View tracker

​Om man bor i en mindre stad kallar man sig inte rasist, man är inte främlingsfientlig, men man vill ändå inte att det ska "komma för många". Jag tror att man  enbart är rädd för förändring. Alla är överens om att det inte är invandrarnas fel,

I Sverige idag försöker vi bekämpa rasismen på alla sätt, det är media, politiker, manifestationer osv. Det tar aldrig slut på hur många sätt det så kallade PK-folket försöker bota rasismen, problemet är att vi försöker bekämpa något som inte enligt gemene man inte finns. Det är inga rasister på landsbygden, man är inte rasist för att man röstar på Jimmie och bara för att man inte önskar att invandrarna ska bo granne med en själv betyder det inte att man är rasist. 

Det egentliga motståndet är rädsla för förändring, vi blir matade dagligen med att det är kostnader det är fråga om vår välfärd kommer klara trycket av de asylsökande. Vi är rädda för att alla bostäder kommer gå till asylsökande och de unga och gamla inte kommer ha någonstans att bo,  

Men alla är vi nog i grunden enade om att vi inte löser några problem genom att tycka illa om varandra, tycka att den ena har mer rätt än den andra. Jag tror att alla delar önskan, samma resultat, en trygg framtid. Ingen ska behöva bekymra sig om hur välfärden ska se ut i framtiden eller om den ens kommer kunna finnas kvar. Vi saknar starka ledare som signalerar annat än misär.  

Det finns två läger där ena sidan säger att invandringen kostar jättemycket och en annan sida som anser att den kommer gynna oss. Det är alltid den rädda människan vi ska värna om, det är den rädda människan som är den farliga. Vi måste övertyga den rädda människan att det inte bara är faror som väntar runt hörnet. Idag med allt som händer i världen blir vi matade från morgon till kväll med hur illa allting går, ingen vet hur något ska sluta. 

Jag saknar den politiska delaktigheten i detta, den hoppingivande bilden behöver målas upp. Inför valet så var det så mycket som skulle bli bättre, man lovade guld och gröna skogar och det enda jag har sett är en stor röra där det framställs som att det inget går framåt utan att allt blir halvdant. Jag är övertygad om att detta inte är hela sanningen men det är vad som målas upp av media. 

Vi borde istället göra allt som står i vår makt för att hjälpa dessa nyanlända att komma in i samhället, de har inte haft det enkelt sen de kom hit men de lever och har fortfarande drömmar om en framtid. Så istället för att vara rädda och hatiska, prova prata med dom, besök ett boende och skapa en egen bild! 

De behöver lyftas upp och se vad det är för land de har kommit till, de har en lång väntan på att få besked om de kommer få uppehållstillstånd eller ej. För att de inte ska tappa alla drömmar behöver de se att de finns de som tror på dom och visar att deras tålamod kommer leda  någon vart. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är mycket envis, vill jag något ska det hända. Samtidigt som jag kan ge upp plakat om jag inte tycker att det är värt besväret eller jag ser att jag inte kan komma förbi hindret.

Men jag gör inget jag ogillar allt för länge och där kommer vi till arbetsplatser. Jag har haft längre anställningar men har avslutat dom eftersom jag till slut inte har trivts. Jag vill inte gå till en arbetsplats och tillbringa åtta timmar av min dag utan att trivas. Jag har sett många som verkar nöja sig, som går till jobbet och får sin månadslön men som bara klagar bakom chefens rygg om hur dåligt allt är.

Själv är jag inte den typen, går jag till jobbet gör jag det för min skull och jag har själv valt att börja på företaget och måste därför acceptera min roll på företaget. Visst jag är inte tyst om jag inte tycker att arbetssättet fungerar men jag klagar inte förrän jag har kommit på en bättre lösning själv.

Åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan - det är en stor del av ens liv. Lova att aldrig gå till en arbetsplats som inte tillför som inte stärker er på ett eller annat sätt. Det finns arbetsplatser där man känner av sitt eget värde, även om man själv måste skapa det. För mig räcker det att jag vet vad jag tillför och att det jag gör har betydelse för företaget. Mina kollegor måste vara positiva annars tycker jag faktiskt att de bör söka ett annat jobb där de slipper klaga så mycket.

Kort och gott - trivs du? Kan du göra något för att ändra situationen på din arbetsplats? Har du rätt tankemönster eller går du i negativa banor? Gör om gör rätt, livet är för kort för att du ska vantrivas.


Likes

Comments

View tracker

Tanken slog mig att jag den senaste tiden, de senaste åren sörjt det som inte kommer att bli. Jag kommer inte bli världsbäst på fotboll, jag kommer antagligen inte vinna de där miljonerna etc etc. När hände allt detta? Min grundinställning har varit att allt händer av en anledning och jag kan lyckas med precis vad jag vill!

Men tydligen är mina tankar upptagna med att sörja det som inte blivit eller det som inte kommer att bli och det har gjort min tillvaro ganska meningslös eller åtminstone tråkig och tom på innehåll.

Herregud, jag har ju fortfarande hela livet framför mig! Jag har massor att glädjas över framöver, jag behöver inte lyckas med allt men det kommer falla sig naturligt i slutändan. Jag kanske inte får drömjobbet inom de närmsta åren men jag kanske hittat den där fritidssysselsättning som får mig att springa ifrån min arbetsplats när dagen är slut. Jag kommer tycka att saker är tråkiga men också att andra saker är roliga!

Likes

Comments

Läste den här artikeln: http://www.sydsvenskan.se/asikter/lat-joakims-liv-...

Den är ifrån november 2014 - men det spelar inte så stor roll.

Jag hann inte mer än lästa några stycken innan jag blev förbannad i vanlig ordning när det kommer till Sveriges sätt att se på missbrukare.

Det som gjorde mig så arg är handläggaren på socialförvaltningen. Pappan önskar att hans son ska få komma in på ett behandlingshem för att han ska kunna sluta med droger. Han handläggarens svar "vet du vad en sådan kostar?"

Okej kära handläggare på socialförvaltningen i Kävlinge nu undrar jag om du någonsin har tänkt på vad en missbrukare kostar samhället?

Jag har inga siffror över huvudtaget men med lite sunt förnuft kan vi ju bara fundera över vad det kostar.

I de bästa av världar fortsätter Joakim att ta strö jobb tjänar lite pengar för att sedan använda sina intjänade pengar för att köpa droger. Som vi alla förstår fungerar det inte särskilt bra att arbeta och missbruka samtidigt så när Joakim kommer längre ner i sitt beroende kommer han inte att kunna arbeta längre. Det betyder att Joakim slutar betala skatt och pengarna som han bidragit till staten tidigare slutar komma in.

Så vad ska han göra nu då? Han behöver ju fortfarande pengar för att kunna fortsätta med sitt missbruk och har man inget jobb får man ta till andra medel. Man kan gå till socialen för exempel men det är också i den bästa av världar. Att få pengar ifrån socialen betyder att du ska göra en del uppoffringar själv och i samband med missbruk är det inte helt lätt att göra dessa uppoffringar som socialen kräver av dig. Så vad ska Joakim nu göra? Antagligen kommer han behöva bryta mot lagen en eller tre gånger för att få in pengar för att kunna fortsätta sitt missbruk. Det kommer antagligen leda till att Joakim kommer bli gripen av polisen ex antal ggr, det kommer leda till rättegångar och troligtvis fängelsetid lägre fram. Han kanske väljer att bruka fordon av olika slag när han egentligen inte enligt lagen får lov att bruka dessa. Detta kan leda till att han i sin tur skadar någon annan medtrafikant eller dylikt.

Joakim har också en familj som arbetar, kanske ett syskon som går i skolan. Det är inte bara Joakim som skadas av sitt missbruk utan detta gör också hans familj. Det tar tid och energi när en familjemedlem väljer att leva ett destruktivt liv. Så sannolikheten att en eller båda hans föräldrar går in i väggen någon gång på vägen är inte liten. Hans syskon kanske inte klarar av skolan, kanske går en kvar eller så hoppar en av skolan i vilket fall får det negativa konsekvenser för syskonet. Betygen blir dåliga, studierna läggs kanske på framtiden för att just där och då kanske framtiden känns allt för långt fram när man har en bror som väljer att leva för dagen och inte själv ser farorna han utsätter sig för.

Så kära handläggare på socialförvaltningen i Kävlinge, kan du tänka dig hur mycket det skulle kunna kosta samhället om Joakim fortsätter med sitt missbruk? Kanske är det inte så dyrt att låta honom komma till ett behandlingshem.

Nu är det så att Joakim inte blev mer än 25 år gammal så jag ber dig, nästa gång du börjar räkna på vad det kostar så ha i bakhuvudet att det kan kosta något så mycket mer än pengar: en ung människas liv.

Låt Joakims liv bli en väckarklocka för er som jobbar på socialförvaltningen i Kävlinge. 

Likes

Comments