View tracker

Det är helt okej att bara ligga här i badet, med "så mycket bättre" i bakgrunden, tända ljus överallt och för mycket badskum.

Jag tänker ofta på vad jag har idag och jag känner en sån oändlig tacksamhet. Jag hamnar ofta i "tacksam för en säng att sova i, tak över huvudet och mat på bordet" men den ramsan går bara repetera ett visst antal gånger innan det förlorar sin mening. Jag tror på att känna in sig på särskilda händelser.

Idag pyntade jag min kritvita gran med pynt jag köpt helt själv. Och trots att jag idag lever på bidrag finns redan två små julklappar under min fina lilla gran.

Samma med att jag har ett rent och fint hem, jag kan lita på att jag får tillbaka min syn nästa vecka med nya glasögon och jag fick känna mig behövd idag när jag öppnade ett kvinnomöte och städade lokalen lite innan någon annan kom. Allt för att jag är drogfri och att jag hela tiden inventerar mig själv.

Jag tror att tacksamhet kan sudda ut i princip alla negativa känslor och beteenden. Det är vad jag har varit tvungen att hitta tillbaka till när livet blir ohanterligt, det är vad jag finner tröst i oavsett vad som än händer.

Nä, nu är det okristligt sent så jag ska sluta svamla 😘 Upp ur badet och ner i sängen. Love ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu måste jag få ur mig lite känslor på en annan plattform än den jag blivit van vid så jag väljer den här.

Idag är jag otroligt less och offerkoftan är på. Jag är medveten om att det är jag som är den felande länken här, att det här är en konsekvens av mitt handlande men vissa dagar kan jag inte vara så jävla heligt andligt ödmjuk. Jag vill bara skrika rakt ut, sparka och slåss och gråta. Hota, svära och harmas.

Bli irriterad över minsta lilla grej, höja rösten och förminska.

I behandling var varenda steg jag tog övervakade, allt jag sa i princip skulle analyseras, alla meddelanden över nätet var en hemlighet om jag inte berättade om dem och varenda person jag träffade skulle "godkännas".

Idag kan jag känna ångest när jag inte berättat vart jag ska till något överhuvud, det finns ingen matlista att godkänna, det finns ingen att pissa i en kopp inför - mina ord är en försäkring om att jag är drogfri. Och det här ska väl kännas skönt? Eller?

Ja, det känns som en oövervinnerlig frihet. Men det krockar. Jag har så jävla svårt att ta till mig att någon känner tillit till mig och andra sidan kan jag bli irriterad över hembesök, samtal och grejen med sponsorskap där alla ska ha insyn ta mig fan överallt.

Men jag har inget att dölja längre. I det hämtar jag kraft att ändå orka med den här svängen för det kommer inte vara såhär för evigt, jag kommer inte känna såhär länge till. För kontrollen över mig släpps mer och mer ju mer jag visar min ärlighet och villighet.

Jag är en mycket sjuk individ med mycket sjuka tankar. Jag behöver allt det här stödet hela tiden. Men det gör mig lite ledsen ibland att jag inte har varken möjlighet eller kunskaperna till att leva ett "normalt" liv som mallen föreslår. I framtiden kanske jag får det, då kanske jag inte hela tiden måste gå igenom alla mina beslut med någon annan. Fram tills dess får jag skapa en tillvaro som är så rolig och värdefull som den bara kan bli utifrån förutsättningarna jag har nu. Och det har ju trots allt funkat ganska bra sen jag blev nykter.

Fram och tillbaka mellan andlighet och harm. Idag ska jag vara nykter och drogfri vad som än händer, jag ska inventera dagen när den är slut, påminna mig själv om att alltid ha kärlek och acceptans som levnadsregler, sänka ribban och vara stolt över vart jag är idag och vara tacksam över min högre makt. Every god damned fucking day, nu kör vi ❤️

Likes

Comments

View tracker

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Helt utan hopp.
En tid av förtvivlan där inte skammen sa stopp.
Där utgifter inte mötte inkomster där gav jag upp min kropp.

Genom esplanaden hela vägen på hotellet, tankar river upp mig jag raserar mig istället.
Sliter mina nerver för att slippa känna
låter tårarna rinna och ser smärtan försvinna,
renar själen en första gång och helar mig inför Gud.
Idag släpper jag in kärlek innanför min hårda hud.

Jag visste att jag var fast mitt i skiten. Bland spliffar, piller, pulver och spriten. Med glansiga ögon och slitet hår
höll jag döden i handen, jag minns det som igår.

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Som ett timglas utan sand
och utan liv i mitt leende tog du min hand.
Du lät mig förlora allting, bränna alla broar,
men det var inte förrän då jag förstod att-
Gud, du har format mig som du vill
och jag ångrar inte att jag sjönk lite till.

Men då visste jag att jag var fast mitt i skiten.
Bland spliffar, piller, pulver och spriten. Med glansiga ögon och slitet hår
höll jag döden i handen, jag minns det som igår.

Jag kysste livet idag. Helt utan tvivel och helt utan krav.
Jag kysste livet idag. För jag valde lycka när jag bad.
Jag kysste livet idag. För nu finns bara minnena kvar.

Likes

Comments

Nu behöver ni inte sätta kaffet i halsen för jag har läget under kontroll. Jag tänkte bara komma hit och reda ut vad som egentligen snurrar i mitt hjärnkontor.

Jag har varit hemma i östersund på heltid i två veckor. Egentligen mer än en månad men jag hade en utsluss mellan hudik och östersund dom första veckorna. Jag har börjat inse att jag hade vissa... så kallade förväntningar på mig själv som inte riktigt infriats.

Rent praktiskt så går allt enligt min planering och hur jag vill ha det. Flytten, lägenheten, mötena, kontakt med sponsor, samarbete med strandvillan, ekonomin, ja - allt.

Utöver detta, vilket jag inte håller som hemlis direkt tack och lov, är att jag är och rotar i massa annan skit. Mediterar/ber/jobbar inte i stegen så ofta som jag som jag vill och behöver. Hamnar i destruktiva tankar och beteenden. Dyssar på killar hur mycket som helst. Är allmänt bråkig liksom.

Jag tror någonstans att det hela naturligtvis handlar om rädsla. Rädsla över att ha fått allting jag kämpat för och nu har så förbannat mycket att förlora. Jag är självständig idag. Förra året fick jag fan inte ens gå på toaletten själv, klart att jag är rädd!

Och där mitt i allt så måste jag ändå stanna upp och se den stora bilden. För varje dag inventerar jag mig själv, nästan övertänker varje move jag gör och kritiserar mig själv så förbannat hårt. Det blir fel ibland. Det viktiga är att korrigera och göra rätt. Ingen skam, ingen skuld. Nästa dag är en ny dag och jag har ingen som helst skyldighet att vara samma Linn som jag var idag.

Så ja, jag är rädd. Så jävla rädd. Men idag vet jag att jag klarar mig ändå. Jag kan det här nu.

Jag är tacksam för att jag är nykter och drogfri idag. Nu ska jag minsann be och sen sova, vilken okristlig tid att vara vaken.

Likes

Comments

Är mitt inne i ganska kritisk fas av behandlingen/livet/whatever. Jag flyttar fram och tillbaka mellan Östersund och Hudiksvall. Är i Östersund för att vänja mig vid livet igen och i Hudiksvall på hemmet för att landa och reflektera emellanåt.

Det är inte glitter och enhörningar hela tiden direkt. Möter det gamla och trasiga. Men jag kan ju samtidigt se att jag är annorlunda. Jag är säker och jordad. Det får storma men jag står kvar.

Fantastiskt att ha fått en identitet, en vilja och ett beslut. Och jag tackar Gud för de människor som omger mig. Jag orkar inte rabbla upp allt det underbara som händer i möten med människor varje dag för det skulle ta alldeles för lång tid och jag ska kliva av bussen snart.

Idag ska jag till bästa Linneagården, hänga hemma och träffa min alldeles egna storebror på ett möte (what??!! REN LYCKA). Kärlek till er ❤️🙏🏼

Likes

Comments

Vad pågår egentligen i en hjärna som totalförändras?

Eller ja, ändrade vanor är nog närmare sanningen. Bibehållna och till viss del förstärkta grundläggande värderingar. Men jag har ju som tränat in "ett normalt liv och tänk". Och det är ju helt jävla annorlunda gentemot hur jag levt hela mitt liv.

Det händer så mycket, i konstant pågående process, det går inte att beskriva med ord. Det enda jag vet är att allt går åt rätt håll, så länge jag gör rätt saker.

Och det spelar ingen större roll vad jag gör rätt heller. Om det är så att jag följer min planering eller hjälper någon i min närhet så skapar det en dominoeffekt. Då får jag pussar av systerdotter eller så löser det sig med boende i framtiden. Gud ger om jag ger.

Men att förklara det som händer i huvudet? Ja, det kanske är därför jag inte bloggat så mycket (förutom att jag pratar hela jävla dagen så jag behöver inte "prata" mer). Det går inte. Finns inte tillräckligt med ord.

Rent praktiskt kan jag däremot förklara! Imorgon börjar min utsluss, ska tillbaka till strandvillan ett tag. Kommer tillbaka hit på torsdag. Jag är spänd och förväntansfull, nervös och glad. Tacksam för att jag är så väl omhändertagen. Och jag älskar min grupp här, min familj ❤️

Ja, nu ska jag på möte och sova lite i soffan, haha! Nejnej jag skämtar bara. Ska fylla på med andlighet inför imorgon 🙏🏼

Likes

Comments

"Supa, knulla och jobba. Det är det enda jag kan"

Jag har sagt så. Många, många gånger. Och verkligen trott på det jag sagt. Och det fanns väl en sanning i det tror jag. Min självkänsla var obefintlig, jag hade till viss del en aning om vem jag var men jag hade ingen som helst relation till mig själv. Supa och knarka för att döva, knulla för att det var det enda jag dög till och jobba jävligt hårt för det var jag bra på.

Jag fick ju lägga ner allt det där. Och vad fan var jag då? Till en början totalt vilsen. Vem är Linn? Vad står jag för? Vart går mina gränser? Vad tycker jag om? Vilka typer av människor intresserar mig?

Börja om.

Idag blev jag på riktigt oskuld på nytt. Och håll i er för nu blir det jävligt flummigt. Jag har blivit utnyttjad och begått övergrepp på mig själv så många gånger att jag inte vet över huvud taget vad sex är. Jag skrattade åt mig själv när jag tänkte att jag är en Virgin Mary men blev snabbt ganska bekväm i det. Idag är intimitet en sak jag jobbar på tillsammans med kvinnor, ligga tillsammans i soffan, kramas länge och hålla hand. Jag tycker det är svårt och obekvämt, men det går bättre och bättre.

Relationer till män finns inte. Visst har jag av och till träffat och pratat med killar och blivit "intresserad" men ingen behandlar mig lika bra som mina kvinnor gör så jag tappar snabbt intresset. Gud är den enda mannen jag behöver och litar på. Familj känns också rätt okej. Men mig rör man fan inte. Jag orkar inte mer.

Jag har aldrig mått såhär bra och jag har besvarat frågorna om vem jag är och vem jag vill vara. En människa fylld med kärlek, lugn, harmoni, känslor och andlighet. Vilket jag långt ifrån är varje dag. Jag vill också ha kvar mitt jävlar anamma, min röst, min förmåga att stå upp för mig själv och andra och mitt driv.

Jag har en hel jävla hög med brister och fel. Men jag är inte mina defekter, dom kan jag arbeta bort eller göra som jag vill med. Men det viktigaste är ändå att jag älskar fan mig själv idag och jag är så mycket mer än jag någonsin skulle kunnat tro. Idag blir livet precis vad jag gör det till och jag behöver inte vara fast i en gjuten form i hur jag varit. Jag har "bara" ett halvt år nykter och drogfri och fortsätter det på den här vägen kommer livet att bli helt jävla fantastiskt ❤️

Likes

Comments

Ibland undrar jag vad Gud vill. Jag förstår inte varför vissa människor, goda människor, får genomleva helveten som jag aldrig någonsin kan sätta mig in i. Jag kan inte greppa det. Jag fattar inte hur dessa oskyldiga själar har klarat sig. Hur dom ens står upp idag.

Jag tror på en älskande Gud. Jag tror inte på karma. Gud förstår, han vet och han ger. Han tar aldrig, han straffar aldrig.

Ingen förtjänar att bli våldtagen som liten eller förlora ett barn. Det finns ingen som väljer sina föräldrar eller att bli knivhuggen på krogen. Det är inte ett straff! För ingen människa har gjort sig förtjänt av det, det är omöjligt.

Men någonstans vet jag att jag är tacksam för varenda del av mitt eget liv. Det har byggt min karaktär, format mig till den jag älskar att vara idag. Och i min egen tro så vet jag att Gud bara har testat mig inför något större. Aldrig skulle jag kunna ens tillnärmelsevis orka med det jag gör nu i behandling om jag inte hade blivit nerslagen i backen av livet då och då.

Så Gud ger bara. Även under prövningar så stora att det inte ens verkar mänskligt att överleva dem.

Och det har jag hängt upp mig på. Det och att jag alltid trott och fortfarande tror på det goda i alla människor.

Den här veckan har jag gråtit. För mig och mina kvinnor i någon slags kollektiv smärta. Jag tycker det är så intressant att känslor går att dela på. När jag berättar delar jag min känsla i lika stora delar och ger den till var och en av mina tjejer. Så att vi kan bära den allihop och slipper ha dem för oss själva. Sorg gör luften tung att andas. Harm gör att luften vibrerar. Glädje gör att gravitationen lättar lite och skrattet smittar.

Att få vara med om det här. Det är en gåva få förunnat. Idag är jag tacksam, och full av massa kärlek. Haha, ja, mina känslor går verkligen upp och ner.

Likes

Comments

Aj, jävlar vad ont det gör. Om ni någonsin står vid vägvalet mellan fängelse och behandling välj det första. Behandlingen är sääkert helt fantastiskt värt i slutändan men om man inte hamnar på förvaring (värdelöst behandlingshem) eller bara glider igenom skiten så är det lätt den jobbigaste mest irriterande, utröttande fitt-grejen som finns. DRA ÅT HELVETE.

Här sitter jag och repeterar skit som hänt men jag får inte bedöva det med sprit. Jag får inte slita mitt hår eller skrika och riva hela stället heller utan jag MÅSTE sitta i dom här förbannade jävla känslorna och återuppleva det värsta av det värsta och dessutom bland FOLK. Jag har aldrig suttit med stål i armen men många gånger har jag varit sugen här bara på grund av detta jävla grävande. Det är värre att bearbeta saker än att faktiskt vara med om det. För när det väl hände kunde jag bara stänga av, klippa kopplingen, bara glida med ungefär.

Som ni kanske märker har vi temavecka och temat är sorg. Jag bara gråter och gråter som en jävla damm som har rämnat. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv. Men det är väl meningen antar jag. Det är ju trots allt SORGVECKA FAN JÄVLA HELVETE, Hahahaha

Likes

Comments

Goddess! Look at that contouroing and tell me Im not a Queen.

Det händer en hel del här just nu. Gruppfria dagar utan behandling där jag får planera själv, jag är pigg och glad (till och med på morgonen), nästa vecka har vi sorg-vecka med allt det innebär, lägenheten är alltid i toppskick, vi åker snart på konvent och sen fattas det bara att jag ska åka till Östersund ett par gånger och lära mig att bo på HVB-hem igen.

Jag är påväg ut ur behandling. Vilket är sjukt läskigt och förmodligen kommer slå lite hårdare när jag väl börjar min utsluss. Jag är ju van vid att vara här nu med allt det innebär, visst är jag döless på att sitta i grupp ibland, känns fan inte som att jag gör något annat än att prata och lyssna. Men det här är en trygg zon och det kommer bli svårt att vänja sig vid det nya livet utanför. Med nya lekplatser och lekkamrater.

Jag är så innerligt tacksam över att få vara här, just nu, jag skulle inte byta det mot något annat i hela världen. Men jag ska ut och testa mina vingar snart, och det ser jag fram emot.

Likes

Comments