- Vad i heeeeeeela helvetet?

Snabb som en jaguar vevar hon ner passagerarsidans lätt tonade fönsterruta, lutar överkroppen över handbromskonsollen och passagerarsätet och skriker i falsett så spottet flyger:

 - Duger inte cykelbanan eller, era idioter? Glömde ni hjärnan hemma? Om ni ska cykla i flock kan ni väl för fan cykla i en rad när ni hör att det kommer en bil bakom. Men ni hör väl inte heller förstås? Förbannade puckon. Hoppas att ni kör ner i diket hela bunten!

Alltid hamnar hon bakom cyklister i flock. Djävulens påfund som hon milt brukar uttrycka det. Där de puckona som vare sig ser eller hör. Hon slänger ett öga i backspegeln när hon kommer på att 13-årige sonen och hans kompis sitter där i baksätet med varsin glasstrut typ intryckt i truten.

 - Jag blir så förbannad när de utsätter oss andra trafikanter för faror. Ni fattar va? Tolv svettiga, flåsande cyklister på rad och tre i bredd. Med hjälm så klart. I tajta äckliga små cykelbyxor så att snoppen tydligt syns. Och när de tar på hjälmen så lägger de fanimej förståndet hemma, precis som om hjälmen betyder att de inte längre behöver tänka. Och varför ska kommunen bygga cykelbanor? Memiljävlarna använder ju inte dem ändå. Idioti.

Rasmus kastar ett ont öga motbackspegeln för att förtydliga att det är bäst att hon kniper nu.

 - Jaha, du tycker att jag ska vara tyst nu. Alltså, jag har en släng av PMS. Egentligen spelar inte det så storroll för jag hade blivit lika arg ändå. Egoister är vad de är. Tänker bara påsig själva. Tänk om alla mopeder eller barnvagnsmorsor kört eller gått på vanliga bilvägen i flock? Ni kan fatta att folk hade skrivit arga insändare? Men cyklister får bete sig hur illa som helst utan att någon reflekterar! Mopedburna ungdomar har ungefär dubbelt så mycket vett som just memiljävlar.

Hon känner att hon kanske tog i lite väl bra. Inget man erkänner för små hormonstinna killar direkt. Och vad spelar det för roll, egentligen? Cykelidioter kommer alltid att vara cykelidioter. Lika bra att de förstår det.

Väl hemma stoppar hon mobilen i laddaren på köksbänken, tar på sig glasögonen och skriver ”ängel” mot sin gamla svensklärare Eva på wordfeud. Hur många år har de spelat wordfeud egentligen? Och nu går det inte att sluta. Vanebildande. Den gulvita plastpåsen med matvaror från Coop Nära står kvar på köksgolvet.

Tankarna flyger i väg för en sekund när hon tänker ut kluriga ord istället för att varenda förbannade dag vara projektansvarig för den här familjen och tänka ut tidsåtgången för att tillaga dagens middag, efter att först ha inhandlat den eller kompletterat med det som saknas. Och middagen ska serveras klockan senast 18.00 för att alla ska vara nöjda. Bara det liksom.

Annat är det på fredagar. Då är nästan hela dagen fri från jobb och dagen ägnas istället åt allt annat som måste göras och som andra förväntar sig. Tvätt, städning, skura toan och sån skit.Storhandla. Bara det är en prestation som kräver sin man. Inte en kvinna som väger femtio kilo.

Telefonen ringer och det är väninnan Katja, vars tjugoårige son drogar konstant och tungt och som just nu flyttats från avdelningen på Östra Sjukhuset till ett behandlingshem i Småland.Katja nästan skriker med väldigt hög röst:

-         Det funkar inte Anna! De har ringt och säger att han är helt rabiat.

-         Men herregud, det är väl ändå deras uppgift att se till att han kommer till ro. Tro sjutton att han är rabiat, han har bara varit där i två dagar än svarar Anna lite upphetsat.

-         Men om han fortsätter så här så kan de inte ha honom där sa dom. Vad ska JAG göra?

-         Ja, vad ska DU göra!? Du får kontakta hans kontaktperson på socialen och säga att behandlingshemmet har ringt dig.

-         Det går inte. Han är ju myndig. Nu kan de bara låta honom gå om han vill. Jag får panik! Vad ska Anders säga? Han kommer att bli galen om Rickard bara kommer hem igen. Han tål honom inte!

-         Skit i Anders. Det här handlar om att rädda livet på din son. Han får bara ta det. Om Rickard hade varit hans egen son kanske läget varit annorlunda?

-         Det vete sjutton. Alla som inte presterar är noll värda i hans ögon. Jag är livrädd Anna. Tänk om Rickard försöker ta livet av sig?Tänk om han drogar ihjäl sig? Tänk om Anders kastar ut honom på gatan!? Rickard är min son, han är viktigare än allt annat!

-         Ring soc direkt och säg att de MÅSTE ta tag i det här.Kan du åka till Rickard igen på behandlingshemmet och prata med honom? Ska jag följa med? Vi kan ta det i morgon, jag ställer upp!

-         Jag ringer dem direkt och frågar. Annars åker vi dit imorgon. Vi hörs sen!

Hunden skäller till och helt plötsligt öppnas ytterdörren.

      -     Jaha, du var hemma.

Grannen Morgan står redan i hallen,pastan kokar över och han säger:

-         Jag skulle bara låna släpkärran men den var visst låst.Var har du nyckeln?

-         Fast jag har lånat ut den i kväll. Nån granne till Niklas ska ha den vid åtta-tiden.

-         Åh fan. Jag som skulle hämta jord hos en kompis och vi hade bestämt att ta det i dag, säger Morgan.

Maken Thomas kommer också in genom ytterdörren med mobilen i ena handen och kalendern i den andra.

-         Hej älskling! Morgan är här för att låna släpkärran men den har jag lånat ut till Niklas granne.

-         Men ring Niklas då och säg att hans granne får låna den en annan dag.

Thomas verkar sur. Inte så lite heller. Eller så är det något annat som trycker honom.

Morgan tar nyckeln i halltrappan och går och Anna gör ett trevande försök att få Thomas på bättre humör:

-         Har du haft det bra på jobbet idag? Var det mycket?Stressigt?

-         Folk ringer som idioter. Och den där kärringen som jag satte upp staket hos har ringt tre gånger. Jag blir så jävla avbruten hela tiden.

-         Men du var väl hos gubben med trappan idag?

Han blir helt tyst. Stirrar med öppen mun och säger:

-         Åh fan. Det glömde jag. Nej, jag tog altanen hos paret i Särö.

-         Oj då. Och gubben med trappan har inte hört av sig?

-         Nej.

Anna häller av pastan när telefonen ringer igen.

-         Ja det är Anna.

-         Det är jag igen. Jag ringde behandlingshemmet istället och de säger att det är bra om jag kommer dit och pratar förstånd med honom.

-         Ska jag följa med?

-         Gärna, du är en ängel! Jag hämtar dig klockan åtta imorgon bitti, är det OK?

-         Absolut! 

20-åriga dottern Julia dukar, tar fram pesto och rör runt i köttfärssåsresterna från igår. Sedan skriker hon onödigt högt att maten är klar. Thomas som redan står med en t-shirt och kalsonger i handen undrar om han verkligen inte hinner duscha innan maten. Anna ler och säger:

-         Klart du hinner. Vi väntar några minuter.

Denna stress. Dessa krav. Alla dessa människor som bara klampar in. Trots att de köpt en dörrklocka som är trådlös från en teknikbutik. Hunden hoppar framför sin matskål och Anna inser plötsligt att hon glömt ge både katter och hund mat. Thomas djur. Som han valt och köpt. Som hon sköter. Utom hundbajset som blir i trädgården och som han har som sin uppgift att ta bort.

Och nu ringer dörrklockan. Hon öppnar och där står en helt okänd kille.

-         Jaha, kan jag hjälpa dig?

-         Alltså, jag är Niklas granne. Jag skulle få låna släpkärran.

-         Men gud. Jag glömde ringa Niklas. Släpkärran blev utlånad. Går det bra i morgon?

Han ser uppriktigt besviken ut.Nästan irriterad. På riktigt. Anna fortsätter:

-         Jag fattar att du blir besviken. Men det är maken som lånat ut den till en annan. Jag hade ingen aning, säger hon med lite osäkerhet i rösten.

-         Jag kanske kan låna den i morgon istället då? Vi skulle hämta en soffa i stan som vi köpt.

-         Javisst. Kom du i morgon igen! Inga problem! Och du,ursäkta igen säger hon och anstränger sig riktigt för att se käck ut för att han inte ska uppleva besvikelse.

När Thomas kommer ut ur duschen och placerar sig på sin stol i köket säger han:

-         Jag är så trött på alla som kommer hit och lånar släpkärran. Har vi någon släpkärreuthyrning här eller? Och det värsta är att det är jag som får laga den så fort någon kört sönder lampor och reflexer. Och besiktiga den. Och fixa bromsar. Det är fan bättre att sälja den jävla släpkärran så kan vi själva hyra när vi behöver. Det skulle bli billigare. Och mindre jobb.

Ingen säger nåt. Det blir liksom tyst vid matbordet. När Thomas är på dåligt humör är det liksom ingen idé att fortsätta diskutera. För då går han. Bara så där. Konflikträdd som de allra flesta karlar. När alla ätit klart reser de sig och lämnar bordet. Kvar står kastruller, ketchup, parmesanost och pesto.

Anna börjar hälla upp diskvatten,torkar spisen och kollar kalendern för morgondagen. Medan diskvattnet fyller diskhon springer hon in i badrummet och lyfter locket till tvättkorgen. Herregud,varifrån kom all den tvätten? Hon rusar tillbaka ut i köket för att hinna stänga av vattenkranen innan det svämmar över.

Thomas mobil ringer och hon hör att han pratar snällt och vänligt, som med ett litet barn. Hon tänker att då är det en kvinna som ringer. En dam kanske. Eller ung tjej. I alla fall en kvinna. Eller möjligen ett barn. När det är en man, kille eller farbror som ringer får han mer pondus i rösten. Som egenföretagare har han dessutom liksom telefonjour dygnet runt.

-         Nåt nytt jobb på gång?

-         En kvinna som ville ha en altan byggd. Jag ska dit och kolla i morgon efter jag jobbat klart.

-         Ok. Men du vet att jag ska på föreläsning i morgon va?Fast jag förbereder med mat och så, så det behöver du inte tänka på.

-         Ok.

Han tar upp telefonen ur fickan igen, sätter på tv: n och sätter sig bekvämt tillrätta i sin fåtölj. Lite gubbigt trots att han bara är 40. Alltså 5 år yngre än Anna. Hon går åter igen in i badrummet och laddar en tvättmaskin med rosa, röd och gul tvätt. Samtidigt skurar hon handfatet som det finns tandkrämsrester i. Sen tar hon itu med disken.

Likes

Comments