View tracker

Du och jag har länge fruktat dagen där vi står idag. Tankar spridda, miljoner känslor av alla dess slag. Ingen av oss insåg vad som kunde ha gjorts mer. Jag kan inte se mig utan dig för då förstörs jag helt.

Att vara nynykter och ha en nära anhörig som sjunger på sista versen är lite komplicerat. Som beroende försöker jag hela tiden rättfärdiga mitt missbruk för mig själv och för andra. Det måste jag ju givetvis se upp med, för det finns ju ingen anledning att använda droger eller alkohol.

Jag älskar den här personen som är svårt sjuk. Jag har faktiskt aldrig älskat en person på det här viset förut eller annars i mitt liv för vi har en väldigt speciell relation.

Det här är ett rättfärdigande: "Jag klarar inte av sorgen utan att använda droger". Det klingar ju lite olika beroende på vilka öron man har på huvet men blir jag sjuk så låter det liksom vettigt. Det har gjort det förut.

Jag kommer inte börja använda. Inte idag i alla fall. Jag ber och jag ber och jag ber lite mer. Jag går på möte och jag delar. Jag pratar och pratar. Jag tar hand om mig själv så noga, jag överdriver varje jävla grej så att jag inte ska halka dit på det här.

Jag skriver inte det här för att någon ska bli orolig, läs mitt förra inlägg och kör upp oron i röven på er själva, jag behöver den Inte. Jag skriver det här för att någon annan i samma situation kan se att det går. Det går att känna sorg, berätta om den och inte plocka upp.

Jag ljuger dock om jag säger att jag inte agerar ut, för det gör jag - oh lord, på alla möjliga vis. Jag flyr i andra människor, jag stänger av, jag tror aldrig jag använt telefonen mer än nu, jag distraherar mig nästan varenda vakna sekund.

Men jag plockar inte upp. Idag ger jag fan i att plocka upp. En dag i taget.❤️

Likes

Comments

Oj vad ovanligt att jag inte lyckas sova. Det är ju verkligen inte ett vanligt inslag i mitt liv nu för tiden NEJ NEJ. Åååh!

Jag har dessutom varit igång sen kvart över sju imorse på Linneagården där jag var på återvändardag. Men är inte ens i närheten av trött.

Jag vill skriva av mig om en grej som äter upp mig och jag vet att det inte borde göra det och jag vet att jag inte ska bry mig och JAG VET att det bara handlar om välvilja men jag går seriöst in i väggen snart.

Oro. Oro från alla håll och kanter. Oro av folk jag inte ens visste ha följt min drogfria resa, från familjemedlemmar, vänner, gamla pojkvänner, aktiva narkomaner, personal på boenden, soc, terapeut, kontaktpersoner! Ja överallt.

Den uttalade oron, som folk har för mig när det gäller min fortsatta drogfrihet och kamp för ett vettigt liv, är ju egentligen en spegling av vad "dom" ser i mig och något som jag antingen måste lägga fram eller göra annorlunda. Det fattar jag, någonting är fel om någon är orolig för mig. Något jag måste lösa, mitt ansvar.

Sen finns det en annan "oro" som jag inte ens vill kalla oro för det är egentligen bara ett antagande. Det är dom här som jag på något vis kan rättfärdiga för mig själv att jag får störa mig på. Människor i min omgivning som helt enkelt antar att jag tagit återfall med påföljd att jag då ljuger om min nyktra tid... Jamen tack och hej vill jag ju säga, och lycka till med ert. Men någonstans i mig tänds en vilja att bevisa mig. Men vad i helvete egentligen? 260 dagar blod, svett och tårar. Hårt ihopjobbade dagar. Mina dagar!! Nej! Fan, nu blir jag arg mitt i allt liksom. Jag är stolt över det här, låt mig få ha det här. Lita på mig.

Dom som känner mig bäst. Som förstår hur jag fungerar och är väl utbildade i just precis detta som jag går igenom är inte oroliga. Det mesta av oron kommer från missförstånd, folk som inte har någon aning om vad dom snackar om eller om jag skriver "fuck life" på snapchat. Hahahaha.

Livet går upp och ner, så även för mig. Jag kommer från en sju månader lång behandling, har bott hemma i sju veckor, ska lära mig att leva livet och börja styra själv igen. Klart som fan att det är knackigt men det är ingen fara. Det är ingenting som är farligt runt mig över huvud taget och jag är inte orolig på en fläck. Livrädd i vissa stunder, ja. Men orolig för att jag är i ett återfall? Nej. SÅ SANSA ER!

Jaaaaaaa. Jag vet att jag har kastat ut allt som heter tillit till mig genom fönstret. Det är väl klart som fan att folk inte litar på mig! Jag är ju en pundare som är sjukare i huvudet än de flesta. Tillit kommer med tiden. Men att varje dag behöva förklara exakt varför jag inte varken vill eller ska kliva ut och dö i drogen just nu för varenda själ som tror sig ha rätten att veta är så jävla träligt!!!

Nej "jag knarkar eller super inte sen första april i år för mitt liv är ett skämt".
Som jag brukar säga. Och så ska det förbli idag.

Likes

Comments

Det är helt okej att bara ligga här i badet, med "så mycket bättre" i bakgrunden, tända ljus överallt och för mycket badskum.

Jag tänker ofta på vad jag har idag och jag känner en sån oändlig tacksamhet. Jag hamnar ofta i "tacksam för en säng att sova i, tak över huvudet och mat på bordet" men den ramsan går bara repetera ett visst antal gånger innan det förlorar sin mening. Jag tror på att känna in sig på särskilda händelser.

Idag pyntade jag min kritvita gran med pynt jag köpt helt själv. Och trots att jag idag lever på bidrag finns redan två små julklappar under min fina lilla gran.

Samma med att jag har ett rent och fint hem, jag kan lita på att jag får tillbaka min syn nästa vecka med nya glasögon och jag fick känna mig behövd idag när jag öppnade ett kvinnomöte och städade lokalen lite innan någon annan kom. Allt för att jag är drogfri och att jag hela tiden inventerar mig själv.

Jag tror att tacksamhet kan sudda ut i princip alla negativa känslor och beteenden. Det är vad jag har varit tvungen att hitta tillbaka till när livet blir ohanterligt, det är vad jag finner tröst i oavsett vad som än händer.

Nä, nu är det okristligt sent så jag ska sluta svamla 😘 Upp ur badet och ner i sängen. Love ❤️

Likes

Comments

Nu måste jag få ur mig lite känslor på en annan plattform än den jag blivit van vid så jag väljer den här.

Idag är jag otroligt less och offerkoftan är på. Jag är medveten om att det är jag som är den felande länken här, att det här är en konsekvens av mitt handlande men vissa dagar kan jag inte vara så jävla heligt andligt ödmjuk. Jag vill bara skrika rakt ut, sparka och slåss och gråta. Hota, svära och harmas.

Bli irriterad över minsta lilla grej, höja rösten och förminska.

I behandling var varenda steg jag tog övervakade, allt jag sa i princip skulle analyseras, alla meddelanden över nätet var en hemlighet om jag inte berättade om dem och varenda person jag träffade skulle "godkännas".

Idag kan jag känna ångest när jag inte berättat vart jag ska till något överhuvud, det finns ingen matlista att godkänna, det finns ingen att pissa i en kopp inför - mina ord är en försäkring om att jag är drogfri. Och det här ska väl kännas skönt? Eller?

Ja, det känns som en oövervinnerlig frihet. Men det krockar. Jag har så jävla svårt att ta till mig att någon känner tillit till mig och andra sidan kan jag bli irriterad över hembesök, samtal och grejen med sponsorskap där alla ska ha insyn ta mig fan överallt.

Men jag har inget att dölja längre. I det hämtar jag kraft att ändå orka med den här svängen för det kommer inte vara såhär för evigt, jag kommer inte känna såhär länge till. För kontrollen över mig släpps mer och mer ju mer jag visar min ärlighet och villighet.

Jag är en mycket sjuk individ med mycket sjuka tankar. Jag behöver allt det här stödet hela tiden. Men det gör mig lite ledsen ibland att jag inte har varken möjlighet eller kunskaperna till att leva ett "normalt" liv som mallen föreslår. I framtiden kanske jag får det, då kanske jag inte hela tiden måste gå igenom alla mina beslut med någon annan. Fram tills dess får jag skapa en tillvaro som är så rolig och värdefull som den bara kan bli utifrån förutsättningarna jag har nu. Och det har ju trots allt funkat ganska bra sen jag blev nykter.

Fram och tillbaka mellan andlighet och harm. Idag ska jag vara nykter och drogfri vad som än händer, jag ska inventera dagen när den är slut, påminna mig själv om att alltid ha kärlek och acceptans som levnadsregler, sänka ribban och vara stolt över vart jag är idag och vara tacksam över min högre makt. Every god damned fucking day, nu kör vi ❤️

Likes

Comments

View tracker

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Helt utan hopp.
En tid av förtvivlan där inte skammen sa stopp.
Där utgifter inte mötte inkomster där gav jag upp min kropp.

Genom esplanaden hela vägen på hotellet, tankar river upp mig jag raserar mig istället.
Sliter mina nerver för att slippa känna
låter tårarna rinna och ser smärtan försvinna,
renar själen en första gång och helar mig inför Gud.
Idag släpper jag in kärlek innanför min hårda hud.

Jag visste att jag var fast mitt i skiten. Bland spliffar, piller, pulver och spriten. Med glansiga ögon och slitet hår
höll jag döden i handen, jag minns det som igår.

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Som ett timglas utan sand
och utan liv i mitt leende tog du min hand.
Du lät mig förlora allting, bränna alla broar,
men det var inte förrän då jag förstod att-
Gud, du har format mig som du vill
och jag ångrar inte att jag sjönk lite till.

Men då visste jag att jag var fast mitt i skiten.
Bland spliffar, piller, pulver och spriten. Med glansiga ögon och slitet hår
höll jag döden i handen, jag minns det som igår.

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Likes

Comments

Nu behöver ni inte sätta kaffet i halsen för jag har läget under kontroll. Jag tänkte bara komma hit och reda ut vad som egentligen snurrar i mitt hjärnkontor.

Jag har varit hemma i östersund på heltid i två veckor. Egentligen mer än en månad men jag hade en utsluss mellan hudik och östersund dom första veckorna. Jag har börjat inse att jag hade vissa... så kallade förväntningar på mig själv som inte riktigt infriats.

Rent praktiskt så går allt enligt min planering och hur jag vill ha det. Flytten, lägenheten, mötena, kontakt med sponsor, samarbete med strandvillan, ekonomin, ja - allt.

Utöver detta, vilket jag inte håller som hemlis direkt tack och lov, är att jag är och rotar i massa annan skit. Mediterar/ber/jobbar inte i stegen så ofta som jag som jag vill och behöver. Hamnar i destruktiva tankar och beteenden. Dyssar på killar hur mycket som helst. Är allmänt bråkig liksom.

Jag tror någonstans att det hela naturligtvis handlar om rädsla. Rädsla över att ha fått allting jag kämpat för och nu har så förbannat mycket att förlora. Jag är självständig idag. Förra året fick jag fan inte ens gå på toaletten själv, klart att jag är rädd!

Och där mitt i allt så måste jag ändå stanna upp och se den stora bilden. För varje dag inventerar jag mig själv, nästan övertänker varje move jag gör och kritiserar mig själv så förbannat hårt. Det blir fel ibland. Det viktiga är att korrigera och göra rätt. Ingen skam, ingen skuld. Nästa dag är en ny dag och jag har ingen som helst skyldighet att vara samma Linn som jag var idag.

Så ja, jag är rädd. Så jävla rädd. Men idag vet jag att jag klarar mig ändå. Jag kan det här nu.

Jag är tacksam för att jag är nykter och drogfri idag. Nu ska jag minsann be och sen sova, vilken okristlig tid att vara vaken.

Likes

Comments

Är mitt inne i ganska kritisk fas av behandlingen/livet/whatever. Jag flyttar fram och tillbaka mellan Östersund och Hudiksvall. Är i Östersund för att vänja mig vid livet igen och i Hudiksvall på hemmet för att landa och reflektera emellanåt.

Det är inte glitter och enhörningar hela tiden direkt. Möter det gamla och trasiga. Men jag kan ju samtidigt se att jag är annorlunda. Jag är säker och jordad. Det får storma men jag står kvar.

Fantastiskt att ha fått en identitet, en vilja och ett beslut. Och jag tackar Gud för de människor som omger mig. Jag orkar inte rabbla upp allt det underbara som händer i möten med människor varje dag för det skulle ta alldeles för lång tid och jag ska kliva av bussen snart.

Idag ska jag till bästa Linneagården, hänga hemma och träffa min alldeles egna storebror på ett möte (what??!! REN LYCKA). Kärlek till er ❤️🙏🏼

Likes

Comments

Vad pågår egentligen i en hjärna som totalförändras?

Eller ja, ändrade vanor är nog närmare sanningen. Bibehållna och till viss del förstärkta grundläggande värderingar. Men jag har ju som tränat in "ett normalt liv och tänk". Och det är ju helt jävla annorlunda gentemot hur jag levt hela mitt liv.

Det händer så mycket, i konstant pågående process, det går inte att beskriva med ord. Det enda jag vet är att allt går åt rätt håll, så länge jag gör rätt saker.

Och det spelar ingen större roll vad jag gör rätt heller. Om det är så att jag följer min planering eller hjälper någon i min närhet så skapar det en dominoeffekt. Då får jag pussar av systerdotter eller så löser det sig med boende i framtiden. Gud ger om jag ger.

Men att förklara det som händer i huvudet? Ja, det kanske är därför jag inte bloggat så mycket (förutom att jag pratar hela jävla dagen så jag behöver inte "prata" mer). Det går inte. Finns inte tillräckligt med ord.

Rent praktiskt kan jag däremot förklara! Imorgon börjar min utsluss, ska tillbaka till strandvillan ett tag. Kommer tillbaka hit på torsdag. Jag är spänd och förväntansfull, nervös och glad. Tacksam för att jag är så väl omhändertagen. Och jag älskar min grupp här, min familj ❤️

Ja, nu ska jag på möte och sova lite i soffan, haha! Nejnej jag skämtar bara. Ska fylla på med andlighet inför imorgon 🙏🏼

Likes

Comments

"Supa, knulla och jobba. Det är det enda jag kan"

Jag har sagt så. Många, många gånger. Och verkligen trott på det jag sagt. Och det fanns väl en sanning i det tror jag. Min självkänsla var obefintlig, jag hade till viss del en aning om vem jag var men jag hade ingen som helst relation till mig själv. Supa och knarka för att döva, knulla för att det var det enda jag dög till och jobba jävligt hårt för det var jag bra på.

Jag fick ju lägga ner allt det där. Och vad fan var jag då? Till en början totalt vilsen. Vem är Linn? Vad står jag för? Vart går mina gränser? Vad tycker jag om? Vilka typer av människor intresserar mig?

Börja om.

Idag blev jag på riktigt oskuld på nytt. Och håll i er för nu blir det jävligt flummigt. Jag har blivit utnyttjad och begått övergrepp på mig själv så många gånger att jag inte vet över huvud taget vad sex är. Jag skrattade åt mig själv när jag tänkte att jag är en Virgin Mary men blev snabbt ganska bekväm i det. Idag är intimitet en sak jag jobbar på tillsammans med kvinnor, ligga tillsammans i soffan, kramas länge och hålla hand. Jag tycker det är svårt och obekvämt, men det går bättre och bättre.

Relationer till män finns inte. Visst har jag av och till träffat och pratat med killar och blivit "intresserad" men ingen behandlar mig lika bra som mina kvinnor gör så jag tappar snabbt intresset. Gud är den enda mannen jag behöver och litar på. Familj känns också rätt okej. Men mig rör man fan inte. Jag orkar inte mer.

Jag har aldrig mått såhär bra och jag har besvarat frågorna om vem jag är och vem jag vill vara. En människa fylld med kärlek, lugn, harmoni, känslor och andlighet. Vilket jag långt ifrån är varje dag. Jag vill också ha kvar mitt jävlar anamma, min röst, min förmåga att stå upp för mig själv och andra och mitt driv.

Jag har en hel jävla hög med brister och fel. Men jag är inte mina defekter, dom kan jag arbeta bort eller göra som jag vill med. Men det viktigaste är ändå att jag älskar fan mig själv idag och jag är så mycket mer än jag någonsin skulle kunnat tro. Idag blir livet precis vad jag gör det till och jag behöver inte vara fast i en gjuten form i hur jag varit. Jag har "bara" ett halvt år nykter och drogfri och fortsätter det på den här vägen kommer livet att bli helt jävla fantastiskt ❤️

Likes

Comments