag får inte ut orden. Jag vill skrika men tystnaden är för högljudd. Samlad, det skulle jag vilja kalla mig själv. Är jag det? Kanske. Eller så orkar jag bara inte visa vad jag tycker och tänker för det leder ingenstans ändå. Egentligen vet jag vad jag borde göra för att det ska bli som jag vill och egentligen vet jag innerst inne att det inte är vad jag faktiskt vill ha. Jag är inte tillräckligt iq-befriad för att sänka mig till den nivån som en del människor vill ha mig på. Ändå gör varenda stavelse och bokstavering ont. Jag tar åt mig lite för mycket än vad de där andra hade hoppats på. Jag lever på hoppet och dödas av tvekan. Tror på ord och inser sanningen när jag ser den.


Ni förstår. Ord. Ord är otroligt starka. Oerhört mäktiga, sådana som bygger upp världar och får dem att rämna med ytterligare ett ord. Nackdelen är som ni säkert insett, ord är mäktiga men betyder ingenting för det är handlingar som visar sanningen. Vad är det egentligen som är äkta, vad döljs bakom de där silkeslena orden? Nu orkar jag faktiskt inte längre, min enda sanna känsla kan förklaras med Rock-Olgas "Gör vad du vill, räkna bara inte med mig".


Hoppas att ni tycker att jag är riktigt kryptisk, för det är jag. Arg, sårad och jävligt lurig. Ha en oerhört bra lördag så skriver jag mer när jag behöver säga något till en person igen fast inte riktigt får fram det utan bara klarar av att skriva ner det.

DET SPELAR INGE​N ROLL FÖR JAG HAR ÄNDÅ INGEN KOLL

Likes

Comments

​Jag har just upptäck en sak.

Jag är, till skillnad från många andra, en riktigt bitter jävel emellanåt. Bevis på det är att min mamma brukar säga att det är ingen som vågar prata, röra eller så mycket som titta på mig eftersom jag ser så arg ut jämt. 

Sen har jag funderat, varför har det blivit såhär egentligen? Å andra sidan tycker jag att jag är en väldigt positiv och optimistisk person men sanningen är ju en annan, det vet jag ju. Jag kan säga till min spegelbild på morgonen att "wow, du är så oerhört perfekt" för att sedan gå ut genom dörren och jämföra mig med varenda människa jag möter. Varför jämför jag mig då? För att många, ja nästan alla människor, faktiskt inspirerar mig till att göra mitt bästa fastän jag är inte är så perfekt jag tycker på morgonen i min dåligt belysta hall. 

Men när jag väl gått förbi alla människor så intalar jag mig själv att "nej skitsam, det här kommer att gå åt helvete iallafall" och så fortsätter jag med en känslokall tankegång genom hela dagen. ​Du kommer aldrig att vara lika bra som dom ändå​ och verkligen aldrig bättre.​ Det blir som att springa runt i ett hamsterhjul istället, jag får saker gjort, jag är effektiv men inte produktiv. Men jag är ju åtminstone inte deprimerad, jag orkar springa runt i det där hjulet, jag sitter inte bara och stirrar på väggarna kring mig, jag springer runt och slår på dem utan att det händer något.

Jag brukar säga att "nej det har jag inte tid med" så fort något värdsligt händer kring mig, nej, jag har faktiskt inte tid att lägga ner tid på saker och människor omkring mig som inte får mig att må bra, men dubbelmoralen ger mig en riktigt hård smäll tvärs över ansiktet när jag sedan går hem och slår på min vägg om och om igen tills jag vaknar nästa morgon och återupprepar proceduren. Kanske borde jag ha tid för att supa bort mina pengar, skicka nakenbilder och snacka skit istället för att slå på min jävla vägg. Eller så är det bättre för världen att jag slår på väggen istället för att springa runt och vara en skitstövel.

Vardagspessimist, absolut inte deprimerad. 
Allt som är kul slår dig med en stekpanna, allt som är kul gör dig vidrig och ful.

Ja tacka den där jävla galenpannan, det går inte att ha kul för det slår dig i bakhuvudet. 



Likes

Comments

Ja, typ lite mer än tre månader och har "bara" åstadkommit 7000 ord? Vad sysslar jag ens med... Men har förmodligen haft roligt eftersom tiden uppenbarligen går fortare när en har det trevligt och kul. :) Jag har sådan otrolig jävla panik över min uppkörning den åttonde men tror faktiskt att jag kommer att klara det för jag tror så jävla hårt på mig själv... Det är mitt självförtroende som spökar nämligen och säger att jag är bäst i hela världen på allt jag gör vilket inte är 100% sant såklart.


Jag vill ha körkort, kyla och mysiga kvällar med te och kakor. Men tiden går ju snabbt så snart är allt det där kommet! <3


Ha en asbra höst, kväll eller vad ni nu har framför er. <3

^^^^^mina absoluta favoriter


Likes

Comments

​63 sidor. 

27415 ord. 

7 kapitel.

20:23

Likes

Comments

50 sidor.

20870 ord.

5 kapitel.

Klockan 00:48

Likes

Comments

​Han är bäst .

Likes

Comments

Året har börjat, 2016 har startat. En månad har gått.

Det finns mycket att säga om nya år men jag skulle vilja säga att alla år är likadana med nya möjligheter till att förbättra det som en gång var. I år till exempel har jag många saker jag vill uppnå. Jag förbättrar min ålder med ett år, skaffar bra betyg i ämnen jag gillar och dylikt. Det finns många diverse saker som går att förbättra men det är inte riktigt det jag vill prata om egentligen.


En anledning till att längta efter sommaren är att det är varmt och skönt. Inga plikter eller skyldigheter. Sol, bad, grilla. Vill man så kan man ju jobba också så tjänar man lite pengar. Själv har jag egna satsningar som jag hoppas ska gå igenom bara jag håller mig motiverad så ska det säkert fungera! Nattdopp, roadtrips och goa sommarfester är också saker att längta efter. Stå ute på en balkong klockan elva på kvällen och njuta av att det fortfarande är varmt. Det är good times, så är det bara.

Andra anledningen till att länga efter sommaren är alla cruisingar, bilträffar och diverse grejer som sker med gamla amerikanare och dylikt. På vintern är det ju bara en massa jävla volvoraggare som glider runt och har roligt i kylan. Vilket inte är så kul för det är kallt! Femtiotalist <- jag lyssnar just nu på Dion och vill sitta i baksätet och glida runt på en cruising med hög musik, känna lukten av avgaser och höra ljudet av en v8 som spinner. Mhm, blir glad bara av att tänka på det!

Tredje anledningen till att länga efter sommaren är att oavsett ålder så är man ledig, lite längre sommarlov för studenter och dylikt medan alla vuxna får ett par veckors semester. Skönt är det i alla fall eftersom det är varmt och gott och ledigt. Går det ens att sätta ord på sommarkänslan? Kanske. Det är oerhört underbart åtminstone. Ledigt, fritt. - Längtar. :)



Likes

Comments