View tracker

instagram@myohugo

Vardag





SITTA MED STÖD

Det gör bebisen vanligen: 4–9 månader
och de allra flesta: 5–6 månader
Vad kan jag göra? När barnet börjar bli redo för att sitta – det ska alltså inte trilla ihop som en fällkniv när du sätter det på golvet – kan du sätta bebisen på en filt eller ett täcke och pallra upp kuddar bakom och vid sidan av. Sitt gärna bredvid och läs en saga eller sjung lite så blir det en mysig stund för er båda.


RESER SIG OCH GÅR UTMED MÖBLER

Det gör bebisen vanligen: 6–16 månader
och de allra flesta: 9–10 månader
Vad kan jag göra? När barnet börjar visa att det vill resa sig är det bra att erbjuda möjlighet till stöd mot möbler, som bord, stolar eller soffa. Sitt gärna på golvet bredvid och erbjud lite extra stöd och uppmuntran. Och glöm inte att sätta skydd på vassa hörn och kanter.


Medans Hugo somnat om och Sebastian sover än så tänkte jag passa på att skriva lite.
Det här inlägget kommer handla om något som stört mig sååå länge, ja jag är riktigt less faktiskt!
Vi får ofta höra "Ligger han på golvet något?" "Kan han inte sitta själv än?" "Ni måste träna benen på honom." Men varför har ni så jävla bråttom? Varför pressa en 5,5 månaders bebis till det ni vill? Det hinner ni med sedan när det kommer till sporter och aktiviteter, tro mig, jag vet!
Jag ser hellre att Hugo får en frist och stadig rygg än att tvinga honom till att sitta för att få er omkring nöjda.
Allt det här med att få bebisar att lära sig sitta, rulla, krypa, stå, gå osv verkar ha blivit någon slags tävling som man sedan ska dela med sig för att få känna någon slags stolthet och att ditt barn är "tidigt". Visst fan kommer jag tycka det är mysigt och ja jag kommer bli glad när Hugo kommer i den åldern när han går, men han är 5,5 månader!
Jag var 16 månader när jag lärde mig gå och jag går bra än idag, det är inget fel på mig bara för att jag gick lite senare än alla andra. Tänkte att jag skulle ge er anledningen till att jag inte gick för ens i den åldern men det hör inte ens till saken, ni som inte vet kan väl undra, eller fråga men nu är det Hugo som detta inlägg ska handla om.
Han fick tänder ganska tidigt och det tyckte vi var så kul för vi tyckte att vi hade sett länge på hans tandkött att det var något, och så plopp så var de uppe, utan att vi tyckt att han haft några "större" besvärligheter. I samband med att tänderna kom upp så kommer jag ihåg att vi fick höra "Han som varit lite sen, han fick tänder tidigt istället." Vadå sen?! Med vad?!
I texten ovan kan man se olika stadier och i vilka månader respektive brukar ske. Svart på vitt, från viforaldrar.se. In, läs, förstå och var tyst nästa gång.

Notera att detta är inte ett inlägg till utvalda personer, vi vill inte ha några ursäkter bara att ni tänker på att det är faktiskt uttjatat och, ursäkta mig, men djävligt irriterande. 




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag sa för ett tag sedan att jag skulle skriva om kroppsideal och nu äntligen kommer det, nu släpper jag bomben och det ska bli så skönt!
Jag är nämligen så fruktansvärt less på att inte kunna känna att jag duger. Jag har fått höra så många olika nedlåtande kommentarer under alla dess år. Jag ska helst inte dricka någon dricka, helst äta en morot om dagen och träna skiten ur mig för att göra andra nöjda.
Ett tag (tror jag var 14-15år) så var jag till slut så less att jag började räkna timmarna jag inte åt på och sedan försöka slå den tiden, och så höll jag på ett bra tag. Gick till skolan, tränade och ibland drack på tom mage. Allt det bara för att känna att ingen skulle ha möjlighet att kommentera mig. Skulle någon mot förmodan säga något så kunde jag bara säga att jag faktiskt inte hade ätit på ca 12-15h. Då höll de tyst..
Sedan jag var 13 år så har folk lagt sig i hur jag äter och hur jag ser ut. Åt jag inte för mycket så åt jag för lite. "Ska du inte äta mer än sådär?" "Ta mer Mysan!" "Vill du ha en till dricka?"/"Är du inte mätt Mysan?" "Kolla vad hon har lastat på!" "Drick vatten istället."
Är det er jag ska hålla nöjd eller är det mig själv? Ska ni må bra eller ska jag må bra? Jag mådde inte bra när jag vägde 48kg, jag kunde inte sluta försöka gå ner i vikt bara för att hålla de runt om mig nöjd.
Har ni någonsin funderat på hur nu själva ser ut? Är ni så jävla perfekt eller är det okej för mig att klaga på er med?
Jag har suttit och gråtit så många gånger över dessa kommentarer, så många gånger som jag velat kräkas upp den där sista lilla potatisbiten bara för att få slippa höra och så många gånger måste fundera på vad jag tar på min tallrik. Ja ni kan inte ens gissa hur många gånger, inte jag heller, jag slutade räkna för så länge sedan!
Jag funderar till och med på om jag ska tacka ja till middag något mer om någon frågar.. "Ge mig ett rån och ett glad vatten istället" kanske jag skulle säga..
Själv skulle jag aldrig kunna ens tänka på att säga så till någon annan människa. För mig får var och en sköta sig själv. Det spelar ingen roll om du äter en tallrik med mat eller om du skulle tar mat 4 gånger, bara DU känner att DU är nöjd.
Jag vill inte ha några ursäkter, det är inte det jag är ute efter, jag vill bara att ni tänker efter, allihop. Det skär i hjärtat på den drabbade, tro mig. jag vet.​ 
Ta vara på de du älskar, en dag ses ni inte mer.
Tack och hej!

  • 372 readers

Likes

Comments

View tracker
Vardag

Igår var vi på morbrors studentbal och såklart ska Hugo också vara fin och vara med på kort. Jag måste verkligen skicka efter några förstoringar känner jag!
​ Hugo är så lik Sebastian när han ler sådär. De ser lika full-i-fan ut, haha!

Likes

Comments

Vardag

De flesta mammor känner nog igen sig i det där. De här dagarna när man bara känner sig allmänt nere. Man tycker att man luktar spya, bajs, kiss, ja allt! En sån dag har jag idag, jag känner mig ofräsch och ful helt enkelt.. Och dessutom är jag förkyld så jag är full i snor, hosta, ont i örat, ont i nacke och ont i rygg. Lilleman har just haft sin skrikperiod som har har varje kväll och mina känslor bara svämmar över. Känner ni igen dessa dagar? Man önskar att man fick gå och fixa naglarna, eller gå till frisören, fixa ögonfransarna, få massage, kanske sovmorgon (skulle behövas) eller varför inte tatuera sig. Är sugen på att boka tid på torsdag för en till tatuering men vi hinner nog inte, den tar 3-4 h att göra. De dagar när jag och Sebastian är ledig tillsammans är det så mycket som ska göras känns det som. På torsdag blir det först en resa till Örnsköldsvik för att hämta hans syster och sedan ska vi på middag, bara resan till Örnsköldsvik tar sin tid. 
Vi har varit på BVC idag iallafall. 4600g och 56,5cm lång är Hugo nu, det går undan! Nästa gång vi ska dit är det dags för honom att få sin spruta.. Hur klarade ni det?! Jag kommer nog gråta själv.. 


Likes

Comments

Vardag

Ja nog märks det att man blivit förälder!
Vi tänkte gå och se brasan igår men då blev barnen griniga så det blev lite sen middag. Och vet ni? Vi missade den där brasan! Haha, när vi kom ner hade de ?släckt? den.. Otroligt dåligt! 19-21 skulle det få brinna tydligen och såhär såg det ut när vi kom ner.

Likes

Comments

Efter graviditeten

Ja jag har inte skrivit på några dagar nu men det känns som om dagarna bara flyger förbi så jag hinner inte med. Dessutom tar det ca 2 timmar att skriva ett inlägg då jag pausar för att inte bli för trött i ögonen.
​Men iallafall, idag är prinsen 2 månader och 3 dagar och det har hänt mycket mellan födseln och idag.
De första veckorna var vi mycket på BVC för att väga och mäta, ja det var inte långt emellan besöken men det kändes ändå tryggt. Där kan jag få svar på alla mina frågor och all min oro. De första veckorna gick han inte upp så mycket i vikt men som jag tidigare skrev så tror jag att det berodde på all stress. När han var 2 veckor hade vi ytterligare en tid för vägning och mätning, då vägde han 2790g och var 49.5 cm lång. Kan säga att det var inte många bodys som passade, haha! Till och med 44 var för stort ett tag.
Han hade alltså gått upp 290g på två veckor, det är ca 29g om dagen, alltså inte så mycket. Hade fått höra att de helst skulle gå upp iallafall 30-45g om dagen. Vi fick öka mängden mat och fortsätta ge honom varannan timma. Kan säga att det var inte lätt, jag fick till och med väcka honom när han sov som djupast. Det kändes inte alls bra som ni säkert förstår..
När vi till slut hade tid för 1 månads-koll så var vi såklart förväntansfulla då vi hade sett på honom att han både gått upp i vikt och vuxit. Och stolt blev jag då vi lade honom på vågen och fick se siffran, hela 3320g! Hela 530g på två veckor! Och 52 cm lång istället för 46 cm som han var när han föddes. På denna kolla kollar även barndoktorn bla reflexer, lyssnar på hjärta och lungor. När han var klar så sa han att allt såg bra ut. "Va?" tänkte jag, han sa inget om hjärtat, så jag frågade men han hade inte hört någonting. Äntligen hade det också försvunnit, dagen kunde inte bli bättre! Tog även upp att jag måste väcka honom för att ge honom mat och frågade om jag inte istället kunde öka mängden mat igen och ge honom var fjärde timma istället, så vi provade.
Mellan 1 månad och idag så har det också hänt en hel del, vi har bla trott att han varit både lite förkyld och ett tag trodde vi till och med att han var magsjuk. Ja det är en massa oro som rusar i kroppen när de är så här små. Det började en fredag med att han bajsade väldigt konstigt, det var som segt, han hade väldigt mycket gaser och bajsade säkert 5-6 gånger om dagen, både mycket och lite men det blev en del blöjbyten kan jag lova.. Vi tyckte också att han kräktes mer än vanligt. Fick inte tag på sköterskan på BVC så jag fick ringa vårdcentralen istället och förklara, till svar får jag "Men det förstår du väl att vi inte kan ta hit er om han har magsjuka, det är så smittsamt." Men hallå, han är ju bara en månad!! Jag blev alldeles tom, kommer inte ens ihåg vad jag svarade men jag tror iallafall att jag sa "Hejdå..." Men när det väl hade sjunkit in vad hon sa så kan jag säga att hon fick inte fina ord av mig. hade jag inte haft Hugo så hade jag nog ringt upp och hotat henne, typ, haha! Ne men förstår ni hur de kan säga så? Klart jag vet att magsjuka är smittsamt men på något sätt måste jag ju få hjälp. Tror han var såhär i ca en vecka tills vi fick våran tid på BVC. Som tur är så trodde de inte att det var magsjuka då det tydligen är väldigt svårt för så här små barn att få det. Det kunde vara magmunnen som inte är helt utvecklad än, det är ganska vänligt som tur är.
Idag kräks han än, ibland mer och ibland mindre. Men hej och hå, här ökar vi i vikt. Den 27/4 var vi på BVC igen för vägning och mätning, då var han 2 månader och 2 dagar. Synd att ni inte hör trumvirvlarna i mitt huvud nu. Men idag väger haaaaaaaan, 4405 g och är 55,5 cm lång.  Förstår ni vilken lättnad?!
Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att han var så liten då han föddes, såklart funderar man ju. Under början av graviditeten var jag förkyld och min astma blev värre, astmamedicinen fungerade inte så vi fick åka på akuten. Där fick jag inhalera och hämta ut en annan astmamedicin, Ventolin. Den visste jag egentligen inte om jag fick ta då man inte får äta vad som helst när man är gravid. Jag vet inte heller om jag kanske hade haft havandeskapsförgiftning långt innan vi upptäckte det. Ja jag kan hålla på att spekulera men jag lär aldrig få veta VARFÖR. Hugo mår bra idag iallafall och det är det viktigaste. 
Ja nu tror jag att jag har gått igenom allt! Men som sagt, ställ gärna frågor, jag svarar på allt och ingen fråga är för dum!


 

Likes

Comments

​Såklart måste vi få in lite kläder här i bloggen också. Jag skickade efter en body i camo med tillhörande mössa så lilleman kan matcha pappa i sommar. Fräna va?! Klicka på länken under bodyn för att komma till sidan.

Likes

Comments

Efter graviditeten

Som ni nu vet vägde Hugo inte så mycket när han föddes, 2695g. Vad vi inte visste var vilken hets det skulle bli kring det och hur mycket det egentligen skulle ta på os, psykiskt. 
Alla bebisar går ner lite i vikt de första dagarna och det gjorde även Hugo. Han åt och sov så vi visste ju att han växte och mådde bra. Men innan vi får åka hem så måste man genomgå en undersökning av barnläkaren. Han kollar vikt, längd, lyssnar på lungor, lyssnar på hjärtat m.m. Till och börja med så hade Hugo gått ner till 2500g vilket barnläkaren tyckte var den absolut lägsta vikten för honom, han fick inte gå ner mer. Min mjök var tjock som grädde så det var ju bra, då visste jag att jag kunde vara lugn. Men det lugnet fick jag inte behålla länge, läkaren lyssnar väldigt länge på hjärtat och när han tillslut är klar berättar han att han hör ett blåsljud på hjärtat. Jag förstod att vi skulle få ett bakslag, han kom ut utan problem så att det sedan skulle fortsätta problemfritt skulle vara för bra för att vara sant. Vi fick då göra ett EKG för att se hur det egentligen stod till. Testen visade ingenting, det var alltså normalt men vi fick ändå en tid hos barnläkaren på barnavdelningen några dagar senare.
När vi äntligen fick åka hem så kändes det lite konstigt i början, att kalla sig själv "mamma" och "pappa" var riktigt ovanligt. Och hur är man en bra "mamma" och en "pappa". Tankarna snurrar. "Hur vet man om man gör rätt?" "Varför skriker han?" "Har han ont?" "Undra hur det är med hjärtat egentligen?" Och vem kan egentligen ge mig svar på alla dessa funderingar?Amningen funkade bra till en början men efter några dagar kände jag hur stressen kom, det kändes som om jag inte fick vara ifred när det var dags för att mata honom. Jag har inget emot de som kan amma inför folk men tyvärr så är jag inte en av dem. Jag ville sitta i lugn och ro.Dessutom kände jag stress över att få honom att gå upp i vikt. Hugo kände förmodligen mina känslor så efter ett tag var det som om han inte ville ta bröstet så jag började pumpa och ge honom ersättning istället. Jag kände att det var huvudsaken att han känner lugn och får i sig det han behöver. Efter några dagar blev det för mycket för mig, mina känslor svämmade över och hormonerna rusade i min kropp. Jag fick panik. Sebastian ringde min mamma som kom och sov här, hon tog Hugo så vi skulle få sova lite. 
Dagen kom och vi skulle tillbaka till Sollefteå sjukhus för ytterligare en undersökning. Två sköterskor kom och tog ett nytt EKG, även den här gången sa de att det såg bra ut men vi skulle ändå få träffa en barnläkare då de ville göra en vanlig undersökning också. Hon lyssnade på honom, kallade det hjärtfel och skickade oss vidare till Sundsvalls sjukhus för att få göra ett ultraljud på hjärtat. Kan ni förstå att hon skickar hem två nyblivna föräldrar med ett "hjärtfel"? Dessutom skulle jag måsta mata honom varannan timma då han inte hade gått upp tillräckligt i vikt. Tillslut hade jag ingen mjölk kvar och vi fick gå över till bara ersättning. Jag tror såhär i efterhand att all stress gjorde så att jag tappade mjölken så tidigt, 2-3 veckor kunde jag mata honom med mjölk några gånger om dagen med de flesta mål var bara ersättning.
När vi fick komma till Sundsvalls sjukhus började de med att göra ett ultraljud. Doktorn förvarnade oss med att hon kommer vara tyst under undersökningen för att koncentrera sig, men jag tyckte att hon var ovanligt tyst. Jag kommer ihåg att jag blev så irriterad. Men så i slutet av undersökningen öppnar hon äntligen munnen och säger "Jag hittar inget blåsljud, allt ser bra ut." "Jaha", tänkte jag.. Hon ville göra ett till EGK för säkerhetsskull. "Det var det jag misstänkte", sa hon. Dom hade kopplat fel i Sollefteå så att hjärtat var felställt och det var förmodligen därför de hade skickat oss vidare till Sundsvall. Sånt ska inte få hända! Klart jag fattar att det kan bli fel ibland, ingen är perfekt men sånt där får bara inte bli fel! All oro vi hade känt och all stress helt i onödan.. Och "hjärtfelet" som läkaren hade hört i Sollefteå var en sak som alla bebisar har när de ligger i magen, kommer inte ihåg vad det heter men det försvinner av sig själv inom ett par veckor. 
Lättad och glada kunde vi äntligen åka hem och bara ta det lugnt och få varva ner. 
Nu var det bara vikten vi skulle få ordning på så jag kämpade på och matade honom varannan timma. Och det lönade sig, han gick upp i vikt och blev bara större.
Imorgon ska ni få läsa om vändningen och om hur han mår idag. Har han gått upp tillräckligt i vikt? Hur mycket väger han och hur lång är han idag? Ja, vänta och se!




 


Likes

Comments

Graviditeten

Som sagt bestämde vi oss för att försöka en tredje och sista gång. Den här gången tog det tid innan vi fick vårat positiva graviditetstest, två stycken gjorde vi innan vi fick vårat "+3 veckor". Jag tror att ingen av oss egentligen hade så stort hopp över att det skulle gå hela vägen men vi försökte hålla hoppen och humöret uppe.
Än en gång gick veckorna och det gick så sakta.. Vi pratade om att göra ett tidigt ultraljud för att vara säkra eller förberedda på ett positivt eller negativt svar. Det brukar man göra i vecka 10-11 ungefär så det var bara att vänta. Det känns som om alla mina graviditeter har bestått av att "vänta", haha!
Jag gruvade mig för att gå in i vecka 8, det var ju då allt gått snett tidigare. När jag nästan var inne i vecka 9 så hände det IGEN, jag började blöda! Jag trodde inte att det var sant. Paniken och tårarna kom så jag ringde mamma som fick komma hit och Sebastian fick komma hem från jobbet. Jag ville inte vara själv.
Jag ringde 1177 igen eftersom jag inte hade några värkar men jag blödde. Denna gång fick jag ett bättre svar som lugnade mig lite. Man kan tydligen få en liten blödning inom de första veckorna utan att det behöver vara någon fara. Detta kan hända pga att man egentligen ska ha som mens just den veckan och att kroppen inte riktigt förstått att man inte ska blöda på några månader.
Hon kunde som sagt lugna mig lite men samtidigt så hade jag en känsla av hopplöshet. Men vet ni vad? Det gick över, på några dagar. Någon dag senare ringde jag till Sollefteå sjukhus för att få tid för att göra ett tidigt ultraljud.
Det gick ytterligare några veckor och i vecka 11 var det dags. Sebastian var ledig så att vi kunde åka tillsammans. Båda var lite nervösa. Vi visste på ett ungefär hur en undersökning går till men nu skulle vi ju få se om det verkligen var något där inne och om den faktiskt rörde på sig.
När vi tillslut fick komma in till undersökningsrummet så fick vi träffa världens bästa läkare och sköterska. De fick oss att känna oss trygga och avslappnade. De förklarade hur undersökningen går till och så fick jag lägga mig på sängen. Jag fick kall gelé på magen och så var undersökningen igång. Och där var "den", lill*n. Lyckan och känslan som uppstod inom mig går inte att förklara, det var som ett rus som gick genom hela kroppen. Det var någon där inne, som rörde sig och verkade må bra. Det var en så otroligt stor lättnad och jag kände hur kropp och själ började läka ihop.
Vi fick en ny tid för det riktiga ultraljudet och sedan kunde vi åka.
Innan vi åkte hem gick vi in på plantagen i Sollefteå, jag skulle ha en kruka. Och när jag kommer till kassan för att betala ser jag små söta nyckelpigor av trä som kan sätter på sina växter. Gulliga tänkte jag och frågade vad de kostade. Kassörskan sa priset men att jag kunde få en, "Vi kan kalla den lyckopiga sa hon", vilket jag tyckte var lite läskigt. Jag hade nyss varit på ett ultraljud med positivt och sedan får jag en "lyckopiga". Jag får nästan rysningar nu när jag tänker på det!
När vecka 13 kom var det dags för det första riktiga ultraljudet och vi hade bestämt oss för att vi skulle ta reda på kön. Jag vet att vissa tycker att man ska låta det komma som en överraskning men enligt mig är det helt upp till oss själva att bestämma det. Jag ville ju planera, göra ett rum och få köpa gulliga små kläder och kunna köpa rätt kläder, inte bara neutrala tråkiga färger.
Jag låg spänd på sängen och tillslut berättade hon vad hon såg. Det var något som stack ut och det var inte navelsträngen, haha! Det var en POJKE! Vi hade tidigare dragit lott om vilket namn det skulle bli beroende på kön. Det var en liten Hugo. "Men tänk om det inte är en Hugo när han kommer ut" fick vi höra, men jag visste, det var en Hugo.
Veckorna gick och tillslut började man äntligen se en riktig bebismage. Jag gick på mina tider hos barnmorskan och allt såg alltid bra ut. Hon sa till och med att hon fick jaga honom med hjärtljudsapparaten då han var väldigt rörlig. Och rörlig var han, det kändes som om han var överallt och ingenstans i magen.
När det var ca en och en halv månad kvar till beräknad födsel fick jag lov att boka tid hos läkare för att få halvtidssjukskrivning då min kropp började säga ifrån. Jag är inte den som lyssnar riktigt på min kropp och driver mig oftast tills smärtan är olidlig. Den tjurigheten har jag ärvt från min morfar tror jag.
Mina fötter var svullna och det var även fingrarna, benen, näsan, läpparna, ja ALLT. Jag kunde vakna på morgon och se ut som om jag hade gjort läppförstoring. Jag kunde tillslut inte ha några skor så jag fick antingen köpa en storlek större eller knyta upp ett par hela vägen för att få ner fötterna. Förlovningsringen hade jag inte kunnat ha på flera månader.
Det var några som frågade mig på jobbet om jag inte hade havandeskapsförgiftning men alla mina blodtryck jag hade gjort hos barnmorskan hade set bra ut.
Jag fortsatte jobba halvtid men det blev bara jobbigare och jobbigare. Jag var så trött och hela kroppen bara värkte. Efter en månad som halvtidssjukskriven gick jag tillbaka till läkaren för att få en heltidssjukskrivning, då hade min kropp nått sin gräns. Bara några dagar efter läkarbesöket hade jag min sista tid hos barnmorskan innan det beräknade födelsedatumet. Jag tror hon såg på mig att det var något som inte stämde så hon bad mig lämna ett urinprov på en gång. När hon kom tillbaka efter att ha kollat mitt urin tar hon mitt blodtryck. Det var högt. Hon förklarade att jag hade hög protein i urinet och att blodtrycket var alldeles för högt så hon ville att vi skulle åka till Sollefteå sjukhus på en gång. 
Mamma var med mig den här gången för att Sebastian jobbade. Vi fick ringa honom så att han fick åka hem och börja förbereda packning ifall jag skulle behöva stanna på sjukhuset. 
När vi kom upp tog de mitt blodtryck och jag fick lämna urin igen. Därefter blev jag inlagd, jag hade fått havandeskapsförgiftning.. Sebastian tog ledigt dagen efter så att han kunde sova kvar med mig, jag tycker nämligen inte om sjukhus och jag tycker ännu mindre om att behöva sova kvar där. 
I en veckas tid fick jag ta blodtryck flera gånger om dagen, samla urin i ett dygn, äta medicin och lyssna på bebisens hjärtljud. Som tur var hade jag besök några dagar och Sebastian kom varje dag efter jobbet för att hålla mig sällskap. Under veckan hade jag olika sköterskor och olika läkare varje gång jag vaknade på morgon. De funderade på att sätta igång mig flera gånger så jag och Sebastian ställde såklart in oss på det, vi blev nervösa och spända. Men efter varje sköterska som sagt att de funderade på en igångsättning så drog läkaren ut på det, jag var då i vecka 36. Efter att vi blivit förberedda på igångsättning ett antal gånger brast det för Sebastian. Det blev för mycket helt enkelt. De gick ifrån att säga att jag skulle bli igångsatt till att de kanske skulle måsta göra ett kejsarsnitt till att vi skulle avvakta, ja allt blev kaos.. Vi blev lovade saker hit och dit men varje gång slutade det med att vi skulle få vänta.
​ I slutet på veckan hade mina värden stabiliserat sig och jag fick åka hem med order om att inte göra någonting, bara ligga och vila. Jag tror att personalen märkte på mig att jag var så otroligt rastlös, jag var uppe och gick ganska mycket fast jag egentligen inte fick. 
Jag skulle få vara hemma en vecka, äta tabletter och gå och kolla blodtrycket några gånger sedan skulle jag åka tillbaka.
Veckan hemma var också jobbig, jag fick liksom inte ens gå ut och rasta Lura.. Jag låg som en grönsak i soffan. 
När jag kom tillbaka till sjukhuset så hoppades vi på att de skulle sätta igång mig, då hade jag gått in i vecka 37 och var nästan inne i vecka 38. Men jag blev bara inlagd. De skulle sätta igång mig dagen efter om det inte kom in för många som skulle föda. Sebastian var kvar med mig och sov över ifall det skulle bli igångsättning tidigt på morgonen men vi hann aldrig så långt. Klockan 23 på kvällen började mina värkar. Det var fruktansvärt. jag visste inte om jag skulle ligga ner eller om jag skulle stå upp. Tillslut skulle jag få komma till en förlossningssal, tjurig som jag är så bestämde jag mig för att gå dit, med mina värkar. 
Jag fick byta om till en vit rock/tröja. Jag kommer inte ihåg allt som gjordes men jag vet att de höll koll på hjärtljudet på bebisen och tog blodtryck på mig. Jag hade fått morfin i benet som skulle hjälpa mot den värsta värken, men det gjorde det verkligen inte. Det som verkligen hjälpte var lustgas, det var verkligen roligt, haha! Jag sa så mycket konstigt till Sebastian. 
Innan jag visste ordet var så var det dags att krysta. Jag visste inte hur krystvärkar skulle kännas med jag kan säga att de gick inte att undgå dem. 
Enligt Sebastian hade jag inte skrikit någonting, bara sagt att "nu orkar jag inte mer", men det gjorde jag och 05.54 kom han, prinsen. 46 cm lång, 2695 gram och helt perfekt!
​Sebastian var helt fantastisk under hela förlossningen, som vanligt var han ett otroligt stöd! 
Imorgon ska jag berätta för en om hur vi haft det efter födseln, det slutar nämligen inte här. Det kommer handla om vikthets och blåsljud på Hugos hjärta. Det hände saker som inte borde få hända..
Fortsättning följer....





























Likes

Comments

Missfall

... Tänkte vi. Jag var gravid för andra gången, lycklig över att det gick, igen. Veckorna gick och jag mådde relativt bra, förutom kräkningarna på morgonen.
​ Men så kom bakslaget igen. Likt första gången så märkte jag det inte för ens i vecka 12-13 men fostret var lika stort som det är i vecka 8. Denna gång förstod jag var som var påväg att hända men ville nog inte erkänna det för mig själv. Blod kom men jag hade inte värkar som första gången så jag hoppades på att det bara var en blödning (det kan förekomma inom den första tiden). Timmarna gick och värkarna kom. Jag ville inte ens då erkänna för mig själv att det förmodligen var kört även denna gång. Jag låtsades inte om att jag hade den fruktansvärda värk som jag egentligen hade.
Tillslut berättade jag för Sebastian att jag hade ont, han kan alltid lugna mig. När han håller om mig när jag mår dåligt så kan jag andas igen, och lugna ner mig.
Men det var inget vi kunde göra. Jag ringde 1177 igen för rådgivning men fick till svar att det inte fanns något att göra, "ta Alvedon eller Ipren mot värken" sa dom..
Jag tog de där Jävla tabletterna och tillbringade kvällen på toaletten. Jag blödde så mycket att det bara var att sitta där, och vänta. Vänta på vad? Jo fostret som jag måste få ut.
Efter​ en stund känner jag att någonting kommer ur mig men det var svårt att se pga allt blod, så egentligen var jag inte helt säker denna gång, jag kunde bara hoppas. Men att hålla hoppet uppe efter andra missfallet är inte lätt, det förstår säkert ni med.
Jag kunde inte förstå vad som hade gått snett den här gången också. Och att googla fram saker inom det här ämnet gör en bara räddare. Men en bra sak som jag fick fram från sidan "Familjeliv" var att man kan ha fler missfall utan att det behöver vara något "fel" på mig och min kropp.
Efter några dagar var det dags att besöka läkaren igen för att göra ett ultraljud för att se att allt kommit ut. Och det hade det. Men än en gång får jag ingen riktig hjälp, även fast de vet att jag haft ett missfall tidigare. Såklart var det ännu värre för mig denna gång. Jag hade samma tankar och funderingar fast nu var jag nästan helt säker på att jag inte skulle kunna få barn. Och hur skulle det gå för mig och Sebastian om jag inte kunde få barn? Skulle han vilja vara med mig ändå? Jag skulle faktiskt förstå om han hade lämnat mig om vi inte kunde få egna barn men jag skulle såklart bli helt förkrossad. Han är ju mitt livs kärlek.
​Fattar ni hur man kan ha dessa tankar? Jag borde ha fått hjälp, riktig hjälp! 21 år, två missfall och med dessa tankar. Ja ni hör ju hur det låter. För mig skriker det katastrof..
Jag hade en till som jag kände att jag kunde prata med och det var Jenny på mitt jobb. Hon förstod och mer än det behövdes inte. Jag berättade och hon lyssnade helt enkelt. Även fast hon då inte var vår chef så var det henne jag hörde av mig till först för att berätta vad som hänt och att jag kanske skulle vara hemma från jobbet dagen efter. Vissa kan tycka att jag skulle vara hemma längre men jag själv tror att jobbet var en del av min räddning. Det fick mig att tänka på annat en stund. Jag har mycket att lära men jag älskar mitt jobb!
Hur som helst så började jag fundera på om jag skulle behöva göra en utredning för att se om det faktiskt var något som var "fel" och att det var bäst att göra det nu medan jag är ung. Jag hade Sebastians stöd men jag drog ut på det, jag var alldeles för rädd för vad jag skulle få till svar.
Tillslut sa jag till Sebastian att jag ville att vi skulle försöka en sista gång. Skulle det inte gå nu heller så skulle jag gå och göra en koll och därefter kanske en utredning. Jag valde alltså att göra en till chansning och kanske måste gå igenom samma sak en tredje gång. Känna den där smärtan och må så psykiskt dåligt igen. Men jag måste ha haft på känn att jag var "frisk" för som ni vet så har jag nu min lilla prins, med Sebastian. Jag har nått mitt viktigaste mål här i livet. Jag har barn med den jag älskar.
Hur min graviditet var ska ni få läsa om imorgon för det vill jag hålla lite på, men en sak kan jag avslöja, den var inte lätt så ni kommer ha mycket att läsa.
Slutsatsen av det här; Ge aldrig upp! Lite på din magkänsla och ställ frågor till sjukhuspersonal. Inga frågor är för dumma. Det gjorde inte jag och ni ser ju vad det resulterade i..








Likes

Comments