Vi tar det från början.

Den 28 mars skulle jag och Rachel hämta upp Vetle för att göra något (ingen har väl någonsin sagt att jag har bra minne). När vi väl var där bad han mig komma in för att hjälpa honom med något, så jag lämnade Rachel i bilen, suckade och gick ovilligt in. När jag öppnade dörren möttes jag av Vetle som höll i Norsk choklad, en norsk flagga, en norsk teddybjörn samt en skylt där det stod "There's No(r)way i would go to prom without you" "Be a Swede and say yes.".

Vi kan klargöra en sak åt taget: jag och Vetle gick som kompisar och inget mer. Nu kan vi gå vidare:

Den 29 april 2017:
Det första jag gjorde när jag vaknade var egentligen att börja göra iordning mig. Först drack jag kaffe, (gårdagen var fylld med extremt många koppar kaffe). Jag duschade, ringde mina underbara föräldrar, sminkade mig, tog bort allt smink och sminkade mig igen. Min fantastiska värdmamma Lisa är en frisör och frågade om hon kunde få göra min balfrisyr vilket gjorde mig så glad- vem säger nej till ett sånt erbjudande? Det kändes jätteskönt att Lisa var en del av min bal när mamma är på andra sidan jorden. Jag ringde mamma flera gånger under kvällen för även om hon inte var här ville jag att hon skulle vara inkluderad, vara en del av min dag!

Klockan 4 träffade jag Codi och Rachel samt en fotograf för att ta lite bilder. Våran vän Lyndsey skulle också varit med men det tog längre än vad hon hade planerat att bli sminkad så vi fick ta bilderna utan henne. Det må se ut som att allt är frid och fröjd men HERREGUD vad kallt det var.

Jag och Rachel åkte vidare för att möta upp en annan grupp samt våran limousine. Vi åkte till en annan fotograf, tog mer bilder, åkte till the "Chase Tower" vilket är den högsta byggnaden i Amarillo och åt mat. (Fick reda på att det är en av de finaste ställeran man kan äta på här då man måste vara medlem för att ens komma upp.)

Efter en helt fantastisk måltid mötte vi limousinen igen och tog oss till huvudattraktionen för kvällen - balen.

Efter en helt sjukt underbar kväll åkte jag och Rachel till waffle house å vi var sugna på kaffe. Jag och Rachel firade in hennes födelsedag på det bästa sättet - kaffe, potatis samt en våffla. Snart ska jag träffa henne igen för att fortsätta firandet. Summan av kardemumman: min prom var verkligen helt fantastisk

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Under vår andra dag, var det Pearl Harbor och Polynesian Culture Center på schemat. Vi lämnade hyfsat tidigt på morgonen för att hinna med allt under dagen.

Väl på Pearl Harbor, fick vi gå runt lite, kika runt på informationen, köpte lite souvenirer, tog en massa bilder innan vi skulle ut till själva Pearl Harbor där ett utav skeppen fortfarande finns kvar. Vi fick kolla på en film om själva händelsen innan vi tog en båt ut dit, fick lite tid att kika runt, ta lite mer bilder. Det var riktigt häftigt att få se det, då man har pratat om det varje år i historian.

Efter besöket på Pearl Harbor, blev det lunch, jag och Julia delade på en "äggpanerad fisk" med goda grönsaker på en lokal resturang. Så riktigt hawaiianskt!!

Efter lunchen åkte vi direkt till Polynesian Culture Center, där vi gjorde en massa saker, men vet inte hur jag ska få ner det på ord, men de hade olika föreställningar, vi såg någon film, och bara promenerade runt och bara njöt helt enkelt. Men har nog inte skrattat så mycket på länge, det var en grym dag, och på vägen hem i bussen hade vi musik och bara sjöng hela vägen!

Likes

Comments

Vi kom ju dit som sagt på söndagen, så 2 veckor sen (??) tiden går sååå fort)). Vi gjorde inte så mycket den dagen, Julia kom dit någon timme tidigare och de spenderade tiden på stranden medan jag själv fortfarande satt på ett plan. När jag väl kom dit var det tid för middag och informationsmöte, och sedan nästan direkt till sängen.

På måndagen, vilket var vår första heldag på Hawaii, startade vi dagen med att promenera ner till stranden, för att sedan ta en katamaran tur!! Så fint, och havet där ute var verkligen blått. Vi kunde även se Diamond head, vilket vi senare i veckan hajkade. Vi fick även tid på stranden efter katamaran turen, och sedan var det dags för lunch. Vi delade upp oss, jag och några andra gick för thaimat, och några andra för smoothies.

Väl tillbaka på hotellet hade vi en stund för att fixa oss, innan vi skulle iväg på en liten busstur. Vi åkte till Hawaii State Capitol, Iolani Place, Kamehameha Statue, Aloha Tower mm. Vi tog gruppbilder, och sedan dags för middag. Vi gick en bit på huvudgatan i Waikiki, för att senare få god pizza. Mätta och belåtna, fick vi lite fritid innan vi skulle vara hemma på hotellet igen. Vi spanade mest, så vi visste vad vi kunde titta på de andra dagarna. Och mycket mer hände inte på vår första dag!

Likes

Comments

Innan ni läser detta vill jag bara säga att det såklart är olika för olika par. Vi (ja, Felix ville faktiskt också) vill dela med oss av detta för att eventuellt hjälpa andra utbytesstudenter. Jag minns att det hjälpte mig i alla fall att läsa bloggar innan jag åkte.

1. Felix, hur kände du när Emma sa att hon skulle åka iväg och vad tänkte du kring det?

Jag visste ju redan innan vi blev tillsammans att hon skulle åka. Jag visste liksom vad jag gav mig in i, men innan vi ens hade träffats tyckte jag om henne. Jag ville ändå träffa henne o se hur det blev.

2. Emma, hur kändes det att berätta och vart gick dina tankar inför det?

Jag hade ångest över att berätta för Felix men jag visste ju att det måste komma fram fort. Jag försökte att inte överdramatisera det, utan att jag skulle berätta det som om det var något jag visste att vi skulle klara av. Jag ville inte att saker skulle förändras allt för mycket bara för att jag skulle åka.

3. Vad är ditt bästa tips på att göra tillsammans innan en i förhållandet åker?

Felix svarar: Ta till vara på den tiden man har kvar att umgås. Man behöver inte alltid göra massor av saker, försök o njuta av varandras tillvaro och ge han/hon så mycket kärlek som ni kan.

Emma svarar: Försök att inte stressa över att göra så mycket som möjligt innan någon åker. Det kommer bara bli jobbigt och man fokuserar på fel saker. Gör istället det man gillar att göra, så som att jag och Felix älskar att laga mat ihop. Hitta det betydelsefulla i det lilla.

4. Vad kommer vara eller vad har varit svårast under dessa månader?

Felix svarar: Det som har varit svårast tycker jag är att inte kunna sova med någon på natten. Det är nog det jag saknar mest, att inte kunna krypa intill någon när man vaknar mitt i natten.

Emma svarar: För mig har det varit att njuta av tiden här samtidigt som att hålla kvar kontakten i Sverige. Jag har kunnat prata med Felix mer än vad jag trodde, men man måste också försöka förstå att ibland är det okej att säga att man inte kan prata på ett tag.


5. Vilken period var svårast?

Felix svarar: Jag tycker nog de 2 första månaderna var jobbigast, sen började man liksom komma in i det. Man vänjer sig mer o mer ju längre tid det går. Sen nu den tiden som är kvar tycker jag är jobbig eftersom det både känns som hon kommer hem snart men ändå är det lång tid kvar liksom.

Emma svarar: Jag tyckte november, december var svårast. Shout out till min vän Jonatan som gav en bra förklaring att det är för att man har varit borta länge, men ändå är det långt kvar. Om man klarar av den perioden som är svårast så kommer det kännas hur lätt som helst sen.

6. Finns det något positivt med distansförhållanden?

Felix svarar: Jag tycker distansförhållanden stärker förhållandet. Man känner verkligen att man kan klara vadsomhelst. Även fast det kanske inte känns så, så är distansen mellan oss lärorikt och kommer göra oss starkare tillsammans i framtiden.

Emma svarar: Jag har blivit mycket tryggare i att kunna säga vad jag tänker och känner till Felix sen jag kom hit. Vi har bråkat mycket men det har bara stärkt känslan av att man betyder mycket för den andra personen, när den väljer att kämpa istället för att ge upp.


7. Vad gör du när du saknar den andre personen?

Felix svarar: Det gör jag ju ständigt haha. Men eftersom man ändå har vant sig mer nu så blir det inte lika jobbigt. Man får försöka tänka positivt istället, tänk på när han/hon kommer hem istället. Man får försöka tänka på annat, hur svårt det än är.

Emma svarar: När det är som värst brukar jag försöka hitta på saker som distraherar mig. Det är väldigt jobbigt att sitta hemma och grubbla över saker man ändå inte kan göra något åt. Det låter hemskt men man vänjer dig efter ett tag också och nu brukar jag skicka iväg att sms till Felix och det känns skönt bara att läsa att han saknar mig med.


8. Hur ofta ska man hålla kontakt och varför?

Felix svarar: Jag och Emma håller kontakt varje dag och det tycker jag fungerar bra. Man ska prata med varandra så ofta man tycker känns bra själva. Jag personligen vill gärna prata med Emma så ofta vi kan då det ändå är en tidsskillnad som gör att vi ändå missar timmar som vi kan prata.

Emma svarar: Vi smsar varje dag och det går bra. Livet är inte såå annorlunda här borta när det kommer till att kunna smsa. Vi försöker facetimea varje helg och det är lagom. Det är stressigt att försöka prata på veckodagarna för det blir aldrig bra med tider och det leder bara till att man saknar dom mer.


9. Vad är ditt bästa tips för att hålla igång ett distansförhållande?

Felix svarar: Prata med varandra och försök att visa kärleken för varandra hela tiden. Fortsätt att hela tiden visa vad du känner för den andra personen, det är väldigt viktigt i ett distansförhållande tycker jag.

Emma svarar: Att visa och berätta för varandra hur mycket de betyder och hur mycket man älskar dom är definitivt viktigast. Att berätta hur dagen har varit och vad som hänt är också viktigt för då känns det mer normalt och man hänger med i varandras liv.


10. Om du kunde gå tillbaka i tiden och ändra ditt sätt att tänka, hade du gjort det och hur i så fall?

Felix svarar:Jag skulle inte vilja ändra på något egentligen. Jag har hela tiden vetat att hon ska bort och jag har alltid försökt att tänka positivt och försöka njuta av den tiden vi har tillsammans.

Emma svarar:Jag hade nog bara försökt att tänka mer på stunden och att all tid man spenderar tillsammans är bra tid. Inte på att ständigt försöka hitta på saker. Det är mysigt att ha minnen som att vi var på Liseberg etc men det är inte de minnena jag tycker är viktigast.


11. Uppmuntrar du andra till att försöka fortsätta förhållandet "som vanligt" när den ena åker?

Felix svarar: Förhållandet kommer aldrig vara likadant som det var innan. Man kommer få ta tillvara på den tiden man har att prata med varandra. Utnyttja tiden ni har, försök inte att låtsas som allt är som vanligt, för det är det inte. Jag älskar mitt och Emmas förhållande även fast vi inte träffas, vi har lärt oss att det inte är lätt med distans men vi båda vet att allt kommer bli som vanligt sen. Hon kommer komma hem igen, det är då förhållandet kan gå tillbaka till normalt igen. Det är så man får tänka, för om man går runt och tror att allt kommer va som vanligt, så kommer det aldrig bli bra. Man kommer klara det, så länge man älskar varandra.

Emma svarar: Det kommer aldrig vara som vanligt! Om man försöker med det så kommer man bli tokig tillslut och det kommer bara sluta i bråk. Att bara försöka inse situationen och att man snart kommer ses igen är viktigast. Man får ta allting som det kommer och tänka att man har varandra ändå.
Det är konstigt med distansförhållanden men man överlever och så länge man vet att man älskar varandra så kommer det bli bra.


Han ville att jag skulle lägga till det här;
"Skriv med detta! Jag älskar min Emma minst lika mycket som jag gjorde innan hon åkte om inte ännu mer. Jag vet att efter vårt långdistansförhållande är över så kommer vi klara allt. Vårt förhållande kommer vara så starkt. Kommer alltid älska min Emma❤"

Jag kan ju inte vara sämre så jag lägger till detta;
Jag och Felix är väldigt envisa och vi vill helst ha rätt. Men dessa månader har fått oss att inse hur lite det betyder i jämförelse med vad vi betyder för varandra. Det har blivit det jag älskar mest med Felix. Att han kan släppa saker så fort och inte fokusera på småsaker. Jag måste definitivt jobba på det! Jag älskar honom för att han kämpar och stöttar mig så mycket varje dag. Jag menar, vi var bara tillsammans i fyra månader innan jag åkte. Jag är så lyckligt lottad som har honom, och jag påminner honom om det varje dag❤



Likes

Comments

(OBS! Jag har uppförstorat det för att ni ska få en bättre inlevelse i hur jag kände)

Senaste gången jag svimmade var jag på ett hotell i Turkiet med min mamma och mina släktingar. Jag var 9 år och hade maginfluensa. Jag minns bara hur jag lutade mig över sängbordet för jag kände att jag skulle svimma. Mamma blev orolig och sa "men är du så sjuk älskling" och la mig på sängen.

I torsdags när jag vaknade kände jag av samma sak igen. Jag vaknade illamående och väldigt törstig. Jag gick upp ur sängen och gick mot badrummet när jag kände hur hela huvudet blev varmt och små stjärnor blinkade framför ögonen. Jag visste inte längre var jag var och det kändes som om tyngdkraft inte längre existerade utan mitt huvud flöt runt i ett moln av varma ljusa stjärnor.

Jag lyckades ta mitt upp och ur den sittandes positionen jag var i och tog mig ner för att hitta vatten och något att äta. Efter bara någon minut kände jag det igen, som en varm stråle mot pannan och tinningen och jag började svettas. Jag satte mig ner och min värdmamma frågade mig vad som hände. Jag hade inget svar utan försökte bara ta mig ur den okontrollerbara dimman jag satt i på golvet.

Jag ställde mig upp och hon ledde mig ut till en fåtölj där jag satt i nån timma och åt salta kex och drack 7up.

Jag började må lite bättre, någon timma därpå gick jag upp för att göra i ordning en macka. Med en gång kände jag det igen och jag sträckte mig efter min 7up och drack så mycket jag kunde. Det hjälpte inte mycket så jag satte mig ner på stolen och la huvudet i händerna. Jag minns att jag skämdes över hur jag mådde. Jag ville inte att de skulle tro att jag skämtade eller gjorde upp en scen för uppmärksamhet. Jag minns att jag bad mig själv att skärpa mig och att koncentrera mig på att hålla mig vaken. Plötsligt kändes det som om jag drömde, precis som de konstiga tankarna och de scenarior man kan få precis innan man somnar. Jag minns att det var skönt och avslappnande och inte alls så jobbigt och ansträngande som för någon minut sen.

I nästa sekund hörde jag hur någon skrek, eller i alla fall sa "Emma" en oroligt hög ton. Någon tog tag i min axel och jag öppnade ögonen och kände hur huvudet värkte precis ovanför vänstra ögonbrynet. Jag märkte att jag definitivt inte låg i min säng och drömde. Utan nedanför stolen jag precis hade suttit på. Min värdmamma ringde oroligt sin doktor som hänvisade henne till att ringa 911. När polisen och ambulansmännen kom så satt jag på golvet. Väldigt förvirrad och med otroligt suddig syn. Jag insåg först efteråt att jag tappat glasögonen i fallet och att de hade fått ta rätt mycket stryk.

Efter att de tagit lite tester av blodsocker och puls så åkte jag in till akuten. Jag tyckte själv att det var ganska onödigt, jag menar, jag var ju bara sjuk och jag hade slutat svimma nu.
Doktorn tyckte dessvärre inte samma sak utan han gav mig någon typ av vätskeersättning och dropp genom handen. Efter att ha kollat på nästan 2 säsonger av Grey's Anatomy så var detta ganska fränt.

Jag har tänkt på hur jag mådde egentligen under allt detta kaos. Jag var illamående och yr, såg stjärnor och golvet vaggade. Men inget av det betyder något när man är rädd. Jag fyller 18 om en månad men just då var jag tillbaka på hotellet i Turkiet. Bara att denna gången var inte mamma där.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger."
-
Karin Boye

Likes

Comments

Hej och hå, bloggande på denna bloggen har inte varit på min sida riktigt, men allt är bara bra! Har ju lyckats att timea så det blev exakt en månad senare, ops..! Bloggar ju som sagt på min andra blogg också, så uppdaterar här mest när vi gör gemensamma inlägg. Men jag ska försöka blogga mer och mer här, men troligen inte om jag ska vara ärlig. Jag kommer närmare min familj för var dag, ganska upptagna med mycket gymnastik men vi får ihop våra liv ändå. Så en jul utan gymnastik var ganska skönt!

Min jul började redan den 24:e (vilket kändes bra för svenska jag), så vi alla sov ut, jag vaknade ganska tidigt som vanligt, då det är något med mig och att vakna upp tidigt i USA. Men denna gången gjorde det ingenting för fick pratat med min familj hemma, och prata med alla som firade jul hemma i vårt hus. Senare efter lunch kilade vi ner till San Jose, där min värdmammas släkt bor. Så runt 19 hade vi middag med den närmaste familjen, vilket är min värdmormors systrar samt deras barn. Maten bestod utav filippinsk mat samt någon liknande julskinka men mycket sötare eftersom den var glaserad med honung. När maten var uppäten, iallafall utav barnen då var det direkt på paketen. Föräldrarna delade upp julklapparna i högar, en hög för varje barn. Sedan öppnades de bara, i full fart. När det inte fanns några mer paket att öppna för barnen var det föräldrarnas tur. När vi alla var klara med de flesta julklapparna hade vi “wrapping paper war”, där vi kastade omslagningspapper på varandra. Riktigt kul faktiskt.

När vi var klara med de närmare familjen kilade vi vidare till min värdmammas kusiners hus, kanske sysslingar, vet faktiskt inte. Eftersom i Filippinerna kallar de kusiner, sysslingar, pysslingar och så vidare kusiner. Iallafall, vi åkte dit runt 23, och där var det samma visa igen. Mat -> paket -> åka hem, i princip. Vi kom dit, vi fick mat, paketen delades ut till alla barn. Barnen fick öppna sina julklappar vilket inte var en, utan mängder!! Kolla bilder under här bara, och huset vi var i är inte heller jättestort, så pakten tog upp halva vardagsrummet.. Vi kilade hem vid 2 på natten, och jag och mina värdsystrar var helt döda.

Den 25:e, den riktiga juldagen här, var ganska lugn. Vi åkte tillbaka hem till Clovis på morgonen, öppnade våra paket och bara umgicks i familjen. Senare under eftermiddagen så kom min värdmammas syster och hennes familj. Vi åt middag, med en den hetliga kalkonen samt rester från gårdagen, spelade även spel men sen var det pretty much it.

Likes

Comments

Nu har vi startat vår andra termin. Det känns så konstigt att ha jullov, gå tre veckor och sen börja andra terminen?

Jag har i alla fall andra ämnen nu också. Det var roligt eftersom jag valde de ämnena i augusti och hade totalt glömt av vad jag valde! Men såhär ser mitt schema ut nu i alla fall;

1st hour - English
Breakfast break
2nd hour - Marriage and Family ( handlar om relationer och vi ska bland annat planera ett bröllop)
3rd hour - Concert choir
4th hour - Band (spelar elgitarr!!)
5th hour - 20th century American history
Lunch
6th hour - Small animal veterinary science (vad man ska göra om sitt djur är sjukt och vad för behandlingar som finns och om små djurs anatomi)
7th hour - Study hall
8th hour - Personal finance (hur man sätter upp en budget, skriver checkar,banker, lån etc)

Jag är otroligt taggad på denna terminen! Jag är väldigt nöjd med ämnena jag valde. Jag har också min första manliga lärare, eller magister kanske det heter men då känns det som om jag är från 1920. Väldigt spännande! Jag skulle inte säga att skolan har en majoritet av kvinnliga lärare, det har bara blivit så att jag haft flest av dom.

Om 60 dagar åker vi till Florida, vill inte räkna ner egentligen för det innebär att jag bara har knappt två månader kvar efter det. Tänk att jag redan varit här i fem månader, det är läskigt hur fort tiden går.

När jag är inne på det spåret så kan jag lika gärna säga att jag fått datumet då jag åker hem nu. Såhär ser sista veckan ut;

24 Maj - Mamma, Pappa och Janne kommer hit
26 Maj - Graduation
27 Maj - Graduation party med Sam
28 Maj - vi åker ifrån Brillion för att besöka Chicago i några dagar. Mamma och Janne reser vidare.
31 Maj - Åker hem
1 Juni - Räknar med att landa på natten/morgonen

Jag vill inte tänka på detta egentligen. Jag är så kluven om hur jag känner för det. Jag längtar efter mina nära och kära men samtidigt vill jag inte lämna min familj här..
Det är som tur är ett tag kvar dock, och mycket kvar att uppleva!!

Likes

Comments

Jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag är så extremt nöjd över det jag åstadkommit och under bara en dag har jag växt så extremt mycket.

I helgen tävlade jag med min klass "Debate" (debatt). Grenarna jag valde att tävla i var DI samt Impromptu (definitionerna av vad detta är finns längre ner). Natten innan turneringen kunde inte jag sova. Jag spenderade min kväll med att tänka ut anledningar till att inte gå. Jag funderade på om jag kanske skulle låtsas spy och säga att jag är sjuk eller om jag bara skulle strunta i det. Trots detta tog jag mig själv i kragen och struntade i mina rädslor och bara gick. De flesta vet nog att jag inte har några speciella svårigheter med att prata inför folk. Jag älskar att stå i rampljuset och tar gärna chansen att prata om jag kan. Detta var för ändå extremt hemskt för mig. Jag gick på en turnering förra terminen när jag faktiskt den gången var sjuk. Extrem nervositet blandat med hur sjuk jag var samt ett nytt material jag inte ännu hade lärt mig (+ den uppenbara anledningen: det var första gången) resterade i att jag svimmade. Detta gjorde att dagarna innan helgens turnering var allt annat än bra. Jag ville verkligen inte gå. Jag kände mig ännu mer oförberedd då jag blev halvt tvingad att gå tre dagar innan.

Trots allt detta gick jag och trots allt detta framträdde jag min DI bättre än jag någonsin trodde att jag kunde göra. Jag vann självklart inget och kom inte ens nära då de jag möter är proffs som tävlat nästan varje helg i fyra år men ändå. Jag tävlade inte mot de andra utan tävlade endast mot mig själv och min presentation var en självklar vinst.

Djupare förklaringar :
Debate tournaments
Jag tävlade inte i själva grenen "Debate." Debate tournaments (eller debatturneringar med mer korrekt svenska) är mer komplicerade än vad de låter. "Debate tournaments" är det generella namnet för dessa tävlingar jag går på. Det inkluderar inte bara Debate utan också poetry, DX, Hx, DI, HI, duet, pose, impromptu, congress, oratory och massa andra "grenar". Olika skolor eller föreningar anhåller dessa tävlingar och de som vill tävla skriver in sig för att delta. Turneringen jag var på i helgen var i Hereford där ungefär 8 andra skolor var med och deltog, detta är en hyfsat liten turnering i förhållande till andra.

Jag tävlade i DI och Impromtu
DI:
presenting a cutting from a book, most commonly a piece about war, death, sadness, or disease in a competition setting. In a typical round of DI, five to seven performers will each perform a "cutting". Some performers select monologues, others may adopt the roles of many different characters, changing their tone, manner, and the position of their body to indicate a change in character.
After all of the competitors have performed, the judge (or judges) in the round will rank them from best to worst, and assign each of them a score. Contestants who score well will "break" out of preliminary rounds and continue to advance through octo/quarter/semi/final rounds if they continue to score well. Meningen är oftast att få fram ett meddelande genom en dramatisk föreställning

Min DI:

Min DI tog jag från boken "Get well soon" som handlar om en tjej som hamnade på psykiatrin. Själva meningen med min DI var att visa att depression inte behöver vara deprimerande. Genom mitt framträdande normalisera hela situationen samt visa hur mycket hjälp man kan få om man bara släpper tyglarna och accepterar hjälpen.

Impromptu:
An impromptu speech is a speech that you have to make when you haven't prepared.

Likes

Comments

Det var ett tag sen nu, mycket har hänt och knappt någon tid har funnits för att blogga.
Idag har vi haft en så kallad "Snowday". Det är en dag då skolan är stängd pga vintervädret. Eftersom Jag bor i Wisconsin så har vi ofta riktiga snödagar med is på vägarna. Det var därför de inte ville att vi skulle ta oss till skolan idag, för att vägarna var så hala.

Eftersom man får ta körkort när man är 16 här så kör nästan alla Sophomores, Juniors och Seniors och det innebär ju en stor risk för olyckor.

Jag har ställt in så jag får sms när något sånt här händer. Så igår kväll var det en 2 hour delay först, alltså skulle vi börja kl 10. Men sen imorse när jag vaknade så såg jag att hela dagen var canceled.

Jag blev ju förstås överlycklig och sov en timma till. Sen när jag vaknade vid 8.30 gick jag ner och gjorde i ordning frukost. Jag har försökt ta kontroll över mitt trötta jag nu och ska börja äta nyttigare. Kosten här är inte den bästa och med all träning varje dag så blir jag väldigt lätt trött. Jag köpte då avokado och osaltade cashewnötter.

Jag gick sedan upp igen och satte mig och kolla på min nya favvoserie, Grey's Anatomy.

Någon timma efteråt åkte jag till Sam för att göra donuts och plugga inför finals imorgon. Donuts har alltid fått mig att må dåligt sen en händelse på Liseberg 8 år sen.. men dessa var helt otroliga, godaste jag ätit på länge!!

Likes

Comments

Man tror man är förberedd på allt. Man tror man är beredd på hemlängtan och alla andra problem man kan få. Vet ni vad? Det är man inte

Att åka hit är det bästa valet jag någonsin gjort men fyfan vilka jobbiga kvällar man kan ha. Man tror man är beredd och vet hur man ska tackla alla situationer. Jag trodde jag var beredd men nu ligger jag här i mina egna tårar och är inte beredd. Inte alls. Jag har det så sjukt bra här, bättre än vad jag egentligen trodde jag skulle ha det. Även om min familj är så sjukt underbar så är det inte min mamma som jag träffar på morgonen. Även om mina vänner är så sjukt fina så är det inte samma vänner som finns på andra sidan jorden. Även om jag kallar huset jag bor i för hem så är det inte hem. Allt detta är temporärt och även om folk förstår så kommer de aldrig göra det. Det är de som är det jobbiga, att veta att allt detta är temporärt och att veta att jag inte får åka hem. Även om jag hade fått åka hem under denna tiden hade jag nog inte tagit chansen. Jag hade förmodligen stannat i staterna ändå men när Explorius berättar för mig att jag inte får åka hem känner jag mig nästan instängd. Jag förklarade för mig själv att jag skulle släppa Sverige men det har jag inte på något sätt gjort. Det är så svårt att släppa sitt hem för tio månader, speciellt när man har sociala medier runt sig konstant. Ibland känner man sig fast någonstans "mitt i mellan". Jag är inte i Sverige och jag är inte heller helt här. Igår var verkligen en helvetes natt och det enda som cirkulerade i mitt huvud var tanken att jag ville hem. Jag kände mig klar med livet här i USA och ville bara tillbaka. Bort från allt och bara komma tillbaka till tryggheten, kramarna och den svenska vardagen. Idag är livet bra igen och jag är själv förvånad över gårdagens känslor. Jag har det så extremt otroligt bra här men denna resan tär på mig mer än jag trodde den skulle göra. Jag var inte beredd och jag är inte beredd. Det är svårt att bo på ett ställe där ingen delar mina svenska tankar. Det är svårt för mig, med mina svenska värderingar, att omringas av kristna fundamentalister som tycker att homosexuella handlingar är synder. Alla här är otroligt fina människor och jag är så glad och otroligt tacksam för alla i min omgivning. Det är bara svårt att vara ensam.

Likes

Comments